Mer till återvinningen

Känner mig larvigt nöjd i kväll. Sedan tid tillbaka har jag haft problem med batteriet till min dator. Eftersom min förra dator dog av laddningsproblem, så har det varit en viss oro hos mig. Eftersom jag saknar IT-support och måste jag helt enkelt fixa allt själv, helst innan det är för sent. Nu har jag lyckats förstå vilket batteri jag behöver, beställt och idag har hämtat ett nytt batteri som kom som paket. Blev lite orolig då det nya batteriet var dubbelt så stort som det gamla. Med list kom jag på hur det skulle monteras och nu har jag en välmående dator igen. Det var ju förstås inte alls svårt, när jag väl tog tag i att lösa problemet.

Nu återstår att klura ut var jag kan lämna in det gamla batteriet. Kom att tänka på min lilla burk med nagellack, som ska till återvinning. Kanske att batteriet kan göra sällskap! Jag har kollat upp att det finns en mobil återvinningsstation som kommer på besök en gång i månaden. Snart är det dags och då ska jag dit och kolla läget. Jag vill ju göra rätt för mig och därmed få ytterligare en anledning till att känna mig larvigt nöjd.

Isig promenad

Idag var det dags för andra turen på min 5-km-runda, den som ska ta mig mot min dröm att bli en joggare. Det blev en halkig promenad. Hu, så halt det var. När jag tittade ut, såg jag snö men det visade sig att gångvägarna är plogade och skrapade och har nu en tunna hinna is över sig. Jag gjorde misstaget att inte ta mina icebugs-kängor med dubbar, vilket förstås var dumt. Efter ett tag fick jag även ta av gummitassarna på stavarna. Tyvärr blev det inte så stor hjälp, då istäcket är tunt men halt. Jag fick inget grepp.

Promenaden gick i vackert vintersolsken, därmed slapp jag lösa reflexproblemet. Å andra sidan är det så vackert att jag ibland glömmer tiden. Ibland kan jag inte låta blir att stanna och njuta av vyer och utsikter, eller att jag ser en fågel som jag måste fotografera. Det är en del av njutning men för konditionens skull vore det bättre om jag satte fart.

Halka och distraktioner till trots, så blev den en skön promenad. Den tog tyvärr 5 minuter längre tid än i söndag, vilket främst beror på halkan. Jag prioriterade att komma hem hel.

De yttre boulevarderna

De yttre boulevarderna av Patrick Modiano är en långsam berättelse om en son som söker sin far, eller snarare sanningen om sin far. Fadern lever i en ljusskygg värld och relationen far och son har varit mycket begränsad genom åren. Det utspelar sig i Frankrike.

Det är välskrivet men samtidigt lite svårtillgängligt. Jag hinner komma en bra bit in i boken, innan jag hittar det som får mig att vilja läsa vidare. Jag kan förstå om många ger upp tidigare. Å andra sidan, boken är 164 sidor lång, så man kan gott unna sig att läsa ut den.

Nu har jag läst några böcker av Modiano och ser hans stil och den värld han beskriver. Det är lite speciellt och jag börjar förstå alla spridda recensioner. Det är svårt att beskriva vad man gillar och jag kan förstå att många inte alls gillar denna typ av skrivande, med tanke på att det är lite speciellt. Jag kommer i alla fall att fortsätta att läsa Modiano.

Jag har tidigare läst: Villa Triste samt Lilla smycket. Har även läst debutromanen ”Place de l’Étoile”, som jag inte alls uppskattade.

Känner mig fånig

En ny skoltermin har börjat. Däremot har jag ännu inte fått alla resultat och betyg från höstterminen. Det är en spänd väntan. För en av de stora rapporterna, som jag skrivit om hela hösten, fick vi meddelande om att alla skulle få svar förra veckan. Kl 23.15 på söndagskvällen fick jag återkoppling! Det som förvånar mig så oerhört, är min egen reaktion. Jag kände mig nervös, vågade knappt öppna och läsa min lärares kommentarer. Jag kände hur hög pulsen var. Det är ju inte rimligt, tänker jag, att kroppen påverkas så av att få besked om ett betyg. Jag vet ju att det är ett ganska bra jobb jag gjort och en hyfsad rapport. Hur kan en siffra betyda så mycket?

Jag känner mig fånig samtidigt oroligt. Jag är vuxen, men känslor inför betygen är påtagliga. Hur är det då inte för barnen? Jag som alltid varit för betyg, börjar tveka i om det är hälsosamt. Som vuxen har jag mer nytta och glädje av kommenterar och återkoppling. Som vuxen vet jag innerst inne att siffran inte är så viktigt. Jag kommer knappast visa det för framtida arbetsgivare. Ändå rusade pulsen och kinderna hettade. För barn och ungdomar är betygen av avgörande betydelse för deras framtid. Hur påverkars deras inre?

Tänker att det finns en koppling till hur viktigt det är med bekräftelse och återkoppling. Det är mänskligt och något vi behöver för att utvecklas. Ju mindre av återkoppling man får, desto viktigt blir den feedback som kommer. Med detta resonemang borde lösningen vara att ge återkoppling regelbundet och ofta. Att se och bekräfta andra människor är centralt. Det ska jag fundera vidare på.

Hursomhelst ska jag i alla fall fira att kursen är slut och betyget i hamn. Sedan fortsätta väntan på ytterligare ett betyg, som jag hoppas ger ny anledning att fira.

Första steget mot en dröm

En av mina drömmar är att återigen kunna känna mig fri att jogga. Jogging är en motionsform som kommer och går i mitt liv, dvs under intensiva perioder har jogging varit en del av livet och andra perioder har jag inte joggat alls. Nu är jag i en period där det var länge sedan jag joggade. Längtan finns kvar och därför har jag satt upp det som ett långsiktigt mål för året.

Det är inte dags att ta första joggingsteget än, däremot måste jag börja med andra förberedelser för att drömmen ska kunna bli sann. Därför har jag under några kvällar suttit vid datorn och kollat och mätt olika rutter. Jag vill ha en trevlig runda som är exakt 5 km. Jag vill kunna mäta tiden, jämföra och förhoppningsvis se framsteg, vecka för vecka. Jag har valt 5 km eftersom många motionslopp är 5 respektive 10 km och på så sätt är jag beredd om jag vill ha ett lopp som inspirationsmål.

Idag blev första turen. Min plan är att starta med stavgång, vilket jag kommer att hålla på med under några veckor. Därefter kommer gång och jogging att varvas till dess att jag jobbar 5 km. Jag tänker mig två till tre pass per vecka. Det ger att jag har gott om tid att justera både runda och utrustning, om behov finns. Ikväll föll skymningen snabb och det var lite småkyligt. Jag behöver leta fram en reflexväst så att jag syns ordentligt i mörkret. Jag behöver även leta fram ett par bättre handskar, några som inte fastnar i stavens handgrepp.

Det känns riktigt bra att vara På Gång.

Mental förberedelse

Som jag förstår det, är det snart dags för åklagaren att väcka åtal mot den person som är misstänkt för terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm i april. Jag ser hur tidningar börjar ladda upp. Jag är intresserad och kommer säkerligen att följa mycket av rapporteringen, men samtidigt är jag inte riktigt förberedd, inte mentalt.

Jag läser bland om terrorns offer och inser att det handlar om dödsoffren. Men i min tanke är även de skadade offer i någon bemärkelse. Hur många är de egentligen? Som jag förstår det fick en del ligga kvar länge på sjukhus och jag har även uppfattat bestående skador. Rapporteringen har inte varit lika tydlig, som jag upplever det. Jag anar att det kommer att komma fram fler tragiska historier och smärtsamma berättelser.

Undrar om det ens är möjligt att förbereda sig mentalt. Jag vill inte blunda för verkligheten, och tänker att alla berättelser är viktiga. Jag tänker att det kommer att blir en speciellt tid framöver, att ta till sig och försöka förstå. Och låta rättvisan få tala.

Packade väskor

En av mina teser handlar om att vara förberedd genom att ha färdigpackade väskor. Exempel på detta är att alltid ha en färdigpackad träningsväska, så att inget hindrar mig från att gå iväg och träna när lusten faller in. Numera har jag även en särskild badväska. En rutin som jag försöker hålla fast vid är att fylla flera necessärer inför varje terminsstart. Jag slänger gammalt och fyller på med nytt. Det viktigaste ska alltid finns där.

Detsamma gäller min ryggsäck för endagsvandringar. Jag brukar se till att det finns extratröja, sjal, mössa och sittunderlag. Gärna skavsårsplåster och myggstift. Jag vill att ryggan ska vara redo.

Det här är jättebra när det fungerar. Det finns dock en risk för falsk trygghet. När jag häromdagen packade ryggsäcken, upptäckte jag inte att sittunderlaget fattades. Jag tog för givet att det låg där det skulle. Klantigt av mig, det medger jag. Samtidigt en påminnelse om att se över mina väskor och dess innehåll. Det får blir ett söndagsuppdrag.

Utflykt till Norrtälje

Idag sken solen och det kändes som en perfekt dag för en utflykt. Jag valde att ta bilen till Norrtälje. Jag tycks ha en dragning dit, det är ju inte första gången jag gör en lördagsutflykt dit. Det känns trist att klaga på solen men idag var den stark och bländande. Tidvis var sikten ”borta” då solen tog överhand. Kändes kul att ta på solglasögonen!

För mig är bilresan en del av upplevelsen. Jag gillar långkörningar där jag kan lyssna ostört på en ljudbok. Nu lyssnar jag på ”Vi” av David Nicholls. Jag skulle gärna köra ett par timmar till för att få höra klart berättelsen.

I Norrtälje tog jag en promenad, fikade och shoppade. Så härligt med en lördag utan måsten och krav. Det är pittoreskt och mysigt och jag uppskattar närheten till havet. Jag kan faktiskt tänka mig bo i Roslagen någon gång. En gång i tiden bodde jag i Vaxholm under några år och jag kan tänka mig att flytta dit igen. Nu känns även Norrtälje som ett alternativ. Jag kan se mig själv sitta där och skriva på roman. Härligt att ha drömmar.

 

Jag är en annan nu

Jag är en annan nu är en pjäs av Björn Runge som har premiär i kväll på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. I rollerna finns Ann Petrén och Sofia Ledarp. Igår såg jag genrepet.

Det handlar om en mor- och dotterrelation. Mamman är upptagen av sig själv och sina krämpor. Dottern, som genomgår en cancerbehandling, vill få till en bättre relation med sin mamma. Dottern passar på att besöka sin mamma på vägen till sina behandlingar på sjukhuset.

Det är välspelat men jag blir inte berörd. Pjäsen flyter fram men utan avgörande konflikter som utlöser reaktioner eller insikter. Jag saknar något som får ihop pjäsen till en helhet, någon som ger förståelse och något som väcker känslor. Det är överdrivet, ibland komiskt men det ger en låg grad av igenkänning.

Nu ska det bli intressant och läsa andra recensioner. Från mig blir den ingen rekommendation.

Dagen som började så bra

Vaknade inspirerad och förhoppningsfull inför fredagens stordåd. Drack mitt goda morgonkaffe, skrev lite grann på en novell och var på gott humör. Solen sken och jag kvittrade. Åkte iväg och handlade lite förråd- och skafferivaror såsom tvättmedel, diskmedel och kaffe. Sådan som jag behöver.

Valde att tvätta bilen i en tvättautomat på Circle K. Att började bra men när jag skulle köra ut, så öppnades inte porten och kom inte ut. Fick ringa på hjälp för att bli utsläppt. Av tonläget på kille som svarade, helt utan förvåning, anar jag att det inte är första gången det hände.

När jag kom hem tränade jag på att göra kesoplättar. Tycker inte att de smakade så mycket men det kan ju beror på att jag glömde saltet. Jag ska träna lite till, addera kryddor, så kan det nog bli en bra maträtt.

Så satte jag på tv:n och hamnade framför Donald Trumps tal på World Economic Forum i Davos. Där sjönk mitt humör. Jag kan klara av att bli fast i en biltvätt och äta smaklös mat utan salt, men jag har mycket svårt att hantera självgodhet. Det var ett ganska trist tal, utan jätteskandaler men jag är ändå inte imponerad. Jag kan inte se presidenten som förebild.