Framtidsdrömmar

Satt en kväll och tänkte på olika framtidsscenarion, olika möjligheter hur framtiden kan bli, olika alternativ att sträva mot. Ett av dem blev en vacker bild.

Jag tänkte mig att jag satt på en glasveranda till ett litet hus, vid havet eller med helt fri utsikt. Det lilla huset var praktiskt och hade en avskild del för min samtalsmottagning. Jag hade stor frihet, kunde skriva i lugn och ro på mina böcker och ta emot klienter för coaching närhelst de ville komma. Dvs flexibilitet för oss alla. Mellan coaching och skrivande kan jag var och leva, ta promenader och läsa. På något sätt kommer tillräckligt med pengar in, från samtal och författarskap. Kanske inget överflöd men full tillräckligt för att leva.

Det är en vacker framtidsbild där jag känner harmoni. Men jag känner även en viss rastlöshet. Den bilden behöver nog 10-15 år innan det är dags för mig att slå mig till ro på detta sätt. Samtidigt kan jag känna en trygghet i att möjligheten finns. Coachingutbildningen som jag gått kan vara ett steg i rätt riktning och jag vet hur jag kan gå vidare, fortsätta utvecklas och utbilda mig vidare. För mig är den någon form av trygghetskänsla att veta att det finns alternativ om nuvarande vägval inte blir rätt.

Kanske har tryggheten alltid funnits där men nu blev den tydligt, bilden gjorde scenariot konkret. Det känns också väldigt bra att kunna fatta ett beslut, att det inte är rätt nu, utan att behöva säga nej för all framtid. Det kan bli verklighet en dag, men inte nu. Nu är tid för annat.

Skvättande

Känner mig ledig, som att sommarlovet kan börja nu. Jag har rest bort, bor på hotell, sover gott, får sovmorgon, hotellfrukost och sedan kan jag strosa runt på långa promenader. Men varje gång jag sätter mig ner på en bänk med min bok, så börjar det regna. Inget ihållande regn men tillräckligt för att jag ska bli kall och blöt. Jag har gått ut och in hela dagen och det är tröttsamt. När jag är hemma på min balkong, har skvättandet inte så stor betydelse men när jag är bortrest så blir det en del besök på kaféer och butiker för att hålla mig varm. Nåväl, det är ju inga allvarliga problem så det kan jag nog stå ut med.

Midsommar för dem med traditioner

Som jag ser midsommar, så är det en högtid för alla som har traditioner. Har man inga kan man skapa eller låta bli. Jag har inga traditioner och i år var jag på besök hos mina föräldrar. Mina föräldrar behöver min hjälp och det tar sin tid att hitta sätt att ta hand om sina föräldrar på ett bra sätt. Det går, det tar tid och den tiden får jag försöka hitta. Men något särskilt firande blev det inte.

Jag tror att midsommarfirandet är under förändring. Alla har inte tillgång till sommarställen, alla är inte intresserade av folkdans och många nysvenskar behöver hitta sin egna midsommartraditioner. Jag undrar om det när någon som tänker på denna utvecklingen eller om den sköter sig själv. Personligen tror jag att det finns en del att göra. Personligen ser jag gärna att vi moderniserar vår midsommar och ser till att inkludera alla i samhället. Det känns viktigare än att anammar amerikanska traditioner.

Nu är jag mest glad att helgen är över. Skönt med vanlig sommar igen!

 

 

Alla mina semesterplaner

I min kalender finns en grovplanering över sommarlovets alla dagar och aktiviteter samt detaljplanering för en hel del veckor. Hotell är bokade, många tågresor är bokade och vandringar markerade på kartan. Jag har tydliga mål för både skrivande och vandring och det ska jag se till att det blir av. Det här ska bli mitt bästa sommarlov.

Men… jag är inne i en rekryteringsprocess som verkar kunna bli lyckosam för mig. Det känns helt rätt och jag är mycket förhoppningsfull. Det innebär dels att jag måste vara flexibel i närtid och komma tillbaka till Stockholm med kort varsel, dels att jag inte har en aning om hur långt sommarlov jag egentligen kan ta.

Just nu är jag mest förvirrad och har bestämt att låta sommarplanerna vara, frysa dem, men ha en mental beredskap att boka om. Däremot bokar jag inget mer som inte är avbokningsbart. Varje ledig dag är än mer värd än tidigare. Det ska fortfarande bli mitt bästa sommarlov.

Migrän

Två rejäla attacker med migrän eller huvudvärk har drabbat mig den senaste veckan. Den ena var bara några timmar men igår satt det i hela dagen, vilket var extremt jobbigt när man ska coacha och göra sina avslutande presentationer för att bli godkänt på sin kurs.

Det som bekymrar mig mest är att jag inte vet vad som löser ut dessa migränfall. Är det att jag slappnar av efter en stressig termin? Är det massage på nacken som får spänningar att släppa med huvudvärk som effekt? Är det något jag äter? Det brukar vara relaterat till synen men det är jag rätt säker på att det inte är i dessa fall. Tycker att det är svårt att göra analysen på sig själv. Svårt att vara objektiv och desto lättare att känna efter för mycket. Hoppas i alla fall att det tar slut nu. För nu väntar sommarlov och ledighet och med alla mina planer krävs god hälsa.

Snart coach

Mina två sista utbildningsdagar till coach är nu avklarade. Det har varit en nyttig och lärorik kurs och vi jobbade hårt in i det sista innan dagen avslutades med diplomutdelning. Tyvärr behöver jag dock vänta på mitt diplom. I kursen ingår praktik där vi har individuella coachingsamtal. Vi behöver hitta både klienter och tid för dessa samtal på egen hand. Så jag har några samtal kvar att genomföra, så får jag vänta p mitt diplom. Det känns helt okej. Jag känner mig trygg i att snart vara klar och då kommer ju diplomet med posten.

Även om jag inte vill ta ut några segrar i förskott, så är jag stolt över mig själv som gått denna utbildningen. Den innebär mycket personlig utveckling och jag har fått jobba en hel del med mig själv och utvecklat många sidor av det som är jag. Det här är något jag kommer att ha stor nytta av.

Dessutom är jag glad för nya bekantskaper. Vi har varit ett glatt gäng som jag kommer att sakna mycket. Hoppas att jag kan behålla kontakten med några av dem. Det vore fint.

Vänner och bekanta

Likhet och skillnad mellan vänner och bekanta är något jag sällan tänker på. För mig finns ingen skarp gräns., det är subjektivt och kanske inte är så avgörande vad som är vad. Det kan ju ändras med tiden.

Häromdagen satt jag och fikade med en kvinna som jag lärde känna för gissningsvis 8-10 år sedan. Vi träffas ibland och har kontakt via facebook. Jag upplevde att vi hade ett bra samtal. Så säger kvinnan ”Vi känner ju egentligen inte varandra, vi är mer som bekanta, än som vänner. Men vi nu känner vi varandra bättre”. Jag behöll tanken för mig sig och har tänkt på den sedan dess.

Idag fick jag ett mejl från en tidigare kollega. Vi har inte setts på länge och jag hade mejlat om ett möte. Hon svarade att det inte passade just nu. Hon behövde bland annat prioritera sina vänner. Helt okej och jag respekterar hennes beslut.

Tanken som jag behöll från fikasamtalet tog chansen att utvecklas. Uppenbarligen har ingen av personerna sett mig som sin vän utan bekant. Gränsen är otydlig och föränderlig och faktiskt bra att man talar om den. Min nya tanke är dock att när man uttalar det, så får det en betydelse. Att få vara någons vän/väninna är fint. Att inte vara det är inte alltid lika upplyftande. Det kan bli avgörande med vad som är vad.

Nu ska jag låta den tanken vila och under tiden ska jag vara försiktig med att göra skillnad. åtminstone inte uttalade det i personens närhet. Men jag har nog ända tänkt att fortsätta betrakta de båda personerna som mina vänner.