Ett vykort

Igår när jag kom hem, låg det ett vykort och väntade innanför dörren. Det var vackert, stort och avlångt. Det var från min brevvän.

Jag träffade min brevvän för många år sedan, då vi bodde en vecka på ett Hälsohem. Kvinnan är ca 20 år äldre än jag och vi hade en trevlig vistelse tillsammans. Vi är mycket olika varandra, lever våra liv på olika sätt och det berikar. Vistelsen vid hälsohemmet är enda gången vi setts och sedan dess skicka vi brev, brevkort och vykort till varandra och uppdaterar oss om hur livet flyter fram.

Dessa små hälsningar betyder så mycket Det är en fin vänskap, trots att vi inte känner varandra särskilt väl. Det finns en omtanke i vänskapen. Det finns ett lugn i brevskrivandet där orden får en betydelse.

Annonser

Tonårsminnen

Det händer inte så att jag besöker centrum i den stad jag är uppväxt i men det har hänt vid några tillfällen det senaste året. Vid dessa tillfällen har jag haft möjlighet att strosar runt på stan och kolla i butiker. Så som jag gjorde under tonårstiden.

Mycket är sig likt. Faktiskt så att många butiker ligger kvar i samma lokaler som när jag var ung, självklart uppblandat med en hel del nytt. Jag anar att vissa butiker snarare valt att etablera sig i köpcentrum utanför stan. Andra, skivbutikern, är helt borta.

Vid dessa tillfällen av strosade kan gamla minnen dyka upp. Framförallt tänker jag på Marija. Marija var min närmaste väninna under det första två åren på gymnasiet. Vi kom från olika delar av stan men hittade varandra första dagen på gymnasiet. Vi hade mycket kul ihop, under några intensiva gymnasieår.

Marija blev bara 25 år. Hon dog av en hjärntumör. Jag inser att jag nästan aldrig pratar om Marija, jag vet inte ens om jag berättat om henne för mina nära vänner eller om jag ens tillåtit mig att sörja ordentligt. Men just sådana dagar, när jag är på våra gamla platser, då känns saknaden. Tänk om jag kunnat boka ett möte med Marija på ett café. Vad hade vi då pratat om? Hade vi ens varit vänner? Det finns så mycket jag skulle vilja fråga. Och ännu mer som jag vill berätta.

Wow, vilken vecka

Ser tillbaka på förra veckan och inser att den gav massor av energi. Det finns en del att vara tacksam för när oväntat mycket som många överraskningar gav energi.

Det började egentligen redan förra söndagen då jag fick ett sms från än väninna. Vi var väninnor under högstadie- och gymnasietiden så det var kanske 22-24 år sedan vi såg senast. Hon ville träffas och i måndags åt vi lunch tillsammans. Även hennes man var med. Ett glatt återseende. Visst har mycket förändrats men mycket av oss tonåringar finns kvar. Och vänskapen finns kvar.

På måndagskvällen var jag på ett födelsedagskalas som blev ovanligt lyckat. Massor av folk, både nya och gamla bekantskaper. Och även här finns oväntade vänskaper som hållit i åtminstone 20 år. Och några av de nya kommer säkert att hålla länge. Det här är människor jag inte umgås med till vardags och det ger så många annorlunda samtalsämnen vilket jag tycker är berikande. Lastbilschaufförens perspektiv på samhället är väldigt olikt mitt eget och det kan man lära sig mycket av. Även sjukvården är en värld som är främmande för mig och det är alltid intressant med inblickar.

I tisdags upptäckte jag att jag fått ett litet hedersomnämnde för en kort text. Det var ett tävlingsbidrag, jag vann inget men att få lite beröm är alltid glädjande. Det gör gott för självförtroende och motivation. Jag har fått än mer driv i mitt skrivande och jag vill inte slarva bort det.

Så kvällarna ägnas åt skrivande och research. Det är kul. Jag upptäcker massor av miljöer i Stockholm och mycket om människor. Jag skriver och skriver om och texterna växer och utvecklas. Det känns riktigt bra.

Torsdagenskvällens besök vid parkteatern gav också massor av energi, lika så fredagens researchrunda med avslutande kaffepaus på en uteservering. Jag kände mig verkligen lycklig där jag satt med min latte och njöt av sommarkvällen.

Ännu lyckligare kände jag mig dock i blåbärsskogen i lördagsförmiddag. Jag strosade runt bland tuvor och kor, solen sken och livet var helt fritt från stress och oro. Att söndagen tillbringades på balkongen kändes som ett bra avslut på en toppenvecka.

Älskar att vardagen kan vara skön.

Saknat skratt

Igår när jag var inne i en butik, hörde jag ett skratt som fick magen att knyta sig. Det lät precis som en väninnas skratt, en väninna jag inte träffat på drygt åtta år då hon gick bort alldeles för tidigt. Ett skratt som jag saknar mycket.

Jag tänker egentligen inte så mycket på saknad utan känner mer tacksamhet för den tid då vi hade kul tillsammans. Men igår, då tog saknaden över. Jag ville så gärna höra mer av det där skrattet, jag ville få berätta allt jag varit med om under dessa år och jag ville berätta om saknaden. Det där skrattet jag hörde, de gjorde ont.