Distansarbete igen

Uppe tidigt i morse, satte på mig ett par slitna jeans och en gosig kofta och var redo för att sätta igång jobbdatorn här hemma. Tänkte mig vara en ansvarsfull medborgare som inte åker in till kontoret. Efter 1½ timma med datorkrångel var mitt missmod total. Jag fick vara med på möten via telefon och blev utslängd lite då och då. Det blev en tur till jobbet, trots allt för att fixa datorn. Det är ju en förutsättning att faktiskt kunna jobba hemma, dvs inte bara vara hemma.

På jobbet fanns några få personer. Restaurangen var öppen men med ändrade rutiner att för att minimera att folk tar i slevar och annat när de lägger upp mat. Sallad fanns i portionsskålar och maten serverades av kocken. Mycket trevligt och det kändes helt rätt att gynna dem.

Nu hoppas jag kunna jobba hemifrån resten av veckan. Jag vill inte men inser att det är bäst. Efter tre års distansstudier är jag rätt less på att sitta hemma men jag har ju rutin. Vi får väl se hur det blir. En fördel med hemarbete är att jag snabbt kan åka till mina föräldrar om det behövs. Båda är förkylda med feber så även om jag inte alls är oroligt så känns det ändå bra med viss beredskap.

Nu blir det ännu en kväll framför tv och dator för att uppdatera mig om vad som hänt under dagen och göra försökt till att blicka framåt. Tänk vilken märklig tid vi får vara med om.

Med 75 meters distans

Några torsdagskvällar under hösten deltar jag i grupp där vi diskuterar olika livsfrågor. Eftersom vi har lovat att allt som sägs ska stanna i gruppen, kan jag inte skriva så mycket om det. Det är i alla fall väldigt intressanta samtal, men svåra och ibland väldigt känslosamma.

Kvällens samtal blev en utmaning då mer än hälften var frånvarande. Mina gruppvänner sa inte så mycket så det blev mest jag och de två ledarna som pratade. Det blir inte så bra samtal när ingen vill säga något. Så vi avslutade ovanligt tidigt.

Av någon anledning tog jag bilen just ikväll och det jag mycket glad för. När jag kom hem läser jag om en misshandel/misstänkt mordförsök där en tonåring har knivskurits på ett busstorg, 75 m från det hus jag befunnit mig i. Nu när jag tänker efter minns jag att jag vid ett tillfälle under kvällen fick jag en känsla av att jag såg blåljus reflekteras i ett fönster. Men jag såg inget när jag tittade ut.

Det här är ännu en händelse som får mig att tänka på hur jag kan sitta i total trygghet och ändå vara så nära något fruktansvärt. Genom att ta bilen gick jag inte över torget som jag brukar och undslapp fara och traumatisk upplevelse. Jag kunde i lugn och ro diskutera livet medan någon annan riskerade att förlora sitt, med bara några meter emellan. Så kan livet också vara.

Ironiskt i sammanhanget är även att det sista jag gjorde innan jag körde hemifrån, var att fylla i polisens medborgarenkät om trygghet i kommunen.

Presentation på distans

Det blev en intressant upplevelse att göra en redovisning av ett projektarbete i skola, men på distans. Vi var nog alla lite nervösa eftersom ingen visste hur tekniken fungerade. Vi var fem grupper som skulle redovisa, ca 35 personer deltog. Alla förväntades vara aktiva, ställa frågor och ge feedback.

Vi loggade in via ett webbaserat system och såg presentationen via bilden. Frågor kunde ställas genom en ”chattfunktion”. Vi skrev frågor och den som presentade kunde svara muntligt eller via chatten. När det var min grupps tur så, kunde vi klicka på en knapp och ta över mikrofonen.

Det fungerade sådär. Det tog en evighet innan alla fick igång ljud, lagom ljudnivå mm. Alla bilder syntes inte och det var mycket tekniskt strul vilket höjde stressnivån. Det är även lite konstigt att presentera utan att se sin publik.

Jag är i alla fall nöjd med min egen insats och min grupp. Det gick bra och jag är övertygad om att vi blir godkända. Rapporten är klar och inskickad sedan länge. Nu väntar bara ett sista styrgruppsmöte, så att vi kan avsluta projektet. Sen är den här kursen klar, dvs en av höstterminens fyra kurser.

På måndag börjar vårterminen.

P1010202(1)

Distanstankar

Det går väldigt långsamt när jag är ute och lufsar. Jag joggar på i samma tempo, oavsett om det är en kort distans eller längre. Jag kan inte få upp farten. Jag har inte alls gett upp än, men det lossnar inte. Jag har inte fattat knepet.

Dagens distans, 10 km, känns inte längre långt. Tvärtom, det är en väldigt bra distans. Jag gillar ju att vara ute länge. Återigen kommer tanken att det vore kul att testa ännu längre distanser. Men då måste jag verkligen få upp farten. Kul tanke, i alla fall.