Inställda föreställningar

Mina reflektioner med koppling till metoo-bekännelser fortsätter. En sak som sker nu är inställda tv-program och teaterföreställningar. Det innebär att det är väldigt många som blir påverkade, dvs hela produktioner och publik.

  • En första reflektion är vikten att ta tag i bekymren tidigt eftersom konsekvenserna kan bli så stora när man låter det fortgå.
  • En andra reflektion är att just nu får man gilla läget. Man får hoppas att de andra i produktionen inte lider alltför stor skada, att alla parter hjälps åt för att hitta lösningar.
  • En tredje reflektion att det krävs en strategi för hur detta ska hanteras i framtiden. Jag vet inte vad som är bäst och det gör ju ingen annan heller. Det är ingen som har erfarenhet av det vi ser nu. Det finns även inslag av marknadsföring och visa handlingskraft. Vissa institutioner har inget annat sätt att visa att de bryr sig, mer än att ställa in. Detta behöver utvecklas så att förövare straffas men att inga andra behöver ta konsekvens.
  • En helt annan reflektion är att detta inte ger någon hållbar lösning. Här finns flera förlorare, både medarbetare och publik. Men inget blir egentligen bättre av en inställd föreställning.

Min egen slutsats är att det inte finns något tydligt rätt eller fel och att det därmed krävs lite ödmjukhet för olika lösningar. Vi får lära oss av situationen. Däremot behövs ingen ödmjukhet för förövare, enbart sedvanlig rättsäkerhet.

Annonser

Härvan med kulturprofilen

Är faktiskt väldigt upprörd ju mer jag läser om den sk. kulturprofilen som anklagas för övergrepp mot kvinnor och som nu tycks bli av med olika former av bidrag kanske även en kunglig medalj.

Det tog en stund för mig att komma på vem det var, eftersom har inte är känd för mig men snart stod det klart. Med den kunskapen förstår jag nu hur nära kopplingarna är till Svenska akademin.

Det leder till en annan typ av upprördhet. Som jag förstår det, är kopplingarna så nära att akademin mer eller mindre ger bidrag till verksamheter där de själva är engagerade och delaktiga. Varför har ingen ifrågasatt det tidigare? Och varför tas inte detta upp nu? Samma sak med rekommendationen av den kungliga medaljen? Hur gjordes den bedömningen? Jag inser ju att tidningarna vet, men inte kan skriva om det rakt ut så länge som personen ska vara anonym. Min förhoppning är att de går till djupet med hela denna härva. Ordet nepotism ligger mycket nära tillhands och tids nog behöver detta ifrågasättas.

Mer diskussion

Följer varje dag händelseutvecklingar kopplade till metoo-bekännelserna som blir fler och fler. Jag tycker debatten är viktigt och bra. Samtidigt vet jag hur svårt det är att ändra värderingar och jag ser med viss oro på utvecklingen. Att berätta är ett viktigt steg men vi har så mycket mer att göra innan ändring faktiskt sker.

En farhåga är att det som har utsatt kvinnor för olika typer av övergrepp, nu åker ut i kylan. Vart tar de vägen? Vad händer med dem? Genom att de inte finns kvar i sammanhang, finns inte heller någon form av samtal och behandling. Företagen där de varit anställda har köpt ut och har inte längre något rehabiliteringsansvar. Jag är inte övertygad om att utanförskapet leder till bättring. Självfallet ska de stå för vad de gjort men hur kommer vi vidare?

En annan farhåga är nu att många män (även kvinnor) förväntas vara helt tysta. Som jag upplever det är detta en tid för utsatta kvinnor att tala. Andra åsikter och perspektiv är inte välkomna. Självklart ska vi stötta kvinnor som blivit utsatta. Men kan det göras och ändå välkomna en diskussion? Jag tror att vi behöver prata. Även om vi inte är helt överens. Att tysta ner, förbjuda andra att yttra sig, ser jag inte som en långsiktig lösning.

Jag tror att vi ganska snart behöver gå vidare från att berätta om händelser, leta syndabockar till att ta mer av diskussion och skapa förändring.

Jag som mörk skugga

Var ute lite för länge på eftermiddagspromenaden. För länge i det avseendet att det hann bli mörkt och jag hade för få reflexer på mig. Tänker inte riktigt på det, när mörkret så sakta sänker sig. Och helt plötsligt får jag skämmas när jag är en mörk skugga i trafiken. Det är hög tid att reflex-preparera alla jackor.

Promenaden är förövrigt en bra tid för tanke och reflektion. Jag hittar lösningar på problem och inspiration till nya projekt. Idag har jag kommit på hur jag ska fixa adventspresenter till mina föräldrar. Det blir morgondagens uppdrag. Jag har även kommit på hur jag ska ändra i en novells om jag jobbar med nu. Det tar jag tag i direkt.

Promenaderna betyder så mycket, på många olika sätt.

Hur långt är ett snöre?

Under hela mitt liv har jag blivit uppmuntrad till att ställa frågor: i skolan, kurser, seminarier etc där syftet har varit att jag ska lära mig något. Ansvariga har alltid sagt: ”Det finns inga dumma frågor”.

Nu tycker jag mig se en ändring. Den senaste månaden har jag vid flera tillfällen hört en föredragande säga: ”Hur långt är ett snöre?, när de får en fråga som är svår att svara på. Ett subtilt sätt att säga att det är en dum fråga men budskapet går fram. Jag har självklart hört uttrycket tidigare men numera hör jag det mer frekvent än någonsin.

Även om vissa frågor är svåra att svara på, är det möjligt att ge beskrivningar och exempel. I mitt tycke får man anstränga sig för att kunna förklara. Kan man inte svara, kan man även förklara varför det är svårt eller helt enkelt enbart erkänna att man inte kan svara. Däremot, tycker jag, att det inte är okej att lägga skulden på den som ställt frågan, ifrågasätta frågan eller frågeställaren. Det är inte den föredragandes roll att värdera om en fråga är relevant eller ej. Den som undrar och frågar har sina skäl, väl värda att respektera. I de fall som jag har varit med om, har det varit fullt möjligt att resonera fram till ett svar på det som frågeställaren vill veta.

Jag vill värna traditionen att alla frågor är tillåtna. Den öppenheten förtjänar vi att ge varandra.

Nocturner

Nocturner av Kazuo Ishiguro är fem fristående berättelser som alla har en nära anknytning till musik. Det är tidvis en avslappande och skönt läsning, tidvis lite spänd, vilket ger en livgivande balans.

Alla berättelser har gemensamt att det är manliga musiker som är berättarröster. Även om musiken är central, är innebörd och budskap något annat. Det är välskrivet och jag  blev snabbt omsluten av stämning i varje berättelse.

Eftersom jag själv gillar noveller, så uppskattar jag detta format med fem berättelser, totalt på drygt 200 sidor. De är avgränsande men samtidigt finns allt viktigt där, djupen är lika djupa som in en lång roman. Jag ger er en varm rekommendation att läsa denna bok.