Plugg, prov och promenad

En tärande tisdag. Har suttit och läst om marknadsföring hela dagen. Hade en webbskrivning med deadline i kväll och jag tyckte att det vara svårt att veta vad jag skulle lära mig och kunna utantill. Det vi visste om provet var ett det fick ta max 30 minuter och bestod av 16 frågor, många ja/nej alternativ och några med fritextsvar om max 12 ord.

Det visade sig att tiden var knapp och att varje fråga bestod av ett antal olika påståenden att ta ställningen till. En del frågor var självklara, andra betydligt svårare att tolka. Jag vet inte hur det gick. Jag hann i alla fall igenom allt på ca 28 minuter. Tyvärr räcker ju inte de två sista minuterna till kontroll, så jag hoppas att jag inte gjort uppenbara slarvfel.

Efter provet var det skönt att ta en Power walk. Skönt i den bemärkelsen att det känns frigörande att röra på sig. Däremot var det kallt. Jag var för tunt klädd, frös under rundan och har frusit resten av kvällen.

Känner mig sliten och tänker att det är ett skäl att snart krypa ner i sängen.

Annonser

Nyfiken på förpackning

De senaste dagarna har jag varit låg på energi. Jag är trött i kropp och skalle, inte sömnig utan orkeslös. Idag kände jag att det även påverkar mitt humör. Idag känns skolarbete inte roligt och jag har svårt att koncentera mig på att läsa. Känner att jag är mer negativ än jag vill vara.

Promenad och kaffe är min universallösning på detta problem. Idag krävdes dock mer. Jag tog en promenad till affären för att köpa något att ta till mitt kaffe. Eftersom jag vill ha något mindre onyttigt, kollade jag på raw balls. Jag tycker att vissa sorter är goda medan andra är direkt oätliga. I affären fastnade jag för dessa små godbitar. Jag reagerade dock på förpackningen. I det lilla fönstret ser jag tydligt tre små bollar. Enligt texten ska förpackningen innehålla fyra bollar. Vad innehåller resten av förpackningen? För mig är det så uppenbart att tillverkaren försöker lura ögat och vilseleda för att få oss att tro att förpackningen innehåller fler bollar. Även om det står att innehåller är fyra stycken, så är den texten så mycket mindre än fönstret. Resten av förpackningen innehåller luft, så är kartongen onödigt stor. Det känns inte okej. En stressad dag är det alldeles för lätt att missuppfatta informationen och tolka innehållet baserat på kartongen.

En gång i tiden trodde jag att lagstiftningen var tydlig när det gäller förpackningar. Nu är jag inte så säker längre. Ett paket som tidigare var ett halvt kilo kaffe är numera 450 gram. Det som var en 100 gram chokladkaka kan numera vara både 90 gram och 130 gram. Det är sannerligen inte lätt att vara konusment.

Kaffet var i alla fall gott och den lilla bollen får betyget 2+ på en femgradig skala.

Stavning

Har en tanke om att jag blir sämre på stavning. Eller rättare sagt att jag inte utvecklar min förmåga till stavning. Anledningen är att jag väldigt ofta skriver vid ett tangentbord och i Word. Om jag är osäker, går jag inte till en ordbok, utan chansar och ser om det blir rätt, jag använder stavningskontrollen. När jag skriver förhand, är det inte möjligt. Om jag blir osäker, måste jag slå upp ordet och på så sätt lär jag mig till nästa gång. Ofta råkar jag se något annat när jag ändå är i ordboken och på så sätt lär jag mig mer.

För stunden är det förstås snabbt och enkelt att låta Word hjälpa till. Det är den långsiktiga effekten jag tänker på. För mig handlar det inte om vanliga ord, slarvfelen utan de ord som jag skriver väldigt sällan och inte lärt mig stava i skolan.

Å andra sidan, en del av förmågan till stavning, kommer av att se orden dvs jag lär genom att läsa. Att läsa mycket är en viktig del för att utveckla mitt eget skrivande. Tänker att det kanske även påverkar min stavning. Det ger ju ett incitament att läsa mer faktaböcker, mer av vetenskaplig texter och annan litteratur med fler svåra ord.

Som sagt, detta är enbart en tanke som slagit mig.

Ett mejl med mening

Härom dagen fick jag ett mejl. Det var ett svar på ett mejl som jag själv skickat till en chef inom ett kulturetablissemang. Jag hade skrivit om en önskan, en förslag till ändring i deras verksamhet.

Det som gjorde mig så varm, var den personliga tonen i svaret. Det märktes tydligt att mannen läst med intresse, tänkt och svarat med egna ord. Det var varmt och personligt. Det var inget standardmejl eller bortförklaringar. Jag själv hade varit noga med att vara öppen i tonen, helt utan krav och förebråelse.

Vill man få till en förändring, behöver man nå en annan människa. Att skälla, klaga, få personen att känna sig dum leder mycket sällan någonstans. Tvång kan möjligen fungera för stunden, men är sällan fruktsamt i längden. Jag vet inte om mitt förslag kommer att bli verklighet. Det kan ta tid med tanke på planering, hitta samarbetspartners mm. Däremot känner jag mig säker på att jag sått ett frö som föll i god jord. Det ska jag se till att vårda och vattna med tiden.

Föränderliga tider

Lär mig nya saker varje dag om min samtid.

Vid senaste teaterbesöket överhörde jag ett samtal där personera uppdaterade varandra om gamla bekanta, vem som blivit ihop med vem och vem som gjort slut. Det påminde i hög grad de samtal jag hade under tonårstiden. Samtalet fördes dock av personer i 75+ åldern. Tänker att verklighetens pensionär är en stor och bred grupp men många intressen.

Läste i en facebookgrupp om en desperat förförfrågan om akut fransförlängning. Någon annan har vågat fråga hur ögonfransar kan vara så akuta, men vi har ännu inte fått svar. Väntar med spänning på att få veta. Kan väl konstatera att vi använder, tolkar och värderar begreppet akut på olika sätt. Inte så konstigt att kommunikation är svårt och att vi missförstår varandra.

Har reflekterat över att få kvinnor kvalar in direkt till finalen i Melodifestivalen. Samtidigt är det kvinnor som drar upp medaljstatistiken för Sverige i OS. Kan man dra någon slutsats av det? Jag vet inte, men jag ska med stort intresse följa utvecklingen.

Power Walk i lätt snöfall

Kvällens Power walk gick i lätt snöfall. Det är lite mysigt, det ger ett mjukare och mer dämpat intryck. Vi har fortfarande ganska lite snö, mycket töar bort dagtid, så det räcker knappt till pulka- eller skridåkning.

Eftersom jag närmar mig en tidpunkt då jag ska börja med intervaller – jogga och gå, så har jag börjat fundera över kläder. Jag vill inte vara alltför bylsigt klädd i joggandet men samtidigt vill jag inte bli kall när jag går. Jag vill även ha bra skor på fötterna. Det här är inte ett bekymmer, det handlar om att vara förberedd och att undvika framtida problem. Jag vet av erfarenhet att ofunktionella kläder som kan bli ett hinder för min träning, en ursäkt för att ta genvägar eller ställa in träningen. Därför är jag angelägen om att ha kläder som fungerar i alla väder. Jag tänker lager-på-lager-principen och ska leta fram bra alternativ.

Dagen notering under promenaden är att alla hundar jag mötte var ljusa dvs vit eller ljus beige päls. Jag mötte inga bruna eller svarta hundar. Undrar om det går trender i olika hundraser dvs om olika raser är olika populära i olika tider och om det även finns andra trender tex olika popularitet i olika områden, umgängeskretsar mm. Har aldrig tänkt på sådant tidigare men inser att en hundägare troligen väljer noga inför ett köp.

Nu när jag ändå är här

Ikväll har jag varit på utflykt i en av Stockholms södra förorter, Årsta. Jag besökte Årsta torg som tycks vara byggt tidigt 50-tal (gissning) och det var mitt första besök. Anledningen var att jag vill se en pjäs ”Nu när jag ändå är här” som spelade så en scen i Centrumhuset.

Pjäsen är en del av KulturhusetStadsteaterns satsning på Kretsteatern som Sissela Kyle driver. Idéen är låta teatern komma ut till folket dvs olika platser i Stockholm. Jag gillar idéen även om jag inte riktigt tror på den. Det är kul att få upptäcka små mysiga teaterscener och olika stadsdelar/förorter. Samtidigt är det ju enklast för alla att ta sig in till stan. Jag är inte övertygad om att de når en ny publik. Snarare så att sådana som jag, tar sig ut i förorten. Men jag är gärna fel.

Ikväll såg jag ”Nu när jag ändå är här” som är terapiteater. Den har spelats och spelas som soppteater och var en del av flera föreställningar som har sin grund i terapisamtal, som den kan se ut. Per Narsoskin är författaren. Pjäsen spelas av Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos och är regisserad av Niklas Hjulström. Jag tycker Gunilla Nyroos är fantastiskt bra och det var anledningen till min ihärdighet i att få se pjäsen. Jag tycker att pjäsen är intressant som bland annat tar upp hur svårt det kan vara att se vissa saker hos sig själv. Det är tänkvärt.

Vill också ge en eloge till Sissela Kyle som gav en varm inramning på kvällen. Hon välkomnade i dörren och kollade biljetten och gav en introdukton på scen. Hon bidrog till en nära, nästan familjär stämning och spred mycket värme. Nu ska jag spana in mer av Kretsteaterns program. Kanske jag får se mer av Stockholm på detta sätt.