Socialdemokraterna – the musical

I torsdags besökte jag KulturhusetStadsteatern för att se genrepet till ”Socialdemokraterna – the musical”. Precis som det låter är det en musikal och det är ganska trött sossar efter en valförlust. Det är bara musik, inga talroller så storyn blir ju lite begränsad. Den får betraktas som politisk satir, dvs ingen hyllning.

Det är lite roligt och i början tycker jag att den har sina poänger. Men jag tröttnar ganska snart. Tyvärr missar jag nog även en del referenser som jag inte förstår (för ung!). En del sånger är mer aktuella men kanske ändå inte så kul med boräntor och annat.

Ensemblen gör ett bra jobb som både dansar och sjunger bra. Men det räcker inte riktigt. Verkligenheten är ju många gånger mer komisk än denna musikal.

Annons

Sommarboken

Ikväll har jag sett genrepet till en dramatisering av Tove Janssons ”Sommarboken”. Pjäsen sätts upp på KulturhusetStadsteaterns Lilla scen. Marika Lagercrantz spelar farmodern och Matilda Ragnerstam barnbarnet. Pappan har en mindre roll och spelas av Jonatan Lundberg som också stå för mycket av ljudbilden under pjäsen.

Texten är ju jättebra, det visste jag ju redan sedan tidigare. Gestaltningen är bra men jag tycker att scenografin är ganska rörig. Det det är många lådor som flyttas runt i oändlighet. Det leks även mycket med ljud. Det är roligt men tar bort en del av texten tycker jag.

Min min personliga del är läsupplevelse så mycket bättre pjäsen. Nu vill jag läsa om boken. Idag läste jag att boken ska filmatiseras med Glenn Close som farmodern. Jag har väldigt svårt att se det framför mig. Jag fattar att jag kanske är trångsynt men riktigt bra böcker är bäst som läsupplevelse.

Lost lake

Pjäsen ”Lost lake” spelas nu på KulturhusetStadsteaterns Lilla scen. Jag såg fredagens genrep och har hunnit fundera en del på vad jag såg. Det är en ny pjäs, baserad på en dikt och här är det som att flera historier går in i varandra. Sjön som försvann finns inte på någon karta, en son är försvunnen, ett par i kris, en dokumentärfilmare som inte lyckats särskilt väl, en helt galen bibliotekarie, missbrukare, medberoende och mycket annat finns i pjäsen. Det är fem skådespelare som gör fler än 15 roller och mörker blandas med humor.

Det finns mycket jag gillar men även en hel del som jag inte alls fattade. Scenen är mörk, det är en allmänt dyster stämning. Ibland lite svårt att höra och se. Det är som att jag skulle vilja se lite i taget, hinna reflektera och det gör man ju inte under en pjäs.

För mig passar den men det kommer nog inte passa alla.

Jakten

Under söndagseftermiddagen såg jag pjäsen ”Jakten” på KulturhusetStadsteaterns Stora scen. En otäck och väldigt bra pjäs som jag kommer att bära med mig länge. Som jag förstår det är det en omarbetning av en dansk film från 2012, då med Mad Mikkelsen i huvudroll. Filmen var mycket uppskattad och omtalad även om jag missat den helt.

En uppskattad förskolelärare, som tidigare blivit av med en jobb och dessutom är relativt nyskild, misstänks för ett övergrepp mot ett barn. Det hela eskalerar snabbt trots att det inte finns mycket som tyder på övergreppet. Rivet rasar, förstås, och faktum är att det inte blir särskilt mycket bättre av att bli frikänd. Folk dömer ändå.

Det är en relativt enkel scenografi och mer behövs inte. Allt går fram ändå. Jag blev så starkt berörd och jag hörde fler som sett pjäsen flera gånger. Det kan jag önska att jag gjort. Det är bara få föreställningar kvar och jag önskar att fler ser pjäsen. Eller att någon sänder filmen som repris.

Nötknäpparen

Har tillbringat en kväll på Malmö Opera för att se baletten ”Nötknäpparen”. Det är första gången som jag ser balett så jag hade verkligen inga förväntningar. Det är ett gästspel från Tivoli i Köpenhamn som har spelats där i många år. Berättelsen är lite omgjort för att placeras i Köpenhamn och på Tivoli. Lite roligt är även att det är den danska Drottningen som varit med och tagit fram scenografin.

För mig blev det en jättehärligt upplevelse. Jag kände mig som en liten flicka som satt med stora ögon och tog in allt. Kläderna var enormt vackra och dekoren var härlig. Det var som att få befinna sig i en saga.

Kan tänka mig att den attraherar barn och det fanns en del i publiken trots den sena kvällen. Även jag blev hänförd. Det var lättsamt och lättillgängligt. Jag lär dock aldrig bli någon balett-fantast, främst eftersom jag gillar ord och text, men jag är jätteglad att få uppleva detta. Det blev en magisk kväll.

Hedda Gabler

Hedda Gabler sätts nu upp på scenen Itiman vid Malmö Stadsteater. Det är en liten och mysig scen som jag gärna besöker, även när jag egentligen inte är särskilt lockad av pjäsen. Jag gillar Ibsen men just Hedda är jag inte så förtjust i.

För mig som inte besöker Malmö Stadsteater särskilt ofta, så var det nya skådespelarbekantskaper. Jag kände inte igen någon men tycker i stort sett alla var bra. Det var en relativt roligt tolkning som jag upphov till många skratt, andra versioner som jag sett har varit betydligt mer dystra.

Största problemet var att det var rök på scen, förstås helt ofarligt men det irriterar i känsliga luftrör vilket i stort sett alla har i förkylningstider. Det blev ett rejält hostande i publiken. Annars var scenografin väldigt bra.

Sammantaget blev jag positivt överraskad och det blev en trevlig teaterkväll.

Bara Astrid

Bara Astrid är en pjäs som spelas på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Den handlar om Astrid Lindgren och är öppen med att det handlar om fria fantasier. Det är ju ingen som vet hur hon tyckt, tänkt och känt som ung och som denna pjäs handlar om. I pjäsen finns både en ung och en gammal Astrid och även några av de viktigaste personerna i hennes liv.

Det finns en del som handlar om när hon försöker bli publicerad och den tycket jag är verkligt intressant. Sedan finns delar om relationen till hennes man och tiden då hon födde sin första son. Här är jag mer tveksam. Det är något Astrid Lindgren inte pratade om, och inte heller ville, och jag är mycket skeptisk till att detta inte respekteras. Det är rena spekulationer och det gillar inte jag.

Nu får jag ta mitt eget ansvar som inte kolla upp ordentligt innan jag köpte biljetten. De får jag lära mig till nästa gång.

Mummy issue

Ikväll har jag sett ett genrep av pjäsen ”Mummy issue” på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. Precis som det låter är de någon form av drama med en komplicerad mor-dotter-relation. Det är ingen klassisk uppsättning. Ganska mycket av det som spelar, ser vi som publik via kamera.

Det här är inget för mig. Jag brukar gilla Ann-Sofie Rase som har en av huvudrollerna. Hon är bra men kan inte lyfta pjäsen ensam. Som jag förstår det spelas en roll av en ”podd-profil” och hon tycktes ha sin fanclub i publiken. Det gillade vad de såg. Jag tycker ”typ ganska dåligt”.

Var är Olle?

Var är Olle? spelas nu på KulturhusetStadsteaterns lilla scen i Stockholm. Det är som en dokumentär, ett verkligt fall. Det var 1983 som Olle Högbom försvann och i pjäsen får vi följa familjens sökande och en journalist som tar sig an fallet och börjar gräva i historien. Fallet är inte löst. Än i dag sker eftersökning för att förstå vad som hänt.

Det är fem skådespelar som spelar alla roller och gör det fantastiskt bra. Med enkla medel kan man se allt förför sig. Man kan känna oron, sorgen, saknaden. Det är en väldigt starkt pjäs. Jag tycker faktiskt att den var jobbig att se. Det gjorde ont. Så fruktansvärt att inte få veta vad som hänt.

I rollerna ser vi: Lennart Jähkel, Shebly Niavarani, Tove Edfeldt, Elisabet Carlsson och Melker Appel.

Trots att det gör ont är den väldigt sevärd och jag rekommenderar alla att se denna viktiga pjäs.

En tillfällig ensemble sätter upp kung Lear

Lördagen bjöd som solsken och blev extra bra tack vare att jag redan till lunch fick se teater. På KulturhusetStadsteatern i Stockholm arrangeras soppteater och nu har den kommit igång efter sommaruppehållet. En timmes bra teater, god soppa och kaffe och kaka är ett fantastiskt bra koncept. I lördags såg jag ”En tillfällig ensemble sätter upp kung Lear” och det var hejdundrande kul. Härligt att få skratta.

Det är en udda ensemble som ska ta sig an klassikern. Som en aningen stressad och konfliktskygg regissör ser vi Fredrik Meyer som alltid är bra på soppteaterns scen. Johan Rabaeus spelar ett skådis med hög självaktning. Mia Benson spelar en skådis med långerfarenhet med kanske inte stark scenvana och Johanna Jazcano spelar en poet/skådis som ifråga sätter mycket. Det hela blir förstås väldigt roligt när alla dessa personligheter ska samsas på scenen.

Det här är bra och det är så underbart att se att det lilla format fungerar. Soppteatern har en trogen publik och jag kommer att leta upp fler föreställningar under hösten. Men jag önskar ändå att ännu fler ska få uppleva soppteatern och få njuta av både bra kultur och god soppa.