Tiden är vårt hem

Tiden är vårt hem” är ett drama av Lars Norén som nu sätts upp på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Eirik Stubø står för regi och har skapat en klassisk uppsättning men en enastående ensemble. Mina favoriter såsom Henrik Norlén, Magnus Krepper, Sofia Ledarp och Rebecka Hemse finns med och är väldigt bra. Jag tycker att hela ensemblen är bra och samspelad.

Det handlar om syskon och barndomsvänner som träffas på Österlen. Några bor där, andra har och är numera sommargäster. De känner varandra väl. Men allt är inte idyll, saker kommer upp till ytan och dramatiken tilltar.

Som så ofta med Norén så är det mörkt och ändå väldigt roligt, en alldeles särskild humor. Man anar vart det är på väg men ändå inte, inte allt. Pjäsen är 3 timmar och 45 minuter inkl paus. Jag rekommenderar varmt att se den och då rekommenderar jag både att äta innan och beställa något till pausen.

Jag är supernöjd med min teaterkväll.

Amour

Ikväll var det genrep för pjäsen ”Amour” på Klarascenen vid KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Som jag förstår det har den varit filmatiserad men jag vet inte när och vad som är ursprunget till manuset. Det är sorgligt och tungt men samtidigt väldigt bra.

Det är ett äldre par som lever ett gott liv. Men så sker en förändring, kvinnan blir sjuk och kräver allt mer av omvårdnad. Maken får kämpa och det är det dramat vi få följa. Kvinnan spelas av Marika Lindström som är väldigt bra. Niklas Falk, som spelar mannen, är helt magiskt bra. Det är en helt enastående insats.

Samtidigt är det en annorlunda uppsättning när mycket visas som filmatiserat på storskärm. Jag var först tveksam men jag accepterade allt mer. Det blev en ganska tung upplevelse men väldigt bra. Jag rekommenderar gärna men inte för alla. Man måste orka se sorgen.

Roberts Broberg- och dalbana

Ett lyckorus brusar i kroppen. Ikväll jag fått uppleva teater igen. Det har jag längtat efter, mer än längtat. Jag var på KulturhusetStadsteatern och såg ”Robers Broberg- och dalbana” och det var svängigt. Mycket musik och en fin berättelse om Robert Brobergs liv.

Jag kan inte påstå att jag är något större fan av Brobergs musik och det flesta i publiken var minst 20 år äldre än mig. Det kunde låtarna bättre även om jag kände igen många. Det gungade skönt i bänkraderna och publiken var väldigt engagerad. Kul!

Så glad att vi får uppleva teater och annan kultur igen. Jag har mycket att ta igen.

Teateråret 2020

För den som känner mig eller har följt mig en längre tid, så är det känt att jag uppskattar teater. Det var någon gång för 15 år sedan då jag återupptog mitt intresse och började gå ofta. Främst på Dramaten och Stadsteatern i Stockholm men gärna resor till stadsteatrarna i Göteborg och Malmö, Östgötateatern i Norrköping mfl. När jag pluggade och saknade lön var jag lite mer försiktigt i urval eftersom jag inte riktigt tyckte att jag hade råd att gå lika ofta som tidigare och såg fram emot att se mer när jag började jobba igen.

Det blev förstås inte som jag tänkt mig. Teateråret 2020 är lätt att summera med en enda föreställning. Det är minst sagt magert och det märks att något saknas i mitt liv. Det är inte alls samma sak att läsa en pjäs, lyssna på radioteater eller se en inspelad pjäs då interaktionen mellan ensemblen och publik är viktig. Jag får inte alls samma utbyte, inte samma tankar, känslor och upplevelse. Jag känner mig begränsad utan teater, det är något som saknas och det påverkar mig mer än jag anat.

Självklart förstår jag att man inte kan ha föreställningar för max åtta personer men jag hoppas på lösningar framöver, på ett eller annat sätt. För hos mig finns en stark teatertörst och stark längtan. Jag saknar verkligen teaterupplevelsen.

Vakten vid Rehn

Vakten vid Rehn är en pjäs som just nu sätts upp på Dramatens lilla scen. Den skrevs 1940 och utspelar sig i USA dvs den skrev innan USA drogs in i andra världskriget. En kvinna, som lever med sin vuxne son, väntar på dottern och hennes familj. Mamman har i sett sin dotter på 20 och aldrig träffas sin barnbarn. Hos kvinnan bor även två andra gäster. Gäster och svärson är européer.

Till en början är det trevligt och roligt även om det ligger en viss oro över hela pjäsen. Ju längre pjäsen går desto mer tar oron över och det blir av världspolitik som blir påtaglig i deras hem. Oron känns i hela salongen. Pjäsen är välspelad och den har en scenografi som förhöjer och gör mycket till pjäsen.

I pjäsen finns även barnskådespelare. De är flera som alternerar om rollerna och ett av barnen som var med vid gårdagens genrep var ett riktigt charmtroll. Gillade man inte annat i pjäsen så gillade man i alla fall den grabben.

Jag tyckte mycket om pjäsen och är glad att jag fick tag i en biljett. Hoppas att många går och ser den och får uppleva en fin teaterkväll.

 

 

Dövheten

Dövheten av Niklas Rådström är en pjäs som spelats på Drittningholms slottsteater och som under hösten spelas på Dramatens lilla scen. Efter årsskiftet kommer den att spelas på Dramatens stora scen. Huvudrollerna spelas av Johan Rabaeus och Andreas T Olsson och därutöver medverkar även Per Svensson och Grynet Molvig.

Ludwig van Beethoven står i centrum och hans skadade hörsel ställer till det för honom. Han oroas av svikande publiksiffror. Hans närmaste omgivning består av hans brorson Karl, hans medhjälparen Holz och pigan Barbara. Det är främst relationen till brorsonen som sår i centrum, en relationer där partnerna inte hör och förstår varandra.

Det är en mörk historia som framförs på ett enastående sätt. Jag tycker att både Olsson och Rabaeus är strålande. Största intrycket är dock texten, där Niklas Rådström skrivit ett mycket bra manus. På Dramatens webbplats beskrivs ”Dövheten  är en både gripande och rolig pjäs om absolut gehör, känslomässig dövhet…” vilket jag tycker är en utmärkt sammanfattning av pjäsen.

Spelman på taket

Hade sett fram emot en vacker sensommarkväll med teater. Hängde tidigt i veckan fram klänning, sandaletter, en sjal till kvällen och lilla aftonväskan. Så kom eftermiddagen med regn och rusk och jag fick dra på mig brallor, strumpor, skor och regnkappa och alla drömmar om den ljumma, ljuvliga kvällen rann bort. Men nu är det ju inte kläderna som gör en teaterkväll så det blev ju bra ändå.

Kulturhuset Stadsteatern här i  Stockholm sätter upp Spelman på taket. Ikväll var det genrep. Eftersom kulturhuset byggs om, spelas föreställningen på Dansens hus. Pia Johansson och Dan Ekborg är dragplåster men jag vill hävda att hela ensemblen är viktigt och att det de mindre kända som gör de bästa insatser. Det är ju en musikal med mycket sång och dans. Föreställningen var tre timmar lång och jag njöt hela tiden.

Dock, det är inte så länge sedan jag såg musikalen i Malmö Operans uppsättning. Den var fantastisk. Det är svårt att låta bli att jämföra. De är två olika uppsättningar med olika kvaliteter. Inför kvällen hade jag egentligen inga särskilda förväntningar eftersom jag misstänkte att Malmö Operans uppsättning är svårslagen. Därför blev jag positivt överraskad. Visst tycker jag fortfarande att Malmö Operans uppsättning var vassare och höll högre kvalitet. Stadsteaterns variant var med flirtig med publiken och lät den mest populära låten återkomma flera gånger. Jag skrattade lite mer ikväll.

När publiken ställde sig upp i stående ovationer, fick jag känslan av att Stadsteatern kommer att locka många till sin uppsättning. Och många kommer att gå därifrån nynnandes på ”Om jag hade pengar…”

Avslutningsvis måste jag även skriva att jag tror att Dansens hus har teaterstockholms skönaste stolar. Mjuka och sköna så att jag nästan kunde somna.

Big fish

Ikväll har jag sett musikalen ”Big fish” på Uppsala stadsteater. Det var mitt andra besök på Uppsala Stadsteater. Första gången var under gymnasiet, gissningsvis 1990 eller 1991. Då var det en händelse som jag fortfarande minns väl, både pjäsen och sällskapet. Kvällen upplevelse har inte gjort samma intrång i mitt hjärta.

Musikalen ligger i gränsland mellan fantasi och verklighet. Det handlar om en äldre man och han son. Pappas har alltid berättat fantasifulla sagor om sitt liv medan sonen vill veta mer om sin far. Det finns alltså ett allvar i allt trams.

Det här är ingen favoritgenre för mig. Det var inte dåligt men inte heller det bästa jag sett. Det blev en väldigt trevlig kväll med god underhållning och det kan man behöva ibland.

Min fantastiska väninna

Min fantastiska väninna” spelas som pjäs inom Kulturhuset i Stockholm. Eftersom själva kulturhuset är stängt för renovering spelas denna pjäs på den lilla teatern i Årsta. Pjäsen baseras på de fyra böckerna av Elena Ferrante och hela föreställningen var ca fyra timmar inkl en paus.

Det är många roller och karaktärer och de flesta av dem gestaltas fantaktiskt bra. Det är en fin helhet med skådespelare ,text, gestaltning, dans och scenografi. Det tar av mycket av skådespelarna och det är imponerande att de orkar under alla timmar. Pjäsen hade premiär i början av året och det är slutsålt hela våren. Däremot kommer fler föreställningar nästa år! Jag förstår publiktrycket och jag glad att någon lämnat återbud som möjliggjorde mitt besök.

Eftersom jag bara läst den första boken i romansviten, så vet jag inte hur mycket som finns med i pjäsen. Jag hade även svårt att hänga med i alla namn och roller (skådespelarna spelar flera roller). Jag tycker inte att det gör något. Det som finns med är riktigt bra och det berör på väldigt många sätt. Maja Rung som Lenú är alldeles strålande.

Det är en utmaning med en så lång pjäs, särskilt efter en lång arbetsvecka. Det är trångt i den lilla teatern så man kan inte sträcka ut benen. Det är inga mjuka fåtöljer heller även om det försett sitsarna med extradynor. I detta fall var pjäsen så bra att man accepterade ev olägenheter. Visst var det skönt att få sträcka på benen i pausen men samtidigt ville man in i salongen igen och se mer.

Sammanfattar det hela med att det blev fyra fantastiska timmar.

Shakespeare in love

I veckan såg jag genrepet till föreställningen ”Shakespeare in love” som spelas på stora scen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det var en jättehärlig upplevelse, rolig och varm. Det var helt underbart att få lämna den vanliga världen för en stund och sjunka in i Shakespeares kärleksfulla värld.

Det är kärlek och man blir nästan som förälskad i paret. Det är även musik, humor, härligt pösiga och färgsprakande kostymer och en stor ensemble. Även lite naket blir med också. Det händer mycket på scen och det är en fröjd att se. Manuset är en bearbetning av filmen som gjorde succé för många år sedan. Tyvärr har jag inte sett filmen men jag är jätteglad över att ha sett föreställningen. Det kommer jag bära med mig länge.