Vakten vid Rehn

Vakten vid Rehn är en pjäs som just nu sätts upp på Dramatens lilla scen. Den skrevs 1940 och utspelar sig i USA dvs den skrev innan USA drogs in i andra världskriget. En kvinna, som lever med sin vuxne son, väntar på dottern och hennes familj. Mamman har i sett sin dotter på 20 och aldrig träffas sin barnbarn. Hos kvinnan bor även två andra gäster. Gäster och svärson är européer.

Till en början är det trevligt och roligt även om det ligger en viss oro över hela pjäsen. Ju längre pjäsen går desto mer tar oron över och det blir av världspolitik som blir påtaglig i deras hem. Oron känns i hela salongen. Pjäsen är välspelad och den har en scenografi som förhöjer och gör mycket till pjäsen.

I pjäsen finns även barnskådespelare. De är flera som alternerar om rollerna och ett av barnen som var med vid gårdagens genrep var ett riktigt charmtroll. Gillade man inte annat i pjäsen så gillade man i alla fall den grabben.

Jag tyckte mycket om pjäsen och är glad att jag fick tag i en biljett. Hoppas att många går och ser den och får uppleva en fin teaterkväll.

 

 

Dövheten

Dövheten av Niklas Rådström är en pjäs som spelats på Drittningholms slottsteater och som under hösten spelas på Dramatens lilla scen. Efter årsskiftet kommer den att spelas på Dramatens stora scen. Huvudrollerna spelas av Johan Rabaeus och Andreas T Olsson och därutöver medverkar även Per Svensson och Grynet Molvig.

Ludwig van Beethoven står i centrum och hans skadade hörsel ställer till det för honom. Han oroas av svikande publiksiffror. Hans närmaste omgivning består av hans brorson Karl, hans medhjälparen Holz och pigan Barbara. Det är främst relationen till brorsonen som sår i centrum, en relationer där partnerna inte hör och förstår varandra.

Det är en mörk historia som framförs på ett enastående sätt. Jag tycker att både Olsson och Rabaeus är strålande. Största intrycket är dock texten, där Niklas Rådström skrivit ett mycket bra manus. På Dramatens webbplats beskrivs ”Dövheten  är en både gripande och rolig pjäs om absolut gehör, känslomässig dövhet…” vilket jag tycker är en utmärkt sammanfattning av pjäsen.

Spelman på taket

Hade sett fram emot en vacker sensommarkväll med teater. Hängde tidigt i veckan fram klänning, sandaletter, en sjal till kvällen och lilla aftonväskan. Så kom eftermiddagen med regn och rusk och jag fick dra på mig brallor, strumpor, skor och regnkappa och alla drömmar om den ljumma, ljuvliga kvällen rann bort. Men nu är det ju inte kläderna som gör en teaterkväll så det blev ju bra ändå.

Kulturhuset Stadsteatern här i  Stockholm sätter upp Spelman på taket. Ikväll var det genrep. Eftersom kulturhuset byggs om, spelas föreställningen på Dansens hus. Pia Johansson och Dan Ekborg är dragplåster men jag vill hävda att hela ensemblen är viktigt och att det de mindre kända som gör de bästa insatser. Det är ju en musikal med mycket sång och dans. Föreställningen var tre timmar lång och jag njöt hela tiden.

Dock, det är inte så länge sedan jag såg musikalen i Malmö Operans uppsättning. Den var fantastisk. Det är svårt att låta bli att jämföra. De är två olika uppsättningar med olika kvaliteter. Inför kvällen hade jag egentligen inga särskilda förväntningar eftersom jag misstänkte att Malmö Operans uppsättning är svårslagen. Därför blev jag positivt överraskad. Visst tycker jag fortfarande att Malmö Operans uppsättning var vassare och höll högre kvalitet. Stadsteaterns variant var med flirtig med publiken och lät den mest populära låten återkomma flera gånger. Jag skrattade lite mer ikväll.

När publiken ställde sig upp i stående ovationer, fick jag känslan av att Stadsteatern kommer att locka många till sin uppsättning. Och många kommer att gå därifrån nynnandes på ”Om jag hade pengar…”

Avslutningsvis måste jag även skriva att jag tror att Dansens hus har teaterstockholms skönaste stolar. Mjuka och sköna så att jag nästan kunde somna.

Big fish

Ikväll har jag sett musikalen ”Big fish” på Uppsala stadsteater. Det var mitt andra besök på Uppsala Stadsteater. Första gången var under gymnasiet, gissningsvis 1990 eller 1991. Då var det en händelse som jag fortfarande minns väl, både pjäsen och sällskapet. Kvällen upplevelse har inte gjort samma intrång i mitt hjärta.

Musikalen ligger i gränsland mellan fantasi och verklighet. Det handlar om en äldre man och han son. Pappas har alltid berättat fantasifulla sagor om sitt liv medan sonen vill veta mer om sin far. Det finns alltså ett allvar i allt trams.

Det här är ingen favoritgenre för mig. Det var inte dåligt men inte heller det bästa jag sett. Det blev en väldigt trevlig kväll med god underhållning och det kan man behöva ibland.

Min fantastiska väninna

Min fantastiska väninna” spelas som pjäs inom Kulturhuset i Stockholm. Eftersom själva kulturhuset är stängt för renovering spelas denna pjäs på den lilla teatern i Årsta. Pjäsen baseras på de fyra böckerna av Elena Ferrante och hela föreställningen var ca fyra timmar inkl en paus.

Det är många roller och karaktärer och de flesta av dem gestaltas fantaktiskt bra. Det är en fin helhet med skådespelare ,text, gestaltning, dans och scenografi. Det tar av mycket av skådespelarna och det är imponerande att de orkar under alla timmar. Pjäsen hade premiär i början av året och det är slutsålt hela våren. Däremot kommer fler föreställningar nästa år! Jag förstår publiktrycket och jag glad att någon lämnat återbud som möjliggjorde mitt besök.

Eftersom jag bara läst den första boken i romansviten, så vet jag inte hur mycket som finns med i pjäsen. Jag hade även svårt att hänga med i alla namn och roller (skådespelarna spelar flera roller). Jag tycker inte att det gör något. Det som finns med är riktigt bra och det berör på väldigt många sätt. Maja Rung som Lenú är alldeles strålande.

Det är en utmaning med en så lång pjäs, särskilt efter en lång arbetsvecka. Det är trångt i den lilla teatern så man kan inte sträcka ut benen. Det är inga mjuka fåtöljer heller även om det försett sitsarna med extradynor. I detta fall var pjäsen så bra att man accepterade ev olägenheter. Visst var det skönt att få sträcka på benen i pausen men samtidigt ville man in i salongen igen och se mer.

Sammanfattar det hela med att det blev fyra fantastiska timmar.

Shakespeare in love

I veckan såg jag genrepet till föreställningen ”Shakespeare in love” som spelas på stora scen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det var en jättehärlig upplevelse, rolig och varm. Det var helt underbart att få lämna den vanliga världen för en stund och sjunka in i Shakespeares kärleksfulla värld.

Det är kärlek och man blir nästan som förälskad i paret. Det är även musik, humor, härligt pösiga och färgsprakande kostymer och en stor ensemble. Även lite naket blir med också. Det händer mycket på scen och det är en fröjd att se. Manuset är en bearbetning av filmen som gjorde succé för många år sedan. Tyvärr har jag inte sett filmen men jag är jätteglad över att ha sett föreställningen. Det kommer jag bära med mig länge.

De skyddssökande

De skyddssökande kan beskrivas som en pjäs men även som en unik teaterupplevelse. Pjäsen sätt upp på Lilla scen på Stadsteatern kulturhuset i Stockholm. Igår såg jag genrepet.

Pjäsen skrev ursprungligen för 2500 år sedan och känns otroligt aktuellt. Den är förvisso ombearbetad och Stadsteatern har ett spännande upplägg. Temat är 50 kvinnor som flyr av över havet och försöker får stanna i ett nytt land.

Stadsteatern håller kvar vi det dåtida konceptet med talkör. Ena halvan av talkören finns på scen, andra halvan är med via länk. De som syns på skärm är kvinnliga skådespelare vid en teater i Palestina. Språk blandas och även om man inte förstår språket, så förstå man ändå. Även publiken får vara med i vissa delar, vilket känns väldigt ovanligt och väldigt kul. Vidare finns inspelade inslag. Ja, det är verkligen annorlunda, en helt unik teaterupplevelse.

Snövit

Snövit är en ganska udda pjäs som spelas på Klarascen i KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Jag såg torsdagens genrep och jag har behövt fundera över hur jag ska formulera mig. Pjäsen är skriven av Staffan Valdemar Holm. Eftersom jag har varit besviken på hans senaste verk, så var det med viss tveksamhet som jag gick till teatern.

I centrum för pjäsen finns de sju dvärgarna, alla är över 400 år och det lever sitt liv i gruvan. Det är bara sju sedan Butter dött och de lever i en gemenskap. Nu står de inför en stor låda och funderar över vad de ska göra med bruden i lådan. Hela pjäsen är knäpp och skruvad och väldigt långt från Disney.

Pjäsens storhet är skådespeleriet i ensemblen, billiga skämt, överraskningseffekter och koppling till aktuella händelser. Det hela är absurt men man kan inte låta bli att skratta. Så märkligt.

Jag vågar inte rekommendera. Det här får man se på egen risk. Å andra sidan tycks det vara utsålt.

Underkastelse

Underkastelse är en pjäs skriven av Michel Houellebecq som nu spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det är en monolog där Gerhard Hoberstorfer är ensam på scen i 1 tim 50 minuter. Pjäsen hade premiär lördag 22/9 och jag såg fredagens genrep.

Temat är västvärldens fall. Det sker i Paris, år 2020. Vi får följa en universitetsprofessor när ett muslimskt parti tar över makten. Professorn är i mitt tycke en skitstövel, så man får stå ut med en hel del värderingar som man önskade inte fanns. Därtill är värt att nämna att scenen var annorlunda, en fyrkant i mitten med publik på alla fyra sidor.

Skådespelarinsatsen är väldigt bra. Temat intresserar vissa men är inte något som lockar alla. Det var väldigt spridda kommentarer i publiken efteråt. Några älskade pjäsen, andra var mer dämpande. Inte alls dåligt, men man håller sig för skratt. Jag tror också att den del av ”stamgästerna” dvs vi som går ofta, upplever att höstsäsongens premiärer bjudit på ett väldigt politiska teman.

Jag har inte läst något av Michel Houellebecq. Han har en viss betydelse i boken ”De polyglotta älskarna” och efter den läsupplevelsen kände jag att jag kan avstå från att läsa hans verk. Det känslan stärktes av denna pjäs. Jag är helt enkelt för pryd.

Öppna era hjärtan

I torsdags såg jag ett genrep av teaterföreställningen ”Öppna era hjärtan” som spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Jag har funderat mycket på pjäsen sedan dess.

”En ny form av scenisk blandform” antyder att det inte är traditionell föreställning. Det är flera berättelser som berättas och flera skådespelare har flera roller. En berättelse är vad som händer när en vanlig man hjälper en tiggare, en annan handlar en ung nazist som blir kär i en judisk tjej och en ytterligare berättelse har ett kommunalråds perspektiv. Varje berättelse i sig är intressant och bidrar till helheten. Det kan tyckas rörigt men jag gillar det här. Det är en utmärkt grund för ett sund debatt som visar att det är en komplex situation med att ”Öppna era hjärtan”.