Med några få timmar kvar på 2017 är jag glad att kunna se tillbaka på ännu ett innehållsrikt år. Det är dock inte slut än och jag ska ta vara på de sista timmarna. Ser fram emot ett nytt år som jag hoppas ska bli omvälvande på ett positivt sätt.
Vill tillönska er ett riktigt gott slut på 2017 och en härlig praktstart på 2018. Jag hoppas vi ska kunna fulla det nya året med det som är viktigt för var och en av oss och att vi även får några riktigt glada överraskningar under året.
Gott nytt år!
Uppsala är en stad jag ännu inte lärt känna. Eftersom jag bor i norra Stockholm, är Uppsala närbeläget och lättillgängligt, både med bil och tåg. Numera avstår jag från att ta bilen hit, eftersom jag vid tidigare besökt haft grymma problem att hitta parkeringsplats, vilket påverkar mitt humör.
Idag tog jag tåget till Uppsala för en minisemester. Jag har valt att ge mig ledigt, dvs inget skolarbete, däremot tid att fundera på det år som gått och vad jag vill med 2018. Jag har strosat runt på stan, kollat reafynd och självklart har jag även fikat.
När jag går i Uppsala inser jag hur lite jag vet om staden och dess historia. Jag kan känna igen namn på platser, som jag borde veta mer om. Jag skulle behöva gå en stadsvandring med en bra guide, kanske flera. Känner att jag avstår det i vinterkylan med en bildningsresa till våren vore bra. Det får bli en punkt på planen för 2018.
Jag blev väldigt glad över att få en ny skrivare i julklapp. Under fredagen packade jag upp den men att få den installerad visade sig vara lättare sagt än gjort.
Just nu är jag väldigt nyfiken på hur ”lär dig skriva och rita en bruksanvisning”-utbildningen ser ut. Det som står är säkert sant men bilderna var inte så förklarande att jag kunde tyda dem. Några ytterligare meningar och tydligare bilder hade varit önskvärt. Någon som också vore önskvärt är att alla nödvändiga sladdar ingick. USB-kabeln (för att kunna koppla ihop med datorn) anses vara extrautrusning.
När man bor ensam, så hjälper det inte så mycket att svära eller grymta. Det är liksom bara att bita och ihop och få det att fungera. Och nu fungerar den!
Under Black Friday lyckades jag komma åt några teaterbiljetter till bra pris. Ett kul sätt att ha något att se fram emot. Ikväll var det dags att dra nytta av den ena biljetten och jag har verkligen haft en trevlig kväll.
Jag har sett pjäsen ”Ensam” av Alfhild Agrell som spelas på Dramatens lilla scen. Agrell, född 1849, är en av våra bortglömda dramatiker som hade en kort och intensiv karriär på Dramaten. Jag har aldrig hört talas om henne tidigare. Pjäsen utspelar sig i Stockholm vid förra sekelskiftet och innefattar flera dilemma. En ogift mor bor med sin dotter och de är nära vän med en ogift doktor. Dottern förälskar sig i en man är av en finare familj och där pappan inte vill gifta bort sin son med en oäkting. Det handlar om vad samhället förväntar sig, vad man måste acceptera och vad en kvinna kan göra som vill vara sig själv. Det handlar mycket om normer, regler och hur ojämlika förhållande och förutsättningar kan vara.
Jag uppskattar den här pjäsen som i denna uppsättning är mycket välspelad. Jag gillar tydligheten olika dilemman, jag gillar att både få skratta och reflektera och jag gillar att den känns i hela kroppen samt att det finns mått av igenkänning. Jag blev även väldigt förtjust i scenografin där snören och trådar har en betydelse.
Skrattade gott när jag upptäckte ett villfarelse som jag levt med en längre tid.
I ett samtal kom vi att prata om idrotten ”Paddle” och den ena personen började prata om regler. Jag förstod ingenting. Jag kunde verkligen inte begripa vad för typ av regelverk som kan behövas. Jag började ställa frågor och insåg snart att jag tänkt på en helt annan aktivitet.
Jag har blandat ihop ”Paddle” och ”Paddleboard”. Jag har bara hört orden och uppfattat paddle som en förkortning/slarvigt uttryck/fikonspråk för de insatta som är intresserade av paddleboard. Jag tänkte mig alltså en surfingbrända och en paddel och förstod således inte behovet av regelverk. Men när jag fattade att paddle var en racketsport så blev det ju en helt annan sak.
Inser att det finns en fantastik möjlighet att ge båda idrotterna svenska, beskrivande namn så att de går att skiljas åt. Kommunikation är inte lätt och vi behöver ju inte göra det svårare än det är. Jag kanske kan bidra med några förslag.
Fnissar lite åt alla de gånger jag hört om paddle och imponerats av hur personerna kan stå på en svajig bräda och paddla fram i vattnet. Kanske har de inte alls sådana intressen eller talanger? Vågar knappt tänka på vilka konstiga frågor, kommentarer eller svar jag kan ha uttalat. Nåja, det finns något befriande i att erkänna sina tillkortakommanden och bjuda på sig själv.
Det har varit uselt väder idag. Jag har kört bil i Mälardalsområdet och bitvis såg jag knappt vägen pga dis och dimma på vägen dit och på hemvägen har regnet varit ihållande. När man är bjuden på julfika hos sin brorsdotter, måste man ju trotsa vädret.
De senaste veckorna har jag försökt få någon form av besked från min bror om när han vill ses i kring juletid. Det har inte varit lätt, men till slut bestämde vi att torsdag efter jul passade bäst. Igår fick jag meddelande från min brorsdotter att jag var välkommen till henne på fika. Min brorsdotter har hunnit bli 26 år. För två år sedan flyttade hon hemifrån till en liten etta, när hennes mamma dog var hon ofta tillbaka i föräldrahemmet till dess att en pojkvän drog henne tillbaka till den egna lyan igen. I höstas köpte de en gemensam lägenhet och flyttade in i en liten tvåa. Och idag fick jag ta med julklappar och komma på besök.
För mig känns det som betydligt mer än en julfika. Det känns så otroligt tryggt och glädjefullt att se att hon mår bra. Tjejen var 4 år när jag fick lära känna henne men det dröjde några år innan hon började kalla mig faster (eftersom hon har en annan biologisk faster). Hennes liv har varit påverkat av sin lillebror handikapp och under några år även av sin mammas sjukdom. Hon stod sin mamma mycket nära och självklart blev saknaden stor när mamman dog. Livet blev inte lättare när hennes lillebror dog. Det har varit många tuffa år.
Därför blev jag så lättad när jag ser att hon har det bra. Den svåraste tiden är över, hon ser en framtid och hon har det fint i sitt lilla hem med sambo och vovven. Jag hade med mig flera paket med IKEA-presentkort eftersom brorsdottern och hennes sambo sett några bokhyllor där som de önskat sig. Jag tror att de blev glada. Jag fick också julklappar: kaffe, bok; skumtomtar och ullsockor, vilket var precis vad jag önskade mig. Men mest av allt är jag glad över att hon har det så bra.
Det kändes som att vi passerat en ny milstolpe i livet. När jag åkte hem, stannade jag vid graven där min svägerska och brorsson ligger. Det var inte planerat. På något sätt vill jag så gärna förmedla till min svägerska – att hennes dotter har det bra. Att tända ett ljus på hennes grav, fick bli mitt sätt att skicka en hälsning.
Julen passerade fort samtidigt som den gick långsamt. En anledning till långsamheten var regnet, en annan att mitt surf på mobilen tog slut och jag är för snål för att köpa till extra för några dagar. Det är lite knepigt att inte kunna svara på hälsningar via messenger, kolla väderprognos och nyheter på telefonen. Ett visst beroende har infunnit sig. Kanske dags att unna mig ett mer generöst abonnemang.
Annandag jul passerade som en seg dag med mycket tv-tittande. Mina föräldrar orkar inte så mycket annat. Jag har visserligen hjälp dem byta glödlampor och annat som kräver höga stegar men det blev ingen aktiv dag. Mina föräldrar ville inte att jag skulle åka hem på annandagen som planerat och lyckades övertala mig att stanna ytterligare en natt och åka hem på onsdagsförmiddagen. Allt för att slippa halka och mörkerkörning.
När onsdagsförmiddagen väl kom, bilen var packade igen, så startade inte min bil. Det är en himla trist känsla. Jag anade att det var laddningen som var problemet och jag fick hjälp av min pappa att sätta igång laddning av batterier (han har en bra laddare). Det var bara för mig att gå in och vänta medan laddningen pågick. Efter någon timma testade jag igen och började inse att batterier troligen var slut och behövde bytas. En ny väntan tog sin början. Min pappa var på sjukhuset och jag fick vänta hela eftermiddagen på att han skulle komma hem så att vi kunde åka och köpa ett nytt batteri och byta. Det hann bli kväll innan vi var klara och jag kunde köra hemåt igen. En hel dag försvann.
Känns alltid trist med oväntade bilreparationer, men jag är ändå glad att det hände när jag hade tillgång till pappas garage, hans bil och goda råd. På vägen hem kom jag på vad som dragit ur batteriet…
När jag inte lyckades få in min farbror i min bil på julaftonen, satt ha på sniskan under en tid, medan jag fixade hjälp och större bil. Under tiden hade han förstå belysningen tänd i bilen, när motorn inte var igång. Tiden gick, antagligen satt han där längre än jag anade. Det räckte för att tömma batteriet. Det hade alltså kunnat hända vid betydligt sämre tillfällen. Och batteriet var gammal, så förr eller senare så hade det säkert hänt.
Så enkelt kan olika händelser hänga ihop. Det mesta har ju en logiskt förklaring, allt handlar inte om tur och otur. Men jag hoppas förstås ändå på att något julmirakel ska inträffa. Något riktigt häftigt.
Dagen före julafton packade jag bilen full med klappar och begav mig österut för att fira jul hos mina förändrar. Besökte min ögonstens grav på vägen dit, vilket var fint men jobbigt. Det är numera en del av julen. Hos mina föräldrar var mycket förberett men inte allt, så det blev en lång dag.
Jag har försökt att få dem att göra julen så enkel som möjligt eftersom de är sjuka och saknar kraft. Mamman hade faktiskt uteslutit en hel del onödiga rätter från julbordet och julklapparna var begränsade. Mitt försök att strunta i julgran misslyckades dock. Pappa var envis och vill ha gran, trots att han inte orkade. Vid midnatt var det jag som stod ute i garaget och sågade till granen i rätt längd och försökte få granen att stå rakt i foten. Och på julaftons morgon fick jag underkänt på mitt sätt att sätta i ljusen, pappa pekade och domderade och jag fick göra om. Sedan tog mamma över pyntandet, till det var jag tydligen inte betrodd.
Planen var att jag skulle åka till fyra olika kyrkogårdar för att tända ljus på julaftons förmiddag men helt plötsligt ville min farbror följa med och han kunde bara senare på dagen. Jag skrev om planeringen och till Kalle Anka kände jag julfriden sjunka in i mig. Därefter blev det både god julmat och julklappsutdelning. På kvällen när jag skulle ta med mig min farbror till kyrkogårdarna, var han så stor, stel och orörlig att jag inte fick in honom i min lilla bil. Jisses vilken katastrof. Jag fick tvinga upp min pappa från hans ”efter-maten-vila” så att vi kunde ta hans bil och skjutsa hem min farbror. Det var ett enormt svårt projekt men till slut fick jag i alla fall in alla i bilen. Det fick bli ljuständning på en kyrkogård och övriga tre fick besök under juldagen. Avslutade julafton med ännu mer paketöppning och sedan en stund framför tv:n.
Juldagen blev regnig och lugn. Alla kyrkogårdsbesök hanns med och jag och pappa hann även med att fixa med lite grejer hemma, bland annat att justera in en toalettdörr.
Julen ser verkligen helt annorlunda ut nu för tiden jämfört med när jag var yngre. Att fira med gamla och sjuka föräldrar är något annat än att fira med barn. Vi gör det bästa av situationen och det räcker väldigt gott.
Vill tillönska en riktigt avkopplande och skön jul med omtanke, värme och glädje. Jag hoppas att ni får njuta av något som gör er riktigt gott och att ni även får någon glad överraskning. Ta hand om er och dem ni håller av.
God Jul
Är i stort sett klar för att fira jul. Men för mig finns en del av julen som jag ännu inte lärt mig att hantera. 2016 var ett år med flera förluster och en av dem var min älskade ögonsten, min brorson som tog ifrån oss alldeles för tidigt. Att åka till hans grav och önska god jul är fortfarande väldigt svårt, till och med svårt att skriva om. Jag smyckar många gravar inför julen men hans grav är svårast av dem alla att besöka. Det gör ont i magen, tårarna rinner och det är lätt att falla ner i mörker och tycka att livet är orättvist.
Jag är oändligt tacksam för tiden jag fick med honom. Jag är tacksam för allt han gav och jag är även tacksam över att han inte lider och inte känner av sin kropps begränsningar längre. Men jag saknar honom. Jag vill skämma bort honom med massor av leksaker och kramar. Nu har jag en grav att gå till istället.
Det här är en del av julen. Jag ska förstås göra det bästa av det. Jag ska lära mig att hantera det. Jag ska med stolthet tända ljus för honom, hans mamma och alla andra som inte finns med mig längre och sända mina tankar till dem.
