Ser tillbaka på en lång dag med resa till Göteborg tur och retur.
Känner mig som en vinnare!
Planen för dagen var att vara pigg och glad. Det blev en tuff start.
Hostan tog nästan all min nattsömn, så när klockan ringde så fanns det verkligen ingen ny energi i kroppen, däremot fanns en värk i hela kroppen, inte minst i huvudet. Var tvungen att gå upp och göra mig iordning, då hantverkare meddelat att de måste in i min lägenhet. Jag vill vara påklädd när de kommer.
Vid morgontoaletten upptäckte jag att även rösten var bort. Det irriterar mig eftersom jag tänkt mig några telefonmöten under dagen. Det sket sig.
Eftersom dörrklockan är opålitlig, la jag mig på soffan och väntade på hantverkarna. Jag sov och slumrade om vartannat. Vid lunchtid knackade det på dörren och jag trodde att de äntligen dök upp. Men där stod brevbäraren och gav mig ett bokpaket. Det är imponerande och det är något att vara tacksam för. De brukar lämna in det i tobaksaffären, att få det vid dörren är lyx.
Men säg den lyckan som varar. Upptäckte att några böcker var fel, så det får jag reklamera. Sov en stund till. Det enda som verkar fungera just nu. Och jag tror faktiskt att det har fungerat. Efter eftermiddagsluren, så var jag hungrig, riktigt sugen på mat, vilket inte varit fallet den senaste veckan. Och efter min sena lunch ville jag ha kaffe. Det är ett genombrott. Jag vet att jag normalt sett dricker mycket kaffe, men inte när jag är sjuk. När kaffesuget är tillbaka, då är jag på bättringsvägen.
Nu har jag till och med kunna läsa en bok. Det blir bara bättre och bättre. När det väl vänder så går det fort. Nu börjar jag se ljust på livet igen. Men några hantverkare har jag däremot inte sett till.
Sökte tröst i en diktsamling och hittade denna lilla dikt.
Känns som att vi är många som kan ta del av den.
Jag älskar ”Drömmen om Ester” av Anna Jörgensdotter. Boken är en dröm i flera bemärkelser. Det handlar om konstnären Ester Henning och hennes liv. Men det är ingen fakta bok, snarare baserad på hennes liv och där författaren drömt vidare.
Ester Henning led av psykiskt ohälsa och bodde på olika institutioner större delen av livet, Hon föddes 1887 och växte upp i Mora, där Anders Zorn gav prägel åt byn. Hon flyttade till Stockholm men livet blev inte så lyckligt.
Jag tycker att det är ett fantastiskt språk genom hela berättelsen med flera genialiska formuleringar. Det vore en dröm att kunna skriva så. Jag upplever att berättelsen är fördomsfri, och bara beskriver vad som sker. Jag tycker att den behandla flera viktiga frågor:
– Vikten av att vara född i rätt tid och därmed att får rätt diagnos och rätt vård.
– Vikten att ha rätt folk runt omkring sig, människor som bryr sig.
– Om att åldras, hur det kan te sig när spegelbilden inte stämmer med den känsla man har i kroppen.
Samtidigt ska jag berätta att alla inte tycker som jag. Min bokcirkel har diskuterat boken och meningar var delade och diskussionen var hetare än någonsin. Alla var dock överens om att vi vill veta mer om Ester Hennings liv och vi vill gärna se mer av hennes konst.
När jag läste ”Omstart” på ”Mot bättre hälsa”-bloggen kände jag samma sak. Nästan i alla fall. Min kropp skulle i alla fall må bra av en omstart.
Jag är nu inne på min andra förkylningsvecka och det tar all min energi. Jag börjar blir på dåligt humör. Jag vill också vara glad, inte trött och hängig. Jag vill vara pigg hela dagen, inte behöva sova en stund både på för- och eftermiddagen.
Min tanke är att kroppen behöver en utrensning, sedan fyllas på en positivt energi och goda vanor. Det är året har varit ett riktigt skitår, och nu ska jag göra mitt yttersta för att juni ska bli lite bättre än hur året börjat.
För några år sedan började det dyka upp en massa studenter i mitt Facebook-flöde. Jag var inte beredd men det visade sig att mina vänners barn tydligen växer upp och tar studenten. Trenden har hållit i sig under några år och jag är fortfarande förvånad över hur fort tiden går.
De senaste dagarna har jag fått in en ny trend i mitt Facebook-flöde. Småbarnen har inte bara blivit äldre – de är dessutom smarta. Jag har fått se flera bilder från universitet där mina vänner stolt visar upp barnens arbete, flera fantastiska rapporter, forskningsrön, innovationer och uppfinningar.
Väldigt kul även om jag fortfarande har svårt att förstå att tiden går så fort.
Den här lördagen för 22 år sedan gifte jag mig. Jag var ung, äktenskapet höll i några år och nu är jag sedan länge skild. Skilsmässan var inget jag ville och därför var just den här dagen oerhört jobbig under många år. De senaste åren har jag inte tänkt så mycket på just den här dagen men idag dök minnet upp, då jag rotade i en låda.
Under åren som jag var gift var bröllopsdagen ingen stor dag, inget vi firade. Efter skilsmässan blev dagen en mycket tuff påminnelse om det liv jag valt men som någon annan valde att ta ifrån mig. Det var så det kändes. En enorm sorg. Och en saknad av det livet som jag såg så mycket fram emot.
Numera så vet jag ju att jag överlevde de svåra åren, att jag kan klara prövningar och det kommer inte att bli så himla mycket värre. Visserligen finns det många problem i livet, men få är så jobbiga som att förlora den man älskar, oavsett hur förlusten sker.
På sätt och vis är det en speciell dag med många blandade känslor. Men å andra sidan är det också en alldeles vanlig lördag, med dammsugning och fikabröd till kaffet, precis likadan som andra vanliga lördagar.
Ett av mina mål som jag arbetar med är att skriva noveller som ska bilda en novellsamling. Det går faktiskt ganska bra. Jag skriver och skriver och allt fler bitar faller på plats. En del platsar inte, andra fyller hålrummen i samlingen på ett överraskande sätt.
Nu är jag så pass nära att jag anar att slutresultatet. Inte klar än men det känns överkomligt och som att det är dags att börja spurta.
Tyvärr ser jag en hel del egenheter:
– Det dricks en hel del kaffe i mina noveller.
– Det här med namn är svårt. Jag försöker undvika namn på nära och kära en det är i det närmaste möjligt med så många noveller.
– Betydligt fler kvinnor än män.
– Mest sommar, lite vår och höst men ingen vinter.
Kan konstaterar att jag måste jobba lite mer med balanser, har lite mer redigering kvar att göra och behöver komplettera med en ytterligare novell. Sedan redigera lite till och lite till. Och sen är det dags lektör av något slag.
Jag har verkligen något att se fram emot!
Att respektera varandras tid är något som ofta kommer upp i våra bloggar och diskussioner. Ingen gillar att komma försent men möjligen ser vi olika på allvarhetsgraden i företeelsen, vi är olika tolerant kring orsaker till förseningen. Om det nu är möjligt att generalisera.
Idag har jag följt prinsdopet via tv och media. Jag har studera hur gäster anlände, hur de blev fotograferade och klev upp för trappan och in i kyrkan. Och hur en gäst kom alldeles för sent och bröt mot etiketten med dunder och brak i direktsändning.
Jag mår nästa dåligt varje gång jag ser det. Klippet sprids. Fy så jag skulle skämmas. Vet faktiskt inte hur jag skulle hantera det.
– Är det egentligen någon skillnad mellan olika förseningar?
– Om någon bryter mot etiketten, ska man då verkligen fortsätta att sprida det? Eller är även det ett etikettbrott?
– Vad gör man om när det mest pinsamma händer?
Jag ska sova på saken.
Ikväll var det bokcirkelträff på biblioteket. Vi är ett gäng som träffa ungefär en gång i månaden och det är alltid lika spännande. Och ikväll hetare än någonsin.
Det som är så intressant, som jag säkert skrivit om tidigare, så säger våra diskussioner mer om oss själva än om böckerna. Man anar redan innan vem som ska tycka vad. Oftast är vi lugna och sansade men ikväll var vi nästan osams. Vi gick helt in och argumenterade för våra åsikter och upplevelser. Så otroligt intressant med tanke på att det handlar om vuxna människor som diskuterar en fiktiv bok.
Tyvärr var detta sista träffen för denna termin. Nu måste jag vänta till ända till slutet av augusti innan det är dags för nästa fight.
På Gång 