Frun från havet

Frun från havet” sätts upp på Dramatens lilla scen. Ikväll är det premiär och igår tog jag chansen att se genrepet. Pjäsen är skriven av Ibsen i slutet av 1800-talet.

Frun från havet är en något nedsättande beskrivning om hustrun till en läkare. Det är läkarens andra äktenskap och han har två döttrar från ett tidigare äktenskap. Hon är betydligt yngre än sin man och gillar att bada. Maken är lite orolig för hennes mentala hälsa och har bjudit in en gammal vän på besök, ett besök som han tror ska göra gott.

Det är en pjäs om relationer, känslor, och våra olika behov som människa. Vissa delar känns 1800-tal men mycket känns ändå aktuellt. Jag gillar manuset och hela upplägget. Men det är något med Dramatens uppsättning som gör att den inte riktigt berör mig. Jag tror att det är rollbesättningen, som känns lite ojämn. Det kom en del fakta via repliker som inte gestaltades så tydligt. Jag saknade av känslan av den unga frun och hennes längtan. För mig blev det mer av en mogen kvinna som velade. Jag saknade även barnens känslor – att de saknade sin mamman men ändå ser upp till frun i huset. Verkligen inte dåligt, men jag hade förväntat mig mer.

Det blev en bra kväll, jag ser gärna pjäsen igen men då i en annan uppsättning.

Annonser

Skånska mord 1989-2015

Intimanscenen  på Malmö Stadsteater spelas nu ”Skånska Mord 1989-2015”. Pjäsen tar avstamp i verkliga fall men spelar inte morden direkt utan med de som drabbas av dem. Det är mycket svårt att förklara denna pjäs, svårt att göra den rättvisa.

Det är sex olika mord som beskriv ur olika synvinklar. Alla skådespelare finns på scenen och gör olika roller i de olika sekvenserna. Det fungerar bra. Det är ett bra manus och jag tycker att alla skådespelarna är riktigt bra. Det enda jag har svårt för är kostymerna. Det är märkliga kläder, jag fattar inte alls vad de symboliserar.

Jag misstänker att det här en pjäs som jag kommer att minnas. Jag blev också förtjust i den lilla scenen, en teater med själ och personlighet. Det var mitt första besök som jag upplever som ett mysigt ställe trots det sorliga temat i pjäsen.

Århundradets kärlekskrig

Århundradets kärlekskrig är en dramatisering av Ebba Witt-Brattströms bok, som nu sätts upp på KulturhusetStadsteaterns lilla scen i Stockholm. Jag har inte läst boken och det var med stor nyfiken som jag satte mig i salongen i kväll för att se genrepet.

Jag ska fatta mig kort. Det var inget för mig. Jag gillar inte skrik, kladd och könsord. Vissa delar var det sjukaste jag sett på scen. Några delar hade aningen komiska inslag med spridda skratt i publiken. Men mest var det knepigt.

Om jag hade kunnat gå därifrån, då hade jag gjort det. Kanske till och med kräva pengar tillbaka pga besvikelse. Tyvärr, det blir ingen rekommendation från min sida. Det finns så mycket annat att lägga tid och pengar på.

Bankdirektör Borkman

Ibsens pjäs ”Bankdirektör Borkman” sätt nu upp KulturhusetStadsteatern, Klara scen, i Stockholm. Ikväll, den 3 februari, är det premiär och jag såg gårdagens genrep.

Pjäsen beskrivs som ett triangeldrama om makt, svek och hämnd. Bankdirekör Borkman har förskingrat bankens pengar, blivit straffad, suttit av sitt fängelsestraff men inte börjat leva igen. Han bor på övervåningen i ett hus där frun lever på undervåningen. De har en son, som mamman värdesätter högt, och det gör även den moster som sonen växt upp med. Sonen värdesätter däremot en mycket vacker och levnadsglad kvinna. Det döljs dock mycket, och en hel del av hemligheter och synsätt kommer upp till ytan under föreställningens 100 minuter.

Jag gillar upplägget, dramat och hur väl den beskriver hur olika man kan se på en situation. Det är mycket känslor vilket här gestaltas med stora gester och mycket skrik. Det passar inte mig. Jag är inte så förtjust i gap och skrik men det är ju förstås en smaksak. Så är det något med scenografin. Det finns flera detaljer som jag inte förstår. Det väcker nyfikenhet. Jag vet att Ibsen skrev mycket noga anvisar, även om scenografin och jag undrar om de följt hans anvisningar eller skapat egna.

Det blev en intressant kväll men denna föreställning når inte upp på min topplista av teaterföreställningar jag älskar.

Dumma jävla mås

Pjäsen Dumma jävla mås sätts upp på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Ikväll var det genrep och i publiken satt jag, helt fri från förväntningar. Pjäsen är i nutid, baseras helt på Tjechovs ”Måsen” och det är ju en spännande kombination.

Tjechovs karaktärer och relationsdrama finns där men i helt annan kostym. Det finns även nykomponerad musik med i föreställningen. Det är nytt, det är klokt och det är en väldigt intressant upplevelse. Det ställs en hel del frågor som jag nu kan ägna veckor åt att grubbla över, om jag vill. Tänkvärt, är det.

Jag har sett Måsen men minns inte så mycket. Därav hade jag lite svårt att se alla kopplingar som säkert finns det. Även om uppleveslens är mycket svår att beskriva, så kan jag vara tydlig med att jag gillade detta. Mycket. Allra bäst är Nils Poletti insats som Konstantin. Nils är helt enastående. Jag vet inte så mycket om Poletti, mer än att han är erkänd och uppskattad som regissör och dramatiker. Nu hoppas jag verkligen att få ser mer av honom på scen.

Jag tror kanske inte att pjäsen passar alla men mig passar den utmärkt!

Dorian Grays porträtt

Dorian Grays porträtt är en roman av Oscar Wilde, som omarbetats till teaterpjäs och som spelats på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Igår spelades sista föreställning och jag satt i publiken.

I pjäsen finns fyra personer: Basil – konstnär, Dorian Gray – ung man som blir porträtterad, Lord Henry Wollen – en gallerist samt en betjänt. Dorian Gray är ung och vacker och vill gärna förbli så. Yttres skönhet är synnerligen viktigt för honom. Han ser hellre att porträttet åldras än han själv.

Stadsteaterns uppsättning är vacker. Scenografin är bra och ljussättningen helt fantastisk. Däremot är pjäsen svårgenomtränglig. Jag kom inte in i den och hade svårt att förstå alla undertoner. Och jag var inte ensam. I paus var det många som tisslade och tasslade om innehållet, frågade om det uppfattade rätt, frågade om någon mindes från att ha läst boken. Andra fokuserade på ljussättning – det var ju åtminstone bra. en man kallade uppsättning för ”mycket krävande”. Efteråt hörde jag flera som ville läsa om boken, för att förstå. Så skönt att jag inte var ensam i min vilsenhet.

Om jag läst på innan, hade jag nog fått ut mer av pjäsen. Men sådan är inte jag. Jag gillar att uppleva, förutsättningslös. Ibland är det svårt men oftast ger det en väldigt fin teaterupplevelse.

Så rätt men ändå fel

Idag har jag varit på soppteater. Det är något jag verkligen gillar och det är dessutom ett bra sätt att få träffa fd kollegor och vänner. Idag var vi tre tjejer som överraskade en fjärde som fyllde år igår.

Som vanligt går jag grundligt tillväga. Jag har studerat repertoar, recension, vilken soppa som serveras, bra platser för att välja rätt pjäs och rätt dag. Jag har till och med kollat en trailer för den pjäs jag valt.

Pjäsen Orfeus & Eurydike kanske inte låter så upplyftande, men jag hade uppfattat att soppteatern har gjort en modern/speciell version med mycket sång och musik. Det har stämde utmärkt bra. Uppsättningen var rysligt bra, strålande framfört och med musik som jag gärna kan lyssna på hemma. Både soppa och sällskap var utsökt. Och jag tror att födelsedagsbarnet blev glad!

Men jag hade tydligt glömt att jag inte klarar av när det blir för djup om döden. I en pjäs om dödsriket så går det ju inte att undgå. Men det blev betydligt mer berörande än jag anat. Och mer rörande än jag kan hantera utan tårar. Jag försökte verkligen koncentrera mig men det var möjligt att inte tänka på dem som jag förlorat och som jag så gärna vill hämta tillbaka till livet igen. Det är svårt att låta blir att ögonen tåras. Inte så att jag storgrät, snörvlade eller störde föreställningen nog var det någon tår som jag inte lyckades stoppa innan den rann ner för kinden. Fy så eländig jag kände mig. Fånig på alla sätt. Men det är bara acceptera.

Ibland blir det helt rätt men ändå lite fel. Men pjäsen var bra!