Läsminne

Lördagskvällen var sval och jag behöver linda in mig i filtar igen. Men det var avkopplande att få sitta på balkongen och läsa medan solen gick ner. Det väckte ett fint läsminne.

För väldigt många år sedan, kanske 2003, var jag på semester i Hälsingland. Innan resan köpte jag med mig Håkan Nesser ”Svalan, katten, rosen, döden” och det var nog första gången jag läste om Van Veeteren. Jag hade läst annat av Nesser men uppenbarligen missat Van Veeteren. Jag blev helt såld. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken. Jag satt på en strand vid havet utanför Hudiksvall och läste och läste. Solen gick ner, det blev allt svalare men jag hade en ficklampa. Hann inte läsa ut och fick fortsätta dagen därpå, då jag dragit mig söder ut, och satt på en annan strand utanför Bollnäs. Jag var så helt inne i boken att jag missade att en pojke satt väldigt nära mig på min handduk. Han hade något förståndshandikapp och tyckte det var roligt att sitta så nära och sedan skrämma mig. Och ja, jag blev skrämd.

Pojken försökte gifta bort mig med en man på stranden, men jag avstod, jag ville bara läsa vidare. Vem vet, jag kanske missade något!

När jag satt under filten kom minnet över mig, den där underbara känslan att vara helt uppslukad av en bok så att man missar allt som finns i verkligheten. Så fantastiskt när det sker.

Annons

Lördagsgodis

Lördagen blev tämligen lugn. Efter en slapp förmiddag begav jag mig ut för att handla. Det tog tid, jag har verkligen ingen ork, ingen kraft i mig så det tog en evighet att gå den korta biten. Det krävdes några timmars sömn på soffan efteråt, för att bli mig själv igen.

Som belöning fick jag en kaka till kaffet som lördagsgodis. Det är som typ en brownie med kokostosca ovanpå. Det är fri från gluten och laktos men gott om socker och fett. Så underbart god, det jag kunde känna av smaken. Men kanske är det ändå läsupplevelsen som är det bästa av lördagsgodis.

Lördagens stora framsteg var att jag kunde sitta en stund på balkongen utan filt! Jag är glad för alla framsteg, även de små, allt är värt att fira.

Mocka

Mocka av Tatiana de Rosnay är en berörande roman om en mammas kamp för sin son. Kvinnan lever ett bra liv i Paris med sin man och två barn. En helt vanlig onsdag blir hennes son påkörd och hamnar i koma. Förarens smiter från platsen med det finns ögonvittnen som berättar om den mockafärgade bilen och dess förare.

Det är en stark berättelse om vad en kvinna kan känns sig beredd att göra för sin son och även för att få förståelse. Hur kan någon bara lämna en pojke skadad? Polisens arbete är långsamt och kvinnan är inte beredd att vänta.

Det är välskrivet med inbjudande miljöbeskrivningar, det är som att jag är med, helt närvarande i alla skeende. Man känner för kvinnan och blir samtidigt förbannad över en del av agerandet. Här finns även en del av kulturskillnader mellan franskt och brittiskt som är intressant att läsa.

Det här är en bok helt i min smak. Jag är mycket förtjust i den här typen av fransk litteratur som vi inte riktigt har någon motsvarighet till i Sverige.

Lördagsmorgon

Det är lördagsmorgon, kaffet är nybryggt men smakar inte så mycket. Det är min egen stund för reflektion men behovet är inte särskilt stort den här veckan. Jag har ju inte gjort annat än legat på soffan och funderat de senaste veckorna. Kan tyvärr inte påstå att jag kommit fram till något klokt.

En hel del tid har jag ägnat åt omplanering. Jag hoppas blir frisk så att jag kan åka iväg några dagar innan semestern tar slut. Jag fattar att långvandring inte är möjligt men jag när fortfarande en dröm om dagsvandringar. Jag har gjort en jättefin planering men innan jag bokade hotellrum, så tänkte jag mig en promenad runt kvarteret för att kolla hur benen orkar. Det var nog bra med en provtur för jag orkar inte alls gå särskilt långt. Jag är trött redan vid soptunnan. Bokat har jag inte gjort men idag ska jag testa att gå till affären. Jag behöver mjölk till kaffet.

Ett mycket positivt framsteg är att det börjar lätta i huvudet. Än så länge har jag inte varit tillräckligt klart och alert för kunna redigera och skriva texter men jag hoppas kunna börja med det snart. Det är ju ett alternativ till aktivitet under semestern. Jag har skrivit ner en hel del nya idéer som kommit de senaste veckorna och jag känner en lust att ta tag i dessa.

Starkast under gårdagen var att lyssna till Sommar i P1. Jag försöker lyssna ikapp tidigare program men igår var det Emma Schols som jag lyssnade på direkt. Det var så galet hemskt men ändå bra och jag rekommenderar det till alla. När man lyssnar på det, känns en förkylning futtigt.

Nu ser jag fram emot en fin lördag med behaglig utomhustemperatur. Kanske blir det en stund på balkongen. Det vore mysigt.

Paus på balkongen

Under torsdagen fick jag några timmar på balkongen. Först på förmiddagen och efter en längre tupplur inne på soffan blev det även en stund på eftermiddagen. Det brukar vara alldeles för varmt att sitta där på dagtid men nu är det inte ens är 20 grader varmt, är det riktigt skönt i solen. Jag sitter förvisso under lager av filtar men det är skönt ändå.

Jag är lite nöjd med färgprakten i årets balkonglådor. Det är något så enkelt som olika pelargonier men jag gillar dem. Ibland är det enkla, det bästa.

Mina grannar är inte lika förtjust i att jag sitter där och hostar. Jag kan förstå dem, det är en skärande hosta, inte alls något angenämt ljud. Om jag hinner, så skyndar jag mig in när jag känner en hostattack men det är ju inte allt det går. Försöker även dricka varmt för att lindra, men att helt dölja en hosta är svårt.

Det positiva med att höra deras kommentarer, är att min hörsel är på väg tillbaka. Jag är så tacksam för alla tecken på förbättring och tillfriskning. Det går långsamt men det går framåt. Det är bra!

Bara en mor

Bara en mor av Roy Jacobsen är en roman i efterkrigstidens Norge. Det är fjärde boken om Ingrid på ön Barröj. Den karga miljön känns igen men det kommer allt fler person in i berättelsen, allt fler som blir nära. Ingrids liv är fyllt av så många utmaning men även med så mycket mod i en tid av förändring.

Har man läst de tre första delarna, och gillat dem, kommer man säkert även gilla denna. Det är inte lika stark berättelse men å andra sidan så finns en stark kärlek i att vara få vara med Ingrid på ön och i hennes vardag. Det är välskrivet och välkomponerat och lätt att känna närvaron.

Jag vill varmt rekommendera hela serie. Jag har tidigare läst: ”De osynliga”, ”Vitt hav” och ”Fartygets ögon”.

Utflykt

Gårdagen bjöd på en liten utflykt till det lokala centrumet. Apoteket stod högst på listan att besöka men på den timme jag var där hann jag även till bibblan för att hämta reservationer och in på Ica för att fylla på med några maträtter. På vägen hem stannade jag även vid mitt lokala sushi/thai/kina-ställe och köpte med mig en varm lagad maträtt. Jag tänker mig att bra mat kan påskynda tillfrisknandet.

En timme räckte energin till sedan sov jag gott på soffan. Jag tror att det kan vara ganska bra dvs att få sova ordentligt istället för att slumra hela dagen. När jag vaknade började jag direkt att slurpa i mig medicin av olika slag och det blir nog bra.

Jag kände mig i alla fall lite bättre på kvällen så att jag kunde sitta ute på balkongen under lager av plädar och sjalar. Det är bra. Det är bra för hostan att sitta upp och det är skönt med frisk luft och att få läsa böcker.

Det går framåt och jag börjar allt mer hoppas på att kunna resa söder ut redan nästa vecka.

Det var ingen färgmatchning av tröjor, sjalar och plädar. Fy, jag skäms.

Sånger från avgrunden

Sånger från avgrunden – en berättelse om beroende av Kristian Lundberg är texter från ett alldeles verkligt liv i beroende. Det är inte vackert på något sätt men det är äkta beskrivet på ett eftertänksamt sätt av någon som verkligen kan skriva. Men det är en jobbig läsning. Och den blev ännu jobbigare när jag kom på att Lundberg avled i april, 56 år gammal men med en tärd och sjukdomsdrabbad kropp som varit med om mycket.

Det är korta texter, nästan dagbokskaraktär men ändå mer genomtänkt än lösa funderingar. Det håller ihop som en helhet. Det är jobbigt att läsa, händelser, upplevelser och hur destruktivt ett liv kan levas. Ändå finns här värme och humor. En viktigt bok som tyvärr inte nått ut som andra av Lundbergs verk.

Jag är glad att jag hittade boken och jag har sträckläst eftersom jag inte vill lägga den ifrån mig.

Bli snäll igen

Bli snäll igen av Geir Gulliksen är en samtida roman om en man som känner sig klar med förhållanden. Han är 50+ och inser att han levt sitt liv genom ett antal olika förhållanden, han har varit gift två gånger och har två döttrar. Nu känner han att det är tid för reflektion, att göra något annat. Det hela utspelar sig i Norge.

Det finns något tydligt och skarpt i Gulliksens författarskap. Miljöerna finns där men det är relationerna som är det centrala. Det är mycket kropp som utforskas och förstås alldeles för mycket kroppsvätskor för min smak. Men med Gulliksen har jag lärt mig att härda ut, blunda mig igen sexscener och läsa de delar som är väldigt intressanta i huvudkaraktärens tankar om vem han är utan en kvinna och vem han vill vara.

Jag har tidigare läst: ”Berättelse om ett äktenskap” och ”Se på oss nu” av samme författare.

Cirkusdirektörens dotter

Cirkusdirektörens dotter av Carly Schabowsky är en varm roman som utspelar sig till största del 1940 i Frankrike. Det tar sin början i Paris men det är krig och flykttider och hamnar snart på vägar över hela Frankrike. En ung man, hamnar med ett cirkussällskap som i sin tur har mycket av historia att berätta.

Det är mycket värme i den här berättelsen. Visst finns det ohyggliga hot men även mycket av medmänsklighet och hjälp. Cirkuslivets vedermödor beskrivs på ett fint sätt och även alla relationer. Det här mycket och berättelsen är lång. Det är många karaktärer i den här berättelsen. Det bestående i läsupplevelsen är ändå vänligheten som de visar varandra, och stödet när det är svårt.

Jag har lyssnat på denna som ljudbok och jag vet inte om den finns i andra format.