Drivhuset

Drivhuset av Harold Pinter är en pjäs som har spelats på KulturhusetStadsteatern, Klarascenen. Pinter, som bland annat belönats med Nobelpriset i litteratur, skrev pjäsen redan 1958 men lät den ligga fram till 80-talet. Under våren har den spelats på Stadsteatern och jag fick äntligen chansen att se pjäsen. Och det var tur eftersom det var sista föreställningen.

Det hela utspelar sig på en institution, i en okänd stad och tid. En ledare, eller snarare chef styr och just denna juldagsmorgon upptäckts två ganska grava händelser. Snart anar man vad som kan ha hänt.

Det är en mörk historia och samtidigt rolig. Det är så märklig men fungerar. Peter Andersson är briljant i huvudrollen och hela ensemblen är samspelad och bra. Jag uppskattar särskilt Henrik Norléns karaktär som både har humor och mod.

Jag är glad att jag fick chans att se pjäsen. Kanske inte kan ses som en favorit, men väldigt bra.

Gasljus

Ikväll såg jag ”Gasljus” på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. Det var genrep inför en nypremiär, jag tror att det är en pjäserna som pandemin stoppat tidigare. Pjäsen är en thriller, otäckt bra. Den kryper sig på och är obehaglig mest hela tiden. Pjäsen är nog mest känd som film, då med Ingrid Bergman i huvudrollen. Pjäsen har alltså hängt med några år och håller än.

I centrum för berättelsen står en kvinna som bor med sin man in ett stort hus. Hon känner sig inte trygg, det är tydligt, och mår inte särskilt bra. Det ligger en oro i luften hela tiden och när hon får oväntat besök finns alla anledning att ifråga sätta vem maken egentligen är.

Pjäsen tar upp temat psykisk misshandel på ett sätt som kryper in under skinnet. Helena av Sandeberg och Henrik Norlén gör strålande insatser tillsammans med Eva Rexed och Bahador Foladi.

Kulla-Gulla

Ikväll har jag varit och sett Kulla-Gulla på KulturhusetStadsteaterns Stora scen. Det var ett genrep och det inleddes faktiskt med krångel men sedan gick allt som en dans. Och det var en bra dans. Jag trodde att det kanske var mer för barn, men det var absolut de vuxna som har behållning av föreställningen. Publiken bestod främst av 70+ och de uppskattade pjäsen mycket.

Det är mycket dans och scenografin är väldigt intressant, den höjer pjäsen. Maja Rung gör en strålande insats som Kulla-Gulla. Numera verkar det vara populärt med dans och även akrobatik i pjäser. Det intresserar inte mig men viss var det okej.

Jag hade gjort ett misstag i bokningen och valt en riktigt usel plats dvs en dålig stol. Tre timmar inkl paus var för länge på den hårda stolen. Men å andra sidan, hade jag säkert somnat om det varit bekvämt. Det är en lång pjäs efter en lång arbetsdag.

Ska blir intressant att läsa recensioner och framförallt vad barn och ungdomar tycker om den. Annars får kulturtanterna rycka in och fylla salongen.

När man inte kan sluta

Mina dagar är som vanligt långa och intensiva. Men någon gång måste man sluta. Just idag visade det sig vara extra svårt. Möten avlöste varandra och sista mötet drog ut på tiden. Jag tror att vi avslutade åtminstone tre gånger. Och ändå fortsatte vi efteråt. Jag hade ett tåg att passa och chefens fru ringde och efterlyste honom.

Det blev till att rusa för att inte missa tåget och det gick bra. Inga stora marginaler men jag hann med. Hur det gick för chefen vet jag inte.

Jag är verkligen tacksam för att ha ett jobb som engagerar. Där jag vet att vi gör skillnad. Även när jag nästan missar tåget.

Tiden är vårt hem

Tiden är vårt hem” är ett drama av Lars Norén som nu sätts upp på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Eirik Stubø står för regi och har skapat en klassisk uppsättning men en enastående ensemble. Mina favoriter såsom Henrik Norlén, Magnus Krepper, Sofia Ledarp och Rebecka Hemse finns med och är väldigt bra. Jag tycker att hela ensemblen är bra och samspelad.

Det handlar om syskon och barndomsvänner som träffas på Österlen. Några bor där, andra har och är numera sommargäster. De känner varandra väl. Men allt är inte idyll, saker kommer upp till ytan och dramatiken tilltar.

Som så ofta med Norén så är det mörkt och ändå väldigt roligt, en alldeles särskild humor. Man anar vart det är på väg men ändå inte, inte allt. Pjäsen är 3 timmar och 45 minuter inkl paus. Jag rekommenderar varmt att se den och då rekommenderar jag både att äta innan och beställa något till pausen.

Jag är supernöjd med min teaterkväll.

Amour

Ikväll var det genrep för pjäsen ”Amour” på Klarascenen vid KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Som jag förstår det har den varit filmatiserad men jag vet inte när och vad som är ursprunget till manuset. Det är sorgligt och tungt men samtidigt väldigt bra.

Det är ett äldre par som lever ett gott liv. Men så sker en förändring, kvinnan blir sjuk och kräver allt mer av omvårdnad. Maken får kämpa och det är det dramat vi få följa. Kvinnan spelas av Marika Lindström som är väldigt bra. Niklas Falk, som spelar mannen, är helt magiskt bra. Det är en helt enastående insats.

Samtidigt är det en annorlunda uppsättning när mycket visas som filmatiserat på storskärm. Jag var först tveksam men jag accepterade allt mer. Det blev en ganska tung upplevelse men väldigt bra. Jag rekommenderar gärna men inte för alla. Man måste orka se sorgen.

Roberts Broberg- och dalbana

Ett lyckorus brusar i kroppen. Ikväll jag fått uppleva teater igen. Det har jag längtat efter, mer än längtat. Jag var på KulturhusetStadsteatern och såg ”Robers Broberg- och dalbana” och det var svängigt. Mycket musik och en fin berättelse om Robert Brobergs liv.

Jag kan inte påstå att jag är något större fan av Brobergs musik och det flesta i publiken var minst 20 år äldre än mig. Det kunde låtarna bättre även om jag kände igen många. Det gungade skönt i bänkraderna och publiken var väldigt engagerad. Kul!

Så glad att vi får uppleva teater och annan kultur igen. Jag har mycket att ta igen.

Teateråret 2020

För den som känner mig eller har följt mig en längre tid, så är det känt att jag uppskattar teater. Det var någon gång för 15 år sedan då jag återupptog mitt intresse och började gå ofta. Främst på Dramaten och Stadsteatern i Stockholm men gärna resor till stadsteatrarna i Göteborg och Malmö, Östgötateatern i Norrköping mfl. När jag pluggade och saknade lön var jag lite mer försiktigt i urval eftersom jag inte riktigt tyckte att jag hade råd att gå lika ofta som tidigare och såg fram emot att se mer när jag började jobba igen.

Det blev förstås inte som jag tänkt mig. Teateråret 2020 är lätt att summera med en enda föreställning. Det är minst sagt magert och det märks att något saknas i mitt liv. Det är inte alls samma sak att läsa en pjäs, lyssna på radioteater eller se en inspelad pjäs då interaktionen mellan ensemblen och publik är viktig. Jag får inte alls samma utbyte, inte samma tankar, känslor och upplevelse. Jag känner mig begränsad utan teater, det är något som saknas och det påverkar mig mer än jag anat.

Självklart förstår jag att man inte kan ha föreställningar för max åtta personer men jag hoppas på lösningar framöver, på ett eller annat sätt. För hos mig finns en stark teatertörst och stark längtan. Jag saknar verkligen teaterupplevelsen.

Vakten vid Rehn

Vakten vid Rehn är en pjäs som just nu sätts upp på Dramatens lilla scen. Den skrevs 1940 och utspelar sig i USA dvs den skrev innan USA drogs in i andra världskriget. En kvinna, som lever med sin vuxne son, väntar på dottern och hennes familj. Mamman har i sett sin dotter på 20 och aldrig träffas sin barnbarn. Hos kvinnan bor även två andra gäster. Gäster och svärson är européer.

Till en början är det trevligt och roligt även om det ligger en viss oro över hela pjäsen. Ju längre pjäsen går desto mer tar oron över och det blir av världspolitik som blir påtaglig i deras hem. Oron känns i hela salongen. Pjäsen är välspelad och den har en scenografi som förhöjer och gör mycket till pjäsen.

I pjäsen finns även barnskådespelare. De är flera som alternerar om rollerna och ett av barnen som var med vid gårdagens genrep var ett riktigt charmtroll. Gillade man inte annat i pjäsen så gillade man i alla fall den grabben.

Jag tyckte mycket om pjäsen och är glad att jag fick tag i en biljett. Hoppas att många går och ser den och får uppleva en fin teaterkväll.

 

 

Dövheten

Dövheten av Niklas Rådström är en pjäs som spelats på Drittningholms slottsteater och som under hösten spelas på Dramatens lilla scen. Efter årsskiftet kommer den att spelas på Dramatens stora scen. Huvudrollerna spelas av Johan Rabaeus och Andreas T Olsson och därutöver medverkar även Per Svensson och Grynet Molvig.

Ludwig van Beethoven står i centrum och hans skadade hörsel ställer till det för honom. Han oroas av svikande publiksiffror. Hans närmaste omgivning består av hans brorson Karl, hans medhjälparen Holz och pigan Barbara. Det är främst relationen till brorsonen som sår i centrum, en relationer där partnerna inte hör och förstår varandra.

Det är en mörk historia som framförs på ett enastående sätt. Jag tycker att både Olsson och Rabaeus är strålande. Största intrycket är dock texten, där Niklas Rådström skrivit ett mycket bra manus. På Dramatens webbplats beskrivs ”Dövheten  är en både gripande och rolig pjäs om absolut gehör, känslomässig dövhet…” vilket jag tycker är en utmärkt sammanfattning av pjäsen.