En okänd man

En okänd man av Marguerite Yourcenar är en fin roman om en ung mans korta liv under 1600-talet. Det är ett händelserikt liv, långt ifrån lätt och mannen får kämpa på olika sätt. Som jag förstått det kom boken ut 1982 men har först nu översatts till svenska. Någonstans läste jag att boken började skrivas redan på 1930-talet men jag har ingen bra källa på det.

Jag har lyssnat på boken som radioföljetong i P1. Återigen ger radion mig chansen att upptäcka ett författarskap som jag missat, trots att denna kvinna suttit i både belgiska och franska akademin. Jag tänker att det här är sådan litteratur man borde läsa om. Nu drabbades jag av berättelsen och jag tror att jag skulle upptäcka mycket mer vid en omläsning.

Glädjande överraskning

Igår låg en liten lapp på hallgolvet. Det var post PostNord som inte levererat ett paket utan lämnat det på ett inlämningsstället. Paketet kom egentligen i fredags men lappen nådde mig först igår och ikväll kunde jag ta en promenad för att hämta paketet. Min första tanke var att det var böcker som jag beställt, men när jag öppnade dörren stod mitt bokpaket där. Då var mina andra gissning att det var en adventspresent från mina föräldrar, som är på väg.

Efter en lång promenad samt bokinlämning på bibblan, nådde jag paketutlämningen. Såg på handstilen att det inte alls var från mina föräldrar, utan ett helt annat paket. Åh, vilken överraskning.

Väl hemma öppnade jag paket och fann den finaste adventspresent från en väninna. Jag är så glad och tacksam. Te och noveller, som jag älskar så mycket. Verkligen en fin gåva.

Konsertminne

Jag går inte särskilt ofta på konsert. Jag lyssnar förstås på musik men inte så hängivet och jag har få idoler. Förra året jag i Örebro och lyssnade till Jakob Hellman. Jag diggade Hellman som ung och gör det fortfarande. Och självklart gick jag på konserten med min vän sedan tonåren, vi som var på Hellmans konsert för 30 år sedan. Nu har det gått nästan exakt ett år och i morse kom ett meddelade från min vän om att göra om vår succé. Tydligen har Hellman släppt biljetter till nästa år. Ja, självklart ska min kompis och jag gå!

Egentligen är jag inte helt förtjust i att boka biljetter ett i år i förväg särskilt inte nu när företag går in konkurs. Men ibland kanske man får vara lite rockrebell och våga.

Medan jag längtar till nästa höst så lyssnar jag på de gamla Hellman-låtarna, som är precis så bra som jag minns dem.

Kepsfundering

Har under lång tid noterat att det är allt vanligare med hattar, mössor och kepsar sitter kvar på huvudet även inomhus. Det förekommer inte på mitt jobb men jag tänker t.ex. i tv-intervjuer mm. Jag ser även att det går högre upp i åldrar och blir allt mer utbredd.

Med de etikettregler som jag fått lära mig, så är det oartigt att inte ta av hatten inomhus för män medan det finns tillfällen då kvinnor kan ha hatten på. Jag har även fått lära mig att hatten/mössan/kepsen i vissa fall kan vara en del av visst artistutstyrsel. De situationer jag tänker på, är när personerna har kepsen på sig i andra sammanhang.

För mig är det naturligt att ta av sig mössan/hatten/kepsen, så som man tar av sig ytterkläder när man kommer in någonstans. Jag tänker även att man byter om från arbetskläder till privata i privata sammanhang, dvs jag tänker att man inte på middag i fläckiga målarkläder, läkarrock, dammiga snickarbyxor etc.

För mig är det även naturligt att vi vill se varandra i ögonen. Jag tar alltid av mig solglasögon när jag ska prata med vänner och har faktiskt tänkt att det samma gäller för vissa skärmar som täcker ögonen. Jag vill gärna se vem jag pratar med.

Jag tror att det är dessa tankar som gör att jag reagerar när jag ser hatt/mössor/kepsar inomhus när det inte finns anledning att ha dem. Så jag vet vad jag väljer och hur jag vill bete mig.

Sakta, sakta

Igår när jag var på väg hem från min långpromenad föll snön. Stora flingor singlade ner och smälte mot backen. Smältvattnet frös under natten, det är tidvis halt och idag nollgradigt. När jag tittar ut ser jag nya flingor ibland. Ingen snö som lägger sig på backen men ändå lite vitt.

Själv sitter jag vid datorn med lappar runt omkring mig. Jag jobbar med mitt bokmanus. Det går framåt men det går sakta. Igår värkte jag fram en del idéer, fick saker och ting på plats. Det blir bra, de avsnitt jag skrev är viktiga men när man räknar ord och tecken så blev det inte så många. Så är det, det får man räkna med, vissa partier tar tid att skriva. Nu försöker jag fortsätta skriva men behöver även fortsätta städa bland lappar och tankar. En kreativ process kan ibland bli lite rörig men det går att styra upp.

Kanske är det en promenad som behövs, att få gå sakta i snöfall på hala gångbanor. Det brukar få fart på kreativitet och skrivande.

Långpromenad

Idag kom jag ut i hyfsad tid och begav mig ut på promenad. Det var grått ute och någon enstaka plusgrad. Igår var det halt men idag var det mer grepp under fötterna. Tog mig runt i närområdet, hade ett ärende som jag behöver in i ett lokalt centrum för att hantera och strosade vidare. Jag lyssnade till radionoveller och det var väldigt trevligt. Det fick mig att gå betydligt längre än jag tänkt. Det hann nästan mörkna innan jag kom hem.

Under promenaden pratade jag med det få jag mötte. En kvinna försökte tvätta ett staket. Det var helt nerklottrad. Fy så trist när andra bara förstör. Det var en hel rad med radhus som fått sina staket nedklottrade. Kvinnan kämpade på med att skura men det gjorde ingen större skillnad. Hon var lite ledsen för att det är för kallt för att måla över, det får vänta. När jag såg staketen, såg jag hur många av dem som var ommålade sedan tidigare där man kunde ana klotter därunder. Verkligen, verkligen trist.

Jag har inte hunnit börja fundera så mycket över julklappar än men är inte ens säker på att det blir något besök i år. Jag hoppas kunna resa till mina föräldrar om det är tillåtet då. Men igår kom jag på att det förutsätter att alla är friska och att julfirande snabbt kan ställas in. Måste alltså förbereda för att det kan bli en jul ensam. Vem kunde ana det kan bli så?

Perspektiv på corona

Genom åren har jag fått motta en del besked om vänner som fått cancer. Det är inget som jag vänjer mig vid, det känns i hjärtat varje gång. Erfarenheten gör att jag vet mer än jag gjorde tidigare men känslan är lika gripande varje gång och det är svårt att säga eller skriva något klokt till den berörda. Men självklart hör jag av mig och visar omtanke.

Häromdagen skrev en väninna om sin sjukdom på Facebook. Hon skrev att pandemin gjort att hon förlorade många jobb, hon hade relativt nyligen startat en egen firma. Men just det faktum att hon inte hade jobb, gjorde att hon hade tid att ta sig till läkare och därmed upptäckta cancern. Det hade hon corona att tacka för. Jag blev djup berörda av hela hennes text och hennes mod att skriva. En så annorlunda skildring av pandemin. Det ger perspektiv på livet.

Jag vill inte vänja mig vid dessa besked, jag vill inte bli avtrubbad. Däremot tar jag gärna till mig av olika perspektiv på livet och på pandemin.

Bilen är hämtad

Jobbade på som en tok under förmiddagen för att hinna ta en lunchpromenad till bilverkstaden för att hämta min bil. Nu är den lagad och servicen var god. Personalen var trevlig, hjälpsam, gav tips om sådan jag kan göra och sådant jag kan strunta i (för dyrt) och det är sådant jag uppskattar. Så klart kostade det en del men jag är glad för den hjälp jag fått eftersom jag inte kunde laga bilen själv. Bilen tillbaka på min parkering och det är jag glad för.

Planen för en ledig eftermiddag men den frös inne. Hann i alla fall en kort kvällspromenad innan ett kvällsmöte tog vid. Vi var en trio som hade textsamtal dvs vi diskuterade varandras texter som vi skrivit. Det är väldigt intressant att få läsa och kommentera andras texter ingående samt få höra hur andra uppfattar det man själv har skrivit. Det ger inspiration till fortsatt skrivande så nu är helgen räddad!

Ja, jag tänker att det är helg trots att jag inte hunnit lyssna på ”Spanarna i P1”. Traditioner är bra men det är även sömn och nu måste jag få sova. Radion lär finnas kvar även i morgon.

Månsken

Numera behöver jag ha lampor tända nästan hela dagarna. Det är gråmulet och blir mörkt tidigt. Det är även svårt att hinna ut på promenad i dagsljus. Ikväll när jag kom ut var det ett vackert månsken. Det var kallt och klart. Inte så dumt när man är rätt klädd. Jag ser knappt en människa när jag är ute. På något sätt önskar man få se lite liv och rörelse, särskilt när man sitter ensam inomhus hela dagarna. Jag fick i alla fall frisk luft och det är jag glad för.

Kvällens uppdrag är att läsa några texter får personer som går samma kurs som jag. Enligt planen skulle det vara kurs i helgen men den har förstås blivit inställd. Några av oss kommer att träffas digitalt och kommentera varandras texter. Det ska bli trevligt även om jag förstås saknar kursen. Hoppas att den kan bli av till våren.

Under kvällen har jag även tagit fram ritblocket. Jag har ingen talang för måla men det är rogivande tycker jag. Någon gång ibland jag fram papper och pennor och sitter en stund. Det är ett skönt sätt att släppa tankarna fria.

Kanske är det månskenet som lockar fram både texter och måleri? Eller så har jag det inom mig.

Krönika om ett förebådat dödsfall

”Krönika om ett förebådat dödsfall” av Gabriel García Márquez är en kort och kompakt roman där men redan in inledningen får veta att en man ska bli mördad och vilka som har denna otäcka plan. Ändå är det här en spännande, nästan thrillerliknande berättelse. Samtidigt känns det som en skröna. En enastående kombination som man sällan få chans att läsa.

För mig intresserar språk och komposition nästan mer än berättelsen, men självklart har helheten betydelse. Gabriel García Márquez tilldelades Nobelpriset i litteratur 1982 men av någon anledning har jag inte läst särskilt mycket av honom. Den jag minns att jag läst är ”Översten får inga brev”. Nu är jag sugen på att läsa mer.

Jag har valt att läsa den här boken som en del av mitt bildningsprojekt ”50 innan 50”.