Den stressiga morgonen avlöstes av en glad lunch. Mycket nöjd med mitt cykelköp, la lag mig på soffan med en bok. Flera timmar senare, låg boken fortfarande oläst på golvet när jag vaknade av en mardröm. Trots att jag sovit hela eftermiddagen, så har jag problem att hålla mig vaken.
Tacksam för att det är en långhelg. Nu behöver batterierna laddas.
Jag har ju funderat en del kring vad som ska bli min nästa utmaning. En av tankarna är att ge mig ut på ett cykeläventyr. Idag har jag tagit första steget. Jag har köpt en cykel.
Jag vet förstås inte än vad jag behöver, men det finns en cykel som jag drömt om länge och idag slog jag till. Jag hittade en butik, Cykelhuset, hyfsat nära mig, där servicen verkar vara bra. Det är viktigt för mig. Jag måste kunna lita på att de ger mig en bra cykel, att de hjälper mig att montera de tillbehör som jag vill ha och att jag får komma förbi om jag behöver hjälp. Jag får hämta cykeln på tisdag.
Nu ser jag fram emot en mild vinter där jag kan börja träna längs vägarna på Järvafältet. Och sedan börjar ju de härliga tiden då jag får planer mitt äventyr, rutt och dagsetapper. Det ska bli riktigt kul.
Det där med hur det kommer att kännas i baken, det förtränger jag, än så länge.
Allhelgonahelgen är viktig för mig. Jag uppskattar tid för eftertanke, tid att tänka på dem som betytt mycket för oss, tid att både minnas och se framåt. Däremot firar jag inte Halloween. Inget krams, inget godis och absolut inga osmakliga dödskallar. Jag tycker att det är respektlöst att störa en fin högtid och det vill jag inte bidra till på något sätt. Så för mig handlar denna helg om att tända ljus och tänka på andra. Allt annat tänker jag bort.
Klockan är bara strax efter nio och för mig är det en ledig dag. Ändå har dagen börjat väldigt stressigt. Vaknade redan vid sextiden, då jag sovit jättedåligt i natt. Satt en stund vid datorn, jobbade lite och försökte reda ut grubblande tankar. Tiden gick fortare än jag märkte och helt plötsligt var det väldigt bråttom för att åka till bilprovningen för den årliga kontrollen. Hittade först inte bilnycklar, fick ägna massor av tid att skrapa bilrutor och kom till kontrollstationen på exakt utsatt tid. Ingen marginal trots att jag bara har två minuters bilväg dit.
För mig var det en stor glädje att bli mottagen av en ung tjej vid bilprovningen. Jag gillar att jobba i en teknisk bransch och jag uppmanar gärna tjejer att söka sig till tekniska yrken. Det här är en duktig tjej och jag hoppas att hon blir välkomnad i en mansdominerad bransch. Hon är en bra förebild för andra ung tjejer.
Kontrollen gick bra och för att minska morgonsstressen åkte jag vill ett café för lyxig morgonfika. Det var både frostigt och dimmigt och jag undrar om det snart är dags för vinterdäcken.
Nu är jag hemma igen och letar efter ett cykelförråd. Vill så gärna ha en ny cykel, men jag vill att den ska få stå inomhus under vintern. Var 100% säker på att vi har ett förråd i källaren på huset men jag hittade inget. Nu är jag återigen villrådig men har mejlat för få mer information. Hoppas att det löser sig under dagen.
Nu skulle jag nog behöva vila en stund innan jag tar mig an resten av dagen.
De senaste veckorna har det hänt mycket i mitt liv men många nya och roliga utmaningar på flera plan. Samtidigt har flera nya energitjuvar gjort intrång i mitt liv medan några av mina batteriladdare har försvunnit. Totalt sett skapar detta en obalans.
Jag hoppas och tror att det är högst tillfälligt, att det är något jag måste vingla mig igenom till dess att ny balans infinner sig. Må det gå fort. Balans är viktigt för mig. Kanske att det är mitt tredje ledord.
Hörde precis någon som menar att Norden ligger i ett hörn av Europa. Jag har hört det många gånger förr. Själv ser jag det som att vi ligger på toppen av Europa. Jag har inte sett några hört. Och jag gillar att ligga på topp! Och jag gillar att vrida på perspektivet.
På pendeltåget idag, strax bakom mig, satt en liten kille, kanske 9-10 år. Han ringde sin mamma för att ta reda på vilka stationer tåget skulle stanna vid. Någon annan hjälpte honom då mamman inte svarade och han blev nöjd. Efter telefonsamtalet började mannen bredvid honom att ställa frågor. Frågor som gjorde att pojken berättade att han skulle till en specialaffär för godis, att han sparat länge och nu skulle ta sina besparingar för att köpa ”världens suraste godis” som bara finns i just den affären. Mannen lyckades även få ur pojken var han bodde.
Någonstans fick jag en oroande känsla i magen. Var mannen bara ute efter ett samtal? Eller var det något mer i alla dessa frågor. Det var något i hans sätt att ställa frågorna. Det var även något som jag inte riktigt uppfattade om hur mannen rekommenderade en annan godisbutik. Eftersom jag satt med ryggen mot dem, kunde jag inte se, bara höra.
Vid Stockholm Central skulle jag gå av men pojken skulle vidare, det visst alla som överhört telefonsamtalet. Jag vände mig om, för att se pojken och mannen. När jag visade för mannen att jag hört samtalet och noterade honom fick han bråttom av. Sen försvann hann.
För några år sedan var detta inget konstigt. Tvärtom trevligt med samtal. Idag är det annorlunda. Jag skulle vilja säga till pojken att vara rädd om sig, inte berätta allt. Kanske var det helt oskyldigt. Kanske inte. Det kan man ju inte veta. Det är en himla trist utveckling att behöva tänka på detta sätt. Tyvärr tror jag att det är nödvändigt.
Tänker framåt. Vad ska bli min nästa stora utmaning.
Nästa mål är redan bestämt. Det handlar om att springa Stockholm Tunnel Run och det ska ske i november. Men sen finns inte så mycket bestämt. Mina tankar trampar runt. Ska jag satsa på en ny vandring i sommar? Eller träna för halvmarathon? Eller är det dags för ett cykeläventyr. Jag behöver inte bestämma mig än. Fram till loppet är det jogging som gäller. Så snart jag är i mål, då måste jag ha planen klar. Då ska jag veta hur jag ska gå vidare.
En vandring som jag gärna vill göra redan i vinter, är att vandra i Atlasbergen. Jag såg ett reseprogram för massor av år sedan med ett reportage och det sitter kvar i mitt minne. Temaresor har arrangerade vandringsresor till Marocko, så det är bara att betala och hänga med. Måste dock passa tidsmässigt.
Å andra sidan vore det kul att ta sig fram lite snabbare, som med en cykel. Har läst någonstans om att cykelsemester, att bo på olika pensionat längs vägen gör det bekvämt. Samtidigt kan man välja olika utmanande vägar mellan övernattningarna. en sådan resa kräver mycket träning. Och en cykel. Hur mycket är jag beredd att satsa? Är jag beredd att göra det i år?
Kanske finns det fler alternativ? Det gäller att tänka stort, tänka brett och tänka framåt. Skönt att jag har några veckor kvar innan jag ska bestämma mig.
Efter flera försök lyckades jag idag nå Brunkebergs bageri på Regeringsgatan när det var öppet. Jag behövde gott fika och en avkopplande miljö.
Brödet är ju fantastiskt gott, kan inte säga annat. Även kaffe smakade toppen. Men denna regniga lördag var utbudet begränsat, förmodligen eftersom butiken stänger tidigt på lördagar och har stängt på söndagar. Jag har ju besökt deras bageri i Vasastan och där är utbudet betydligt mer frodigt och frestande.
Det finns få sittplatser, typ tre bord uppe på ett loft, så man behöver lite tur för att få plats. Det hade jag. Det var lugnt och skönt med undantag för en väldigt liten bebis som var väldigt hungrig. Ju mer barnet skrek desto mer stressad blev mamman, då istället för amma klart rusade mamman iväg med barnet. Hon ville inte skrämma oss andra. Nja, så avkopplande var det kanske inte men det hade ändå känts bättre om barnet fått mat Mamman må ha tänkt på oss gäster men hade även bråttom för att möta sina väninnor. Mer fokus på barnet hade sannolikt varit än bättre prioritering än latte och bullar.
Nåväl, jag fick till en bra inledning på novell, när jag satt där och skrev och nu är jag inspirerad att skriva vidare. Har en lång kväll att se fram emot.
I somras när jag gjorde en vandring i mycket väta. Den långa vandringen, blöta kängor och våta strumpor tärde på mina fötter. Det blev en del problem med blåsor och värk. Höger stortå gjorde mest ont utan att jag fattade var problemet var.
Hemma igen efter vandringen, försökte jag klippa tånageln, kom åt något och helt plötsligt började det rinna vätska ju tån. Insåg att det fanns en blåsa under nageln. Ett helt nytt fenomen för mig. Jag försökte läsa på, lärde mig att det finns ett begrepp som kallas blå-nagel, som stämde bra förutom att min tå inte alls var blå. Perioden med värk och en tå som gav ifrån sig vätska pågick i flera veckor. Jag fick ha tån i ett förband. Under hela semestern hade jag problem att gå och ha skor: sandaler fungerade inte alls och flera jympadojor för smala för att få plats med tån. Men med tiden slutade vätskan komma och jag kunde återgå till normala skor igen.
Tyvärr har tån inte varit som den brukar. För någon vecka sedan gick jag till den fotterapeut som tog hand om fötterna. De noterade mina skavda fötter och märkliga tånaglar och hjälpte mig så gott de kunde. Terapeuten påpekade att nageln kanske skulle falla av, men det trodde jag inte var möjligt efter så lång tid.
Så igår, efter badet, hände det. Jag upptäckte något som satt löst och insåg att stortånageln var på väg att lossna. Nu är den borta och tån känner återigen väldigt konstig.
Det här är inget stort problem. Det stora är min egen naivitet. Jag fattade inte hur mycket blöta sockor kan förstöra fötterna, jag fattade inte att kroppen behöver tid för att läka och jag fattade definitivt inte att nagel skulle lossa efter tre månader. Nu ska det bli spännande att följa hur den nya nageln ska växa fram. Hur går det till? Hur lång tid tar det? Hur ska jag underlätta den processen?
På Gång 