Teaterintresse

Ett av mina intressen är teater. Som liten var jag nog med i någon teatergrupp men det var inget intresse som tog sig då det var lite svårtillgängligt. Min familj har inte heller varit intresserad, så jag har ingen tradition att falla tillbaka på. Däremot har jag starka minnen från de få gånger jag sett teater i min ungdom.

Av någon anledning bestämde jag mig för att se en pjäs och när jag ändå var igång löpte jag biljett till ytterligare två pjäser. Jag har inte klart för mig var initiativet kom ifrån men idag är jag glad att jag gjorde det. Det är 10 år sedan nu och sedan dess har jag sett många pjäser.

Jag kan fortfarande känna att det är ett relativt nytt intresse just eftersom jag knappast var ung när jag började gå regelbundet och eftersom det tog tid innan jag lärde mig förstå vad jag uppskattar mest. Numera försöker jag se en bred repertoar, men det finns vissa regissörer som jag undviker eftersom det förstör njutning för mig.

Det händer att jag tänker på hur det skulle varit om jag fått odla mitt teaterintresse som ung, om jag hade haft något vuxen som tagit med mig på teater och om någon uppmuntrat mitt intresse. Skulle det gjort någon skillnad? Kanske? Men samtidigt har jag ju visat att jag kan skapa egna intressen, även om jag inte minns vad som drev mig den där gången för 10 år sedan. Det finns något hoppfullt i att det aldrig är för sent. Otroligt spännande att tänka på vad nästa intresse kan tänkas blir.

Annons

En trotjänare

Det är märkligt hur man kan bli fäst vid vissa saker. Att det är lite svårt att släppa taget. Trots att det bara är ett nyckelfodral.

Jag har ett nött och ganska smutsigt fodral till mina nycklar. Det är, eller åtminstone var, turkost. Jag köpte det under mitt första gymnasieår. Jag och min bästis Marija var ofta ute på shoppingturer där vi drömde om att bli vuxna. Vi ville vara fria och samtidigt ansvarsfulla och har ordning och reda. Ett nyckelfodral var ett steg mot målet. Nu vill jag fortfarande bli fri, kanske har jag fått/tagit alldeles för mycket av ansvar och ordning och reda genom åren. Marijas vuxenliv kort, hon blev bara 25 år.

Mitt nyckelfodral har dock hängt med i alla år. Tänker på alla lägenheter och alla flyttar där nyckeln fått bytas ut i fodralet. Dragkedjan har gått sönder. Tänker på hur tiden förändrats. I den lilla fickan på sidan, har jag alltid haft några mynt. Då kunde mynten göra nytta: kronor till telefonautomaten, parkering eller lite tuggummi. Nu är det främst tiggarna som ta emot mina mynt.

Mitt nya fodral är ljust och fint. Men det har inga minnen. Inte än.

Tankar från dagen – längtan

Kan det bli slentrian i längtan?

Det finns många saker som jag gillar, som jag unnar mig, som jag längtar till. För mig handlar det om bland annat om resor, vandringar och teaterbesök. Jag drömmer, planerar och följer även några spontana infall.

De senaste veckorna har jag tänkt att jag ska gå på teater, köpa mig en sista-minuten-biljett. Men så sitter jag på pendeltåget hem och inser att jag glömt bort min plan. Kanske att jag känner mig alltför trött. Hur stark är då min längtan?

Hur vet jag att jag inte längtar efter annat, sådant jag inte tänker på tex konserter? Kan det gå slentrian i längtan, att jag drömmer om teaterföreställningar av gammal vana, bekvämlighet?

Hur hitta sin egen längtan? Kanske är även det något som man bör ompröva med jämna mellanrum. Kanske våga se nytt?

Tankar från dagen – Se upp

Ibland måste jag se upp. Jag måste lyfta blicken. Nej, inte måste. Jag vill.

Som tänkare, går jag ofta i egna tankar. Jag märker inte omgivningen. Blicken är snett nedåt. Men ibland behöver jag annat. Jag behöver lyfta blicken mot himlen, mot solen, mot trädkronor och husfasader. Jag behöver andas.

Jag blir alltid lika förvånad över skönheten. Det finns alltid något att upptäcka. Solstrimlor, skojiga moln och efterlängtade knoppar. Så mycket vackert.

Jag har all anledning att se upp, lyfta blicken. Jag vill överraskas av naturen oberäkneliga skönhet. Överraskas och uppfyllas. Det ger kraft. Och det är alldeles gratis.

Tankar från dagen – Vikten av att skratta

Såg på Facebook att en väninna fyller år idag. Tänkte att det passade bra att ta på mig ett armband som väninnan gjort. En hyllning till vänskap och skratt.

Vi känner inte varandra särskilt väl. Vi har faktisk bra träffats en gång, en vecka på ett hälsohem i Dalarna. Under den veckan kom vi att lära känna varandra, som vi är.

Viljan att må bra och ta eget ansvar för det – är det som förenar oss. Vi talade mycket om det. Vi talade mycket om vad vi gör, vilka val vi gör och alla våra möjligheter som vi kan ta tillvara på. Men framförallt så skrattade vi. Den veckan ligger absolut på topplistan av veckor då jag skrattat som mest. Vi hade verkligen kul och vi skrattade från morgon till kväll.

Allt det här tänker jag på idag när jag fingrar på armbandet. Många år har gått, vi ”ses”  bara via Facebook men varje kontakt innebär ett glatt återseende och att alla glada minnen kommer fram. Och en känslan av lycka.

Att få dela skratt är verkligen viktigt i våra liv. Det kan vi behöva påminna oss om ibland. Skratta ofta och skratta tillsammans med andra. Det kostar inget men är så värdefullt.

Tankar från dagen – omtänksamhet

De senaste veckorna, i stort sett dagligen, har jag fått kommentaren ”Du är så omtänksam”. Det kanske jag är men egentligen inte på ett sådant sätt att det borde ge upphov till kommentarer.

Med lite perspektiv, kan jag möjligen se att jag kanske sticker ut lite. Men det är inte jag som förändrats, det är omvärlden.

Jag är som jag är – som många andra också är. Men i takt med att allt fler tänker på sig själva, sitt eget bästa, så blir det som tidigare var hyfs och artighet till något som sticker ut. Omvärlden har blivit mindre omtänksam, allt fler har blivit mindre omtänksamma om andra än sig själva. Otäck utveckling.

Jag vill vara omtänksam. Och jag vill mötas av omtänksamhet. Jag vill att det ska vara så självklart, att man inte ens behöver kommendera det.

Tankar från dagen – ansvar

Vad har vi för ansvar? Det är en fråga som jag ofta tänker på. För mig är det tydligt – jag har ansvar för mitt eget liv. Det är så jag tänker och som jag lever.

Jag känner även ett stort ansvar för hur jag påverkar andra. Vi lever i ett samhälle, vi finns i varandra omgivning och vi delar det offentliga rummet. För mig innebär det att man inte enbart kan tänka på sig själv. Man måste visa hänsyn, visa respekt och jag är övertygad om att man behöver ha en öppenhet för att vi kan tycka olika och uppleva situationer på olika sätt.

Ändå är det svårt. Jag möter dagligen människor som tycker att just den personens tankesätt är det enda rätta. Jag möte dagligen människor som tycker att situationen är bra för dem, utan att tänka något på andra. Jag möter dagligen människor som kräver mer av andra än de själva är beredda att ge. Har jag någon anledning att bry mig om det?

Jo, jag tycker ju det. Jag tror på att vi behöver göra världen lite bättre. Jag tror på mångfald, respekt, hänsyn, öppenhet och tolerans och då kan jag inte vara likgiltig för när jag ser brister. Jag måste ta min del av ansvaret. Göra vad jag kan för att få utvecklingen att gå åt rätt håll.

Tankar från dagen – det vackra omkring oss

Hade ett ärende till en butik i Gamla Stan idag. Tog bussen från jobbet, åkte förbi Rosenbad, Operan, Slottet och Skeppsbron och tänkte inte så mycket på det. Klev in bland gränderna och letade mig fram. När jag kom ut ur butiken igen såg jag mig omkring.

Det var så vackert. Det var kallt och mörkt. Snön föll så sakta och strödde lugn omkring sig. Vackra lampor i äldre stil spred ett varmt, gult ljus. Det var verkligen fint. Stressen stod still liksom tiden. Gick genom gränderna och njöt. Tillbaka mot Slottet i sin vackra vinterskrud, förbi Riksdagshuset och såg sedan på den upplysta Operan.

Det finns så mycket vackert omkring oss som vi kanske inte riktigt tänker på. Så mycket vackert som vi inte stannar upp och tittar på. Men ikväll såg jag. Jag valde att passa på nu är mycket fortfarande har kvar en del av adventsbelysning. Jag tog in prakten och lugnet. Och jag sparar allt som vackra minnen som jag kan ta fram närhelst jag behöver.

Tankar från dagen – vänskap

Igår gick mina tankar till en gammal skolkamrat. En nära vän. Eller bekant? Vi var väldigt nära men nu har vi inte träffats på mer än 15 år. Vi umgicks en hel del även efter skoltiden. Men efter min skilsmässa har vi inte haft kontakt. Kändes märkligt när jag var nyskild eftersom min vän hade kontakt med min exman. Sedan har tiden gått

Så igår ramlade jag över en nyhet om en brand där tre personer omkommit i det lilla samhället där min vän och hans familj bor. Litet samhälle innebär enstaka hus så oron har grott i mig det senaste dygnet. Å ena sidan anade jag att det var hans grannes hus men var inte alls säker. Nu har jag äntligen hittat en artikel som ger en beskrivning som inte stämmer in på min väns familj. Fortfarande lika tragiskt en inte lika nära

Ska det verkligen behövas en mordbrand för att jag ska ta kontakt igen? Hur många andra vänner saknar jag på samma sätt, där tiden rinner iväg och kontakten blir alltmer sporadisk? Är vi fortfarande vänner eller har tiden gjort oss till bekanta?

Det här är något jag vill ta reda på. Det är jag som kan göra det. Ingen annan.

Tankar från dagen – att utveckla där man har makten

Utveckling är viktig för mig. Jag vill hela tiden förbättras, att det runt omkring mig förbättras, att hela världen blir en bättre värld att leva i.

Ibland känns det motigt. Det kan vara att andra inte har samma behov, inte samma målbild eller vill ha utveckling på annat sätt. Jag kan känna att det går trögt, står stilla eller till och med går bakåt. Så har det känts på vissa områden den senaste tiden.

Så idag, när jag lät en promenad rensa i mina tankar, kom jag på att jag i dessa perioder kan satsa på min egen utveckling. Att det här är tiden då jag ska utveckla min egna projekt, där jag inte är beroende av andra. För min del är det mitt skrivande.

Jag behöver använda min energi effektiv och inte slösa bort den på irritation. Jag ska satsa på det jag kan göra, där jag har makten. Så snart jag kom hem från promenaden, satte jag mig vid tangentbordet och började skriva.

Det finns ingen anledning att vänta, när man kommit på en bra idé.