Ett område i förändring

Bor i ett lagom trist område norr om Stockholm. Det är en blandning av hyresrätter, bostadsrätter, radhus och villor. Både nytt och gammalt. Ett lugnt område. Här händer inte särskilt mycket.

De senaste veckorna har jag märkt av en förändring. Några av tiggarna på pendeltåget hoppar av vid min station. En kväll mötte jag ett gäng mörkklädda killar som drog om kring planlöst på vägar där ungdomarna inte brukar gå. I fredags morse hade en kvartett farbröder kaffekalas ute i regnet. För mig var deras språk främmande.

Så läste jag om klädinsamlingar och hur lyckliga några av mottagarna blivit. De bodde på ett transitboende/akutboende i mitt område. Människor på flykt som bor här i väntan på annat boende.

Där kom förklaringen. Så klart att farbröderna var vana att träffas utomhus, kanske lite överraskade av det svenska novembervädret. Och killgänget hade förstås ingen aning om var det var, vilka vägar som skulle ta dem någonstans och var svenska ungdomar brukar gå. Det annorlunda beteendet var helt naturligt.

Jag förstår att myndigheter och organisationer inte skyltar med var boendena finns. Men kanske att lite mer öppenhet kunde hjälpa. Kanske att vi som bor i området har något vi kan lära oss, att vi kan hjälpa till.

Jo, lite kan man hjälpa. De söker varma kläder. Främst kläder till tonårskillar. Tyvärr inget som finns hemma hos mig. Men jag är ju listig, så något ska jag nog komma på. Och nästa gång ska jag hälsa på dem!

Paraplyerna i Cherbourg

Paraplyerna i Cherbourg” spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Den har spelats tidigare och återkommit på repertoaren eftersom efterfrågan var stor. Själv har jag inte riktigt fattat, inte tänkt på den men blev tipsad förra helgen. En god vän såg den och var alldeles överväldigad.

I fredags blev det min tur att se pjäsen. Och jag kan inte annat än att stämma in i lovorden. Det är en fantastisk bra föreställning. Pjäsen basers på en fransk kultfilm från 60-talet, något jag förstås missat. Mycket av filmen finns kvar men samtidigt är allt helt annorlunda då pjäsen utspelar sig i en gymnastiksal. De speciella med pjäsen är att allt sjungs, alla repliker, jag menar verkligen alla. Det är en superhäftig musikal. Och väldigt romantisk och med mycket snörvel i publiken.

Vill inte avslöja handlingen, däremot vill jag verkligen rekommendera att se musikalen. Men en liten varning – ledmotivet sätter sig både i skallen och hjärtat. Ni känner igen den när ni hör den. Man kan inte hör nog.

Sovmorgon med förhinder

Skulle börja arbetsdagen något senare än vanlig med möte på annan plats än kontoret. Sovmorgon, tänkte jag och njöt. Så vaknade jag med insikten om att ha sett en lapp om att vattnet skulle stänga av. Fick rusa upp för att tvätta mig och borsta tänderna.

Kände mig abrupt snuvad på min lugna morgon. Missade även morgonkaffet. Dagen kunde ha börja bättre.

Att visa förståelse

Idag har jag varit på två olika bokcirkelträffar. Den ena var under lunchen tillsammans men några kollegor, den andra på biblioteket på kvällen. Två helt olika grupper och den här gången har jag läst två helt olika böcker. Att läsa är berikande för mig. Att samtal om böcker och läsning, ger mig ännu mer.

Det är intressant att höra hur olika vi uppfattar en bok, en historia och karaktärerna i en berättelse. Men det ställer även en del frågor. Jag kan bli lite skrämd. Jag kan bli lite skrämd när jag märker att någon sällan kan känna empati, sällan känner så mycket alls inför berättelsen. Jag kan också bli skrämd av någon som ofta avfärdar historien som ”osannolik”, att allt som är olika hens eget liv inte är verkligt.

Alla har självklart rätt till en egen uppfattning. Men i grunden tror jag att det är viktigt att vi kan förstå varandra, att vi kan ha förståelse för att det finns olika sätt att leva livet, att vi lever under olika förhållanden och med olika förutsättningar. När förståelsen saknas, väcks en oro i mig.

Kanske gör det bokcirkeldiskussionerna än viktigare. Att vi vågar prata om det, att vi åtminstone försöker att ta till oss av varandras upplevelser. Det berikar.

Uppvarvning

Lördagen blev riktigt lat. Vaknade alldeles för sent, halva dagen redan passerad. Tog mig in till stan och strosade runt. Så skönt att få promenera i stadsmiljö och göra korta stopp om jag ser något intressant i ett skyltfönster. Att promenera släpper tankarna fria, drar igång kreativitet och visp så hade jag en ny idé till en novell.

Satte mig på ett café i Gamla stan och skrev ner mina novellidéer och läste sedan några kapitel i en bok. Mysigt tycker jag. Blev lite förvånad när en frusen tomtegubbe stod i kön och köpte kaffe. Såg riktigt kul ut.

Tog mig hem och la mig på soffan. Trodde att jag tittade på handboll på tv men tablån sa basket vilket förklarade det höga målen. Kände stor tacksamhet att jag inte han lägga ut en kommentar på Facebook.

Fanns kvar i soffan resten av kvällen. Jag läser Lena Andersossons ”Utan personligt ansvar” och jag har svårt att lägga ifrån mig boken, men vill inte heller att den ska ta slut.

Så blev det söndag och jag borde varva upp igen, sätta fart och få något gjort. Men först lite kaffe, och kanske något mer kapitel i boken innan jag ger mig ut i ett snöfritt landskap för att njuta av solen.

För säkerhets skull

En fredagslunch på KulturhusetStadsteatern är något jag gärna vill ha mer av i mitt liv, men som sällan blir av. I fredags blev det av, soppteater, och jag var där tillsammans med sju kollegor. En riktigt fin lunch.

Pjäsen som spelades heter ”För säkerhets skull” och är skriven av Per Naroskin och i regi av Fredrik Meyer. Två kvinnor, som spelas av Annika Helin och Angelika Prick, går i terapi i förebyggande syfte. De är lyckliga och pratar om sina drömmar. Men frågan är om det verkligen är möjligt att terapi fungerar på det sättet.

Det är en kort pjäs, kanske lite för kort för att få den trovärdig. Men texten är bra och det är även gestaltningen. Jag gillar det. Men det allra mest intressanta är att några i sällskapet blev oerhört berörda med andra tyckte precis tvärtom. Och det här är det jag älskar med teater. Det kan betyda så mycket, så olika och det är just bara så. Olika. Varken rätt eller fel. Bara olika upplevelser.

Själv är jag väldigt nyfiken på de andra terapipjäserna som soppteatern sätter upp. Soppan de serverar är ju också alldeles underbar, nya soppor varje föreställning men aldrig en besvikelse. Här finns all anledning till återbesök.

Problem på lagom nivå

Det finns folk som svälter, andra är på flykt och några oroas av terror. Själv ägnade jag gårdagskvällen åt att gräma mig över magont. Jag tror att jag är allergisk mot Camembert ost.

Köpte en bit ost i måndags, åt en liten bit i tisdags och kände mig dålig i magen. Åt resten i går och blev rejält sjuk under några timmar på kvällen. Misstänker att osten är boven i dramat. Antingen är jag allergisk/överkänslig eller så var det bara just den ostbiten som var dålig. Men hur ska jag leva ett liv utan goda ostar?

Det lär väl gå ganska bra, bara lite tristare än jag tänkt mig. Men i jämförelse med allt annat elände i världen, så är jag tacksam för att enbart behöva bekymra mig över möglig ost. Älskar att mina problem är på en så angenämt behaglig nivå.