Fler radioprogram

Självklart går lyssnande på ”Sommar i P1” vidare. Jag har ju fortfarande många program kvar.

Två motpoler som fascinerar mig är Sverker Olofssons väldigt rappa program och Hans Mosessons mer lunga program. Båda bjöd på sig själva och visade upp en nya sida av sig själva, vilket var intressant. Däremot hade jag lite svårt med det lugna tempot i Mosessons program, det var lite väl långsamt för min smak. Olofssons program var raka motsatsen, jag blir så oerhört stressad av hans forcerade berättarstil. När andas karln? Oj, så jobbigt att lyssna till.

Men dessa program var betydligt mer intressanta än Olle Jönssons program. Det föll mig inte i smaken, det gav inte så mycket. Men jag valde ändå att lyssna klart.

Så har en ny favorit dykt upp. Siavosh Derakhti program är verkligt bra. Det är personligt och intressant, engagerande och varmt, inspirerande och väldigt viktigt. Jag visste ingenting om denna yngling och nu är jag väldigt nyfiken på att få veta mer. Intressant med nya perspektiv på livet och samhället. Härlig inställning till livet och det åker nog upp på min topplista.

Till flickorna i sjön

IMG_2931Till flickorna i sjön” är en roman av Elin Olofsson är en bok som jag tycker mycket om. Det är så jag vill sammanfatta den. Jag hade visserligen svårt att komma in i boken, vet inte om jag förstod allt, men nu efteråt tycker jag verkligen om den.

Det handlar om en kvinna som blivit av med ett jobb, sin man och som nu har ett nytt jobb och därmed nya kollegor. En vänskap från barndom dyker upp, och kvinnan får anledning att se tillbaka på svåra tider i livet. Det handlar mycket om släktskap men även mycket om vänskap. Språket är kargt men det berör. Och det är nog därför som jag tycker om boken.

Precis som jag skrivit om tidigare, så har jag svårt att recensera en bok. Jag kan bara beskriva min egen läsupplevelse. I det här fallet var det en svår men betyder ändå något för mig. Den är dock inte riktigt lika bra som Olofssons tidigare bok ”Då jag tänker på Sigrid”. Så ha ni inte läst något av Olofsson, börja med ”Sigrid”.

Sommar, sommar igen

Av mina beskrivningar av Sommar i P1 kan man kanske tro att jag är nöjd med mycket. Jo, jag försöker nog hitta något intressant, tycker att det annorlunda berikar. Men det finns även sådant som jag faktiskt inte lyssnar till. Jag stänger av. Livet är för kort för att jag ska hinna med dessa program.

Zara Larsson är en av dessa program. Jo, jag försökte lyssna men tyvärr så kan jag inte hitta något som får mig att vilja lyssna vidare.

Samma sak gäller för Leila Lindholms program. Även här har jag försökt hitta något som ger mig något, men det gör jag inte.

Just nu är jag på väg att stänga av Arash ”Ash” Pournouri program. Det är antagligen bättre än vad jag kan ta in just nu.

Men så finns det ett program som jag lyssnat till och som jag faktiskt inte tycker om. Jag blir besviken och upprörd. Det är Sanna Lundells program. Det är väldigt tydligt att vi tycker olika om många saker. Så kan det vara, och det respekterar jag. Vi ser på problem i samhället på lite olika sätt och har därmed lite olika syn på lösning. Jag var beredd att lyssna men jag upplever inte att jag får samma respekt tillbaka. Bara för att jag inte använder mig av ordet feminism, så betyder inte det att jag blundar för frågorna eller att det saknas något i min hjärna. För mig känns det väldigt respektlöst att uttrycka sig som Lundell gör, som att hon inte vill lyssna till andra personers syn, se vad som förenar och hur vi kan komplettera varandra. Det här gör mig ledsen och besviken. Jag tror inte på att stänga dörrar, det är inte vägen framåt. Därutöver uppfattar jag att Lundell tar sig viss frihet att berätta min sanning utan att ha bett mig om lov, som att hon har rättigheten att beskriva hur kvinnor känner och vad kvinnor får vara med om. Jag vill själv berätta min version och få respekt för den.

Smaken är olika. Och det är ju inte svårare än att stänga av.

Sommar, sommar, sommar

Kämpar på med att lyssna igenom Sommar i P1 för att få ta del av så många som möjligt av årets sommarpratare.

En av årets favoriter är Kenneth Macartney, som är Kanadas ambassadör i Sverige. Han talar svensk och ge ett väldigt intressant perspektiv på Sverige och lär oss mycket om Kanada. Det är både sakligt och personligt och väldigt bra.

Även Robin Paulssons program ligger på min topplista. Öppet och ärligt och kul att lyssna till.

Bland favoriterna finns även Arkan Asaads berättelse. Vet fortfarande inte vem han är men hans historia var verkligt intressant och kan kunde verkligen berätta en berättelse som jag blev fångad av.

Syster Karin gav ett intressant program där jag lärde mig mycket och nyfikenheten växte. Det var en varm berättelse och som var skön att lyssna till.

Ett annat bra komponerat program är gjort av Alice Teodorescu. Hon var tydlig med vem hon var vad hon vill och vad hon tycker. Men det jag uppskattar allra mest är att hon förklarar varför och jag uppfattar en stor respekt för att vi kan ha olika åsikter. Det är viktigt. Väldigt viktigt.

Just nu lyssnar jag till Kristina Sandbergs program. Tyvärr har jag inte läst hennes böcker så det är lite svårt att hänga med eftersom hela programmet handlar om hennes karaktär. Men det är rätt okey ändå.

Mindre garderob?

I min ägo finns en hel del kläder. Egentligen alldeles för mycket. Jag köper mer än jag gör mig av med. Jag byter garderob sommar och vinter och ibland låter jag vissa plagg vara kvar på vinden under flera säsonger innan jag tar fram dem igen. Men hur jag än gör så är det ett överflöd.

Häromkvällen lekte jag med tanken att magasinera fler plagg. Att begränsa garderoben under kommande säsong. Att välja ut ett begränsat antal klänningar och använda dem hela höst-vinter-vårsäsongen. Kanske komplettera med några brallor och tröjor för fritidsaktiviteter. Vågar jag? Vill jag? Varför?

Just nu är det lite lockande. Som ett experiment. Som en utmaning. Ska nog använda semestern till att fundera vidare. Men om det ska lyckas behöver jag nog vara lite mer noggrann och tänka igenom mitt motiv. Varför? Och kommer det att göra mig mer lycklig?

Wow, vilken vecka

Ser tillbaka på förra veckan och inser att den gav massor av energi. Det finns en del att vara tacksam för när oväntat mycket som många överraskningar gav energi.

Det började egentligen redan förra söndagen då jag fick ett sms från än väninna. Vi var väninnor under högstadie- och gymnasietiden så det var kanske 22-24 år sedan vi såg senast. Hon ville träffas och i måndags åt vi lunch tillsammans. Även hennes man var med. Ett glatt återseende. Visst har mycket förändrats men mycket av oss tonåringar finns kvar. Och vänskapen finns kvar.

På måndagskvällen var jag på ett födelsedagskalas som blev ovanligt lyckat. Massor av folk, både nya och gamla bekantskaper. Och även här finns oväntade vänskaper som hållit i åtminstone 20 år. Och några av de nya kommer säkert att hålla länge. Det här är människor jag inte umgås med till vardags och det ger så många annorlunda samtalsämnen vilket jag tycker är berikande. Lastbilschaufförens perspektiv på samhället är väldigt olikt mitt eget och det kan man lära sig mycket av. Även sjukvården är en värld som är främmande för mig och det är alltid intressant med inblickar.

I tisdags upptäckte jag att jag fått ett litet hedersomnämnde för en kort text. Det var ett tävlingsbidrag, jag vann inget men att få lite beröm är alltid glädjande. Det gör gott för självförtroende och motivation. Jag har fått än mer driv i mitt skrivande och jag vill inte slarva bort det.

Så kvällarna ägnas åt skrivande och research. Det är kul. Jag upptäcker massor av miljöer i Stockholm och mycket om människor. Jag skriver och skriver om och texterna växer och utvecklas. Det känns riktigt bra.

Torsdagenskvällens besök vid parkteatern gav också massor av energi, lika så fredagens researchrunda med avslutande kaffepaus på en uteservering. Jag kände mig verkligen lycklig där jag satt med min latte och njöt av sommarkvällen.

Ännu lyckligare kände jag mig dock i blåbärsskogen i lördagsförmiddag. Jag strosade runt bland tuvor och kor, solen sken och livet var helt fritt från stress och oro. Att söndagen tillbringades på balkongen kändes som ett bra avslut på en toppenvecka.

Älskar att vardagen kan vara skön.