En peruansk affär

En peruansk affär av Mario Vargas Llosa är en roman ett utpressningsförsök som visar sig innehålla så mycket mer. Berättelsen utspelar sig i ett korrupt Peru och sägs vara inspirerad av en verklig tid under 90-talet där makten tycktes leva enlig egna regler.

Berättelsen börjar med två kvinnor i en säng och det sätter tonen in berättelsen, tycker jag. Ju mer intriger, desto mer detaljerade sexscener av alla de slag. Även korruptionen blir allt mer invecklad och det som börjar med ett utpressningsförsök, blir till mord under oklara förhållanden. Det är rörigt och otrevligt.

Jag blir inte klok över tiden och språket. Antagligen beror det på att jag inte vet hur man talar i Peru och inte heller känner till deras politiska system. För mig är det en hel del märkliga ordval, lite skrikigt och farsartad dialog. Jag ser inte den vassa penna som jag uppfattat i andra läsuppleveler av Mario Vargas Llosa, som fick Nobelpriset i litteratur 2010.

För mig var det allt annat än lustfyllt att ta sig igenom romanen. Det blir ingen rekommendation från mig.

 

En helg i tankar

Så många tankar man hinner tänka under en helg. Och denna helg har tankarna varit ovanligt många. Helgen har varit lugn. Jag har promenerat, läst och tänkt.

I lördags besökte jag Sigtuna. När jag satte mig i bilen, visste jag inte vart jag skulle med en omedveten lust drog mig dit. Besökte bla Mariakyrkan, en lugnt plats för tankar. Jag har aldrig varit inne i den tidigare, trots att jag passerat så många gånger. Jag kan förundras av hur ett öppet kyrkorum kan innehålla så många olika rum och lugna platser. Och jag älskar vackra fönster.

Strosade längs butiksgatan. Regnet föll och jag var så tacksam för min regnkappa. Höstens alla färger är så skimrande vackra, även utan solglans. Dock kände jag inte för fika på uteservering och inneplatserna var redan upptagna. Jag for hem och fick en lugn och fin lördagskvällen med bok och friidrotts-VM på tv.

Vaknade i rimlig tid på söndagsmorgonen. Började med att slå sönder kaffefilterhållaren så att jag inte kunde få något kaffe. Tog en promenad till ett köpcentrum för att leta efter en ny tratt. Helt utan framgång. Så jag köpte en kopp kaffe och macka istället på ett café. Där slog huvudvärken till och jag kände hur energi rann ur mig. Kanske är det alla tankarna som gör mig svag. Tog en tur via biblioteket och sedan hem till soffan för att sova en stund.

Även söndagskväll är stillsam. Jag kurar med te och tjocktröja, läser och ser på Babel på Svt. Förbereder mig mentalt för morgondagen och praktiskt genom att ta hand om tvätten. Och känner mig glad för en fin helg.

Ingegerd och Birgitta

Under helgen har jag fastnat i fotspåren efter två kvinnor. De har fångat mitt intresse och jag har sökt informationen om dem. Spännande läsning på många sätt och jag vill gärna läsa mer om dem.

Ingegerd Olofsdotter föddes omkring år 1000. Hennes pappa heter Olof Skötkonung och det tycks som att hon växte upp i Sigtuna. Hon gifte sig med Jaroslav den vise av Kiev. Det blev många barn som spreds över Europa och på så sätt blev Ingegerd någon forma av anmoder för flera kungaätter i Europa. Under rysslandstiden använde hon namnet Irina.När maken dött blev hon nunna och blev även ett ortodoxt helgon, Sankta Anna av Novgorod. Mellan Stockholm och Uppsala finns en pilgrimsled som heter Ingegerdleden. Den leden och en tavla av Sankta Anna i Mariakyrkan i Sigtuna väckte mitt intresse för Ingegerd. Jag är nyfiken på hur de kunde resa i Europa och österut på 1000-talet. Det är ju knappt att jag vet var Kiev ligger i dag och tänker att det måste varit ett äventyr att som 19årig tjej gifta sig och dra till Kiev. Det här vill jag veta mer om. Dessutom vill jag gärna vandra Ingegerdleden.

Den andra kvinnan jag har läst lite om är Heliga Birgitta. När jag var igång och tittade på pilgrimsleder, såg jag att det även fanns en liten kort Birgittaled med start vid Fresta, Upplands Väsby. Det finns en del som tyder på att Birgitta kan vara född där. Jag har ju lärt mig att hon är född i Finsta. Tydligen är det inte helt klart var hon är född och det finns olika teorier. Birgitta levde på 1300-talet och även hon reste (eller snare gick) i Europa. Återigen blir jag förundrad över hur de hittade rätt väg för att ta sig fram. När det gäller Birgitta minns jag från besök i Vadstena att hennes kranium finns där. Tydligen har det visat sig att det inte är hennes (och inte heller hennes dotters som låg bredvid). Det är ju lite spännande sig. Vems kranium och vart hade de andra hamnat?

När tid finns ska jag går till bibblan och låna några böcker om dessa kvinnor för att få veta mer. Samtidigt måste jag ha i åtanke att det som står är den bästa informationen när boken skrivs och att ny information kan komma fram med tiden.

Minne av Estonias olycka

Blev uppmärksammad på att det är 25 år sedan Estonia förliste. 25 år känns som en lång tid men för mig är minnet nära. Jag är inte närmaste berörd dvs jag var med på båten och jag har heller inga anhöriga eller nära vänner som var där. Ändå har jag berörs mycket av händelse.

Jag minns fortfarande hur jag satt på sängkanten när jag hörde om olyckan. I lägenheten låg minnen från vår egen resa med båten framme. Bara en vecka innan olyckan åkte jag med båten. Jag och min dåvarande man hade fått resa i present när vi gifte oss, tidigare samma år. Minnet var vår egen resa gjorde att jag följde all nyhetsrapportering, analyserade och jämförde med mina egen minnen. Jag visste ju precis hur båten såg ut. Jag visste även att jag låg i hytten och sov, vid samma tidpunkt som när olyckan inträffade. Från vår hytt hade det inte varit möjligt att ta sig ut med de försättningar som rådde vid olyckan.

Vid den tidpunkten jobbade jag i området vid Frihamnen i Stockholm. Från mitt fönster hade jag utsikt över den tomma plats där Estonia borde ligga men som stod tom när hon inte kom i hamn. Oj så som vi tittade på tomheten. Jag hade även skickat ett vykort till jobbet med motiv på fartygen och de vykortet var rejält söndertummat av våra analyser och diskussioner. En annan kollega hade dessutom varit med på en av de Viking-båtar som försökte bistå i räddningsarbetet. Vi hade mycket att diskutera under lång tid.

Händelsen påverkade mig mycket och det var många tankar i huvudet på den unga kvinna jag var då. Det dröjde länge innan jag kunde njuta av en färd över Östersjön igen. Idag går mina tankar till alla som var med på fartyget och alla som drabbades av händelsen.

Att läsa av lust eller beslutsamhet

Just nu läser jag böcker jag inte tycker om. De är absolut inte dåliga, tvärt om är de bra skrivna, men jag gillar inte karaktärerna. Ändå läser jag vidare. Det är ytterst få böcker som jag inte läser ut. Däremot, eftersom jag läser flera böcker parallellt, kan det ta tid att läsa ut dem. Å andra sidan, ju fortare jag läser ut dem, desto snabbare kan jag börja läsa något bättre.

Som skrivande människa kan jag lära mig mycket genom att läsa, även att läsa berättelser jag inte gillar. Men jag kan då sakna den avkoppling som läsningen kan ge. Det är stor skillnad att läsa av lust och längtan jämfört med att läsa av beslutsamhet.

En fredag att vara nöjd med

Aktuellts 18-sänding har precis slutat och jag känner mig redan nöjd med min fredag. Det blev ingen sovmorgon då jag hade ett morgonträff med ”min” rådgivare som stöttar mig i karriärsbyte och jobbsökande. På vägen till mötet köpte jag kaffe och macka av en kvinna med ursprung någonstans i Afrika. De är några kvinnor som kommit hit till Sverige och har någon form av café/restaurang. Det är så imponerande hur de tagit sig igenom svensk byråkrati och även hänger med i teknikutveckling där det står med padda och kortläsare och tar betalt. De utstrålar kvinnligt entreprenörskap och en hoppfull syn på framtiden, trots tidigare motgångar i livet.

Mötet var kreativt och bra och vi har en plan framåt. Hade med mig datorn, så jag kunde börja jobba med några idéer direkt. Tiden gick fort och snart var det dags för lunch som jag bokat med en väninna. Vi har jobbat ihop på en tidigare arbetsplats och det är alltid lika kul att träffas.

Efter lunch skulle jag lyssna till ett seminarium om ”Personligt varumärke”. Eftersom seminariet skulle livesändas hade vi fått tydliga instruktioner om att vara där 12.45 med senaste insläpp 12.55 och start 13.00. När klockan var 13.00 hade vi fortfarande inte kommit in i lokalen och jag tror att sändningen kom igång 13.15. En och annan sur kommentar hördes i rummet. Det var i alla fall ett intressant ämne. Jag håller inte med om allt som sades men jag kan alltid lära mig något.

Tog en snabb runda på stan och kunde konstatera att det var ovanligt mycket folk i city denna soliga fredagseftermiddag. Dels har folk fått lön att spendera, dels var det många som ville marschera och manifestera för klimatet. För att fira denna härliga dag gick jag till NK för att dricka en kopp kaffe på Franska caféet. Det är en bra start på helgen.

På vägen hem stötte jag ihop med en väninna vilket blev en glad överraskning. När vi stod och pratade kom ytterligare en väninna (vi har jobbat på samma jobb). Sådana spontanmöten förgyller verkligen en fredag. Inte så konstigt att jag är så nöjd.

Nu behöver jag nog inte göra så mycket mer idag.

Med 75 meters distans

Några torsdagskvällar under hösten deltar jag i grupp där vi diskuterar olika livsfrågor. Eftersom vi har lovat att allt som sägs ska stanna i gruppen, kan jag inte skriva så mycket om det. Det är i alla fall väldigt intressanta samtal, men svåra och ibland väldigt känslosamma.

Kvällens samtal blev en utmaning då mer än hälften var frånvarande. Mina gruppvänner sa inte så mycket så det blev mest jag och de två ledarna som pratade. Det blir inte så bra samtal när ingen vill säga något. Så vi avslutade ovanligt tidigt.

Av någon anledning tog jag bilen just ikväll och det jag mycket glad för. När jag kom hem läser jag om en misshandel/misstänkt mordförsök där en tonåring har knivskurits på ett busstorg, 75 m från det hus jag befunnit mig i. Nu när jag tänker efter minns jag att jag vid ett tillfälle under kvällen fick jag en känsla av att jag såg blåljus reflekteras i ett fönster. Men jag såg inget när jag tittade ut.

Det här är ännu en händelse som får mig att tänka på hur jag kan sitta i total trygghet och ändå vara så nära något fruktansvärt. Genom att ta bilen gick jag inte över torget som jag brukar och undslapp fara och traumatisk upplevelse. Jag kunde i lugn och ro diskutera livet medan någon annan riskerade att förlora sitt, med bara några meter emellan. Så kan livet också vara.

Ironiskt i sammanhanget är även att det sista jag gjorde innan jag körde hemifrån, var att fylla i polisens medborgarenkät om trygghet i kommunen.