Borttappat

Spåren av min senaste vandring har nu lämnat tvättkorgen och är på väg in i garderoben. Jag behöver kolla igenom utrustningen innan jag lägger in allt på hyllan igen. Trots att jag är en försiktigt person, har jag ändå lyckats tappabort saker under resan.

Tyvärr tycks mina favoritstrumpor ha blivit kvar i Ystad. Jag saknar dem redan. Funderade på att ringa och fråga men jag tycker inte att personalen ska behöva ta hand om mina svettiga strumpor. Att skicka dem med posten kostar antagligen mer än strumporna. Ju mer jag tänker på dem, desto mer saknar jag dem.

Har även tappat en flaskhållare, en manick som kan fästas på petflaskor och som har en karbinhake att fästa med. Den kostar 14.90 kr på Clas Ohlson så pengamässigt är det ingen förlust. Däremot gillar jag dem, de har ett högt värde för mig, och just nu är de slut i många butiker. Så snart jag ser dem igen, ska jag köpa på mig ett lager. Det som irriterar mig mest är att jag inte vet vart jag tappat den.

Känns slarvigt av mig att inte få med mig allt hem. Det handlar inte om pengar utan principen att inte lämna annat är fotavtryck efter sig.

Annonser

Glad för en kropp som reagerar

Jag är tacksam för en fungerande kropp utan allvarligare fel. Jag är inte så bra att ta hand om min kropp men jag visar åtminstone lite omtanke. Jag röker inte, dricker sällan alkohol men är överviktigt och tränar för dåligt. Att vandra med packning är ett sätt för mig att utmana mig själv samtidigt som jag lär mig mycket om min kropp.

När jag vandrar påminns jag om att jag inte är så stark och vältränad som jag önskar men samtidigt ser jag att jag oftast orkar mer än vad jag tror. Det fysiska är en del men i vandring är även den mentala delen avgörande. Det kan krävas en hel del mental styrka att vara ute i skrämmande oväder, att fortsätta trots att alla krafter är slut och att fortsätta trots smärta och värk.

För min del handlar det om att våga utmana mig men att samtidigt vara klok. Ibland går jag på, bara för att jag har ett mål, oavsett om det är bra eller ej. Jag vill att mina vandringar ska vara stärkande men jag får erkänna att jag ibland sliter lite för hårt på kroppen. Det är något som jag har att jobba med.

Vid min senaste vandring fick jag kämpa med att hitta en bra teknik att vandra i sand. Jag har ingen erfarenhet och jag fattade inte heller hur hård motvinden var mot mig. Jag behöver även ta paus mer ofta än jag gör. Nu i efterhand vet jag dessutom att jag borde sovit bättre innan vandringen samt att jag borde ha ätit bättre mat.

Glädjande är att kroppen säger ifrån. Brister i kosten syntes i blåmärken på kroppen. Att musklerna blev slitna märktes i frossa och att jag gick lite längre än jag egentligen orkade resulterade i illamående. Genom att vila läkte kroppen sig själv. Det tycker jag är väldigt coolt och imponerande. Kroppen reagerar och jag måste bara lära mig att lyssna, helst i tid.

Skåneleden Kåseberga – Ystad

Efter fredagens urlakning kändes det gott att få vakna till doften av nybryggt kaffe och välkomnas till ett dukat frukostbord. Hade goda samtal med gästerna och ägaren och jag hade gärna stannat lägre. Började gå lite försiktigt för att känna i kroppen innan jag gick upp på kullarna vid Kåseberga mot Hammar. Detta är en del av Skåneleden, Österlenleden, SL4, etapp 2 Nybrostrand – Löderups strandbad. Det är så otroligt vacker där.

Jag valde att gå genom området vid Kabusa skjutfält, då det var ok denna lördag, 25/8. Det var jag och en massa kor. Det var svalt och vindarna var svala så jag fick dra på mig en långärmad tröja. Annars går jag i shorts och t-shirt. När solen sprack fram var det helt bedårande. Det bästa man kan uppleva, tycker jag. Så vackert och harmoniskt. Det är sådant som får mig att må bra.

När jag lämnat skjutfältet satte jag mig på en bänk på stranden och tog in stunden. Det var så skönt och jag hann tänka att det knappast blir bättre än så här. Då kom regnet. Jag fick springa för att ta skydd på ett dass! Fick på mig regnkläder och kunde gå vidare. Stigen gick längs stranden så det var återigen sand under fötterna. Nu förstår jag att jag inte har rätt teknik att ta mig fram i sanden och det är nog en bidragande orsak till att benen värker.

Framme vid Nybrostrand hittade jag en camping, där jag tog en glasspaus. Jag tycker att jag är värd energi under denna typ av vandringar. När jag lämnade campingen kom en mycket stor överraskning. Jag hamnade i en löpartävling. Det var en stafett som går mellan Simrishamn-Ystad, dock inte samma väg som jag gått. Men den sista milen sprang det Skåneleden, Österlenledens, SL4, etapp 1 som går mellan Ystad och Nybrostrand. Jag fick alltså både sällskap och publik. Extra roligt blev det när polisen stoppade trafiken där leden ska passera en större väg. Tack till Ystadspolisen säger jag.

Stigarna längs stranden var jättesköna att gå på. Visst var det konstigt med löparna och publiken men så kan det ju bli. Ännu märkligare blev det när jag mötte ett brudpar. De hade antagligen fotograferats på stranden. För mig kändes det surrealistiskt. Regnet kom i skurar men jag var mest fokuserad på att ta mig fram. Jag hade bokat ett B&B i Ystad och behövde nå dit innan receptionen stängde.

Jag var både blöt och trött när jag kom fram men det var som vanligt väldigt skönt att få ta en dusch och lägga sig på en säng. Jag föredrar att bo i vindskydd men det har även sina fördelar med B&B. Just denna lördagskväll var det ett extra bra val då blixtrar och åskar for över havet och in över Skåne. Då kändes det som rätt beslut att avsluta vandringen och fira med en pizza.

Kyhls strandbad – Kåseberga

Fredagen, 24/8, bjöd på vandring mellan Kyhls strandbad till Kåseberga, längs Skåneleden. Skåneleden, Österlenleden, SL4 etapp 3 går mellan Löderups strandsbad och Borrby strandsbad och jag fortsatt en bit på etapp 2 som går mellan Löderups strandbad och Nybrostrand. Precis som torsdagen går jag alltså i motsatt riktning.

Från vindskuddet vid Kyhls strandsbad (ligger nära Borrby strandbad) är det bara att gå längs stranden söder ut. Man kan välja att gå stiga på sanddynorna eller på den breda stranden. För mig var det mulet och grått med varma havsvindar. Det var inte många på stranden, några hundar med ägare (trots hundförbud). Det var bara hav och sand så långt man kunde se. Så överraskades jag av ett skyfall. Jag hann få på mig regnjackan men skorna blir ju blöta och fulla av sand.

Framme vid Sandhammaren svänger leden av och går på mysiga stigar. Tyvärr var det stängd även vid Sandhammaren så jag fick ingen lyxfika. Kändes å andra sidan skönt med lite fastare mark under fötterna. Samtidigt kände jag hur otroligt trött jag var så jag fick kämpa sista km fram till Löderups strandbad. Av någon anledning, oklar, går leden upp genom en hage, upp på en ås, sedan en väg för att sedan gå ner på stranden igen. Kändes konstigt men så var det.

Sträckan är otroligt vackert, alldeles tyst med undandag från dånet från havet. Eftersom jag satt länge vid stranden och försöka samla energi, så såg jag hur många turister som kom och leta efter något som var öppet. Det är verkligen trist att alla mysiga glass- och fikaställen är stängda, när sommaren är så vacker.

Min egen energi var helt slut, och det hjälpte inte med nötter, choklad, banan och massage. Det fanns inget mer att ge och det var med mycket stapplande steg som jag började gå mot Kåseberga. Strax norr om Kåseberga väntade min logi för natten, så jag ville verkligen fram. Jag blev dock stoppad av en trafikant som inte vill se mig lida och gav skjuts den sista biten in till Kåseberga. Tack min hjälte. Annars hade jag väl stupat på stranden.

Gick ner till hamnen i Kåseberga. Där var det liv och rörelse och det fanns flera restauranger. Jag köpte fish and chips och kaffe men fick knappt ner något. Illamåendet tog överhand. Fy tusan så dåligt man kan må.

Vandrade vidare till B&B Vinkille och fick det varmaste av välkomnande. Det är ett litet och mysigt ställe och där omtanken står i centrum. Jag hade ett stort rum men dusch och toalett fanns ute vid köket (typ fyra steg bort). Det fanns en badrock om man ville skyla sig. För mig blev den en lugn kväll med dusch och vila.

Jag vet inte hur jag kunde ta slut på energi, det var ju ingen lång sträcka jag gick. Men under kvällen hade jag frossa och kunde fortfarande inte få i mig mat och sedan sov jag väldigt många timmar. Huden var öm och hettanden och full av blåmärken. Så kan en vandring också se ut. Det gäller ju att lyssna på kroppen och i mitt fall borde jag kanske lyssna lite tidigare.

Skåneleden Simrishamn – Kyhls strandbad

Skåneleden, Östenleden, SL4, etapp 4 går mellan Borrbys strandbad och Simrishamn. Jag gick etappen den 23/8 och valde att gå i motsatt riktig eftersom jag gillar att se solen. Det är egentligen lätt att hitta, bara att gå söder ut, men visst kan det hända att man går ”fel” väg då markeringen inte är så bra. När jag lämnat Simrishamns vägar var det härligt att gå på strandängar och stigar, alldeles nära havet. Det var hett och doftande tång och hav.

Framme vid Brantevik såg jag flera trevliga ställen för fika men tyvärr var allt stängt. Turistsäsongen är över på Österlen. Några ställen hade helgöppet men denna vackra torsdag var det öde. Efter Brantevik kom beskrivelse genom att leden svängde av från stranden och gick istället på en cykelbana längs en bilväg. Det blev hett då det inte fanns skugga eller svalkande vindar och framförallt hårt för ben och fötter. Vandringskor och kängor är anpassade för mjukare underlag och det här var inte så skönt. Cykelbanan fortsatte till Skillinge, som var nästan lika öde som Brantevik. Dock, Skillinge hade en liten butik som verkade vara centrum och samlingsplats. Tyvärr hittade jag inte vatten att fylla på vattenflaskan med, vilket känns trist.

Från Skillinge gick stigar längs stranden söder ut. Otroligt mycket sjöfågel vilket var kul att se. Efter ett tag viker leden av ut på en sandstrand. För en ovan person, som jag är, var det svårt att gå avslappnat i stranden. Tyngden i ryggsäcken börjande kännas av och jag längtade efter att få komma fram. Jag hade faktiskt lite svårt att orientera mig på stranden. Det var svårt att veta hur långt jag hade gått och hur jag skulle hitta vindskyddet. Lyckades till slut och det var verkligen skönt.

I vindskyddet satt en dansk tjej. Hon hade gjort upp eld och jag började fundera på eldningsförbudet. Det hade upphävts i Skåne län, dock inte över allt. Eftersom vi inte hade mobiltäckning var det svårt att hitta får fram info. Dessutom hade ingen av oss koll på kommungränser. Ytterligare två unga tjejer bodde i vindskyddet och det ville ha en egen eld. Eftersom eldarna var på iordningsställda platser med gjutna bottenplattor så kändes det tryggt, så jag kunde somna gott efter en fin vandringsdag. Enda nackdel var att det inte fanns tillgång till färskvatten. Men det ingår ju i vildmarkslivet.

Att vara på väg

Klockan var inte ens fem på torsdagsmorgonen då jag stod i köket och bredde mackor.  Kl 05.30 satt jag med ryggsäcken på pendeltåget och var äntligen på väg. Bara två dagar tidigare har ännu en vandringsplan gått i stöpet och nu vågade jag knappt tro att det var sant. Men jag var på väg.

Planen var svajig med många osäkerheter så jag valde att satsa på tre dagars vandring med option på sex dagar. Det innebar att jag var inställd på minst tre dagar men hade packning och resplaner för sex dagar. Nu blev det tre dagar vilket jag kanske borde insett redan från början. Det är roligare att leva på hoppet.

Tåget tog mig först till Lund och sedan tog jag Pågatåget Simrishamn. Där sken solen så starkt och högsommarvärmen slog emot mig. Bara att klä av sig och börja gå. Borde kanske haft både solhatt och solskyddsfaktor men det hade jag prioriterat bort, tyvärr.

Min första etapp var ca 20 km så jag hade ingen tid att stanna i Simrishamn. Jag räknar med ca 3 km/h lite beroende på underlag, packning och antal fotostopp, därtill vill jag gärna ta något lite länge paus. Så, jag riktade näsan söderut och började gå.

Promenad i sommarregn

Ikväll fick jag jobba hårt med motivationen för att komma ut på en kvällspromenad. Förutom motionen, behöver jag testgå ett par nya brallor och en ny sorts strumpor. De är aspiranter både för jogging och vandring. När det gäller kortare sträckor är det egentligen inte superviktigt men under flerdagsvandringar är fungerande utrustning och sköna kläder avgörande. Minst skav kan bli outhärdligt efter några timmar.

När jag kom ut insåg jag att det regnade. Jag hade visserligen inte regnkläder men åtminstone en långärmad tröja. Det var ljuvligt skönt, inte alls kallt. Jag har längtar efter stilla sommarregn och nu äntligen kom det. Under vägen fanns det även några vattenpölar som jag kunde stampa med foten i. Jag kände hur lyckan spirade i mig.

Hemma igen fick jag hänga upp alla kläder på tork. Jag minns knappt känslan, det var så länge sedan, första gången denna sommar. Ljuvligt härligt! Brallorna får godkänt för promenad och jogging men inte vandring. Det känns bra att veta. Så glad att jag hittade motivation och gick ut i kväll. Nu mår jag bra!