Glädjen i att hjälpa andra utvecklas

Under 2017 genomförde jag två olika coachingutbildningar: dels en utbildning till diplomenad coach, dels en universitetskurs i coaching. Både utbildningarna innebar praktik där jag övat i att coacha olika personer. En av dessa personer har hört av sig och berättat om vad som hänt efter våra samtal. Jag kan naturligtvis inte skriva något om våra samtal eftersom de är konfidentiella utan bara beskriva på en mycket övergripande och generell nivå.

Personen hade ett dilemma, ett val och behövde fatta ett beslut som rörde en verksamhet. Det fanns för-och nackdelar, möjligheter och svårigheter som vi försökte bena ut och se utifrån olika perspektiv. Det var förstås även viktigt att känna trygghet i att fatta rätt beslut. Vårt samtal blev en start på en längre process. Idag avslutas denna process och personen känner sig mycket nöjd. Jag är så glad för hens skull.

Jag är tacksam för att få vara en del av processen och jag är glad att allt blev så lyckat. Problemet är borta och framtiden består av nya möjligheter. Det är personen själv som gjort allt arbete och jag har bara varit ett stöd. Som stöd får man även vara med och känna glädje och jag kan bara instämma i uttrycket att delad glädje är dubbel. Det är en glädje som är värd så mycket och som inte mäts i pengar.

Ursäkta mig

Under de senaste åren har jag noterat en trend, särskilt bland yngre personer (dvs yngre än mig). Ordet ”Ursäkta” förkortas och låter allt oftare som shäkta. Det är som att de två första bokstäverna försvunnit. Jag tänker i sammanhang där man ber om uppmärksamhet tex i en affär.

På senare tid tycks det som att även innebörden är på väg att ändras. Från ett milt, ursäkta mig… med en insikt att man kanske avbryter något och en vänlig bedjan om uppmärksamhet till att hårt shäkta med en tydlig förväntan att person ska släppa allt annat och den frågande alla uppmärksamhet. Det är som att både ursäkten och vänligheten försvunnit. Naturligtvis finns många trevliga personer som även ursäktar sig men jag tycker att jag sett och hört så många unga agera på nya detta sätt att jag uppfattar det som en trend.

Jag tycker om vänlighet och respekt och känner därav vissa farhågor för denna utveckling. Det vore förfärligt om förmågan att använda ordet ursäkt försvinner, tycker jag. Jag tycker inte heller om att man kanske missar vad om betyder och utrycket kommer forn. Kanske startade den trenden redan när man tappa ”mig”, i  ”ursäkta mig” till att allt som oftast bara säger ”ursäkta” . Det känns som att ordet blivit hårdare och jag vill gärna ta tillbaka mjukheten.

Kroppen, sömn och trötthet

I de allra flesta fall tycker jag att kroppen är fantastisk och finurligt. Det kan laga sig själv, anpassa sig och säger ifrån när något är fel. Varje funktion är ett litet mirakel i sig. Men när jag vaknade i natt undrade jag varför. Varför kan jag inte sova trots att jag är så trött så att kroppen värker? Idag har jag liknade fundering. Hur jag knappt vara varken kl. fyra på eftermiddagen när jag var klarvaken vid fyratiden i natt? Vad är vitsen med detta?

Jag tycker att jag har läst om sömn, vikten av fysisk aktivitet och fysisk vila, avkoppling och verklig återhämtning. Eftersom jag just nu pluggar väldigt hårt och inte har tid att vara sjuk, så äter jag vitaminer, ingefärashots mm. Det står förpackningen att jag ska bli pigg och frisk. Jag är visserligen frisk men när det gäller pigghet önskar jag mer. Det är uppenbarligen något jag inte gör rätt. Jag får nog sova på saken.

Lyssnar och syr

Helgens intensiva pluggande och brist på avkoppling, kändes i kroppen när jag gick upp i morse. En lång dag framför datorn gjorde inte saken bättre. När jag gick hem från kontoret tog jag en liten omväg för att åtminstone få lite frisk luft i lungorna.

Behövde inleda kvällen med en kortare vila innan jag satte igång pluggandet igen. Är det här livet?

Till kvällens goda hör att jag hittat en radioföljetong som jag tycker mycket om. ”Nada” av Carmen Laforet. Jag lyssnar via webben så att jag får höra flera avsnitt på rad. Boken är författarens debutroman som kom ut 1944. Den utspelar sig i Barcelona några år efter spanska inbördeskriget. Jag tror att det är författaren enda bok som har blivit översatt till svenska. Jag älskar språket i berättelsen. Helt fantastiska formuleringar. När jag satt och lyssnade passade jag på att laga några tröjor. Jag kände mig oerhört nyttig och händig. Jag älskar sådan aktiv återhämtning.

 

Personlighet och struktur

Innan jag började plugga levde jag i tron att skolvärlden har en fungerande struktur som gör utbildning transparent. Nu är den bilden ändrad. Min upplevelse är att strukturen och administrationen/byråkratin är enorm men att det ändå inte lyckats likforma och ge transparens. Enligt min mening är inte lösningen att föra på mer struktur och byråkrati. Nu gäller det för lärare att lära av varandra och inse hur de kan arbeta på ett sätt där de får nyttja sin personlighet utan att det går ut över transparens.

För varje kurs jag går, måste man lära sig hur läraren betygsätter och fokuserar på. Det hjälper inte med mallar och långa dokument som beskriver kursmål och betygkriterier då varje lärare har sin egen tolkning och bedömning.

Mitt förslag till lösning är att lärarna samverkar er och i olika konstellationer. Det vore även bra om det kan läsa mer av varandras texter, dels för att ta bort oklarheter, dels för att lära av vandra. Vi elever sker skillnaderna och det vore bra om lärarna drog samma lärdom.

Naturligtvis blir detta extra tydligt för oss som lär oss att granska och utveckla verksamheter. Ibland känns det väldigt ironiskt då våra lärare inte lever som de lär ut. Det borde få sina chefer att lyssna på sina egna lärdomar.

Söndagssliten

Från åtta på morgonen till åtta på kvällen, har jag suttit med en rapport med deadline i kväll. Det innebär att den tog längre tid att skriva än jag trott och att jag dessutom sköt upp en del av skrivande i fredags då jag var febertrött. Under dagen har jag fått i mig ett antal koppar kaffe och nu ska det blir gott med ”lunch”.

Tyvärr är det inte så mycket kvar av helgen och det kan jag sakna. Jag längtar väldigt mycket efter mer fritid. Det är inte många veckor kvar nu, tänker jag. Eller hoppas jag.

Nu ska jag försöka se över planeringen så att jag åtminstone kan få vara lite ledig någon eftermiddag i veckan. Jag tror att det kan behövs för att orka och för att hålla mig friskt. Jag behöver mer tid för motion.

Oro över skuttiga föräldrar

Pratade med min gamla mamma i telefon idag. Vi bor inte nära varandra så jag kan inte ha vardaglig koll, tyvärr. Mina föräldrar är visserligen inte jättegamla men det har massor av sjukdomar där den ena krämpan bygger på den andra. Idag lät min mamma pigg och glad men hon hade tagit hel fel på en minnesdag. Visst, det är lätt hänt och händer oss alla. Men i mig gnager det att inte veta om det är en engångshändelse eller att minnet sviker henne mer än vanligt. Hon är i en nedåtgående trend men jag kan inte avgöra hur allvarligt det är. Att inte veta, oroar mig.

Något annat som oroar mig är att de är hemma denna helg. De skulle har varit bortresta en natt, något min pappa sett fram emot och tjatat om sedan i höstas. Jag var visserligen ganska säker på att han inte skulle orka resa bort, men han har vidhållit att det ska gå. Har han kommit till insikt? Har han blivit sämre? Har han börjat ge upp? Återigen är det känslan av att inte veta som oroar mig. Att man är gammal och trött har jag givetvis förståelse för. Jag skulle vilja veta vad som är tillfälliga svackor och vad som är stadigvarande nedåtgående trend.

Jag fattar förstås att de behöver mer hjälp men jag vet inte hur länge de kommer att klara sig själva. Jag vet inte heller hur jag ska lösa det, när den dagen kommer. Det ända jag kan göra nu är att rensa i kalendern och planera in ett besök.

Datordrömmar

Företaget där jag gör mitt exjobb vill att jag ska vara mycket hos dem, egentligen mer tid än vad som är nödvändigt. De har försett mig med dator och när jag sitter hos dem har jag tillgång till stora, dubbla skärmar. Underbart!

Eftersom jag under min studietid haft datorhaverier, så använder jag nu en reservdator. Det fungerar även om jag drömmer om bättre prestanda. Men nu, när jag ser skillnaden, känns det nästan olidligt med min lilla dator. Inte så konstigt att jag har svårt att se på skärmen.

Känns som att ett datorköp kommer allt närmre. Håller tummarna för en lottovinst i kväll.

När bitterheten sipprar ut

Läste ett inlägg i en grupp på facebook i morse som fått mig att fundera mycket.

En kvinna sökte svar på en konkret och enkel fråga. Hon fick några svar. Hon tackade och sa att nu när hon fått svar, så skulle hon ta bort inlägget. En person svarade att hon skulle låta det vara kvar eftersom många andra har samma fråga och svaren var bra. En annan kvinna svarade ”Ja, gör det. Försvinn ur mitt liv. Knäppskalle”. Flera reagerade men den andra kvinnan uthärdade i att den första kvinnan var omogen och dum. Flera bad dem reda ut sina privata konflikter men inte offentligt via facebook men den andra kvinnan fortsatt och menade att hon enbart har en uttrycker sig ”rakt”. Efter en stund tog hon dock bort alla sina kommentarer. De berörda kvinnorna är i 60 års åldern.

Hur kan man komma på att det är en bra idé att hoppa på någon annan via facebook? Hur tror man att situationen ska bli bättre av en sådan kommentar? För mig är det obegripligt. Jag fattar att det är något helt annat som ligger bakom det här,  vilket på sätt och vis gör det mer obegripligt.

Å andra sidan, hur mycket agg och ilska finns ingrott i vissa människor. Olösta konflikter som sipprar ur som bitterhet, ibland agg, ibland hat. Hur mår dessa människor? Det oroar mig. Samtidigt inser jag att det är svårt att nå fram till dessa människor som är så fast i sitt agg. Det är just det som gör ont i mig – att så många männskor mår dåligt i onödan.

En annan tanke är det åtminstone finns en fördel med dessa märkliga inlägg. Det visar på människors tankar och visar på hur mycket bitterhet och hat det finns. Sådant som förr hölls inom egna väggar. Nu vet man omfattningen. Nu vet jag vart jag själv inte vill hamna.