Framtidsdrömmar

Satt en kväll och tänkte på olika framtidsscenarion, olika möjligheter hur framtiden kan bli, olika alternativ att sträva mot. Ett av dem blev en vacker bild.

Jag tänkte mig att jag satt på en glasveranda till ett litet hus, vid havet eller med helt fri utsikt. Det lilla huset var praktiskt och hade en avskild del för min samtalsmottagning. Jag hade stor frihet, kunde skriva i lugn och ro på mina böcker och ta emot klienter för coaching närhelst de ville komma. Dvs flexibilitet för oss alla. Mellan coaching och skrivande kan jag var och leva, ta promenader och läsa. På något sätt kommer tillräckligt med pengar in, från samtal och författarskap. Kanske inget överflöd men full tillräckligt för att leva.

Det är en vacker framtidsbild där jag känner harmoni. Men jag känner även en viss rastlöshet. Den bilden behöver nog 10-15 år innan det är dags för mig att slå mig till ro på detta sätt. Samtidigt kan jag känna en trygghet i att möjligheten finns. Coachingutbildningen som jag gått kan vara ett steg i rätt riktning och jag vet hur jag kan gå vidare, fortsätta utvecklas och utbilda mig vidare. För mig är den någon form av trygghetskänsla att veta att det finns alternativ om nuvarande vägval inte blir rätt.

Kanske har tryggheten alltid funnits där men nu blev den tydligt, bilden gjorde scenariot konkret. Det känns också väldigt bra att kunna fatta ett beslut, att det inte är rätt nu, utan att behöva säga nej för all framtid. Det kan bli verklighet en dag, men inte nu. Nu är tid för annat.

Skvättande

Känner mig ledig, som att sommarlovet kan börja nu. Jag har rest bort, bor på hotell, sover gott, får sovmorgon, hotellfrukost och sedan kan jag strosa runt på långa promenader. Men varje gång jag sätter mig ner på en bänk med min bok, så börjar det regna. Inget ihållande regn men tillräckligt för att jag ska bli kall och blöt. Jag har gått ut och in hela dagen och det är tröttsamt. När jag är hemma på min balkong, har skvättandet inte så stor betydelse men när jag är bortrest så blir det en del besök på kaféer och butiker för att hålla mig varm. Nåväl, det är ju inga allvarliga problem så det kan jag nog stå ut med.

Alla mina semesterplaner

I min kalender finns en grovplanering över sommarlovets alla dagar och aktiviteter samt detaljplanering för en hel del veckor. Hotell är bokade, många tågresor är bokade och vandringar markerade på kartan. Jag har tydliga mål för både skrivande och vandring och det ska jag se till att det blir av. Det här ska bli mitt bästa sommarlov.

Men… jag är inne i en rekryteringsprocess som verkar kunna bli lyckosam för mig. Det känns helt rätt och jag är mycket förhoppningsfull. Det innebär dels att jag måste vara flexibel i närtid och komma tillbaka till Stockholm med kort varsel, dels att jag inte har en aning om hur långt sommarlov jag egentligen kan ta.

Just nu är jag mest förvirrad och har bestämt att låta sommarplanerna vara, frysa dem, men ha en mental beredskap att boka om. Däremot bokar jag inget mer som inte är avbokningsbart. Varje ledig dag är än mer värd än tidigare. Det ska fortfarande bli mitt bästa sommarlov.

Vänner och bekanta

Likhet och skillnad mellan vänner och bekanta är något jag sällan tänker på. För mig finns ingen skarp gräns., det är subjektivt och kanske inte är så avgörande vad som är vad. Det kan ju ändras med tiden.

Häromdagen satt jag och fikade med en kvinna som jag lärde känna för gissningsvis 8-10 år sedan. Vi träffas ibland och har kontakt via facebook. Jag upplevde att vi hade ett bra samtal. Så säger kvinnan ”Vi känner ju egentligen inte varandra, vi är mer som bekanta, än som vänner. Men vi nu känner vi varandra bättre”. Jag behöll tanken för mig sig och har tänkt på den sedan dess.

Idag fick jag ett mejl från en tidigare kollega. Vi har inte setts på länge och jag hade mejlat om ett möte. Hon svarade att det inte passade just nu. Hon behövde bland annat prioritera sina vänner. Helt okej och jag respekterar hennes beslut.

Tanken som jag behöll från fikasamtalet tog chansen att utvecklas. Uppenbarligen har ingen av personerna sett mig som sin vän utan bekant. Gränsen är otydlig och föränderlig och faktiskt bra att man talar om den. Min nya tanke är dock att när man uttalar det, så får det en betydelse. Att få vara någons vän/väninna är fint. Att inte vara det är inte alltid lika upplyftande. Det kan bli avgörande med vad som är vad.

Nu ska jag låta den tanken vila och under tiden ska jag vara försiktig med att göra skillnad. åtminstone inte uttalade det i personens närhet. Men jag har nog ända tänkt att fortsätta betrakta de båda personerna som mina vänner.

 

Avkopplande fredag

Redan under torsdagskvällen satt en rejäl huvudvärk i gång och den ville inte lämna min kropp. Bestämde mig att ge mig själv en avkopplande fredag med vila. Behövde dock börja med att handla mjölk till kaffet och passade även på att komplettera med fler blommor till balkonglådan. Det blev fint så nu börjar jag känna mig nöjd med balkongen och kan sitta där och njuta.

Under dagen har jag varvat pyssel och städning hemma med att sitta och läsa på balkongen. Kravlöst och skönt. Framåt kvällen fick jag dock tvinga mig själv till simhallen. Min simningen är varken effektiv eller regelbunden men den blir i alla fall av, någon gång i veckan. Ikväll var jag nästan ensam i bassängen och hade gott om utrymme att plaska runt.

Avslut kvällen på balkongen med tända ljus. Det är lite kyligt, eller så är jag kall efter simningen. Tycker att det är mysigt att bara sitta där ute och tänka, även om många tankar går till min ögonsten som jag saknar så gräsligt mycket nu. Det är snart ett år sedan det ofattbara inträffade, det som nu är smärtsamt fattbart. Men jag tänker mest på alla fina minnen. De är många.

Att äta en gaffel

Livet som distansstudent betyder att jag behöver få träffa vänner och samtala över en god lunch ibland. Det blir för ensamt att sitta hemma hela dagarna.

Igår träffade jag en väninna som vanligen har med sig matlåda. Vi pratade om hur lyxigt det känns att äta lunch på restaurang när man inte gör det så ofta. Det är verkligen mysigt. Idag träffade jag en annan väninna och vi gjorde valet att köpa med oss onyttig mat och äta i en park. Det var en vacker sommardag och hur mysigt som helst att sitta ute. Kontrasten är stor och jag älskar båda lunchalternativen!

Park-mat har sina nackdelar. När jag ätit mig mätt men ändå hade mycket mat kvar, kände jag något hårt i munnen. Jag insåg att det var plast. Vid närmare granskning av min gaffel, så var en tand borta. Men min plastbit var ju bara en del. Var fanns resten? Fick känna noggrant och turligt nog hade jag mer plast kvar i munnen som jag kunde spotta ut. Otroligt dumt att äta en gaffel när man har gott om mat. Tror dock att jag fick ut allt dvs ingen plast som kan skada magen.

Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam för dessa lunchträffar. De betyder mycket.