Drivhuset

Drivhuset av Harold Pinter är en pjäs som har spelats på KulturhusetStadsteatern, Klarascenen. Pinter, som bland annat belönats med Nobelpriset i litteratur, skrev pjäsen redan 1958 men lät den ligga fram till 80-talet. Under våren har den spelats på Stadsteatern och jag fick äntligen chansen att se pjäsen. Och det var tur eftersom det var sista föreställningen.

Det hela utspelar sig på en institution, i en okänd stad och tid. En ledare, eller snarare chef styr och just denna juldagsmorgon upptäckts två ganska grava händelser. Snart anar man vad som kan ha hänt.

Det är en mörk historia och samtidigt rolig. Det är så märklig men fungerar. Peter Andersson är briljant i huvudrollen och hela ensemblen är samspelad och bra. Jag uppskattar särskilt Henrik Norléns karaktär som både har humor och mod.

Jag är glad att jag fick chans att se pjäsen. Kanske inte kan ses som en favorit, men väldigt bra.

Gasljus

Ikväll såg jag ”Gasljus” på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. Det var genrep inför en nypremiär, jag tror att det är en pjäserna som pandemin stoppat tidigare. Pjäsen är en thriller, otäckt bra. Den kryper sig på och är obehaglig mest hela tiden. Pjäsen är nog mest känd som film, då med Ingrid Bergman i huvudrollen. Pjäsen har alltså hängt med några år och håller än.

I centrum för berättelsen står en kvinna som bor med sin man in ett stort hus. Hon känner sig inte trygg, det är tydligt, och mår inte särskilt bra. Det ligger en oro i luften hela tiden och när hon får oväntat besök finns alla anledning att ifråga sätta vem maken egentligen är.

Pjäsen tar upp temat psykisk misshandel på ett sätt som kryper in under skinnet. Helena av Sandeberg och Henrik Norlén gör strålande insatser tillsammans med Eva Rexed och Bahador Foladi.

Internationell författarscen

Torsdagskvällen blev ovanligt lyckad. Efter en skitdag väntade en kulturkväll. Det var internationell författarscen på KulturhusetStadsteatern och denna kväll stod Ingvild H. Rishøi. Den som intervjuade var Åsa Larsson och det blev ett underbart samtal.

Båda kvinnorna var generösa och delade med sig. Rishøi var öppen, lättsam och bjöd på sig själv och sitt skrivande. Larsson var väldigt väl förberedd och väldigt rolig. Det blev ett väldigt uppsluppen och ändå intressant samtal som gick alldeles för fort.

Efteråt var jag fylld av energi och inspiration. Nu vet jag hur jag ska ta mig an ett av mina skrivproblem. Och det känns riktigt roligt.

Jag rekommenderar en läsning av ”Vinternoveller

Kulla-Gulla

Ikväll har jag varit och sett Kulla-Gulla på KulturhusetStadsteaterns Stora scen. Det var ett genrep och det inleddes faktiskt med krångel men sedan gick allt som en dans. Och det var en bra dans. Jag trodde att det kanske var mer för barn, men det var absolut de vuxna som har behållning av föreställningen. Publiken bestod främst av 70+ och de uppskattade pjäsen mycket.

Det är mycket dans och scenografin är väldigt intressant, den höjer pjäsen. Maja Rung gör en strålande insats som Kulla-Gulla. Numera verkar det vara populärt med dans och även akrobatik i pjäser. Det intresserar inte mig men viss var det okej.

Jag hade gjort ett misstag i bokningen och valt en riktigt usel plats dvs en dålig stol. Tre timmar inkl paus var för länge på den hårda stolen. Men å andra sidan, hade jag säkert somnat om det varit bekvämt. Det är en lång pjäs efter en lång arbetsdag.

Ska blir intressant att läsa recensioner och framförallt vad barn och ungdomar tycker om den. Annars får kulturtanterna rycka in och fylla salongen.

Tiden är vårt hem

Tiden är vårt hem” är ett drama av Lars Norén som nu sätts upp på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Eirik Stubø står för regi och har skapat en klassisk uppsättning men en enastående ensemble. Mina favoriter såsom Henrik Norlén, Magnus Krepper, Sofia Ledarp och Rebecka Hemse finns med och är väldigt bra. Jag tycker att hela ensemblen är bra och samspelad.

Det handlar om syskon och barndomsvänner som träffas på Österlen. Några bor där, andra har och är numera sommargäster. De känner varandra väl. Men allt är inte idyll, saker kommer upp till ytan och dramatiken tilltar.

Som så ofta med Norén så är det mörkt och ändå väldigt roligt, en alldeles särskild humor. Man anar vart det är på väg men ändå inte, inte allt. Pjäsen är 3 timmar och 45 minuter inkl paus. Jag rekommenderar varmt att se den och då rekommenderar jag både att äta innan och beställa något till pausen.

Jag är supernöjd med min teaterkväll.

Amour

Ikväll var det genrep för pjäsen ”Amour” på Klarascenen vid KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Som jag förstår det har den varit filmatiserad men jag vet inte när och vad som är ursprunget till manuset. Det är sorgligt och tungt men samtidigt väldigt bra.

Det är ett äldre par som lever ett gott liv. Men så sker en förändring, kvinnan blir sjuk och kräver allt mer av omvårdnad. Maken får kämpa och det är det dramat vi få följa. Kvinnan spelas av Marika Lindström som är väldigt bra. Niklas Falk, som spelar mannen, är helt magiskt bra. Det är en helt enastående insats.

Samtidigt är det en annorlunda uppsättning när mycket visas som filmatiserat på storskärm. Jag var först tveksam men jag accepterade allt mer. Det blev en ganska tung upplevelse men väldigt bra. Jag rekommenderar gärna men inte för alla. Man måste orka se sorgen.

Roberts Broberg- och dalbana

Ett lyckorus brusar i kroppen. Ikväll jag fått uppleva teater igen. Det har jag längtat efter, mer än längtat. Jag var på KulturhusetStadsteatern och såg ”Robers Broberg- och dalbana” och det var svängigt. Mycket musik och en fin berättelse om Robert Brobergs liv.

Jag kan inte påstå att jag är något större fan av Brobergs musik och det flesta i publiken var minst 20 år äldre än mig. Det kunde låtarna bättre även om jag kände igen många. Det gungade skönt i bänkraderna och publiken var väldigt engagerad. Kul!

Så glad att vi får uppleva teater och annan kultur igen. Jag har mycket att ta igen.

Internationell författarscen med Roy Jacobsen

Onsdagskvällen tillbringade jag i Årsta där KulturhusetStadsteatern har lånat lokaler nu när Kulturhuset renoveras. De har något som de kallar Internationell författarscen som innebär ett samtal mellan en författare och någon som leder samtalet och ställer frågor. Denna gång var det den norske författaren Roy Jacobsen som stod i centrum. Ida Linde försökte föra samtalet framåt.

Det visade sig mycket snabbt att Jacobsen inte bara skriver bra utan även är en fantastisk muntlig berättare. Han höll långa, intressanta och jätteroliga utläggningar medan Linde knappt fick svar på sina frågor. Timmen gick i rasande fart med många skratt.

Jacobsen kan stoltsera med en lång författarkarriär men allt är nog inte översatt till svenska. Det är främst hans tre senaste böcker som väckt stor uppmärksamhet i Sverige. Jag ar läst ”De osynliga”, ”Vitt hav” och ”Fartygets ögon” och fick betydligt fler dimensioner och tankar efter gårdagens samtal. För min del berikade författarsamtalet min läsupplevelse och jag värderar böckerna på ett annat sätt.

Det blev en riktigt inspirerande kväll, rolig och minnesvärd.

Shakespeare in love

I veckan såg jag genrepet till föreställningen ”Shakespeare in love” som spelas på stora scen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det var en jättehärlig upplevelse, rolig och varm. Det var helt underbart att få lämna den vanliga världen för en stund och sjunka in i Shakespeares kärleksfulla värld.

Det är kärlek och man blir nästan som förälskad i paret. Det är även musik, humor, härligt pösiga och färgsprakande kostymer och en stor ensemble. Även lite naket blir med också. Det händer mycket på scen och det är en fröjd att se. Manuset är en bearbetning av filmen som gjorde succé för många år sedan. Tyvärr har jag inte sett filmen men jag är jätteglad över att ha sett föreställningen. Det kommer jag bära med mig länge.

De skyddssökande

De skyddssökande kan beskrivas som en pjäs men även som en unik teaterupplevelse. Pjäsen sätt upp på Lilla scen på Stadsteatern kulturhuset i Stockholm. Igår såg jag genrepet.

Pjäsen skrev ursprungligen för 2500 år sedan och känns otroligt aktuellt. Den är förvisso ombearbetad och Stadsteatern har ett spännande upplägg. Temat är 50 kvinnor som flyr av över havet och försöker får stanna i ett nytt land.

Stadsteatern håller kvar vi det dåtida konceptet med talkör. Ena halvan av talkören finns på scen, andra halvan är med via länk. De som syns på skärm är kvinnliga skådespelare vid en teater i Palestina. Språk blandas och även om man inte förstår språket, så förstå man ändå. Även publiken får vara med i vissa delar, vilket känns väldigt ovanligt och väldigt kul. Vidare finns inspelade inslag. Ja, det är verkligen annorlunda, en helt unik teaterupplevelse.