Internationell författarscen med Roy Jacobsen

Onsdagskvällen tillbringade jag i Årsta där KulturhusetStadsteatern har lånat lokaler nu när Kulturhuset renoveras. De har något som de kallar Internationell författarscen som innebär ett samtal mellan en författare och någon som leder samtalet och ställer frågor. Denna gång var det den norske författaren Roy Jacobsen som stod i centrum. Ida Linde försökte föra samtalet framåt.

Det visade sig mycket snabbt att Jacobsen inte bara skriver bra utan även är en fantastisk muntlig berättare. Han höll långa, intressanta och jätteroliga utläggningar medan Linde knappt fick svar på sina frågor. Timmen gick i rasande fart med många skratt.

Jacobsen kan stoltsera med en lång författarkarriär men allt är nog inte översatt till svenska. Det är främst hans tre senaste böcker som väckt stor uppmärksamhet i Sverige. Jag ar läst ”De osynliga”, ”Vitt hav” och ”Fartygets ögon” och fick betydligt fler dimensioner och tankar efter gårdagens samtal. För min del berikade författarsamtalet min läsupplevelse och jag värderar böckerna på ett annat sätt.

Det blev en riktigt inspirerande kväll, rolig och minnesvärd.

Shakespeare in love

I veckan såg jag genrepet till föreställningen ”Shakespeare in love” som spelas på stora scen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det var en jättehärlig upplevelse, rolig och varm. Det var helt underbart att få lämna den vanliga världen för en stund och sjunka in i Shakespeares kärleksfulla värld.

Det är kärlek och man blir nästan som förälskad i paret. Det är även musik, humor, härligt pösiga och färgsprakande kostymer och en stor ensemble. Även lite naket blir med också. Det händer mycket på scen och det är en fröjd att se. Manuset är en bearbetning av filmen som gjorde succé för många år sedan. Tyvärr har jag inte sett filmen men jag är jätteglad över att ha sett föreställningen. Det kommer jag bära med mig länge.

De skyddssökande

De skyddssökande kan beskrivas som en pjäs men även som en unik teaterupplevelse. Pjäsen sätt upp på Lilla scen på Stadsteatern kulturhuset i Stockholm. Igår såg jag genrepet.

Pjäsen skrev ursprungligen för 2500 år sedan och känns otroligt aktuellt. Den är förvisso ombearbetad och Stadsteatern har ett spännande upplägg. Temat är 50 kvinnor som flyr av över havet och försöker får stanna i ett nytt land.

Stadsteatern håller kvar vi det dåtida konceptet med talkör. Ena halvan av talkören finns på scen, andra halvan är med via länk. De som syns på skärm är kvinnliga skådespelare vid en teater i Palestina. Språk blandas och även om man inte förstår språket, så förstå man ändå. Även publiken får vara med i vissa delar, vilket känns väldigt ovanligt och väldigt kul. Vidare finns inspelade inslag. Ja, det är verkligen annorlunda, en helt unik teaterupplevelse.

Snövit

Snövit är en ganska udda pjäs som spelas på Klarascen i KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Jag såg torsdagens genrep och jag har behövt fundera över hur jag ska formulera mig. Pjäsen är skriven av Staffan Valdemar Holm. Eftersom jag har varit besviken på hans senaste verk, så var det med viss tveksamhet som jag gick till teatern.

I centrum för pjäsen finns de sju dvärgarna, alla är över 400 år och det lever sitt liv i gruvan. Det är bara sju sedan Butter dött och de lever i en gemenskap. Nu står de inför en stor låda och funderar över vad de ska göra med bruden i lådan. Hela pjäsen är knäpp och skruvad och väldigt långt från Disney.

Pjäsens storhet är skådespeleriet i ensemblen, billiga skämt, överraskningseffekter och koppling till aktuella händelser. Det hela är absurt men man kan inte låta bli att skratta. Så märkligt.

Jag vågar inte rekommendera. Det här får man se på egen risk. Å andra sidan tycks det vara utsålt.

Underkastelse

Underkastelse är en pjäs skriven av Michel Houellebecq som nu spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det är en monolog där Gerhard Hoberstorfer är ensam på scen i 1 tim 50 minuter. Pjäsen hade premiär lördag 22/9 och jag såg fredagens genrep.

Temat är västvärldens fall. Det sker i Paris, år 2020. Vi får följa en universitetsprofessor när ett muslimskt parti tar över makten. Professorn är i mitt tycke en skitstövel, så man får stå ut med en hel del värderingar som man önskade inte fanns. Därtill är värt att nämna att scenen var annorlunda, en fyrkant i mitten med publik på alla fyra sidor.

Skådespelarinsatsen är väldigt bra. Temat intresserar vissa men är inte något som lockar alla. Det var väldigt spridda kommentarer i publiken efteråt. Några älskade pjäsen, andra var mer dämpande. Inte alls dåligt, men man håller sig för skratt. Jag tror också att den del av ”stamgästerna” dvs vi som går ofta, upplever att höstsäsongens premiärer bjudit på ett väldigt politiska teman.

Jag har inte läst något av Michel Houellebecq. Han har en viss betydelse i boken ”De polyglotta älskarna” och efter den läsupplevelsen kände jag att jag kan avstå från att läsa hans verk. Det känslan stärktes av denna pjäs. Jag är helt enkelt för pryd.

Öppna era hjärtan

I torsdags såg jag ett genrep av teaterföreställningen ”Öppna era hjärtan” som spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Jag har funderat mycket på pjäsen sedan dess.

”En ny form av scenisk blandform” antyder att det inte är traditionell föreställning. Det är flera berättelser som berättas och flera skådespelare har flera roller. En berättelse är vad som händer när en vanlig man hjälper en tiggare, en annan handlar en ung nazist som blir kär i en judisk tjej och en ytterligare berättelse har ett kommunalråds perspektiv. Varje berättelse i sig är intressant och bidrar till helheten. Det kan tyckas rörigt men jag gillar det här. Det är en utmärkt grund för ett sund debatt som visar att det är en komplex situation med att ”Öppna era hjärtan”.

Krilon

Krilon är en romantrilogi av Eyvind Johnsson och som nu har dramatiserats och ska spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Igår var det genrep och jag satt förväntansfull i publiken. Premiär sker den 17 augusti.

Stadsteatern har valt ett upplägg som handlar om en teatergrupp som sätter upp pjäsen, år 2023. De har lite magert med pengar och en berättarröst förklarar en de av interiören och guidar i pjäsen. Själva Krilonberättelsen utspelar sig 1941 i Stockholm dvs under krigstid. Precis som i böckerna handlar det om demokrati, anti-demokratiska krafter och vad man själv är beredd att göra. Johnsson var kritisk mot Sveriges neutralitet, vilket framgår med tydlighet.

Tidvis känns det skrämmande aktuellt, obehagligt att uppleva men det är även mycket som jag inte förstår då det drunknar i ordsvall. Det är också lite rörligt där drama och verklighet, dåtid och nutid går in i varandra och där skådespelarna har flera roller inklusive att spela sig själva. Det finns många djup i denna dramatisering och jag tror inte att jag, och många med mig, klarar av att ta till oss allt. Det är inte lättsmält och det kräver en hel del av publiken.

Pjäsen kräver bland annat sittfläsk. Pjäsen var 4 timmar och 55 minuter, inklusive två pausar. Det kändes som att den aldrig tog slut, den fortsatt, fortsatt, fortsatte. Jag förstår upplägget, tankarna bakom men det är väldigt lång tid att hålla sig engagerad.

Tyvärr var bara halva publiken kvar när föreställningen äntligen var slut. Det flesta smet diskret i pausen men flera gick i sista delen, när de inte orkade längre. Många försökte applådera under förställningen för att få slut på den, dock utan framgång. Jag skämdes å deras vägnar.

Det här är en viktig pjäs och en bra grund för diskussion. Jag är dock inte så säker på att en bred publik kan ta till sig detta, med rådande format. Hoppas innerligt att jag har fel.

Ilya

Ilya, är någon form av musikteater. Det är en mörk pjäs med djup men som samtidigt innehåller humoristiska inslag. Ganska svårdefinierad tycker jag, vilket påverkade upplevelsen när jag såg genrepet i torsdagskväll. Pjäsen är helt nyskriven av Lars Rudolfsson och musiken är skriven av Frida Hyvönen. Den spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm.

Det handlar om en kvinna som letar efter sin dotter som blivit omhändertagen. Under sökandet möter hon ett stort antal olika karaktärer, möten som kan komma att få betydelse. Ibland bryts det ut i sång. Tyvärr syns ingen orkester på scen, vilket jag saknade. Däremot gillade jag manus och rent textmässigt innehåll en intressant komposition och många finesser.

Det finns något sorgligt och tragiskt över hela historien. Samtidigt sker en hel del fånerier på scen, vilket skapar en osäkerhet i publiken. Ska vi skratta? Är det parodi, ironi, satir? När jag satt i salongen visste jag inte. I efterhand kan jag tycka att kontrasterna tillför något. När man väl fattar att man kan skratta, känns det lättare.

Det är en pjäs i två akter och i torsdags var det många som gick i pausen. Jag tror att det handlade om osäkerheten, man fattade inte vad man såg. Som så ofta är det i andra akten det händer, så rekommendationen är att stanna.

Jag ska bli nummer ett

Jag ska bli nummer ett är en pjäs om Isaac Grünewald som spelas som soppteater vid KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Idag fick jag god soppa och bra pjäs till lunch, vilket jag tycker är en perfekt kombination.

Det är en pjäs om Grünewald som person, hans konstnärskap, hans fru Sigrid Hjertén och den tid då de levde. De hade sin motgångar vilka framträder tydligt och det är rakt igenom en pjäs som inte värjer för mindre attraktiva egenskaper. Isaac framstår både som målinriktad och självcentrerad och kvinnoaffärer och otrohet finns även med.

Scenografin går mycket i olika nyanser av vitt men samtidigt nyttjas tekniken och en hel del konst finns med i föreställningen. Rollerna spelas av Emil Ljungestig, Matilda Ragnerstam och Fredrik Meyer och jag upplever dem som samspelade.

För mig blev det en trevlig teaterupplevelse som också väckte stor nyfikenhet på Grünewald och Hjertén. Jag vill absolut ta reda på mer om deras livsöden och jag kommer att se deras verk med en ny nyfikenhet framöver.

Jag är en annan nu

Jag är en annan nu är en pjäs av Björn Runge som har premiär i kväll på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. I rollerna finns Ann Petrén och Sofia Ledarp. Igår såg jag genrepet.

Det handlar om en mor- och dotterrelation. Mamman är upptagen av sig själv och sina krämpor. Dottern, som genomgår en cancerbehandling, vill få till en bättre relation med sin mamma. Dottern passar på att besöka sin mamma på vägen till sina behandlingar på sjukhuset.

Det är välspelat men jag blir inte berörd. Pjäsen flyter fram men utan avgörande konflikter som utlöser reaktioner eller insikter. Jag saknar något som får ihop pjäsen till en helhet, någon som ger förståelse och något som väcker känslor. Det är överdrivet, ibland komiskt men det ger en låg grad av igenkänning.

Nu ska det bli intressant och läsa andra recensioner. Från mig blir den ingen rekommendation.