Små mysterier

Det finns små mysterier, nästan minimala märkligheter, som har en tendens att fastna i min hjärna och snurra runt där. Den senaste tiden är det ordet ”kappa”. När jag ser folk på pendeltåg, i affärer och på stan så har de flesta en jacka eller en parkas på sig. I kapprummet på jobbet hänger nästan bara jackor. Däremot, i böcker har nästan alla kappa på sig. Det finns inte med i personbeskrivning men titt som tätt ska någon ”hänga av sig kappan”, ”får snöflingor på kappkragen” eller ”letar i kappfickan”. Ibland är det bara något jag passerar men det händer att jag stannar upp. Vissa personligheter passar inte riktigt i kappa eller så fattar jag inte vilken modell som menas.

Visst är det ett jättelitet mysterium att författare väljer ordet kappa så ofta men oj så det gör mig nyfiken. Hur väljer de ytterkläder till sina karaktärer? Är de ens medvetna om det? Eller flyter språket bättre med kappkragar än jackfickor?

Skrivglädje i unik miljö

Det är en bubblande känsla av lycka som fyller min kropp. Idag var det äntligen dags, dags för skrivworkshop hemma hos Strindberg. Strindbergmuseet ligger på Drottninggatan i Stockholm och där finns den lägenhet som var hans sista hem. Lägenheten är inredd som den såg ut när han bodde där, hans möbler och en del saker finns där. Dock, mycket av hans saker försvann redan innan han flyttade dit, så man får nog se det som hans sista hem, inte representativt för hela hans liv. Oavsett så var det en härligt känsla att få tassa runt i strumplästen i hans hem, sätta sig ner på en stol och skriva. Den miljön vill man inte klaga på.

Vi fick massor av skrivövningar och det var svårt att hinna med allt. Men det gjorde inte så mycket. För mig var det känslan och upplevelsen som var roligast. De tre timmarna gick snabbt och efteråt kände jag mig fylld av inspiration.

Jag har skrivit på museum tidigare, framförallt nyttjar jag konstmuseum för skrivande. Det är kul att sitta fram en målning och låta fantasin flöda. Vid mitt första besök vid Strindbergmuseet för många år sedan, slogs jag av tanken att skriva där. Det har inte blivit av. Dessutom är det trångt, ofta fullt med folk så det skulle inte fungera särskilt väl. Därför blev eftermiddagen ett ypperligt tillfälle, en glädjekälla och något som kan bli ett varmt minne att ta vidare i livet.

Nattligt skrivande

I natt har jag skrivit en och en halv novell, i mentalt form. Jag har tänkt igenom hela novellen, formulerat, formulerat om och allt är helt klart och tydligt i mitt huvud. Jag försökte verkligen sova men vaknade hela tiden och kom på nya formuleringar. Inte så konstigt att jag känner mig trött.

Sådana morgnar känns det riktigt illa att det saknas mjölk till kaffe. Har ägnat förmiddagen åt att försöka var effektiv och hinna göra så mycket som möjligt för att skapa tid att faktiskt skriva ner novellerna som finns i mitt huvud. Jag vill ju inte tappa bort dem. En promenad till affären behöver jag också hinna med. Solen skiner så en promenad kan nog göra gott på många sätt. Men sedan lär det blir timmar framför datorn igen.

Ska bli riktigt spännande att se om novellerna blir lika bra på papper som de är i mitt huvud.

Att skriva långsamt

Ju mer jag skriver, desto mer inser jag hur mycket tid det tar att skriva. Ju mer jag satsar på mina skrivprojekt, desto mer tid kräver de av mig.

Den senaste tiden har jag försökt skriva mål för mycket jag ska skriva varje dag och jag noterar vad jag åstadkommer. Med det kommer insikten om hur mycket tid skrivandet tar och att jag skriver för långsamt. Trots att jag har en klar bild av vad jag ska skriva, kanske till och med många formuleringar, så blir det inte så många ord som jag önskar.

Samtidigt har jag svårt att skriva snabbare. Det blir inte bra. Det blir inte genomtänkt och känns slarvigt.

Min slutsats är att skrivande måste få ta tid om det ska bli bra. Det är såldes inte skrivandet i sig jag ska ändra på, utan min planering. Jag behöver planera in fler och längre skrivpass.

Som vanligt, finns inga genvägar.

Värker fram en historia

Den senaste tiden har jag börjat jobba med en roman. Det är ett projekt som än så länge är i planeringsstadiet. Jag har, under några veckor, arbetat med att få till intressanta karaktärer, struktur, en komposition, miljöer mm. I min handväska, ryggsäck, min bil och i mitt hem finns massor av handskrivna lappar med tankar och idéer. Jag skriver i block, lösblad, notislappar etc och försöker till slut samla allt i en  enda skrivbok. Jag lägger en hel del tid på detta, det passar för mig att arbeta grundligt. Det är en del av min skapandeprocess och det är som att jag i denna fas värker fram en historia.

Min plan är att börja det stora skrivarbetet ska börja den 1 juli och det är idag! Jag låter mig inspireras av ”November-Writing” – en samling där många väljer att skriva intensivt under november. Idéen är att skriva varje dag och ha ett tydligt mål dvs att ta fram ett rå-utkast. Min tanke är att ha ett relativt tufft mål eftersom jag borde kunna ge mig gott om tid under juli. Men självklart vill jag hinna göra annat under sommaren.

En stor utmaning för mig med denna historia, är att avgöra i vilken tid den ska utspelar dvs vilken årstid. Jag tänker mig att handlingen kommer att utspelas under 3-4 månader. I natt löste jag tydligen frågan för när jag vaknade i ottan var det helt självklart hur jag ska lösa tidsdilemmat.

Snart ska jag bege mig till ett bibliotek och sitta där och skriva. Måste ”bara” göra klart planeringen, slutföra det sista och ta fram en mall så att jag kan följa upp hur jag skriver under juli. Dock, oavsett plan så gäller det att vara öppen och se hur handlingen vill utveckla sig. Omplanering är en del av skrivandet, åtminstone mitt skrivande.

Att dikta

I natt när jag inte kunde somna, så formulerade jag några dikter som jag var tvungen att skriva ner. Jag har ett block bredvid sängen för att jag enkelt ska kunna skriva ner mina tankar. I morse skulle jag skriva rent och satte mig vid datorn.

Det visar sig vara svårt. Andra texter kan jag redigera i datorn men just dikter behöver jag stora vita papper för att utveckla. Dikter behöver både skrivas och redigeras med penna. Så är det för mig. Att skriva en dikt, eller ens redigera den, vid datorn är jättesvårt. Jag kan bara skriva in en färdig text.

När det gäller skrivande kan man behöva hitta sin egen teknik, det som fungerar för en själv. Kanske behöver man även våga testa olika tekniker, för olika texter eller olika faser i livet.

Ingen musik i mina texter

Ikväll när jag låg på soffan och läste, slogs jag av tanke att det saknas musik i mina texter dvs noveller och roman-projekten. Jag tror inte att det är helt tyst, men jag tror inte att jag skriver så mycket om musik. Av någon outgrundlig anledning har jag aldrig tänkt på det tidigare. Förvisso lätt att åtgärda, nu när jag kommit på det.

Kanske att jag själv måste lyssna mer på musik, för att kunna skriva om det. Bara att sätta igång och träna.