Intensiv inledning på veckan

Vaknade i tid i morse eftersom jag behövde vara på jobbet tidigt. Trodde jag skulle få en chans att jobba undan lite innan de andra kom. Det räckte dock att en person hittade mig och började en klagosång. Det är inte jättesmart att ge sig på mig innan jag fått mitt morgonkaffe. Nu lyckades jag hålla mig neutral och skjuta på samtalet. Jag vill att medarbetare och kollegor alltid ska kunna komma till mig och jag tar emot alla synpunkter. Dock, jag är bara människa och inte alltid på topp och den här personen valde min absolut svagaste tidpunkt. Utan att hen märkte det.

Det har varit en strid ström av uppgifter, samtal, möten mm under dagen. Nya utmaningar kommer över mig mest hela tiden. Det har visat sig att jag inte valt ett enkelt jobb. Jag försöker hålla mig lugn, bara jobba, jobba och jobba lite till.

Lite försenad lämnade jag kontorer för att åka in till stan. Träffade en väninnan över en bit mat. På en timme hann vi både äta och dricka gott och uppdatera varandra på vad som händer i livet. Jag blev lite förvånad över att det var fullt på restaurangen. Det är sportlovstider, vilket märks både på pendeltåg och jobbet. Dessutom är det ju dag före lön. Förmodligen valde vi en restaurang med annan målgrupp än fattiga föräldrar. Det blev i alla fall en toppenkväll och jag hann precis hem till ”Husdrömmar”. Nu ska jag fundera över hur jag ska ordna en 12 miljoners budget för ett drömboende.

 

Full fart idag igen

Fick en fin start på dagen genom en pratstund med den afrikanska damen som säljer kaffe och smörgås vid pendeltågsstationen. Jag fick frukost, ett kort men trevligt samtal och ett varmt leende – allt för en liten peng. Det känns fint. Ägnade förmiddagen åt en kreativ workshop följt av en lunch med en tidigare kollega. Det ger energi. Det är så trevligt att träffas och uppdateras sig på hur vi har det. Det blir inte så ofta men desto bättre när vi väl ses.

Fick massor av klurliga saker gjorda under eftermiddagen. Dock försvann tiden för mig och jag fick gräsligt bråttom iväg. Skulle hämta en bok på biblioteket och var där 18.56 när de stängde 19.00. Perfekt tänkte jag ända tills jag insåg att jag glömt lånekortet hemma. Surt att behöva erkänna sin egna fel och brister.

Fortsatte till Ica för att köpa något ätbart till kvällen och hämta ett paket som PostNord inte levererat hemma vid min dörr. Det var två böcker så nu har jag något att se fram emot till helgen. Men innan dess så ska resten av arbetsveckan hanteras. Full fart ända fram till helgen.

En fredag att vara nöjd med

Aktuellts 18-sänding har precis slutat och jag känner mig redan nöjd med min fredag. Det blev ingen sovmorgon då jag hade ett morgonträff med ”min” rådgivare som stöttar mig i karriärsbyte och jobbsökande. På vägen till mötet köpte jag kaffe och macka av en kvinna med ursprung någonstans i Afrika. De är några kvinnor som kommit hit till Sverige och har någon form av café/restaurang. Det är så imponerande hur de tagit sig igenom svensk byråkrati och även hänger med i teknikutveckling där det står med padda och kortläsare och tar betalt. De utstrålar kvinnligt entreprenörskap och en hoppfull syn på framtiden, trots tidigare motgångar i livet.

Mötet var kreativt och bra och vi har en plan framåt. Hade med mig datorn, så jag kunde börja jobba med några idéer direkt. Tiden gick fort och snart var det dags för lunch som jag bokat med en väninna. Vi har jobbat ihop på en tidigare arbetsplats och det är alltid lika kul att träffas.

Efter lunch skulle jag lyssna till ett seminarium om ”Personligt varumärke”. Eftersom seminariet skulle livesändas hade vi fått tydliga instruktioner om att vara där 12.45 med senaste insläpp 12.55 och start 13.00. När klockan var 13.00 hade vi fortfarande inte kommit in i lokalen och jag tror att sändningen kom igång 13.15. En och annan sur kommentar hördes i rummet. Det var i alla fall ett intressant ämne. Jag håller inte med om allt som sades men jag kan alltid lära mig något.

Tog en snabb runda på stan och kunde konstatera att det var ovanligt mycket folk i city denna soliga fredagseftermiddag. Dels har folk fått lön att spendera, dels var det många som ville marschera och manifestera för klimatet. För att fira denna härliga dag gick jag till NK för att dricka en kopp kaffe på Franska caféet. Det är en bra start på helgen.

På vägen hem stötte jag ihop med en väninna vilket blev en glad överraskning. När vi stod och pratade kom ytterligare en väninna (vi har jobbat på samma jobb). Sådana spontanmöten förgyller verkligen en fredag. Inte så konstigt att jag är så nöjd.

Nu behöver jag nog inte göra så mycket mer idag.

Sommarskön tisdag

Tisdagen blev till en riktigt skön sommardag. Det är inte hett, mer behaglig värme. Dock blåser det så att man nästan blåser bort, faktiskt lite rädd att få fallande träd över mig. Jag hade turen att få besöka en väninna på hennes lantställe utanför Norrtälje. Det tar en timme för mig att köra dit, från vardag till skärgård.

Jag var hos min väninna hela eftermiddagen. Vi hann prata, promenera och fika helt utan stress. Solen brände lite i huden, vilket inte alls kändes i vinden men syns idag. Jag drömmer om att själv få ha ett litet sommarställe, någon gång i framtiden. Jag tänker mig en mysig skrivarlya med närhet till natur.

Det blev en fin dag, ytterligare en dag som jag ska spara som ett varmt minne.

Ett vykort

Igår när jag kom hem, låg det ett vykort och väntade innanför dörren. Det var vackert, stort och avlångt. Det var från min brevvän.

Jag träffade min brevvän för många år sedan, då vi bodde en vecka på ett Hälsohem. Kvinnan är ca 20 år äldre än jag och vi hade en trevlig vistelse tillsammans. Vi är mycket olika varandra, lever våra liv på olika sätt och det berikar. Vistelsen vid hälsohemmet är enda gången vi setts och sedan dess skicka vi brev, brevkort och vykort till varandra och uppdaterar oss om hur livet flyter fram.

Dessa små hälsningar betyder så mycket Det är en fin vänskap, trots att vi inte känner varandra särskilt väl. Det finns en omtanke i vänskapen. Det finns ett lugn i brevskrivandet där orden får en betydelse.

Tonårsminnen

Det händer inte så att jag besöker centrum i den stad jag är uppväxt i men det har hänt vid några tillfällen det senaste året. Vid dessa tillfällen har jag haft möjlighet att strosar runt på stan och kolla i butiker. Så som jag gjorde under tonårstiden.

Mycket är sig likt. Faktiskt så att många butiker ligger kvar i samma lokaler som när jag var ung, självklart uppblandat med en hel del nytt. Jag anar att vissa butiker snarare valt att etablera sig i köpcentrum utanför stan. Andra, skivbutikern, är helt borta.

Vid dessa tillfällen av strosade kan gamla minnen dyka upp. Framförallt tänker jag på Marija. Marija var min närmaste väninna under det första två åren på gymnasiet. Vi kom från olika delar av stan men hittade varandra första dagen på gymnasiet. Vi hade mycket kul ihop, under några intensiva gymnasieår.

Marija blev bara 25 år. Hon dog av en hjärntumör. Jag inser att jag nästan aldrig pratar om Marija, jag vet inte ens om jag berättat om henne för mina nära vänner eller om jag ens tillåtit mig att sörja ordentligt. Men just sådana dagar, när jag är på våra gamla platser, då känns saknaden. Tänk om jag kunnat boka ett möte med Marija på ett café. Vad hade vi då pratat om? Hade vi ens varit vänner? Det finns så mycket jag skulle vilja fråga. Och ännu mer som jag vill berätta.

Wow, vilken vecka

Ser tillbaka på förra veckan och inser att den gav massor av energi. Det finns en del att vara tacksam för när oväntat mycket som många överraskningar gav energi.

Det började egentligen redan förra söndagen då jag fick ett sms från än väninna. Vi var väninnor under högstadie- och gymnasietiden så det var kanske 22-24 år sedan vi såg senast. Hon ville träffas och i måndags åt vi lunch tillsammans. Även hennes man var med. Ett glatt återseende. Visst har mycket förändrats men mycket av oss tonåringar finns kvar. Och vänskapen finns kvar.

På måndagskvällen var jag på ett födelsedagskalas som blev ovanligt lyckat. Massor av folk, både nya och gamla bekantskaper. Och även här finns oväntade vänskaper som hållit i åtminstone 20 år. Och några av de nya kommer säkert att hålla länge. Det här är människor jag inte umgås med till vardags och det ger så många annorlunda samtalsämnen vilket jag tycker är berikande. Lastbilschaufförens perspektiv på samhället är väldigt olikt mitt eget och det kan man lära sig mycket av. Även sjukvården är en värld som är främmande för mig och det är alltid intressant med inblickar.

I tisdags upptäckte jag att jag fått ett litet hedersomnämnde för en kort text. Det var ett tävlingsbidrag, jag vann inget men att få lite beröm är alltid glädjande. Det gör gott för självförtroende och motivation. Jag har fått än mer driv i mitt skrivande och jag vill inte slarva bort det.

Så kvällarna ägnas åt skrivande och research. Det är kul. Jag upptäcker massor av miljöer i Stockholm och mycket om människor. Jag skriver och skriver om och texterna växer och utvecklas. Det känns riktigt bra.

Torsdagenskvällens besök vid parkteatern gav också massor av energi, lika så fredagens researchrunda med avslutande kaffepaus på en uteservering. Jag kände mig verkligen lycklig där jag satt med min latte och njöt av sommarkvällen.

Ännu lyckligare kände jag mig dock i blåbärsskogen i lördagsförmiddag. Jag strosade runt bland tuvor och kor, solen sken och livet var helt fritt från stress och oro. Att söndagen tillbringades på balkongen kändes som ett bra avslut på en toppenvecka.

Älskar att vardagen kan vara skön.

Saknat skratt

Igår när jag var inne i en butik, hörde jag ett skratt som fick magen att knyta sig. Det lät precis som en väninnas skratt, en väninna jag inte träffat på drygt åtta år då hon gick bort alldeles för tidigt. Ett skratt som jag saknar mycket.

Jag tänker egentligen inte så mycket på saknad utan känner mer tacksamhet för den tid då vi hade kul tillsammans. Men igår, då tog saknaden över. Jag ville så gärna höra mer av det där skrattet, jag ville få berätta allt jag varit med om under dessa år och jag ville berätta om saknaden. Det där skrattet jag hörde, de gjorde ont.