Kalahariöknen

Sommaren 2006 var speciellt för mig. Jag jobbade som en gnu dygnets alla vakna timmar, vara bara ledig en dag, morfars begravning. Dessutom gick min tv sönder så jag var utan tv under flera månader. Detta innebär att sommaren 2006 är som ett mindre svart hål. Jag har ingen aning om vad som hände i omvärlden då. Det gör att jag helt och hållet missat dramat med två försvunna kvinnor i Kalahariöknen. Av något skäl har jag även missat att de skrev en bok om sitt äventyr. I somras sändes en radiodokumentär om äventyret (som jag också missade) men de senaste dagarna har jag hört reklam om programmet och går lyssnade jag via webben. Programmet heter ”Försvunna i Kalahariöknen” och jag kan varmt rekommendera den spännande lyssning.

Det började som en planerad utflykt. Tjejerna var väl förberedda för turen och insatt i alla risker och faror. Så händer det helt ofattbara, värre än det värsta, när bilen och alla förnödenheter brinner upp. En otroligt kamp om överlevnad tar vid. Tjejerna är otroligt handlingskraftiga, kreativa och uthålliga och ställs ständigt inför nya problem och utmaningar. Det är helt enastående att de fixade detta äventyr. Jag kan inte förstå varför detta inte blir film. Två helt otroliga hjältinnor som borde lyftas fram mer, tycker jag, för att få balans jämte mot alla tuffa killar oftare framställs som hjältar.

God fortsättning på julen

God fortsättning på julen. Har läst en del bloggar idag och ser att många har haft en fin helg och nu är i färd att avsluta året. Det känns bra. Det här är ett år jag gärna lägger bakom mig och jag känner en längtan till det nya.

Idag vaknade jag inte förrän klockan var två så det blev inte många ljusa timmar för min del. Har varit trött och mest lyssnat ikapp radioprogram: Spanarna i P1, På minuten och Vinterpratarna. Det var lagom aktivitet för mig idag.

Igår och idag har det blåst mycket hos mig. Det var väldigt mycket grenar och bråte på vägen hem igår och jag misstänker att något fastnat tillfälligt under bilen och orsakade de märkliga ljuden som sedan försvann. Har inte hunnit titta idag så det blir att göra i morgon. Om jag har mer energi då. För just nu är det högsta prioritet att koppla av, återhämta mig och kunna fylla på ny energi.

Glöd

Glöd av Sándor Márai är en roman som kom ut 1942. Den kom ut på svenska första gång år 2000. Jag har aldrig hört om den men just nu går den som radioföljetong på P1 med Sven Wollter som uppläsare. Det är en inspelning i två långa avsnitt (2×200 min).

Två män var oskiljaktiga vänner en gång tiden. Men den ene flyr och det tar 41 år innan de ses igen. Det blir ett möte med många sanningar. Det här är en berättelse med massor av livsvisdom, sett från en äldre mans perspektiv och det tar upp många viktiga perspektiv. Det är en välskriven bok som byggs upp på ett intressant sätt. Och inläsningen är väldigt bra.

Jag gillar det här väldigt mycket. Det är en bok jag aldrig skulle ha hitta, aldrig skulle läsa men att lyssna ger mig mycket och det är jag glad för.

Höstsäsongen börjar med Spanarna

Kom hem från jobbet vid åttatiden, och jag var minst sagt lite sliten. Tv-tablån lockar inte men som tur är så finns radio. Idag är det fredag och det är dessutom säsongspremiär för Spanarna i P1. Hurra, säger jag. Jag lyssnar som vanligt via webben och kan lyssna både när jag vill och hur ofta jag vill.

För mig är Spanarna inledning på helgen och ikväll känns det som en bra start på min egen höstsäsong. Även om hösten är långt bort årstidsmässigt så har ändå en ny säsong startat i jobbsammanhang. Att min Spanarna-tradition fått en nystart betyder att sommarlovets lyssnande av Sommar i P1 är över och det markerar en ny tid, en ny period tar sin början. Och det känns väldigt skönt.

 

Sommar i P1

I dag sänds sommaren sista sommarprat i Sommar i P1. Jag har lyssnat till näsan alla, men undantag av tre program som jag börjat lyssna på men gett upp. Jag försöker lyssna på allt då jag tycker att bredden är viktig. Jag tycker även att det är viktigt att lyssna på dem man vanligen inte lyssnar på, där finns mycket att lära och ta in andras perspektiv.

Min upplevelse är att det varit många bra program men få, eller snarare inget, som sticker ut. Inget program är så där extra bra som man vill berätta för alla om eller som man vill lyssna på igen. Det gör att jag i år inte kan göra någon topplista, då nästan alla är mittemellanbra. Min upplevelse är även att valet av producent är väldigt viktigt. Ibland kan man nästan ana vem som producerat och ibland önskar man att det varit någon annan.

I år vill jag i alla fall ge mitt hedersomnämnande till Lena Endre. Det är hennes program som jag uppskattade allra mest och som gett mig skönast känsla i magen..

 

Brytpunkt

En tydlig brytpunkt mellan vårtermin och sommarperiod, försommar och sommar, är när tablåer ändrar skepnad. För mig är det allra mest påtagligt på radion. På midsommarafton sänds vårens sista avsnitt av Spanarna i P1. Spanarna får ett välförtjänt sommaruppehåll och jag kommer att sakna dem. Men det är alltid härligt att ha något att se fram emot och i höst är de tillbaka igen, förutsätter jag.

På midsommardagen börjar ”Sommar i P1” med sina sommarprat. En annan trevlig tradition. Helt olik spanarna, förstås, men ett program som jag uppskattar. Och jag uppskattar variationen, att var sak får ha sin tid och att jag får tränas i att ta vara på stunden. När sommarpratarna drar igång, då är det sommarkänsla för mig. Jag älskar att lyssna på kvällsrepisen även om jag numera kan lyssna när jag vill via webben.

Under mörkare tider på året är Spanarna i P1 min brytpunkt för helg. Kanske behöver jag det inte lika mycket när jag passerat brytpunkten för sommar. Att jag under sommartid drar ner en aning på tempot och tar vara på varje ledig stund.

Ibland, och för vissa, kan sådan brytpunkter vara till nytta och glädje. Det kan vara något att förhålla sig till, något som påminner oss om något viktigt eller ger en naturlig tid till reflektion. Nu ska jag ta vara på sommaren och ta med mig radiolyssnandet ut på balkongen.

 

Sommar i P1

Idag presenterades årets sommarpratare och det missade jag förstås. Under kvällen har jag kollat listan och det ser ut att bli en riktigt bra sommar. Ganska mycket som både är väntat och känt, en hyfsat bra blandning. Här är en länk till alla sommarpratare.

Trots att det finns många bra namn har jag ingen favorit dvs det är ingen som sticker ut lite extra. Å andra sidan så brukar det vara någon som överraskar positivt så jag håller tummarna för det.

 

Karlavagnen

Har upptäckt att jag allt oftare lyssnar till ”Karlavagnen” på Sr P4. Det är ofta intressanta teman, bra samtal där folk ringer in och delar med sig. Och en bra blandning på musik. Programmet tycks har väldigt många olika programledare, vilket är roligt.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker nya vanor. Jag ser det som ett tecken på att jag förfarande är nyfiken, beredd att testa nytt och utvecklas. Det är viktigt för mig.

Väggen

Väggen av Marlen Haushofer är en dystopisk roman som går som radioföljetong. En kvinna åker till Alperna, för att träffa familjen. När hon ska lägga sig är hon ensam och hon är ensam när hon vaknar. Hon tar en promenad och upptäcker att hon världen är avskuren med en vägg och på andra sidan väggen är djur och människor döda. I boken får vi följa hur hon lever ensam innanför väggen.

Trots att jag inte gillar dystopier så har jag suttit som klistrad och lyssnat. Så otroligt intressant hur det är möjligt att överleva. Egentligen händer inte så mycket, eller så händer samma sak om och om igen, men jag gillar det ändå. Tveksamt om jag skulle orka läsa den.

Nackdelen med denna radioföljetong är att den är i tre långa delar, 172 min vardera. Så länge orkar jag inte lyssna så man får hålla kolla när man tar paus så att men vet var man ska fortsätta.

Den gula tapeten

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman är en novell som just nu går att lyssna till på SR P1. Det börjar lugnt och med tiden växer historien, nästan lite rysligt och man anar vidden av problematiken. En kvinna, som tillfälligt bor med sin familj i ett hus på landet, skriver ner sina tankar i sin dagbok. Mycket av tankarna handlar om den gula tapeten. Det lugn som finns i början av berättelsen växer till skräck. Berättelsen sänds i två delar, 24 minuter vardera.

Det här är en stark novell som är mycket välskriven. Det korta formatet gör berättelsen intensiv. Författaren levde 1860-1935 och jag misstänker att novellen är skriven på 1800-talet. Det märks egentligen inte utan hade kunnat vara idag. Jag tycker att texten är så bra att jag överväger att köpa boken i tryckt format, för att kunna läsa igen.