Kokt kräfta

Det blev en varm dag på kontoret idag. Jag var engagerad och temperaturen steg. När jag kom ut slog sommarvärmen emot mig. Härligt men viss oro eftersom jag skyndade till Friskis & Svettis. Jag kan intyga att jag knappast blev svalare av kvällens Indoor Walking -pass. Huden hettade, svetten rann och jag kämpade med att försöka dricka under träningen.

Jag kände mig som en kokt kräfta när jag lämnade gymmet och det kändes tveksamt om rödfärgen någonsin skulle lämna ansiktet. Jag var helt slut. Nu sitter jag i fåtöljen, med fötterna högt, och dricker vatten. Det kommer att kräva mycket vatten för att återställa balansen. Jag är så där härligt fredagstrött. Nöjd med veckan och ser fram emot helgen. Men innan jag gör något annat måste jag dricka mer vatten.

Annonser

Jogging

Är så otroligt nöjd med mig själv ikväll. Efter att ha förhalat och förhalat, trotsade jag det lätta sommarregnet och gav mig ut på en joggingtur. Jag var inställd på att varva gång och jogging men ville ändå testa hur långt jag orkade springa.

Förvåningen var stor när jag insåg att jag orkade jogga hela min planerade runda. Det gick verkligen inte fort men den var en jämn och stabil fart. Det är en bra grund inför framtiden. Det känns lättare. Det känns som att jag kan unna mig tid för intervallträning. Både modet och motivationen steg. Det känns att jag är på gång!

Det är hög tid att våga mer, att uppdatera träningsplanen och lägga till nya former av utmaningar. Det ska bli kul.

Byta garderob

Det pågår en kamp om utrymmet i min garderob. Jag försöker sortera och slänga gamla kläder. Det finns minsann en hel del persedlar i lågor och på hyllor som inte används. Härom dagen slängde jag en hel påse. Jag kände mig så nöjd. En hel påse med missfärgade tröjor och strumpor. Rakt ner i soprummet. De duger inte ens till att skänka bort. Varför har jag sparat dem så länge? Där fick nöjdheten sig en törn.

Snart är det dags för mig att byta från vintergarderob till sommargarderob. Då ska jag minsann bli ännu bättre på sortering och rensning. Det finns alltid utrymme för förbättringar – och det ska ge utrymme i min garderob.

Parkteatern – att förlora en tradition

Parkteatern i Stockholm har blivit en fin sommartradition. Att få se teater, alldeles gratis, ute i grönskan är en somrig upplevelse. Det är något som jag brukar se fram emot och som hör sommaren till.

Men tiderna ändras. Parkteatern breddar sitt utbud. De finns på fler platser och når fler personer. Men de förlorar mig. Bredden innebär att just teaterinslagen blir allt färre. Det finns gott om kultur, underhållning av olika slag men de pjäser som lockar mig, det utbudet blir allt mindre. Det är nog mest jag som förlorar min sommarteater.

I år får jag klara mig utan min parkteater. Det finns inget som lockar i programmet. Jag får acceptera att jag förlorar en fin tradition. Det känns lite sorgligt. Visst kliar det lite i fingrarna, att skriva och be dem byta namn till ”Parkunderhållning” eller ”Parkkultur”, namn som jag tycker passar bättre. För mig är ordet Parkteater missvisande och uppretande i detta sammanhang. Jag har dock inget att vinna på det. Istället får jag acceptera och vara tacksam för att teatrarna har visst utbud på sina inomhusscener även under sommaren. Det finns ju dessutom så mycket annat jag kan göra när det är sommar.

Taktfast för vissa

Måndag igen och ikväll var det tredje tillfället på kursen ”Sommardans” som jag går på. Mälarsalen är arrangör och finns i Münchenbryggeriet på Söder i Stockholm. Vi lär oss vals och foxtrott och nu tycker jag att det börjar lossna. Många är riktigt duktiga. Det är kul.

Tyvärr blir vi färre och färre för varje gång. Jag vet inte vart alla tar vägen men det blir mer plats på dansgolvet. Kvällens överraskning var att det var fler herrar än damer. Det brukar vara tvärtom. Det finns stöddansare så man får nästan alltid dansa med någon och man byter danspartner hela tiden. Det ger bra träning.

Och det är genom att få dansa med många karaktärer som man inser hur olika stilar det finns. Många herrar är väldigt lätta att följa. Man sveper fram över golvet. Andra är det i stort sett omöjligt att förstå vilken takt som avses. Men vi är alla där för att lära oss och vi är trots allt nybörjare.

För min del tränade jag inte bara på dansen utan även att ge komplimanger. Det är så mycket trevligare att framhäva det positiva än att påtala vissa brister. Det gör dansen desto roligare och det bidrar starkt till en mycket trevlig kväll.

En midsommarnatts sexkomedi

På Stockholms stadsteater spelas pjäsen ”En midsommarnatts sexkomedi” som är skriven av Woody Allen. Allen skrev den för film som spelades in på tidigt 80-tal. Inspirationen kom från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Pjäsen utspelar sig 1905. på landsbygden där sex personer träffas under en helg. Värdparet älskar varandra men har vissa problem i samlivet. Värdens gamle vän, läkaren, har med sig en ny ung kvinna, vilket han brukar ha vid sina besök. Värdinnans kusin har med sig sin blivande brud, en brud som inte är helt okänd för värden. Kärlek och åtrå fyller luften på många olika sätt och med olika mål.

För mig är det främmande att se en Woody Allen-film men Stadsteatern tolkning är något som faller i min smak. Tolkningen, gestaltningen och den professionella ensamben ger glädje. Dan Ekborg, Pia Johansson och Philip Sandén är alldeles strålande i sina roller. Kajsa Ernst, Niklas Falk och Hanna Alström framställer sina karaktärer med glans. Det är stor underhållning och mycket välspelat. Dialog, gester och utryck blir riktigt kul i de vackra kostymerna och i den relativt enkla dekoren. Det är mys och fniss i sommarnatten och det smittar av sig på publiken. Många goda skratt fyller salongen.

Pjäsen är bara två timmar och tio minuter lång inklusive paus och det är alldeles för kort. Vi hade gärna fått mysa mer.

Komplimang

Att få en komplimang känns fint. Ovant men ändå fint. Att ge en komplimang kan kännas ännu finare. Egentligen inte alls svårt men även att ge kan kännas lite ovant. Särskilt att gå fram till en helt främmande person och säga något fint.

Det här är naturligtvis individuellt. Det finns många charmörer som sprider komplimanger på det mest naturliga sätt och det finna andra som dras till komplimanger, som aldrig från nog. Det är lätt att tro att det ligger i personligheten. Men det tror inte jag. Tvärtom tror jag att alla behöver en komplemang. Och ag tror att alla kan ge mer än de redan gör. Själv tillhör jag dem som verkligen vill ge ännu mer. Inte tänka så mycket utan prata mer direkt från hjärtat. Jag vill visa mer av min uppskattning. Jag har inget att förlora.

En komplimang gör oss alla till vinnare.

Blomma