Svärmor kommer

Svärmor kommer” är en pjäs som spelas som soppteater vid Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det är Marie Göranzon som spelar svärmor och medverkar gör även Catharina Allvin.

Det är en kort liten pjäs som handlar mycket om en kvinnas olika roller att spela i livet. Det är på sätt och vis en personlig pjäs, med både allvar och humor. Catharina Allvin dansar igenom hela föreställningen medan Marie Göranzon har något som liknar monolog, men ändå inte.

Jag älskar soppteater och tycker att det är ett väldigt trevligt koncept att få njuta av både soppa och skådespel en vanlig lunch. Jag gillade även denna föreställning.

Annonser

Vintermusik

Vintermusik är en pjäs skriven av Lars Norén som nu spelas på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det handlar om åldrandets mödor och ur det kan te sig från några olika perspektiv.

Karaktärerna är namnlösa och samtidigt väldigt tydliga i sina personligheter. Platsen är en semesterort, en strand och dialogen böljar fram mellan karaktärerna. De talar lika mycket till varandra som till sig själv. Det finns en sorgsenhet samtidigt som det tidvis är väldigt komiskt. Att kunna skratta på tillkortakommanden är befriande.

Karaktärerna är många och ibland är det svårt att veta var man ska lägga sitt fokus. Det gillar jag. Häftigt att upptäcka hur scenografin ändras mitt framför ögonen utan att man upptäcker det. Jag älskar scenografin som förstärker stämningar och budskap och tycker att manuset är välskrivet.

Vem är rädd för Virginia Woolf?

Under hösten spelas ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” på klara scen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Redan när nyheten om att Lena Olin skulle komma och spela teater i Stockholm, satte efterfrågan igång. Det har var utsålt länge och jag har fått spana länge efter en biljett. Igår dök chansen upp och jag högg direkt. Bara att hoppa ur hemmakläderna och göra sig anständig och bege sig in till stan.

Vilken klokt drag! Pjäsen är ett relationsdrama där allt utspelar sig i ett vardagsrum en enda natt. Det är efterfest där ett par bjudit in ett yngre par. Paret, har en förhållande som bland annat innebär att de sårar varandra. Pjäsen har varit omtyckt och spelats på många teatrar sedan 1962 och 1966 kom filmen med samma namn ut med Elisabeth Taylor och Richard Burton. I stadsteaterns version är det Peter Andersson och Lena Olin som är det äldre paret och Henrik Norlén och Josefin Ljungman spelar det yngre paret. Det är fyra väldigt bra skådespelare som alla gör sina roller rättvisa. De är samspelta och det är en njutning att se.

Jag upplevde en särskild stämning i salongen. Vissa delar var väldigt roliga, andra smärtsamma att ta emot. Vi kunde skratta tillsammans åt rappa repliker men även igenkänning. Det är också en föreställning som väcker tankar och berör. När jag gick hemåt, hörde jag hur diskussionen fortsatte, även på pendeltåget hem. Det blev även stående ovationer, vilket händer men inte är så vanligt. Det är ett mycket gott betyg.

Det var tidigare utlovat att biljetter till fler företställningar skulle släppas men den informationen är borttagen. Det spekuleras i orsaken men är tydligen inget som teatern vill berätta om. Tråkigt för publiken, då många fler borde få chansen att se denna föreställning.

Stark som en räv

Stark som en räv beskrivs som en nyskriven politisk fars. Det är Östgötateatern som sätter upp pjäsen, den har spelats i Linköping och spelas nu i Norrköping. Jag gillar politik men inte fars och var därför tveksam till ett besök men valde att vara öppen och våga.

Största dela av pjäsen utspelar sig i en familjs vardagsrum. Mannen i familjen är reaktor för ett medicinskt institut, frun har en hörselskada och fruns mor och bror kommer överraskande ofta på besök. I bakgrunden finns en polsk städerska och lite senare dyker en gammal pojkvän till frun upp. Det som präglar samtal är ett kommande rektorsval där nuvarande rektor ovetandes gjorde en hel del märkliga uttalande i tidningen där man kan tyda hans syn på sin egen förträfflighet och där medicinska kompetenser inte alltid ligger till grund för utnämningar.

Det är en väldigt kul pjäs med många rappa repliker. Jag upplever det mer som komedi än fars. Jag upplever också att man själv kan avgöra hur politisk man vill se den. Författaren har förvisso tydliga avsikter men jag tycker att man kan njuta gott av pjäsen även om man inte delar hennes uppfattning.

Pjäsen bygger på händelser vid Karolinska institutet i slutet från 2008 och några år framåt samt en ändring i högskolelagen. Det är upprinnelsen till Maccharini-skandalen. Författaren har skrivit debattartiklar om detta, som både finns på teatern webbplats och det finns en hel del information att läsa i foajén. När man lämnar får man även en lapp med ytterligare information. Just denna del, som även är partipolitisk känns lite onödig för min del. Jag njuter hellre av teatern, tar del av moraliska och etiska dilemman och bildar mig en uppfattning. Däremot har jag ingen anledning att sätta mig in i gamla riksdagsbeslut eller varför dåvarande minister inte lyssnade till författarens debattartiklar. Det är alltid svårt när man enbart får ena sidan av dilemmat. Å andra sidan vet jag att teatern har en del uppföljande samtal, vilket kanske ger en annan bild.

Teaterupplevelsen i salongen blev jättefin och för blev det ett överraskande positivt besök i en fin teaterlokal och för mig helt okända skådespelare.

Bull

Ikväll har pjäsen Bull premiär på Stadsteatern i Stockholm. Jag har sett ett genrep som fortfarande gör mig upprörd och som jag inte tycker hör hemma i vår tid.

Pjäsen handlar om tre personer som väntar på sin chef, en ska bli uppsagds men de vet inte vem. I min uppfattning är pjäsen en timmes lång vuxenmobbing. Ämnet i sig har jag inget emot men jag saknar något som gör det intressant, tankeväckande, ifrågasättande eller något mer än enbart en skildring av det framgångsrika med att mobba sina medmänniskor. Det saknades balans och knorr. Att bara se mobbing är enbart smärtsamt.

I dagsläget fylls media av exempel på trakasserier av olika slag. Ämnet är aktuellt. I min mening är det nu dags att ta nästa steg: säga ifrån, ifrågasätta, starta debatt och ta steg mot förändring. Inget av detta finns med i stadsteaterns uppsättning. Därtill vet vi att Stadsteatern själv haft en kultur där trakasserier förekommit och accepterats. För mig ger det en väldigt dålig smak i munnen. Jag känner mig verkligt besviken på Stadsteatern, i alla fall i på den utformning som pjäsen hade när jag såg genrepet. Det gav inget mervärde, enbart obehag.

Uppenbarelsen

Uppenbarelsen är en nyskriven pjäs av Mattias Andersson som har urpremiär på Dramatens lilla scen ikväll. Jag hade lyckan att få se ett genrep i måndags och har nu hunnit smälta mina intryck.

Pjäsen handlar om några olika personer som nu, 2017, får en kallelse av Gud att göra ett heligt offer, som ser lite olika ut för de olika personerna. Det är en man, som lever med fru och barn, som ska ge kärlek till en av samhällets utstötta, det är en ung, smart kvinna som fått kallelsen att starta ett heligt krig och det är två bröder som har en uppgörelse. Det finns även en kvinna som väljer att gå ifrån sin gudstro. I allt detta har ett soprum en central betydelse.

Handlingarna framförs växelvis och går delvis in i varandra. Replikerna är intelligenta, ofta roliga och tar upp många viktiga ämnen. Scenografin, som främst består av en enorm mängd petflaskor, är i mitt tycke helt enastående bra.

Mitt första intryck var att denna pjäs inte var särskilt lätt smält. Men några dagars perspektiv tycker jag att det är bra. Det här är en pjäs som får ta lite tid, den får leva kvar i tankarna innan allt landar. Väl värd att se, tycker jag.

Brakstart på veckan

Är det fortfarande bara måndag?

Startade tidigt och begav mig in till City för en anställningsintervju. Det är ett jobb som jag inte förstår varför jag sökt eller hur jag lyckades komma på intervju men det är ju alltid en bra erfarenhet. Ett trevligt samtal som jag inte vet var det kommer att leda. Efter mötet behövde jag landa och besökte därför Bread and Table för en väldigt god men sen frukost. En lyxstart på veckan!

Gick vidare till Bibliotek Sture och hittade en skön fåtölj att sjunka ner i. Tyvärr hade jag inte tid att fortsätta med romanen som jag läser ”Den glömda valsen” utan fick ta fram skolboken. Att arbeta med Lean ligger mig varmt och hjärtat och det är kul att få fördjupa sig i ämnet.

Nästa stopp var Dramatens lilla scen för att få se genrepet av ”Uppenbarelsen”. Det känns lite ovant med eftermiddagsföreställning men när jag väl satt i salongen kom jag snabbt i rätt stämning. Pjäsen är inte lättsmält men den tilltalade mig väldigt mycket. Behöver smälta den innan jag kan skriva mer om den.

Det var fortfarande hyfsat ljust när jag kom ur från teatern och gav mig en kortare promenad genom stan innan jag for hem. Här hemma väntade ännu en inlämningsuppgift med deadline vid midnatt. Nu är den inlämnad och jag känner mig mycket nöjd.

Det känns som att det blev en varierande och innehållsrik måndag.