Våren är snart här

De senaste dagarnas solsken väcker känslor. Man kan inte se, men nästan ana våren. I morse var jag så glad, valde klänning och strumpbyxor. De var väldigt länge sedan jag hade strumpbyxor på mig, det har inte behövts här hemma hos mig. På jobbet insåg jag att jag inte hade några inneskor. Vilket underbart problem att sakna skor på jobbet – det betyder ju att man får vara på jobbet. Lite senare på eftermiddagen fick jag solen i ögonen då jag satt vid ett skrivbord mot ett fönster. Återigen gläds jag åt mina bekymmer – de är underbara!

Dagen blev lång som den så ofta blir. Men jag är ändå ganska nöjd. Det är måndag och jag är pigg och glad. Det betyder mycket.

Däremot så fortsätter jag att bedrövas över krig och elände. Jag vet inte vad som är rätt ord: rädsla, oro – inte så att jag darrar, känner panik men jag inser att jag inte kan förutspå vad som kommer att hända. Kriget påverkas av mörka krafter och de kan få för sig vad som helst. Det tycker jag är otäckt.

Annons

Solskensmorgon

Söndagsmorgon, solen skiner in genom något vintermatta fönster och kaffekoppen är fylld med starkt kaffe. Det är lycka. Jag skyndade upp för att se på Vasaloppen och insåg snart att jag var en vecka tidig. Det betyder ju att det fortfarande är februari och det känns ju jättebra.

I bakgrunden lyssnar jag på nyheter. Krig i Europa som jag förfäras över. Det är nära och som jag förstår det börjar flyktingar nå oss nu. Som energiintresserad följer jag ju extra hur kriget ger sig på kraftverk och energiförsörjning. För vår del är det ju främst prisnivån som påverkas, därtill miljön även om den påverkas mest lokalt. Känner mig än mer motiverad att jobba för inhemsk elproduktion som inte är beroende av andra länder.

Solen får mig att längta till våren. Det märks bland annat på att jag börjar spana in nya kläder och skor som jag vill ha. Det känns roligt att få komma tillbaka till kontoret i nya kläder. Lite som en nystart. En liten förändring som känns väldigt positiv och framåtblickande.

Och snart vågar jag mig ut. Förkylningen är mycket bättre. Viss snuva finns kvar, men det är en evighetssnuva som alltid finns, som en del av kroppens reningssystem. Inget test tyder på covid-19 så jag känner mig trygg att jag inte ska smitta någon.

Men innan jag går ut så väntar påtår och några sidor av textredigering. Det blir en fin start på söndagen.

Rent spel

Rent spel av Tove Jansson är en bok som ligger i gränslandet mellan novellsamling och roman. Det är korta berättelser där alla har samma huvudkaraktärer: en konstnär och en författare. Temat handlar om att arbeta och att älska så det är mycket liv i berättelserna. Jag har lyssnat som ljudbok med Alma Pöysti som uppläsare, dvs skådespelaren som gestaltade Tove Jansson i filmen ”Tove”.

Det här är riktigt bra. Jag njöt av varje berättelse. I förrådet får man tipsen att ta sig tid att läsa, läsa långsamt och det är ett mycket gott råd. Dels eftersom berättelserna innehåller så mycket, dels eftersom det är fint att vara i dem.

”Rent spel” är den sista roman som Tove Jansson skrev. Men inte den sista som jag kommer att läsa.

Isgator

Så blev det lördag. Den efterlängtade morgonstunden med kaffe och reflektion uteblev då både kaffe och mjölk saknades. Jag sitter och skämt en aningen eftersom mitt förråd inte var påfyllt, jag är tydligen ingen prepper. Å andra sidan så går det ingen nöd på mig, jag har ju klarat mig fint den här veckan även om det är lite trist att leva på rabarberpaj. Så snart snuvan lättar så ska jag se över mina förråd.

Det har varit en otroligt vacker och solig vinterdag och jag tog mig ut för en kortare promenad. Jag behöver syre. Det är enormt halt. Isgator överallt. Det tinar på dagar och fryser på kvällar och nätter. Allt som ligger i skugga är is. Jag stapplade fram och är glad att jag har alla armar och ben hela.

Dagens skratt kom när jag hörde om ett par i bekantskapskretsen som fått sitt andra barn. Mamman har varit inne på sjukhus ett antal gånger och tydligen som kom det efterlängtade barnet i tisdags. Den stora överraskningen var att det blev en flicka, eftersom det fått besked om att det skulle bli en pojke. Föräldrarna hade trott på förhandsinformationen och blev rejält tagna. Och storebror, snart tre år, blev jättearg och känner sig snuvad på sin lillebror. Jag kan förstå den lille parvelns besvikelse men kan ändå inte låta bli att le åt situationen. Jag gläds förstås åt familjens tillskott, oavsett kön.

Kvällen är planerad att bli lugn med tv-tittande på agendan. Det är ju melodifestival. Jag har inga större förväntningar på startfältet, ingen förhandsfavorit och av den anledningen hoppas jag bli lika glatt överraskads som de nyblivna föräldrarna.

Fredagskvällstankar

Det är fredagskväll och jag kämpar med att hålla ögonen öppna. Det känns att man har tagit sig igenom en hel arbetsvecka. En förkylning har lagt krokben för mig och jag har fått vara hemma hela veckan. Covid-testerna är negativa men det är ju svårt att veta om man kan lita på den. Så jag håller mig hemma till dess att förkylningen försvinner. Det betyder att jag missar helgens kurs, men jag är vuxen och känner ansvar och får jag stanna hemma.

Eftersom jag förnärvarande har två jobb så börjar jag fundera på om jag verkligen vill ha det så. Det var ju tänkt som tillfälligt och borde vara över nu men det fortgår och jag har ingen tydlig deadline. Lite till orkar jag men jag tänker att det inte kan vara för evigt. Vad vill jag då? Hur hur når jag dit? Det försöker jag tänka på medan jag klipper med ögonen. Kan inte påstå att jag kommit särskilt långt i mina tankar. Inget som klarnar. Kanske behöver jag komma ut och promenera för att tankarna ska släppa loss.

Kriget som pågår är förstås något som finns i mina tankar. Jag har bestämt mig för att ha lite balans i hur mycket jag följer utvecklingen. Jag har inte tv:n på under dagen, då fokuserar jag på jobb, men jag kollar nyheter på kvällen. Men jag gör även annat, för att få lite balans. Annars blir jag helt uppslukad.

Det är för många tankar i huvudet just nu. Det ska bli riktigt skönt med helg. Att både få vila och sortera lite bland tankarna – det blir bra.

Dystert

Det är ett dystert läge i Europa. Svårt att finna anledning att ha fokus på annat. Igår kväll var jag lite ledsen för att min teaterkväll uteblev. En liten förkylning satte stopp och jag hann inte boka av eller byta bort biljetten. Har även behövt ställa in min medverkan i helgens kurs. Surt men nödvändigt. Massor av onödiga utgifter som jag inte får något för.

Men jag bor i ett tryggt land och har det väldigt bra. Det vore galet att klaga.

Vad kan man göra?

Jag, som säkerligen alla andra, förfasas över utvecklingen i Ukraina. Jag kan verkligen inte förstå hur det är möjligt, att vi inte har lärt mer av historien och att det fortfarande är möjligt för makter att agera så oacceptabelt. Jag har inte hängt med i all rapportering, jag jobbar ju, men allt jag tar in är väldigt förfärligt.

Vad jag kan göra? Inte mycket. Men i alla fall något. Och av den anledningen har jag skyndat på att skänka pengar både till Röda Korset och Unicef. Det är förstås inte mycket, men det är i alla fall något.

Betraktaren

Betraktaren av Helene Flood är en ruggigt spännande roman som utspelar sig i Oslo. Det är en kvinna som är huvudkaraktär och genom hennes ögon får vi följa en berättelse där ett mord inträffar. Det är en av grannarna i ett hus med fåtal lägenheter och med ens blir det intressant att reda ut vilka som bor i huset och vilka relationer de har till varandra.

Det är en mycket välformulerad berättelse med otroligt många detaljer. Det är spännande mest hela tiden och jag har svårt att sluta läsa. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, trots att jag ser massor av detaljer och kan lägga ihop ett och annat. Samtidigt vet man inte riktigt vad man kan lita på.

Jag har tidigare läst ”Terapeuten” av samma författare och även den gillade jag mycket.

Mitt i veckan

Bara några timmar kvar av denna onsdag. Jag är fortfarande förkyld men har i alla fall jobbat hemifrån idag. Inte för att jag tror att jag är viktig eller oumbärligt utan för att jag vill vara med och bidra och göra nytta. Jag vill vara en person som gör skillnad och det sker inte på sofflocket.

Idag har jag enbart haft interna möten och det har gått bra. Mina fina kollegor har inget emot att jag suttit klädd i mjuka kläder och att jag är röd om nosen. Alla är förstående. Jag har även fått ett fint erbjudande om ett styrelseuppdrag vilket jag är glad för. Nu vet man ju inte om man blir vald, så jag tar inte ut något i förskott.

Eftersom förkylningen inte ger med sig börjar sakta förbereda mig för att helgens kurs inte blir av. Jag vet inte än men det är bra med mental förberedelse, tänker jag. Kursen börjar redan på fredag och jag måste ju vara frisk i morgon för att kunna åka och det känns avlägset nu. Men jag ger inte upp. Under kan ske.

En nackdel med denna förkylning är att jag inte har någon bra mat hemma. Det blir allt märkligare kombinationer och jag gräver allt djupare i frysen. Men jag har i alla fall hittat rabarberpaj och det är gott!

Vinterkriget

Vinterkriget – en äktenskapsroman av Philip Teir är en relationsroman som både går på djupet och är väldigt roligt på en och samma gång. Det kan man kanske redan förstå av titeln. Här är det en sextioårig man som står i centrum. Han lever i Helsingfors med fru och två utflugna barn. Och i berättelsen får vi väldigt givnande inblickar i både frun och döttrarnas liv. Perspektivet växlar på ett väldigt intressant sätt och det är mycket som händer denna vinter.

Boken har legat länge i mitt hem, jag tror att den gavs ut redan 2013. Riktigt så länge har den inte väntat på mig men jag inser att jag väntat för länge. Jag älskade den här berättelsen.

Det är lättläst och med fina beskrivningar av Helsingfors. Men i fokus står relationer och hur olika händelser påverkar våra liv. Det är ett vuxet perspektiv, vilket jag uppskattar och det finns både värme och humor i den.

Nu ska jag leta i mina högar eftersom jag misstänker att jag har ytterligare en bok av samme författare. Annars blir det besök på bibblan.