Smaker

Filosofiskt är det en spännande tanke om hur vi uppfattar smaker. Att vi tycker om olika smaker är tydligt. Samtidigt finns grundsmaker som vi alla kan känna. Jag har inga problem att förstå sött, salt och surt däremot svårare att definiera beskt. Umami förstår jag inte alls.

För att kunna jämföra hur vi uppfattar smaker, förutsatt att vi inte är forskare, behöver vi ett språk och kunna uttrycka oss. Mitt språk är tydligen begränsat. Jag kan förklara flera olika ämnen som smakar beskt men jag är inte helt säker på att min upplevelse är detsamma som andras.

Det här tycker jag är intressant. Smaker känns som något väldigt grundläggande och naturligt, ändå har jag svårt att sätta ord på smaker och smakupplevelser. Och jag skulle väldigt gärna vilja förstå vad umami är.

Var är bilen?

Att det är lite för mycket just nu, blev påtagligt idag. Jag besökte ett köpcentrum för att fixa presenter till min pappa. Skyndade runt och prickade av allt från min lista. Tyckte att jag var effektiv. När jag skulle åka, hittade jag inte bilen i det stora garaget. Jag var ju så säker på vart jag ställt bilen, ändå var den inte där. Började leta, lite förvirrat, innan jag insåg att jag var på fel våningsplan. Tänkt så snabbt oron hinner sprida sig i kroppen. Jag kände mig så otroligt korkad. Men så ändrade jag mig. Jag är inte korkad. Jag är i behov av ledighet med avkoppling och återhämtning.

Första och sista påsken

Så här i påsktiden går tankarna till min lilla ögonsten. Det är snart två år sedan han tog och saknaden är stor. Han finns alltid i mina tankar och de här dagarna kan tankarna inte låta bli cirkulera kring minnen av vår första respektive sista påsk tillsammans.

När min ögonsten var liten, det måste ha varit hans första påsk, så ville jag förstås ge honom en påskpresent. Eftersom hans storasyster fått diabetes, bara några år dessförinnan, var godis fortfarande ett känsligt ämne att prata om. Jag valde fina färgpennor still flickan, som hon älskade. Det blev mycket lyckat. Till min ögonsten hade jag hittat en handdocka som såg ut som en glad, rufsig tupp. I näbben fanns något som lät om man tryckte där, vilket jag trodde var en passande underhållning. Min lille ögonsten tittade förundrat på tuppen, gillade antagligen färgerna men så snart vi började låta med näbben blev han jätterädd och gallskrek. Nej, det blev inte som jag trott och jag kände mig som en hemsk faster. Efteråt blev det ett ganska roligt minne och idag är det enbart ett minne.

För två år sedan letade jag som en galning efter present. Min ögonsten var gravt handikappad och det var svårt att hitta presenter, ännu svårare att förnya sig från år till år. Just den här påsken kom jag på två idéer. Dels en stor godisnapp, typ polkagris. Jag tänkte att han kunde suga på den, utan att sätta i halsen. Den andra idén var nutella. Han kunde bara äta mosad mat och jag tänkte att nutella på en sked kanske kunde fungera. Jag valde godisnappen, hittade en specialiserad godisbutik som hade flera smaker, så han fick flera. Jag tänkte att jag kan ge honom nutella någon annan gång. Åh, så korkat. Det blev inga fler påskar, inga fler chanser.

Så, skäm bort era nära. Ta vara på påsken och skapa fina minnen.

Ingen ordning

Det är ingen ordning på tiden i mitt liv. Jag kämpar med studierna som är mer än intensiva just nu. Det är inte tal om påsk, tvärt om deadlines som inte tar hänsyn till helgen. Jag försöker hinna med så mycket som möjligt för att kunna vara ledig några dagar med familjen.

Insåg idag att jag missat att skicka påskkort. Det är illa. Att skicka hälsningar; julkort, vykort och påskkort är viktigt för mig och något jag inte brukar missa. Det tyder på att det är lite för mycket nu. Påskpynt har jag inte heller fixat.

Idag behöver jag ta en paus för att fixa påskpresenter. Kan ju inte komma tomhänt till påskfirandet. Så illa får det inte bli. Ska nog även nyttja Facebook för påskhälsning.

Vandringsprylar

Det händer nästan dagligen att jag kollar efter information om olika vandringar jag vill göra. Jag kollar etapper, undersöker boenden, tågtider, alternativa rutter och kartor. Det är en stark längtan där planeringen är en del av upplevelsen. Jag kollar även utrustning. Jag söker på byxor, jackor, ryggsäck, kängor, vattenflaskor och allt annat tänkbart för att göra packningen lätt och funktionell.

Idag när jag ute på shoppingrundan idag, var det födelsedagspresenter som söktes. Ändå fann jag mig själv stå och fingra på funktionsjackor, underställ och ullsockor. Jag har ju det mesta jag behöver men blir ändå väldigt sugen på bättre utrustning.

Ibland undrar jag om detta är sunt. Å andra sidan, alla gånger som jag frusit, varit blöt eller hindrats pga av utrustningen ger starka incitament till att se till att ha bra saker med sig och på sig på vandringar. Det är värt oerhört mycket att komma fram torr, varm och skadefri.

Sukta efter presenter

Besökte IKEA under eftermiddagen för att leta födelsedagspresenter till min pappa och till min farbror. Till min pappa ska jag köpa kläder men jag tänkte att det kanske kunde finnas något praktiskt till hemmet, som kan passa honom. Min farbror brukar också få kläder men i år har han meddelat att han inte vill ha fler plagg. Det blev genast svårt för mig men jag tänker att han behöver lite förnyelse, kanske lite färg till hemmet.

Jag valde några blomkrukor och en matchande korg för frukt och godis. Det tror jag blir fint. Jag köpte även blommor, som jag redan valt att behålla själv. Nu sitter jag och sneglar på krukorna, kanske att jag ska behålla även dem?

När jag ändå sneglar, så har jag även börjat sukta efter godiset som jag ska lägga i korgen…

Nära en groda

Hoppsan, hejsan så det kan gå när man inte tänker sig för.

I förmiddags satt jag hemma hos en studiekompis och pluggade. Vi kämpade och slet med några olika uppgifter och jämförde resultat. Samtidigt pratade vi en hel del bland annat som skolan men även lite annat. När vi var klara, var min plan att ta mig hem för att ta del av presskonferensen där polisen skulle berätta om sin utredning och Kevin-fallet. Det berättade jag för min kompis.

När Kevin dog i slutet av 90-talet, var det en nyhet men jag följde inte fallet jättenoga. Däremot blev jag illa berörd av Svt:s dokumentär som sänder 2017 och sedan dess har jag läst på lite mer. Känns som en förfärlig tragedi.

Så snart jag öppnat munnen kom jag på att min studiekompis är polis. Hon har, så klart, sett dokumentären på ett annat sätt och hade viss kritik. Jag är helt övertygad om att det är befogad kritik. Jag var bara inte förberedd, mentalt, på hennes synsätt. Vi insåg båda att det inte var läge att gå i djupare diskussion då båda insåg att vi vet alldeles för lite om fallet.

Det vi båda är överens om, är att vi ser ett behov av att kunna leta fel utan att leta syndabockar, att vi kan lära för framtiden om vi skulle ha en kultur där det går att erkänna misstag utan att bli anklagad och dömd. Den diskussionen ser jag fram emot att fortsätta.

Måndag igen

Kände en stor tacksamhet när jag vaknade utan yrsel i morse. Det är en frihetskänsla att kunna vrida på huvudet. Efter morgonkaffet satt jag mig vid en datorn och satte ingång en 9 timmars webbskrivning. Jag kände att jag hade relativ tur med ämnet även om jag fortfarande tycker att det är svårt att göra omfattande analyser på 800 ord. Jag kände i mig i alla fall nöjd när jag lämnade in min skrivning.

Hade en kaffepaus i skrivandet och där jag hade ett möte med ett grupparbete. En person dök inte upp och eftersom vi bara är tre i gruppen så var det svårt att gå vidare. Personen har fortfarande inte hört av sig, vilket jag tycker är märkligt. Visst undrar man om något har hänt.

Ikväll har jag varit på bokcirkelträff på biblioteket. Det var nästan som vanligt, hälften gillade boken medan andra hälften dissade den. Jag har börjat bli lite känslig för tonen hos vissa personer. En person kräver stor respekt för hennes omdömen men visar inte lika mycket respekt tillbaka. Ikväll bestämde jag mig för att inte bry mig, inte konfrontera. Det är dock ingen hållbar strategi i längden.

Så skönt det ska bli att få sova ikväll. Jag ska sova så gott och bara drömma vackra drömmar.

Tungt läge

Det går inte så bra för mig nu. De senaste dagarna har varit tunga. Yrseln är besvärlig – otrevlig och oförutsägbar. Jag har lite snuva, lite feber och mycket huvudvärk och obehagskänsla i kroppen. När jag försöker läsa blir huvudvärken värre och det fungerar inte. Trots att jag sovit flera gånger på dagen blev det en tidig kväll igår, vilket aldrig händer och absolut inte en lördagskväll.

När huvudet snurrar så är det så mycket som inte fungerar. Jag har inte koll, jag kan inte ta in allt jag försöker lära mig, jag klumpar mig och tappar saker. Ett annat tecken på ohälsa är att jag missat att kolla resultatet på den senaste skrivningen. Normal sett kollar jag direkt då det publiceras men den här helgen föll det i glömska. Jag har en nio-timmar skrivning att göra som jag försökt skjuta upp men i morgon måste den göras för att fixa deadline. Tänkte först göra den idag men insåg i sista stund att jag att jag missa en del förberedelser som jag måste göra. Det här känns inte bra.

Min huvudinställning är att hälsan är viktigast. Det är inte alltid så lätt att leva som man lär. Det är svårt, inte ens möjligt, att bara bädda ner sig och strunta i skrivningen, det är ju bara yrsel, huvudvärk och feber. Jag vet ju inte ens om vila är lösningen. Så, nu hoppas jag på en riktigt skön och läkande sömn där jag kan vakna pigg och alert i morgon. Då kan jag lösa alla mina problem.