Mummy issue

Ikväll har jag sett ett genrep av pjäsen ”Mummy issue” på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. Precis som det låter är de någon form av drama med en komplicerad mor-dotter-relation. Det är ingen klassisk uppsättning. Ganska mycket av det som spelar, ser vi som publik via kamera.

Det här är inget för mig. Jag brukar gilla Ann-Sofie Rase som har en av huvudrollerna. Hon är bra men kan inte lyfta pjäsen ensam. Som jag förstår det spelas en roll av en ”podd-profil” och hon tycktes ha sin fanclub i publiken. Det gillade vad de såg. Jag tycker ”typ ganska dåligt”.

Annons

Var är Olle?

Var är Olle? spelas nu på KulturhusetStadsteaterns lilla scen i Stockholm. Det är som en dokumentär, ett verkligt fall. Det var 1983 som Olle Högbom försvann och i pjäsen får vi följa familjens sökande och en journalist som tar sig an fallet och börjar gräva i historien. Fallet är inte löst. Än i dag sker eftersökning för att förstå vad som hänt.

Det är fem skådespelar som spelar alla roller och gör det fantastiskt bra. Med enkla medel kan man se allt förför sig. Man kan känna oron, sorgen, saknaden. Det är en väldigt starkt pjäs. Jag tycker faktiskt att den var jobbig att se. Det gjorde ont. Så fruktansvärt att inte få veta vad som hänt.

I rollerna ser vi: Lennart Jähkel, Shebly Niavarani, Tove Edfeldt, Elisabet Carlsson och Melker Appel.

Trots att det gör ont är den väldigt sevärd och jag rekommenderar alla att se denna viktiga pjäs.

En tillfällig ensemble sätter upp kung Lear

Lördagen bjöd som solsken och blev extra bra tack vare att jag redan till lunch fick se teater. På KulturhusetStadsteatern i Stockholm arrangeras soppteater och nu har den kommit igång efter sommaruppehållet. En timmes bra teater, god soppa och kaffe och kaka är ett fantastiskt bra koncept. I lördags såg jag ”En tillfällig ensemble sätter upp kung Lear” och det var hejdundrande kul. Härligt att få skratta.

Det är en udda ensemble som ska ta sig an klassikern. Som en aningen stressad och konfliktskygg regissör ser vi Fredrik Meyer som alltid är bra på soppteaterns scen. Johan Rabaeus spelar ett skådis med hög självaktning. Mia Benson spelar en skådis med långerfarenhet med kanske inte stark scenvana och Johanna Jazcano spelar en poet/skådis som ifråga sätter mycket. Det hela blir förstås väldigt roligt när alla dessa personligheter ska samsas på scenen.

Det här är bra och det är så underbart att se att det lilla format fungerar. Soppteatern har en trogen publik och jag kommer att leta upp fler föreställningar under hösten. Men jag önskar ändå att ännu fler ska få uppleva soppteatern och få njuta av både bra kultur och god soppa.

Drivhuset

Drivhuset av Harold Pinter är en pjäs som har spelats på KulturhusetStadsteatern, Klarascenen. Pinter, som bland annat belönats med Nobelpriset i litteratur, skrev pjäsen redan 1958 men lät den ligga fram till 80-talet. Under våren har den spelats på Stadsteatern och jag fick äntligen chansen att se pjäsen. Och det var tur eftersom det var sista föreställningen.

Det hela utspelar sig på en institution, i en okänd stad och tid. En ledare, eller snarare chef styr och just denna juldagsmorgon upptäckts två ganska grava händelser. Snart anar man vad som kan ha hänt.

Det är en mörk historia och samtidigt rolig. Det är så märklig men fungerar. Peter Andersson är briljant i huvudrollen och hela ensemblen är samspelad och bra. Jag uppskattar särskilt Henrik Norléns karaktär som både har humor och mod.

Jag är glad att jag fick chans att se pjäsen. Kanske inte kan ses som en favorit, men väldigt bra.

Gasljus

Ikväll såg jag ”Gasljus” på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. Det var genrep inför en nypremiär, jag tror att det är en pjäserna som pandemin stoppat tidigare. Pjäsen är en thriller, otäckt bra. Den kryper sig på och är obehaglig mest hela tiden. Pjäsen är nog mest känd som film, då med Ingrid Bergman i huvudrollen. Pjäsen har alltså hängt med några år och håller än.

I centrum för berättelsen står en kvinna som bor med sin man in ett stort hus. Hon känner sig inte trygg, det är tydligt, och mår inte särskilt bra. Det ligger en oro i luften hela tiden och när hon får oväntat besök finns alla anledning att ifråga sätta vem maken egentligen är.

Pjäsen tar upp temat psykisk misshandel på ett sätt som kryper in under skinnet. Helena av Sandeberg och Henrik Norlén gör strålande insatser tillsammans med Eva Rexed och Bahador Foladi.

Kulla-Gulla

Ikväll har jag varit och sett Kulla-Gulla på KulturhusetStadsteaterns Stora scen. Det var ett genrep och det inleddes faktiskt med krångel men sedan gick allt som en dans. Och det var en bra dans. Jag trodde att det kanske var mer för barn, men det var absolut de vuxna som har behållning av föreställningen. Publiken bestod främst av 70+ och de uppskattade pjäsen mycket.

Det är mycket dans och scenografin är väldigt intressant, den höjer pjäsen. Maja Rung gör en strålande insats som Kulla-Gulla. Numera verkar det vara populärt med dans och även akrobatik i pjäser. Det intresserar inte mig men viss var det okej.

Jag hade gjort ett misstag i bokningen och valt en riktigt usel plats dvs en dålig stol. Tre timmar inkl paus var för länge på den hårda stolen. Men å andra sidan, hade jag säkert somnat om det varit bekvämt. Det är en lång pjäs efter en lång arbetsdag.

Ska blir intressant att läsa recensioner och framförallt vad barn och ungdomar tycker om den. Annars får kulturtanterna rycka in och fylla salongen.

När man inte kan sluta

Mina dagar är som vanligt långa och intensiva. Men någon gång måste man sluta. Just idag visade det sig vara extra svårt. Möten avlöste varandra och sista mötet drog ut på tiden. Jag tror att vi avslutade åtminstone tre gånger. Och ändå fortsatte vi efteråt. Jag hade ett tåg att passa och chefens fru ringde och efterlyste honom.

Det blev till att rusa för att inte missa tåget och det gick bra. Inga stora marginaler men jag hann med. Hur det gick för chefen vet jag inte.

Jag är verkligen tacksam för att ha ett jobb som engagerar. Där jag vet att vi gör skillnad. Även när jag nästan missar tåget.

Tiden är vårt hem

Tiden är vårt hem” är ett drama av Lars Norén som nu sätts upp på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Eirik Stubø står för regi och har skapat en klassisk uppsättning men en enastående ensemble. Mina favoriter såsom Henrik Norlén, Magnus Krepper, Sofia Ledarp och Rebecka Hemse finns med och är väldigt bra. Jag tycker att hela ensemblen är bra och samspelad.

Det handlar om syskon och barndomsvänner som träffas på Österlen. Några bor där, andra har och är numera sommargäster. De känner varandra väl. Men allt är inte idyll, saker kommer upp till ytan och dramatiken tilltar.

Som så ofta med Norén så är det mörkt och ändå väldigt roligt, en alldeles särskild humor. Man anar vart det är på väg men ändå inte, inte allt. Pjäsen är 3 timmar och 45 minuter inkl paus. Jag rekommenderar varmt att se den och då rekommenderar jag både att äta innan och beställa något till pausen.

Jag är supernöjd med min teaterkväll.

Amour

Ikväll var det genrep för pjäsen ”Amour” på Klarascenen vid KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Som jag förstår det har den varit filmatiserad men jag vet inte när och vad som är ursprunget till manuset. Det är sorgligt och tungt men samtidigt väldigt bra.

Det är ett äldre par som lever ett gott liv. Men så sker en förändring, kvinnan blir sjuk och kräver allt mer av omvårdnad. Maken får kämpa och det är det dramat vi få följa. Kvinnan spelas av Marika Lindström som är väldigt bra. Niklas Falk, som spelar mannen, är helt magiskt bra. Det är en helt enastående insats.

Samtidigt är det en annorlunda uppsättning när mycket visas som filmatiserat på storskärm. Jag var först tveksam men jag accepterade allt mer. Det blev en ganska tung upplevelse men väldigt bra. Jag rekommenderar gärna men inte för alla. Man måste orka se sorgen.

Roberts Broberg- och dalbana

Ett lyckorus brusar i kroppen. Ikväll jag fått uppleva teater igen. Det har jag längtat efter, mer än längtat. Jag var på KulturhusetStadsteatern och såg ”Robers Broberg- och dalbana” och det var svängigt. Mycket musik och en fin berättelse om Robert Brobergs liv.

Jag kan inte påstå att jag är något större fan av Brobergs musik och det flesta i publiken var minst 20 år äldre än mig. Det kunde låtarna bättre även om jag kände igen många. Det gungade skönt i bänkraderna och publiken var väldigt engagerad. Kul!

Så glad att vi får uppleva teater och annan kultur igen. Jag har mycket att ta igen.