I maktens öga

I maktens öga av Per Schlingmann är någon form av politisk spänningsroman. Den är svår att genre bestämma då den är både underhållande och spännande i en mycket politisk miljö. Det är sommar i Visby, det är politikerveckan i Almedalen och det är full fart i dramatiken.

Berättelsen har en näringsminister i centrum, en populär politiker som skulle kunna vara kandidat för att blir statsminister. Det spekuleras i om den kvinnliga statsministern är på väg att lämna och rykten av alla de slags sprids. Bakom kulissen finns ett högt spel som vi som läsare får följa via politiker, presschefer, media och lobbyister. Den ena märkliga händelsen avlöser varnadra och det krävs mycket av krishantering.

Det är full fart och snärtigt mest hela tiden. Korta kapitel gör att det går fort att läsa. Texten är fylld av varumärken såsom klädmärken och ölsorter. Däremot finns ingen djupare bakgrundsbeskrivning, utrymme för familjerelationer eller annat. Jag, som både är intresserad av politiskt maktspel och Almedalsveckan, tycker att det är en riktigt underhållande läsning.

Ansiktsvård

Häromdagen unnade jag mig en ansiktsbehandling. Det är inget som jag gör regelbundet men det händer att jag känner ett behov av att bli ompysslad och omhändertagen då är en behandling perfekt. Jag besöker Gildaskolan, dvs elevbehandlingar vilket gör det lite mer prisvärt.

Jag lägger inte mycket tid på ansiktsvård vilket noterades. Däremot njuter jag desto mer när andra pysslar om mig och ger tips och råd. Jag känner att jag ska lyssna och bli bättre att ta hand om min hud.

Kvinnan som utförde behandlingen förklarade noga och gav tips och råd. Hon var professionell och pedagogisk. Efteråt fanns möjlighet att köpa produkter. Det avstod jag. Jag kan inte köpa allt som de rekommenderar och behöver fundera över vad jag faktiskt kommer att använda.

Idag roade jag mig med att kolla, vad det skulle kosta att köpa de produkter som rekommenderades. Och resultatet blev … 2823 kr. Det passar inte min ekonomi. Däremot kan jag tänka mig att köpa bättre produkter än tvål och vatten. Borde kunna få rimligt bra produkter till längre kostnad. Eller så får jag köpa en vinstlott eller skaffa mig ett mycket välbetalt jobb så att jag har råd med lyx.

Författarsamtal med Emelie Pine

Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm har sedan många år tillbaka något som de kallar för Internationell författarscen. Ett antal gånger per termin bjuder de in intressanta författare till ett samtal som vi i publiken får lyssna till. Tyvärr finns ingen chans att ställa frågor men oftast finns chans till bokköp och signering efteråt och därmed en chans att byta några ord. I onsdags var det Emelie Pine som stod i centrum. Pine har skrivit en bok, en essäsamling som heter ”Allt jag inte kan säga”. När jag läste boken tyckte jag om vissa essäer, andra hade jag svårare för och tyckte att det kunde vara intressant att få lyssna författarens tankar.

Pine tar upp ämnen som alkolism, barnlöshet, anorexia och vårdtäkt. Essäformen innebär att det är hennes upplevelser och inte fiktion. Essäerna kommer inte i kronologisk ordning, så man läser dem var och en för sig. Under samtalet berättade Pine mycket och öppet, men självklart stod mycket redan i boken. Å andra sidan fanns avsnitt hon inte orkade tala om alls, det blev för känsligt.

För mig är Pine fortfarande en mystisk person. Det finns frågor, som jag tycker är självklara men som varken finns med i bok eller samtal. Jag uppfattar som att säger att hon talar om allt men ändå utelämnar en del svårigheter. Vidare upplever jag henne som en öppen och ärlig person som tänkt mycket på känslor samtidigt som hon beskriver sig själv som att inte kunna känna empati. Å andra sidan kan hon bli förvånad när vissa av hennes nära inte känner empati för henne. Samtidigt uppfattar jag att hon tycker att det är naturligt att hennes bok väcker empati. Det här får jag inte att gå ihop.

Denna gång var det Jessika Gedin som ledde samtalet vilket var mycket proffsigt. Det kändes personligt och relevant. Det här är inte en självklarhet när det gäller författarsamtal ,tyvärr. Numera väljer jag de författarsamtal som jag vill besök, både beroende av författare och samtalsledare. Gedins sätt att ställa intressanta frågor, lyfte kvällen.

Det blev en trevlig kväll men kanske inte den mest missesvärda upplevelser jag varit med om.

Små och stora glädjeämnen

Nu är det tydligen full fart i Sverige igen. Som arbetssökande märkare jag det genom fler annonser, fler som svarare när jag ringer och fler som ringer, intervjuar mig och kallar till möten. Det känns kul att det är full fart igen. Vardag kan vara fint!

När jag under eftermiddagen gick mot tåget, stod som vanligen en rad bilar och väntade på resenärer som ville ha skjuts hem. En liten blå bli skiljde sig från mängden. En äldre kvinna hade troligen glömt hörapparaten hemma för stereon var på högsta volym och Harry Brandelius ”Gamla Nordsjön” ljöd över området. Hon hade låten på repeat. Alla som passerade sprack upp i ett leende. Så underbart att se den lilla damen som diggade musik och bjöd hela området på en gammal dänga.

Jag åkte till Årsta för att lyssna på KulturhusetStadsteaterns internationella författarscen där Jessica Gedin samtalade med den irländska författaren Emelie Pine om hennes bok ”Allt jag inte kan säga”. Jag var där i god tid, köpte mig en glass och satt på en bänk i solskenet på det lilla torget. Jag var inte ensam om detta val. Vanligen är det vin på barer som lockar litteraturpubliken men idag var vi många som ville ha enkelheten och njuta av sensommarvärmen. Så underbart!

När jag satt och lyssnade till Pine tog jag upp telefonen och försökte ta några bilder (blev dock för suddigt). Samtidigt noterade jag ett antal missade samtal och meddelanden, vilket gjorde mig lite orolig. När författarsamtalet var över skyndade jag ut för att ringa mina föräldrar som sökt mig. Mamma var exalterad! De hade besök av två systrar från Minnesota. Deras farfar hade bott i ”vårt” hus under tidigt 1900-tal och ville se hur han bott. De hade bilder med sig. Nu har kvinnorna mejlat mig eftersom min pappa knappt kan engelska och min mamma inte alls. Jag vet inte hur de har gjort sig förstådda men det var tydligen väldigt trevligt! Det här är jätteintressant tycker jag. Det är inte första gången det händer, folk med foton har ringt på tidigare. Det är ett gammalt hus med spännande historia och många varma minnen. Min pappa har forskat en del och jag känner att jag ska ta vid det arbetet och passa på innan det blir försent att kunna fråga honom.

Jag är så glad att en dag kan innehålla så många stora och små glädjeämnen. Och då har jag ju inte skrivit om själva författarsamtalet, det som skulle vara dagens höjdpunkt. Det får bli ett eget inlägg.

Lite vilse

Känner en mental trötthet som fortplantat sig till kroppen. Idag har jag varit på en annorlunda anställningsintervju. Jag blev kontaktad i söndags, hade en telefonintervju igår och ett fysiskt möte idag. Kändes som att jag ställde minst lika många frågor och intervjuaren. Trevligt men annorlunda och därmed svårt att hantera. Det dränerade mig på energi. Kanske att även sommarvärmen bidrog.

Igår var jag på ett gratisseminarium på temat ”Blir den du är”. Huma Nova är ett utbildningsföretag som både har kortare kurser och längre utbildningar. Personlig utveckling är centralt och gårdagskvällen kan ses som en chans att prova på vad de har att erbjuda. Det var intressant. Vi gjorde några enkla övningar och jag kände inte alls igen mig själv. Märkligt. Jag vet att jag har förändrats en del men åt ett helt annat håll än vad gårdagskvällen visade på. Är jag helt vilsen? Det ska jag fundera vidare på.

Efter dagens intervju var jag ganska trött, behövde en fika, unnade mig bokköp som present till mig själv innan jag for hem. Somnade en stund på soffan innan det var dags att åka till kvällens bokcirkelträff. Vi diskuterade ”Historieläraren” av Matt Haig. Det blev ett mycket bra samtal, ett av de bättre, vilket var väldigt kul. Nu ser jag fram emot kommande bokcirkelkvällar.

Vilse eller ej, så känner jag i alla fall att jag ska vila resten av kvällen. Sömn kan göra mycket gott och det gäller att samla energi för att orka med resten av veckan.

Vargarnas tid

Vargarnas tid av Elisabet Nemert kan beskrivas som en roman om människor som kämpar för det goda i en hård och ond tid. Berättelsens utspelar sig i Sverige under perioden under andra världskriget och i centrum står en ung kvinna som vill göra skillnad.

Kvinnan kommer från fattiga förhållande men lever nu ett nytt gott liv i Stockholm. Hennes bror är en viktig del i hennes liv och de äger butiker i Stockholm. Så småningom kommer fler personer in i berättelsen som alla har betydelse i kvinnans liv. Berättelsen börjar 1939 och tar sig hela vägen till 1945, och tar upp viktiga händelser under perioden. Berättelsen innehåller även lite mystik med tre vita vargar och en korp som både varnar och vägleder i berättelsen.

Till en början älskade jag att vara i den här berättelsen. Den är vackert skriven med många poetiska skildringar. Det gör att man behöver ha gott om tid att läsa denna berättelse, det går inte att stressa igenom den. Efter ett tag tycker jag att det blir lite för mycket av det goda. De goda personerna är så väldigt snälla, kärleksfulla, framgångsrika och fyllda av godhet. Jag hade gärna sett någon liten skavank hos dem.

En annan aspekt är att även om det är historiska beskrivningar, så är det fiktion men svårt att veta vad som är vad. För att njuta av berättelsen behöver man kunna hantera att det inte är en fakta beskrivning även om berättelsen innehåller fakta.

Om boken hade varit något mer koncentrerad, 75 sidor kortare, då hade jag lovordat det sköna i att få läsa om goda personligheter. Nu orkade jag inte riktigt hålla fokus boken ut. Jag ser det fortfarande som en trevlig läsupplevelse och jag har full förståelse för att många älskar Nemerts sätt att skriva.

Söndagsutflykt

Ibland behövs inte mycket för att behöva ändra sina planer. Igår var det en 4 cm blålila blåsa som satte sig i vägen för mina vandringsplaner. Blåsor sitter ju alltid illa när de sitter på fötterna min blåsa sitter under trampdynan. Det går bara att gå i bra skor men jag kände att belastningen troligen skulle bli för stor under en längre vandring. Men solen sken så vackert och jag var snabb att planera om.

Det blev en utflykt med bil i Roslagen. Målet var Wira bruk, en liten idyll. Den är nog mest känd för sin sommarteater, Wiraspelen, som är en återkommande tradition. För mig var målet att insupa atmosfär, se de pittoreska lilla bruket och att fika. Där fanns även konstsmide, som imponerade stort på mig. Jag brukar nog inte falla för smide men denna gång såg jag så många fina saker. Det blev inget köp men jag ser det som perfekta personliga prestenter tex till bröllop eller andra högtider.

Vädret strålade men det var ”bara” 21 grader dvs inte de högsommartemperur som andra delar av Sverige har. Men det räcker gott. Jag tycker att det är jätteskönt att få vara ute och njuta av grönskan. Här hemma fortsatte kvällen på balkongen med en bra bok. Så avkopplande och skönt, och ändå berikande, kan en söndag vara. Helt i min smak.