Skåneleden Spillepengen – Bulltofta

Skåneleden, Öresundsleden, SL5 har sin etapp 14 som går mellan Spillepengen – Bulltofta. Det är en kort och lättgången etapp som låt oss vandra igenom några gröna kilar in mot Malmö. Den här etappen går mycket via stadslandskap, mindre parken och även öppna områden innan man nå Bulltofta friluftsområde. Trevligt att det är möjligt att varandra i natur nära storstad.

För mig var det kanske inte den vackraste av mina skånevandringar men jag uppskattar ändå att det är möjligt att vandra mellan Ängelholm och Malmö. Det väger upp asfalten. Det visar även hur lättillgänglig skåneleden är, det finns något för alla.

Jag rekommenderar att gå etapp 12, 13 och 14 i ett svep, det fungerar fint dvs:
starta i Bjärred och gå Bjärred-Lomma och Lomma-Spillepengen.

Skåneleden Lomma – Spillepengen

Etapp 13 på Öresundsleden, en del av Skåneleden, SL 5, går mellan Lomma – Spillepengen. Det innebär att leden har en närhet till Malmö och om man går hela leden så är detta en av de sista etapperna in i Malmö. Det finns även markeringar som leder hela vägen in till Malmö.

Etappen börjar inne vid kajen i Lomma vilket tycks varit ett område som växt de senaste åren. Sedan traskar man söder ut. Här finns stränder och vackra naturområden men tyvärr så gick jag en dimmig dag så jag missade mycket av utsikten. Efter ett tag behöver man lämna stranden och då kommer en lång och trist transportsträcka på asfalt till Spillepengen. Å andra sidan går man alldeles vid ett naturreservat och har goda möjligheter att se fåglar, så för den fågelintresserade rekommenderas kamera.

Väl framme vid Spillepengen kan man välja att fortsätta leden till Bulltofta eller gena rakt in till Malmö C.

Som vandrare så är strandpartiet den fina delen, den sista asfaltsgången är inget för en söndagspromenad. Men jag gillar ändå jättemycket att det är möjligt att gå hela vägen från Ängelholm till Malmö, då får man acceptera korta snuttar av asfalt.

Skåneleden Bjärred – Lomma

Inledde året med att ta en buss till Bjärred för att få gå en bit av Skåneleden, Öresundsleden, SL 5. Etapp 12 går mellan Bjärred – Lomma. Eftersom jag inte hittade så bra, irrade jag en bra stund i Bjärred och kom på leden en bit norrut, dvs redan på etapp 11. När jag väl hittat till leden, så var det mycket lättvandrat och välskyltat.

Stigen, som är grusade gångstigar går länge längs vattnet men så tar en asfalt vid, vilket inte är lika roligt. Å ena sidan ger det variation att få se mer än enbart strand men asfalt är hårt underlag. Men det får man ju räkna ned när det är stadsnära och lättillgängligt via kollektivtrafik.

Eftersom det var nyårsdag så var det många flanörer ute. Det finns flera rastplatser längs stigarna men för att sitta där krävdes bra underlag för att inte bli blöt i rumpan.

Just denna gång blev det mer promenad än vandring och det passade utmärkt som start på året.

Roslagsleden, etapp 2

Idag gick jag etapp 2Roslagsleden. Etappen börjar vi Karby gård i Täby och avslutas i Örsta, nära Angarns kyrka i Vallentuna. Jag har sedan länge tänkt gå hela leden och gick första etappen 2018. Det var en varm sommar som inte passade för vandring och sedan dessa har jag gjort annat. Etapp 2 är kanske inte superupplevelse men ändå trevlig att gå. Man måste passera över och under hårt trafikerade vägar, det är ju så i detta område. Men jag gillar att det är möjligt att skapa dessa gröna kilar, hittar genvägar mellan olika motionsspår mm.

Började fint, solen sken utan att bränna. Jag fick chansen att bestiga Täbys högsta naturliga topp, 58 möh! Inte så imponerande men kul. Jag upptäckte områden och en sjö jag inte visste. Jag tog det lugnt och fikade med kaffe och kardemummabulle, alldeles vid ett spår där joggare flåsade förbi.

När halva sträckan var gången började äventyren göra sig påminda. Jag misslyckades totalt med att balansera på en spång och for i backen. Det blev inga allvarliga skador men jag blev lite stukad och fick dra ner på tempot. Det var foten som vek sig och jag landade på knä och handled. Det gör ont men det är inga frakturer, det är jag säker på. Även om det gör ont så måste man ju gå vidare, det finns inget alternativ. Ju längre norrut jag gick, desto mörkare himmel och mer dånande åska. Jag har inget emot regn men jag gillar verkligen inte åska. Regn kom i små droppar. Men när jag var ute på ett öppet fält, öppnade sig himlen, och skyfall var ett faktum. Jag tog skydd längs en ladugårdsvägg men skyddet räckte inte när regnet kom på tvärsen. För första gången klarade inte ens regnjackan att stå emot regnet. Jag var totalt genomblöt, från topp till tå. Jackan har klarat alla regn under 5-6 år men i det här skyfallet hade jag behövt våtdräkt. Jag fick stå länge men till slut var jag tvungen at gå vidare.

Det var inga problem att nå etappslutet vid Örsta och där fanns en busshållsplats. Jag kände mig inte alls ärtig när jag haltade ombord, genomblöt, lite ledig och med skrapade ben.

Eftersom den är leden finns i norrort så gick hemresan hyfsat snabbt och det var skönt att dra av sig allt det våta. Jag är lite frusen men det blev ändå en bra dag. Jag kommer absolut att minna den framöver, trots en ganska modest etapp.

Skavlöten

I dag fortsatte jag mitt utforskande av naturområden i norra Stockholm. Jag vill hitta fler skogar och naturområden att vandra i, som komplement till mina hemma stigar, utan att behöva åka långt. Idag drog jag mig mot Täby. Första stoppet blev inget stopp då det var knökfullt med bilar på parkeringen. Andra stället var folktomt men det var väldigt blött i markerna och passade inte riktigt mina jympadojor. Jag vände om och åkte vidare och hamnade av någon anledning i Skavlöten. Det är ett fritidsområdet som jag mest förknippat med bad men jag har ju hört att man kan gå runt sjön och det lät härligt.

Tyvärr missade jag var stigen runt sjön går och hamnade i stället på en rundslinga. Det var väl mer som ett motionsspår än vandringstig men det var ändå väldigt skönt att gå i skogen. En fördel med ”tråkiga” vandringar är att det är folktomt. Vid populära ställen är trängseln påtaglig. Hur som helst så kom jag i alla fall fram till Roslagsleden och hittade även var man kan ansluta till Blå leden. Det är bra information för mig när jag ska planera för kommande vandringar.

Det var väldigt skönt att få gå lugnt i skogen. Jag hittade även en soffa och där satt jag i strålande sol och njöt av fågelsång. Det behöver inte vara mer komplicerat än så att få må bra.

Det lär inte bli fler vandringar i området men jag återkommer gärna för en vandring runt sjön eller möjligen ett dopp. Men det får bli till sommaren.

Spänd vandring

Drog på mig kängor och jacka och begav mig ut på vandring i närområdet. Med en bok/radioföljetong i öronen tog jag mig snabbt förbi tråk-stråken och fortsatte vidare längs vattnet. Det var grått, inte så farligt kallt men snart kom vätan. Småduggande regn men inga skyfall. Jag gick med vinden i ryggen så det kändes väldigt bra.

Efter några timmar började jag allt mer ångra allt kaffe jag druckit på morgonen. Det tryckte på, jag gick allt mer spänt och till slut fick jag korta av för att skynda hem. Det var ju inte planerat men det fanns ingen annan lösning. Det går inte att vandra avslappnat när man går och spänner sig.

Vandringen var i alla fall skön så länge den varade.

Längs grusade vägar

Traskar vidare i mitt utforskade av Norrorts naturmiljöer. Idag ville jag utforska om man kan gå mellan Sollentuna och Upplands Väsby längs grusvägar. I Sollentuna kan man med lätthet gå längs Edsviken och Norrviken och jag har sett trevliga stråk längs en å i Upplands Väsby. Jag vill gärna kunna gå längre turer, dvs gå i flera timmar, utan att vara beroende av bil och detta tillsammans driver min upptäckarlust.

Jodå, det gick ganska bra. Det finns många fina stråk men sedan måste man gå en bit på asfalt innan man kommer över till nästa stråk. Å andra sidan upptäckte jag trevliga villaområden på det korta asfaltsturerna så det var helt okej.

Blev glad då jag kom fram till Paradiset, det hade jag förstås inte väntat mig. Men en stund därefter gick jag fel. Jag hittade inte en stig, gick, letade, vände om, insåg att jag var i ett skyddsområde där jag inte skulle vara, försökte hitta ut, träffade några amerikaner, kom helt fel och när jag äntligen kom ur en skog var jag på en plats långt bort ifrån där jag borde vara. Jag vill inte kalla det vilse, men helt rätt blev det inte heller.

När jag kom fram till slutdestinationen blev det mat. Jag hade ett akut behov av både toalett och värme. Hade egentligen tänkt gå tillbaka för att hitta rätt väg men snön virvlade i vinden och jag valde att ta mig hem istället.

Största utmaningen var blåsten, som var iskall. Burr så kallt det var, trots att jag hade mössa och vantar. Efter hemkomst är jag fortfarande frusen, och har mest legat på soffan invirad i filtar.

Trots felsteg och kyla kommer jag absolut att fortsätta utforska nya vägar. Det var kul, jag lärde mig något och jag fick se något nytt. Och det är betydligt mindre folk än på uppmarkerade vandringsstigar. Här fick jag vara för mig själv.

Törnskogen

Törnskogen är två naturreservat i Sollentuna respektive Upplands Väsby. Det är inte särskilt stort med det är riktigt vildmarkskänsla i området. Jag har varit där några gånger men tycker att det är väldigt svårt att hitta, har gått vilse varje gång. Kommunen har beslutat att göra området mer tillgängligt och de arbetar med att skylta upp vandringar, ta fram kartor mm.

I dag valde jag att vandra en led som jag läst är markerad. Det går runt området och gör att man får uppleva många av de olika naturtyper som finns där. Det visar sig vara mycket berg och barrskog. Det var relativt brant i området då det var ingen enkel söndagspromenad. Det finns inga genvägar så det är bara att traska på. Och visst är det fint att komma upp på höjder och se ut över landskapet. Som pollenallergiker är barrskog skönt.

Det här är egentligen ingen favoritmiljö för mig men det är ju helt underbart att få vara ute och vandra i vårsolen. Slingan var mer utmanande än jag trodde och jag har överraskat varje muskel i kroppen. Nu hoppas jag på att kommunen markerar upp fler slingor, gärna några enklare och tar fram kartor och informationsmaterial. Det behövs fortfarande. Jag mötte många som inte visste var de var.

Första rejäla vandring för säsongen är ofta tung. Man glömmer att man tappar vandrarmuskler under vintern. Men det är bara att börja träna. Den här rundan kommer att vara en bra träningsrunda inför längre vandring i sommar. Men jag ser inte fram emot att ta branterna med tung packning, oklart om knäna orkar med det. Bra kängor och matsäck känns viktigt. Idag hade jag med mig kaffe och vatten och jag ångrar så att jag inte hade någon macka eller bulle med mig. Den energin hade jag behövt.

Birgittavandringen

Idag tog jag mig till Upplands Väsby för en vandring på en pilgrimsled. ”Birgittavandringen” börjar vid Fresta kyrka och går i det som var en socken en gång i tiden. Bakgrunden till namnet är att Heliga Birgitta, enligt en teori, kan ha varit född och växt upp på en gård i Fresta socken, där fadern ägde gården Sköldnora. Det finns olika teorier men jag lockas ända av tanken att hon varit i området och traskat i naturen där jag gick i dag. Jag gillar tanke att jag går samma stigar som andra gått före mig. Jag gillar tanken att Birgitta och/eller hennes släkt vänner suttit och tänkt på livet på samma sten där jag satt idag och tänkte på livet. Inte så mycket som skiljer oss åt mer än drygt 700 år och skönare skor.

Jag attrahera även av att upptäcka mer i mitt närområde, inte allra närmast men ändå så att det inte kräver långa resor. Upplands Väsby är ingen vandringsmetropol, delar av vandring gick i tättbebyggt område men jag förstår sträckningen då den tog mig till intressanta platser. Jag kommer nog inte gå hela sträckningen igen men delar av den kommer jag absolut att besöka igen, kanske skapa mig en egen runda.

Hela rundan var välskyltad och det fanns många informationsskyltar där men fick lära sig både om natur och historia. Därtill fanns skyltar med ord att reflektera över tex sanning, mod, tillit, frihet. Det gjorde att min vandring tog tid då jag stannade och lästa och fotograferade.

Det var många som var ute idag och det var fullt vid alla grillplatser. Som vandrare är jag van att hälsa på andra vandrare, det hör till. När jag vandrare hälsar nästan alla även lokalbefolkning med några få undantag av ett fåtal sura ortsbor. Idag hälsade inte alla men ganska snart upptäckte jag vilka jag skulle hälsa på och inte samt vilka jag kunde prata med. Ett glatt hej är inte så jobbigt att bjuda på.

Dagen kan beskrivas som ett tomrum mellan vinter och vår. Det var inte soligt, nästan ingen snö men ändå inte vår. På några ställen var isen kvar men det mesta var barmark. Och lera. Hoppsan så smutsig jag var när jag kom tillbaka, utan att jag märkt det under vandringen. Det är ett mycket gott betyg på en glad vandring.

Högsta toppar

För en tid sedan började jag kolla på höjder i kommunerna i närområdet. Jag har ganska dålig koll på vilken som är högsta punkten i respektive kommun. Tänkte att det kan kanske vara en rolig utmaning – att besöka de högsta topparna på olika ställen. När jag sa det till en kollega, så hade han redan en sådan utmaning på igång där hans mål var att besöka de högsta topparna i varje län. Min idé kändes inte längre så unik men jag trodde att det kanske bara var vi som var så galna.

Men nej då. I kväll när jag lyssnade på Karlavagnen på SR, så var det en inringare som besteg de högsta topparna i varje kommun. Hen hade sin hund med sig. De gillade att sova i tält och hunden hade pyjamas. Det lät urgulligt. Om jag hade en vovve i pyjamas, då skulle jag nog hänga på utmaningen. Men det har jag ju inte och om jag ska vara ärlig skulle jag aldrig bära med hundmat mina vandringar, jag har nog med min egen packning.

Kanske att jag kommer bestiga någon topp, någon gång men jag ska komma på en mer personlig utmaning.