Valborgsmässoafton

April är på väg att ta slut, det är bara några timmar kvar av månaden. Jag sitter hemma vid tv:n och undrar om svt glömt bort valborgsmässofirandet i år. Har fått se ett program om Tage Erlander som visserligen var intressant men inte särskilt festligt.

Arbetsdagen gick bra där möten avlöste varandra. Eftersom man sitter hemma vid dator, blir det ingen paus mellan möten, man bara klickar av ett möte och klickar igång nästa. Jag lyfter inte ens på rumpan och blir förstås lite stel i kroppen. Dagens ljuspunkt blev ett virtuellt fika via Teams. Det flesta gick tydligen hem tidigt för vi vara bara tre personer som deltog. Det blev ett jättebra samtal och vi satt ovanligt länge. Vi tre som deltog har inte så många gemensamma arbetsuppgifter så det blev ett bra sätt att lära känna varandra.

Idag har jag även varit hos frissan. Hon hade vidtagit vad jag tycker är rimliga åtgärder och vi var båda friska. Jag kände mig trygg. För min del började bristen på frisyr bli akut. Jag har inte så långt hår däremot många hårstrån. Så efter några månader känns det som att håret har blivit extremt mycket större, mycket mer liksom även om det inte är långt. Jag vill inte se ut som ett troll så det var verkligen hög tid att klippa ur håret. Har nog inte varit så nära en annan människa på flera månader.

Var även till bibblan men där var det stängt. De hade tydligen ändrat öppettider och på huvudbiblioteket finns inget meröppet. Passerade även igenom ett köpcentrum i samband med besöket hos frissa och bibblan, och konstaterade två ytterligare butiker med total utförsäljning. Det blir så påtagligt att det är en speciellt och svår tid.

Nu ska jag dyka in i litteraturens värld för en stund. Jag behöver ju inte bibliotek eftersom det finns massor av böcker här hemma. Bara att välja något bra.

 

Inget är sig likt

Det är en alldeles vanlig onsdag och ändå vet man inte riktigt vad som kan hända. Inget är sig riktigt likt och det känns som att jag får vara beredd på att allt möjligt kan hända. Tyvärr är det som händer inte så jublande roligt  – sällan som man överraskas av höga lottovinster eller andra förnöjsamheter.

Idag fick jag ett överraskande samtal på min privata mobil. Det var Jehovas vittne som ville att jag skulle gå en bibelkurs. Det intresserade mig inte, däremot var jag nyfiken på hur de fått mitt nummer. De uppgav att de inte har något register utan kollar upp nummer för nummer, typ hitta eller Eniro. Tydligen har Jehovas vittnen insett att personliga möten inte är uppskattade i dessa tider och ställt om verksamheten.

Under dagen har jag pratat med medarbetare och påmint om att de ska ta hand om sig, gå ut och ta sig en lunchpromenad eller liknande. Insåg att jag inte lever som jag lär så det valde jag att ändra på idag. Det var visserligen kallt och snöblandat regn men ändå skönt att få andas frisk luft för en stund.

När jag kom in igen började jag förbereda kaffe. Men något måste ha hänt. När jag en stund senare började leta efter kaffekoppen insåg jag att jag inte bryggt klart kaffe dvs bara malt böner till filtret men inte fyllt på vatten. Och den lilla stunden visade sig vara tre timmar lång. Inte så konstigt att jag var kaffesugen.

Strax efter fem, fick jag ett samtal från chefen. Han bad om ursäkt för att han skickat en lite sen kallelse till ett möte.
– När är mötet? undrade jag.
– Det började för två minuter sedan, svarade chefen.
Tur att jag satt vid datorn, så det var bara att koppla in mig i mötet. Men jag hade ju ingen aning om vad det handlade om, så det fick bli ännu en av dagens överraskningar.

På något sätt får allt sin lösning, förr eller senare.

Lite vitt och lite grått

Idag var det dags att ta mig in till kontoret då jag hade en del pappersjobb att hantera. Klev ut genom porten och såg något vitt på marken. Snö. Från skyn föll ett snöblandat regn och jag ville helst av allt bara vända om. Men plikttroget tog jag mig till jobbet medan snön övergick i regn.

Började med ett lite jobbigt möte som gick bra. Träffade sedan en medarbetare som efter några hälsningsfraser sa att jag såg väldigt trött ut. Det försökte jag skylla på min brist på träning och motion. När jag lite senare tittade mig i spegeln när jag tvättade händerna, insåg jag att min medarbetare har rätt. Jag ser verkligen trött ut. Hela jag kändes grå. Jag behöver något form av akut-kur, kanske smink, färga håret eller liknande.

Nu har jag ägnat kvällen åt att deklarera. Det tog sin tid att förstå vissa uträkningar men nu är läget under kontroll och deklarationen inskickad. Jag trodde att jag var ovanligt tidigt ute men det visade sig att jag skickat in vid detta datum de senaste åren. Mitt minne går inte alltid att lita på, tydligen.

Mer färgglad än så verkar inte denna tisdag bli, jag får hoppas på lite mer bjärt onsdag.

En halv värld bort

En halv värld bort av Mike Gayle är en väldigt fin roman som är väldigt svårt att lägga ifrån sig. Det är en välskriven berättelse som utspelar sig i London, 2017. Den fångar mig som läsare direkt, den värmer hjärtat och kanske att en näsduk kan vara bra att ha till hands.

Ett syskonpar skiljs åt i tidig ålder och förlorar kontakten. Storasyster, som minns händelser, ger inte upp och fortsätter att hoppas på kontakt och leta efter sin bror. Hon är i 40-årsåldern, lever som ensamstående mamma till sin son och jobbar som städare. Hennes lillebror lever ett helt annat liv i en helt annan del av London. Han är advokat och fick en helt annan uppväxt. Trots skillnader så har de samma mamma och samma bakgrund.

Det här är den bästa bok jag läst i år. Jag rekommenderar den varmt då den gick rakt in i hjärtat. Jag vill inte ens försöka mig på att recensera utan nöjer mig med en vädjan: Läs den!

Fiktiva problem

När jag pratar med min gamla pappa i telefon märker jag hur snurrigt det är ibland. Inte så att han är dement men att han är understimulerad och att han inte har så mycket kontakt med yttervärlden. Han är hemma, oftast sängliggande och det påverkar såklart. Samtidigt märker jag att har piggnar till ju mer vi pratar, särskilt om han kan hjälpa till med något. Alla människor vill bara behövda och det gäller även min pappa.

Jag har börjar fundera över olika uppdrag och problem som jag kan be honom fixa. Egentligen har jag inget jag behöver hans hjälp med jag kan ju skapa problem eller fiktiva problem. Eller kanske sådant som det skulle gå mycket enklare och fortare om jag gjorde själv men kan be honom göra. Anar att det var precis så som föräldrar sysselsatte mig och mina vänner när vi var små när vi fick olika uppdrag att utföra.

Eftersom läkare sagt ifrån, att jag inte ska resa till dem för att hjälpa dem, så börjar ju tankarna snurra. Det är svaga, har inte mycket motståndskraft om något skulle hända men kan ha lång tid kvar förutsatt att ingen ny sjukdom kommer till. Jag har alltid tänkt att jag kan ta min bil och åka till dem snabbt om någon blir sämre. Nu fattar jag ju att det inte är så lätt. Det irriterar mig, att inse att jag kan inte träffat dem för sista gången. Nu tror jag verkligen inte det, men jag inser att jag måste vara beredd på att det kan vara så. Det är en ny tanke för mig och jag hoppas innerligt att det är ett fiktivt problem.

Strandpromenad

Solen sken, temperatur var ca 10-11 grader och jag gav mig ut på en promenad. Jag började att gå längs små vägar i villakvarter och njöt av grönskan som sätter fart. Kände hur mycket jag saknat doften av nyklippt gräs och ljudet av sopande på gångar. Snart drog jag mig igenom en slottspark och ner mot stranden där jag gick länge längs vattnet. En och annan båt var ute men annars var vattnet lugnt. Jag var inte ensam längs strandpromenaden men de allra flesta håller bra avstånd, vilket jag är tacksam för.

Jag var ute i 1½-2 timmar vilket känns lagom. Den senaste tiden har jag antingen gått lite för kort (30-40 minuter) eller lite för länge (3-4 timmar) så jag är väldigt nöjd med dagens promenad. Jag hann tänka klart utan att bli alldeles för stel. Det känns bra.

I veckan som kommer, blir det antagligen lite längre promenader eftersom jag avser gå hem från jobbet. Det tar drygt 2½ timmar. Tänker att dagens promenad var bra upptrappning efter mina stilla sjukdomsveckor.

Träning

Har sökt information om träning och vilka möjligheter som finns nu i coronatider. Jag måste verkligen komma igång med träning igen. Det är det viktigaste för hälsan för min del. Det räcker inte med promenader så jag måste hitta en annan lösning.

Hemmaträning är inte riktigt min grej, tyvärr, det blir sällan av. Idag gick jag förbi utegymmen och det var så mycket folk att där vill jag nog inte vara. Det finns ett gym på jobbet men det är stängt. Har därför börjat kolla på andra gym och deras utbud och försiktighetsåtgärder. Antar att bara friska människor går och tränar men det är svårt att veta hur det är med avstånd. Det känns som att det är mycket att tänka på nuförtiden.

Nåja, ,några dagar till fungerar promenader men sedan krävs ett beslut.

Snurrigt

Lördagen blev så lugn och skön som jag hoppats på. Jag behövde ta mig in till stan där jag inte varit på länge. Hade några ärenden som inte kunde skjutas upp längre. På förmiddagen kändes stan ödsligt men lite längre in på eftermiddagen var fler ute, dock inte alls som en vanlig lördag. När det var dags för paus, drack mitt kaffe på en uteservering i Kungsträdgården, vi var några få där man vanligen inte har en chans att få en plats. Alla höll rejält avstånd så det kändes tryggt.

Det var påtagligt att många butiker har stängt, antingen som förkortade öppettider eller helt och hållet. Tänker att det är hög tid att säkra eventuella presentkort, tillgodokvitton och liknande och jag vågar inte lämna in saker för reparation (längre tid) eftersom jag inte vill bli av med saker pga konkurser. Känns märkligt att behöva tänka så. Samtidigt så vill man ju försöka ge stöd till olika företag för att de ska överleva.

Idag var tanken att jag skulle ta bilen till Örebro. Mammas läkare har sagt att jag inte får träffa dem så det har varit ett planerade för att åka hem till dem med varor mm utan att träffas. I morse stod jag i hallen, färdigpackad med allt jag ska med till Örebro. Då ser jag den lilla påsen, där låshylsan ligger. Den där hylsan som var orsaken till resan. Fantastiskt bra att jag hittade den men så arg jag blir på mig själv. Jag har ju vänt ut och in på hela bilen, letat som en galning och behövt avboka tid på bilverkstan. Nu börjar jag om igen och hoppas att det finns tid redan nästa vecka.

Det gör att det inte blir någon resa till Örebro idag, jag väntar till dess att bilen är lagad och besiktigad igen. Jag behöver förvisso fixa gravar men alla vet ju om reseförbud och bör ha förståelse för att det inte är lika fint som jag vill ha det. Nu får jag fylla dagen med något annat och det lär ju inte vara något bekymmer.

Semesterplaner

En av de allra bästa sakerna med att plugga var sommarlovet. Det var verkligen härligt att få ha långledigt under sommaren. Det kommer jag att sakna, även om det är bra med betald semester. Har så smått börjat funder över sommar och hur den ska tillbringas.

För min del blir det definitivt semester i Sverige, inget annat är aktuellt. Som så ofta vill jag varva vandring med hotellvistelser. Hur långa vandringar det blir, beror på hur länge jag kan vara oanträffbar på jobbet eftersom jag inte kan garantera mobiltäckning i naturen. Det är inte klart än. Även om jag inte kan planera i detalj så kan jag i alla fall låta mig inspireras. Jag googlar, köper böcker och kartor. Denna typ av förberedelser är en stor del av upplevelsen.

Ska även planera in några helgvandringar. Jag vet ju inte om de kan genomföras, men planera dem går ju bra. Även om det är i närområde så är det transporten till och från vandringen som måste lösas på ett eller annat sätt.

Skönt att få tänka framåt och drömma om bättre tider.

 

Klarat av ännu en vecka

Hej och hå så veckorna går. Jag orkar knappt ens reflektera över hur mycket som hänt, det är helt galet nu. Jag är i alla fall jätteglad att det är helg. Idag använde jag lunchen för att besöka den lilla butiken här i närheten som tyvärr måste slå igen. Ägaren var märkbart tagen i dag så jag förstod att det var oerhört tungt.

Mina planer för resa för att hämta min låshylsa fortgår. Jag måste alltså hem till mina föräldrar helst utan att komma den för nära. Det blir nog en resa över dagen, kanske på söndag, där jag även ser till att fixa gravar och handla till dem. Med lite tur går det att fika ut eller att de åtminstone kan öppna ett fönster så får väl jag stå på utsidan och prata med dem. Det är verkligen en märklig tid vi lever i.

Imorgon ska jag vila, vara ledig och försöka komma ikapp med allt här hemma. Det är åtminstone min plan. Tiden får visa utfallet.