Minne av Estonias olycka

Blev uppmärksammad på att det är 25 år sedan Estonia förliste. 25 år känns som en lång tid men för mig är minnet nära. Jag är inte närmaste berörd dvs jag var med på båten och jag har heller inga anhöriga eller nära vänner som var där. Ändå har jag berörs mycket av händelse.

Jag minns fortfarande hur jag satt på sängkanten när jag hörde om olyckan. I lägenheten låg minnen från vår egen resa med båten framme. Bara en vecka innan olyckan åkte jag med båten. Jag och min dåvarande man hade fått resa i present när vi gifte oss, tidigare samma år. Minnet var vår egen resa gjorde att jag följde all nyhetsrapportering, analyserade och jämförde med mina egen minnen. Jag visste ju precis hur båten såg ut. Jag visste även att jag låg i hytten och sov, vid samma tidpunkt som när olyckan inträffade. Från vår hytt hade det inte varit möjligt att ta sig ut med de försättningar som rådde vid olyckan.

Vid den tidpunkten jobbade jag i området vid Frihamnen i Stockholm. Från mitt fönster hade jag utsikt över den tomma plats där Estonia borde ligga men som stod tom när hon inte kom i hamn. Oj så som vi tittade på tomheten. Jag hade även skickat ett vykort till jobbet med motiv på fartygen och de vykortet var rejält söndertummat av våra analyser och diskussioner. En annan kollega hade dessutom varit med på en av de Viking-båtar som försökte bistå i räddningsarbetet. Vi hade mycket att diskutera under lång tid.

Händelsen påverkade mig mycket och det var många tankar i huvudet på den unga kvinna jag var då. Det dröjde länge innan jag kunde njuta av en färd över Östersjön igen. Idag går mina tankar till alla som var med på fartyget och alla som drabbades av händelsen.

Minnet av Estonia

Sitter och tittar på ett program på Tv4 om Estoniakatastrofen, det är snart 20 år sedan det hände. Jag har fortfarande svårt att se det och blir fortfarande starkt berörd.

Jag känner inte någon som var med i olyckan men den berör mig starkt ändå. Jag reste med fartyget någon veckan innan den sjönk så för mig blev all mediabevakning väldigt påtaglig. Dessutom hade jag ett arbetsrum med utsikt över den tomma kajplatsen där Estonia brukade stå, och tomheten var kännbar. Och det känns än i dag. Jag är medveten om hur allt såg ut i båten, hytter och andra utrymmen och jag är medveten om att jag troligen inte överlevt om jag varit med på den olycksdrabbade resan.

Sedan dess har jag rest till Tallinn många gånger, jag har inga problem med att ta båten dit. Jag uppskattar Estland och estniska anda och jag tycker om att följa hur Tallinn har ändrats och utvecklats under dessa 20 år. Så kommer jag fortsätta att göra, och jag kommer att fortsätta att besöka minnesmonumenten och sända en tanke till vad som hände den där septembernatten.