Kroppsönskemål

Vill inte gärna klaga på min kropp. Den förtjänar respekt. Den fungerar bra men jag skulle faktiskt kunna ta hand om den bättre. Jag har dock några önskemål som jag inte är riktigt vet hur jag ska kunna åstadkomma.

Det jag drömmer om är en starkare röst och en snyggare handstil (typ läslig).

Anar att det här är funktioner som går att träna upp men jag vet inte hur. Jag hittar en del om röstträning får sångare och teaterfolk men jag har ännu inte hittat något för mig som bara vill höras. När det gäller handstilen anar jag träning men jag saknar teknik, något som ger förändring.

Känner att jag tagit rösten och handstilen lite förgiven. Det vill jag ändra på. Jag kan mer.

Annonser

Häpen över biblioteksdebatt

Har anledning att besök några olika bibliotek då jag gärna både skriver på pluggar på biblioteket. Har fina barndomsminnen från bibblan och minns faktiskt fortfarande när jag fick mitt första bibliotekskort och dess nummer. Biblioteken är en viktig plats för mig.

Det har hänt mycket med biblioteken. Från tysta lokaler med några få aktiviteter som sagostund till mötesplatser med myllrande liv av olika typer av föreläsningar. Studieplatser, datorer, kopiering, språkgrupper mm är några exempel på att man gör mer än lånar böcker.

Själv har jag inte hängt med i den utvecklingen. Jag har inte varit tillräckligt flitig besökare för att följa alla steg och har heller ingen tydlig uppfattning om fortsatt utvecklingen. Den senaste tiden har jag blivit väldigt förvånad över ljudnivån dvs att de är svårt att hitta den lugn och ro som tidigare förknippat med biblioteket. Det har jag också skrivit om, här på bloggen. Nu är jag rädd att jag skrivit något som kan misstolkas.

Anledningen är att det pågår en debatt om tysta bibliotek, en debatt som är hård i tonen och som jag inte känner igen mig i. En av debattörerna menar att ”krav på tysta bibliotek är ofta kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt”. Är det så? Många har i alla fall blivit upprörda. Själv är jag totalt förvånad över tanken att en önskan om ett tyst utrymme har med klass eller främlingsfientlighet att göra, det ligger väldigt långt bort från min upplevelse.

Först och främst behöver jag läsa alla debattinlägg i rätt ordning för att förstå vad det handlar om. Sedan skulle jag behöva stryka bort att onödiga kraftuttryck för att förstå de verkliga argumenten. Därefter ska jag nog kunna ta ställning och skriva min egen syn. Och jag vill skriva på ett sätt som inte kan misstolkas eller missförstås.

Tatueringar

För mig är tatueringar något främmande, något som inte hör hemma på min kropp, främst av estetiska skäl men även eftersom jag inte vill äventyra mina organ med onödig påverkan. Så hörde jag en intervju med David Lagercrantz som hade en annan dimension vilket jag tycker är intressant.

Lagercrantz tog upp att han ser att själva grejen med att vara människan är att vara i förändring och i förnyelse medan en tatuering är något som stannar kvar och inte förändras. Det är en spännande tanke tycker jag och en tanke som jag kan känna igen mig i. Vidare beskriver Lagercrantz att om han skulle göra en tatuering, vilket inte är aktuellt, så skulle ha antagligen vilja ändra den efter en tid, vilket jag tolkar som i takt med sin egen förnyelse.

Som person är jag trygg i mig själv, men även jag ser att jag är i städnig förändring och utveckling. Jag undviker att säga att ”jag är som jag är” eftersom jag alltid strävar efter utveckling. Jag vill inte stanna, inte fastna eller begränsa mig själv. Visst har jag grundtoner, men även de utvecklas med tiden. Att ändras betyder inte att jag blir någon annan, utan att jag tar fram fler sidor och mer av mig själv.

För mig blev Lagercrantz ord en trigger som satte igång mina tankar. Även det är intressant – att inspiration går att hitta lite överallt och ibland där man minst anar. Det är häftigt!

Förfärlig fredag

Det är en förfärlig fredag, full av besvikelser.

  • Morgonkaffet uteblev då mjölken var sur.
  • Har fått besked om utebliven framgång i en tävling som jag hoppats mycket på.
  • Har fått besked om att jag inte fått ett jobb som jag sökte april. Trots ovanligt lång process, många samtal och intervjuer, så får jag ett standardmejl till svar. Jag har sedan länge gjort klart för mig själv att detta inte är mitt drömjobb, men jag hade förväntat mig ett telefonsamtal eller något mer personlig mejl. Lite respekt helt enkelt.
  • Saknar ett annat besked från en extern part som gör att jag inte kan lämna in en skoluppgift enligt deadline, förvisso frivillig men ändå.
  • Har ont i huvudet eftersom jag slog pannan i en cementvägg igår. Det blev inget blåmärke eller bula men det ömmar och gör ont. Det känns inte alls bra med ihållande värk.
  • Skar mig på ett glas som gick sönder när jag diskade och det blev ett långt och djup sår, som både värker och påverkar rörelsemönster.
  • Sårande ord från person som jag trodde kunde visa respekt.

Det är fredagen den 13:e. Jag tror inte på skrock men just den här fredagen får mig att tillfälligt undra. Vill helst bara dra täcket över huvudet. Imorgon är en ny dag och då är det dessutom tillåtet med lördagsgodis.

Om besvikelse

Samtal och att möta andra människor är viktigt för mig. Därför fortsätter jag att kontakta vänner och träffas för lunch eller fika. Häromdagen besökte jag en gammal klasskompis. Vi gick två år tillsammans på gymnasiet. Sedan dess har vi jobbat i samma bransch och träffats via jobbet. 18 års vänskap så här långt.

Vi kom att samtala om besvikelser. Känslan av besvikelse när andra inte lever upp det som man tror är förväntat. Även om förväntningarna inte alltid är uttalade, att det inte finns formella krav, kan det ändå finnas något som gör att man har anledning att förvänta sig något av varandra.

Min vän tog upp känslan av besvikelse och att besvikelsen kan kännas ännu värre när man inte kan göra något. Det handlade bland annat om att det vi trodde vi gjorde tillsammans i en grupp, var viktigt för hela gruppen men när det visat sig att andra i gruppen inte brytt sig alls. Den gemenskap vi trodde fanns, var en bluff. Det handlade även om att vi förlorat kontakten med några som vi inte trodde vi skulle förlora som vänner, men där personerna satt sig själv i centrum och varken bryr sig om vänskap eller någon av oss.

Vi förstår att vi inte har någon rättighet att förväntas oss gemenskap, vänskap eller att andra ska hålla sina ord om fortsatt kontakt. Det hindrar inte att vi känner besvikelse. Våra känslor har vi rätt till. Vi har rätt att önska gemenskap och vänskap och vi har även rätt till känslan av besvikelse, trots att det tyvärr inte är någon angenäm känsla.

Kan inte säga att vi kom fram till något. Och ibland räcker det. Att dela, att lyssna och bli lyssnad på.

Njuter av att se

Idag var jag och hämtade de nya terminalglasögon som jag beställt. Wow, vilken njutning att kunna se vad som sker på skärmen utan att behöva anstränga sig alldeles för mycket. Hurra för dessa glasögon.

Lite trist, och dyrt, att behöva flera olika glasögon, men eftersom jag sitter så mycket vid datorn, kändes det som nödvändigt med terminalglasögon. Nu hoppas jag att huvudvärk försvinner. Möjligen får jag vänta någon dag innan kroppen hunnit anpassa sig till nya synen.

 

Otäcka varningstecken

Det kan vara svårt att ha disciplin när man sitter hemma och pluggar. Många tycks ha den erfarenheten. För mig handlar det oftare om att jag måste ha disciplin att sluta i tid, snarare än att komma igång. Jag försöker avsätta tid då jag ska pluggar, har naturliga pausar och försöker markera tydligt när jag avslutar. Det är viktigt för hälsan.


Senaste veckan har jag dock upptäckt två otäcka varningstecken. I början av veckan, efter en lång dag, låg jag på soffan och läste en bok. Så kom jag på en lösning på ett problem jag haft i en novell. Jag läste ut kapitlet, satte mig vid datorn ingen och skrev om något avsnitt i novellen. Men, lite drygt en timme senare upptäcker jag att tiden runnit iväg och att jag sitter med en skoluppgift. Jag tror inte ens att jag var medveten om att jag pluggade igen.

Igår kväll hände något liknande. Jag hade bestämt mig för en ledig kväll. Ändå upptäcker jag att jag är inne i några dokument, filar lite, strukturerar upp nästa uppgift.

Inte så konstigt att jag får problem med spänningar i axlar och nacke, huvudvärk samt svårt att sova. Det här måste jag således göra något åt. Att ändra mitt beteende. Lättare sagt en gjort men jag är övertygad om att jag med beslutsamhet och träning ska kunna göra det. Hälsan är viktig.