En liten belöning

När jag gör något bra, gör något nytt, gör något jag inte vågat tidigare mm så ger jag mig gärna en belöning. Idag tyckte jag att jag var värd något men kunde inte hittat något att ge mig själv. Efter en promenad fick jag styra stegen tillbaka mot pendeltåget, tomhänt.

Så råkar jag välja en annan väg än den allra närmaste. Ingen direkt omväg, bara några få steg längre. Längs vägen kollar jag lite i skyltfönster och helt plötsligt ser jag in ett skyltfönster och blir som förälskad i muggar och krukor som är alldeles bedårande. Det är en keramikverkstad som jag inte noterat tidigare. Jag stod och beundrade länge innan jag klev in.

Salong Pottan har olika modeller och storklekar av muggar, skål, ljuslyktor och krukor. Vissa är målade, andra är som ”bokmärkesmotiv”. Några har jag sett tidigare då de säljs på Designtorget. Jag stod länge och bara njöt av allt det vackra och det var så himla svårt att välja vad jag skulle få.

Just idag blev jag allra mest förälskad i denna mugg. Så den fick jag!  Jag älskar den lilla svarta fågeln på utsidan och fjärilen på insidan. Muggen är mycket finare än vad mina bilder visar (jag är fortfarande en usel fotograf).

Jag är så tacksam för de extra stegen och att jag upptäckte denna keramikverkstad.

Annons

Äckligt

Så här på våren kommer det ju fram en del skräp som varit gömd i snön. Jaq erkänner gärna att jag en och annan gång tänkt ”Finns det något äckligare än hundbajs” när jag varit ute och promenerat. Svaret är ja.

När jag idag med raska steg klev fram längs pendeltågsperrongen för att vänta i ett vindskydd, insåg jag att någon människa lämnat sin avföring där. Det är verkligen jätteäckligt.

Samtidigt funderar jag på hur det kan ha gått till. Hur stor panik har man när man gör något sådant? Kanske bäst att inte veta.

Energidränage

Jag är så frustrerad eftersom jag inte vet hur jag ska få rätsida på en situation. Det tar all min energi och nu ikväll märks det i migrän.

Igår hade vi möte i ”min” studiegrupp i skolan. Vi träffas via Skype och är sex tjejer. Det går bra och är trevligt. Vi är fyra som jobbar på hårt och driver arbetet, en som är en utpräglad ”doer” men ibland så snabb att det blir missuppfattningar och en som är verkligt analytisk men så tyst att det är svårt med delaktigheten. Det är helt okey med olika egenskaper, att vi kompletterar varnadra. Men igår blev det så himla rörigt. Någon satt på ett buss och kunde knappt prata, dåligt förberedd och vi andra fick ta över personens arbete. Jag tycker inte att det är schysst även om det är hanterbart. Dessvärre, den person som lite leverarat har anmält sig som frivillig som projektledare för nästa projekt.

I morse hade jag ett samtal i mindre grupp med två personer. Vi pratade mycket om hur vi jobbar och vad som behöver förändras. Det var så skönt att känna att vi är fler som driver utvecklingen och har en plan framåt.

Men under eftermiddagen har strulet tagit fart. Vi har en deadline denna vecka och personen som ska göra det fortsätter att leverara något annat än vi kommit överens om. Jag har skrivit flera gånger och varit övertydligt men det blir fel i alla fall. Det är som att budskapet inte går in. Jag känner mig uselt som behöver påpeka igen, och igen, vad som förväntas av oss som grupp och vad personen lovat att göra. Det är ju ändå en uppgift som vi måste få godkänt på. Att missa drabbar oss alla.

Det som tar min energi är att jag inte når fram till en person som saknar insikt i vad hela gruppen kommit överens om och att hennes agerande påverkar oss alla. Visst, vi andra kan göra jobbet men det här kommer inte hålla i längden. Jag måste nå en förståelse men just nu är det brist på idéer. Får helt enkelt sova på saken.

Längtan till lunch

Mina mat- och lunchvanor är ju ingen förebild, i något avseende, tyvärr. På alla mina tidigare arbetsplatser har jag gått ut för att äta lunch på olika restauranger. Matlåda har förekommit men bara sporadiskt.

Sedan jag börjat plugga har mitt matintag varit rejält annorlunda. Ibland träffar jag vänner för lunch men ofta blir det lunch på egen hand, och ofta av egenhand med varierat resultat.

De dagar då jag har möten inne i stan, har kommit att bli höjdpunkter. Numera sitter jag och googlar på restauranger och matställen för att få äta en god lunch. Jag verkligen längtar efter att få äta gott.

Så viktig har mat inte varit för mig tidigare men nu njuter jag av varje vällagad måltid.

Vårglädje

Solen skiner och det är riktigt varm. Under eftermiddagens promenad behövdes varken vantar, halsduk eller jacka. Jeans, jympadojor och långärmad t-shirt var allt som behövdes. Visserligen blåste det lite men även vindarna var ljumma.

Så ljuvligt skönt! Nu blir det kaffe på balkongen.

Stina Gunnarsson, Waldemarsudde

I höstas fastande jag för Svt:s program ”Konstnärsdrömmen”, där man fick se hur amatörkonstnärer tävlade genom att klara av olika konstnärliga utmaningar och uppdrag. Stina Gunnarsson vann och det tycker jag var helt rätt!

Som en del av vinsten, fanns möjligheten att ställa ut på Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm. Jag planerad direkt att gå dit och idag var sista dag. Därav fick jag trotsa solen och gå in i konstmuseet.

Det var intressant att se målningarna i verkligenheten. De som ställdes ut var de som skapades under tv-programmet. Totalt visades sju målningar. De var bra men jag hade förväntat mig något mer. Jag vet ju att dessa är skapade under speciella förutsättningar. Det hade exempelvis varit intressant att se något av Stinas verk som hon arbetat med och känt sig nöjd och klar med.

Jag är glad att jag gick dit. Jag hoppas Svt fortsätter med tv-programmet och då hoppas jag på att de skapar samarbete med något statligt museum med gratis inträde. 150 kr i inträde för sju tavlor är lite mycket, åtminstone för mig.

Stina Gunnarssons arbete gav mersmak så jag hoppas att få se mer av hennes konst i framtiden.

Miniretreat

Så tacksam att jag hade chans att delta ett mini-retreat igår. Jag har skrivit om det många gånger tidigare och hur intressant det är att dela tystnad med andra. Även igår gavs möjligheten att bara vara, meditera, få lite sittande massage, måla och läsa.

Det är många tankar som kommer under dessa timmar. Jag hinner både tänka, känna och tänka klart. Saker som varit svåra blir tydliga och jag hittar vägar framåt. Det är ett skönt avstamp.

Efteråt känns allt lite lättare och jag har fått ny energi.

Sänkta rutor

Att köra bil i vårsolen med sänkta rutor och musiken på hög nivå – det är ren njutning.

Idag fastade jag dock i orden. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, vad jag gör när jag trycker på knappen för att få rutan i sänkt läge. Spontant vill jag fortfarande säga att jag vevar ner rutan. Men jag har ju ingen vev. Att trycka ner rutan låter lite vulgärt i mina öron. Jag tycker inte heller att det passar att säga att jag öppnar fönstret, jag tänker att rörelsen då går utåt som när man öppnar en dörr.

Det här är inte mitt största problem i livet men det irriterar mig att jag inte kan mitt eget språk.

Ingenting är glömt

Boken Ingenting är glömt av Linda Olsson och Thomas Sainsbury beskrivs som en thriller som utspelar sig i Aukland, Nya Zeeland. Visst finns det viss spänningen men för mig var det ingen nagelbitare. Författarna använder sig av pseudonymen Adam Sarafis och kanske är det därför som jag missat boken.

Det börjar med ett självmord som kan vara ett mord och ett privatspanarinitiativ drar igång. Det tar dock ganska långt tid innan det verkliga trådarna till en sensationell historia börjar nystas upp. Det är många iblandade och får röra oss från universitetsbiblioteket i Aukland ända upp på regeringsnivå i Nya Zeeland via Storbritannien. Privatspanaren, Sam Hallberg, är en sliten man och vi får även en viss inblick i hans liv.

Nja, mig passar inte denna historia. Jag upplever inte den som välskriven, lite seg och jag hade förväntat mig mer. Min vattenskadade bok kommer att gå direkt till soptunnan och det blir ingen rekommendation från min sida.

Norrtullsligan

Elin Wägner skrev boken ”Norrtullsligan” i början av förra seklet och kom ut 1908 och blev hennes debutroman och genombrott. Jag har inte kommit i kontakt med Wägners författarskap tidigare och nyfikenheten var stor.

Det handlar om fyra unga kvinnor som bor tillsammans i en liten lägenhet på Norrtullsgatan i Stockholm i början av 1900-talet. Det handlar om deras liv och deras utsatthet som kvinnor och deras önskan efter fler rättigheter.

Personligen har jag lite svårt att hänga med i berättelsen. Den fastnar inte. Jag känner ingen direkt sympati med kvinnorna och har svårt att förstå vad de verkligen vill ha. Budskapet är viktigt men inte så tydligt.

Jag är glad att jag läst boken och kommer att läsa mer av Wägner för att försöka förstå mer av hennes kamp för kvinnors rättigheter och hennes författarskap. Men just den här berättelsen är ingen som jag kommer att bära med mig.