Svårt med namn

Jag är inte superinsatt i genusdebatt och hen-diskussioner. Jag ser människor som människor. Jag ser inget konstigt i att några av oss är kvinnor och att andra är män och jag gör ingen värdering i det. Därför har jag inget emot att använda ord som han och hon. Jag tycker att det gör konversationen levande.

I måndags upptäckte jag ett nytt namn i min studiegrupp. Det är en person jag inte stött på tidigare och ingen annan heller i gruppen. Vi blev osäkra men bestämde oss för att det måste vara personens eget ansvar att agera. Ikväll kom ett mejl, dvs när vi andra redan har jobbat i tre veckor! Personen har ett namn som jag tolkat som kvinnonamn. När jag googlar ser jag bild på en man. I facebook syns bild på en person i cyklop. Som sagt, det spelar ingen roll och jag lägger ingen värderingen i det, men jag vill ändå gärna veta. Jag vill veta hur jag ska tilltala personen. För mig känns det väldigt stelt och opersonligt att här skriva ”personen” när det handlar om en studiekamrat.

För mig är det ett litet exempel på hur svårt det kan vara att kommunicera och interagera i vårt samhälle. Säkerligen att någon har annan uppfattning, kanske uppfattar mig som trångsynt. Men jag vill verkligen inget illa. Jag vill bara tilltala personen korrekt och använda det rika språk som vi har.

Annonser

Välfyllda dagar med nerv

Att plugga innebär att bland annat att leverera olika PM och rapporter som visar att jag lärt mig något. Har nu haft inlämningar tre dagar i rad: söndag, måndag, tisdag. Min ambition är att hålla lagom nivå och att inte överarbeta. På en uppgift har jag redan fått svar. Med tanke på hur snabbt svaret kom, så måste granskningen ha varit mycket ytlig och antagligen la jag några timmar för mycket på uppgiften. Nu får vi se vad som händer med de andra två. Det är så svårt att avgöra med nya lärare eftersom varje lärare har sin egen stil och sitt eget sätt att bedöma.

Laddar för att skriva en tenta ikväll. Innan dess ska jag på en anställningsintervju. Det finns en viss ”nerv” i dagarna. Jag försöker vara lugn, ta en sak i taket men ibland far tankarna iväg på andra uppgifter. Tiden räcker inte riktigt till. Jag har några ytterligare dagar på mig att bestämma om jag ska fortsätta alla kurser under hösten eller hoppa av någon.

Dagens intervju blir intressant eftersom jag kommer kunna ställa fler frågor om tjänsten och även mer av mina förväntningar. Jag hoppas att det ska ge mig vägledning för att veta om det är ett jobb för mig eller ej. Än så länge vet jag inte men det är bra att vara kvar i processen. Beslutet behöver ju inte fattas än.

Satsumas

Igår kom jag hem från butiken med en påse med satsumas. Jag är egentligen inte så förtjust i frukt, förutom nu när jag äter jag svenska äpplen. Satsumas får mig dock att tänka på farfar och då blir det gott.

I mitten av 80-talet, var farfar mycket förtjust i satsumas. På den tiden fanns mandariner, klementiner och satsumas. Han var jättenoga med att det skulle vara just satsumas, inte vilken småcitrus som helst. Än idag kan jag förvånas över hur många som inte vet att det finns olika sorter, eller säger fel namn.

Farfar dog 1986 men jag fortsätter att älska satsumas. Och varje gång tänker jag på farfar.

Intensivt pluggande

Vågar jag skriva att pyjamasbyxorna fortfarande sitter på trots att klockan passerat 18.00? Ja, ibland får man inse att det är sant och bjuda på sanningen. Var uppe tidigt i morse och har pluggat intensivt hela dagen. Nu har jag lämnat in en skrivuppgift. Den här terminen jobbar jag även på att lämna in i god tid, att inte överarbeta. Det är svårare än man kan tro. Det känns lite oroligt. Hoppas att det går bra.

Nu har jag en kort stunds paus innan kvällens grupparbete drar igång. Om jag skyndar mig, hittar jeansen så kanske jag hinner köpa mjölk till kaffe. Det skulle förgylla min frukost avsevärt. Tror faktiskt att jag är värd frisk luft.

 

Höstmarknad

Tog en paus i pluggandet för att besöka en höstmarknad. Jag är egentligen ingen marknadstyp men strålande sol och 17 grader varmt är perfekt för en promenad och ett marknadsbesök. Jag är uppvuxen i Närke, där Hindersmässan sker i januari och som barn var det alltid kallt att gå bland marknadsstånden. Minns även några besök på Kiviks marknad, som jag förknippar med hetta och damm. Då är en höstmarknad att föredra.

Jag attraheras dock inte så mycket av utbudet. Det händer att jag kollar in korgar, smörknivar, ullsockor och provsmakar salami men det blir sällan köp. Jag är inte så imponerad av kvalitet på det som säljs och jag tycker inte att priserna är tillräckligt attraktiva med tanke på att man missar garantier, bytesrätt mm. Det blev inget köp idag heller.

Promenaden var dock ljuvlig. Det är soligt och grönt och i trädgårdarna bågnar träden av frukt. Det är tur att jag inte är fotograf, då hade jag aldrig kommit fram. Det är så vackert nu. Så svårt att slita sig bort blicken och gå in till skolböckerna igen.

Pennskaftet

Elin Wägner skrev Pennskaftet 1910 och temat är kampen för kvinnors rösträtt. Det är en trovärdig skildring av Stockholm på 1910-talet och den politiska kampen. Pennskaftet, ett smeknamn, för Barbro som är en ung kvinna och journalist. Hon är en av de kvinnor som engagerar sig i kampen för att kvinnor ska får rätt att rösta och hon gör det på ett både modigt och vågat sätt. Samtidigt finns kärleken och relationen till en man som också är en viktigt del av berättelsen.

Jag började läsa förra året men kom inte in i boken. Boken råkade lämnas kvar i en ryggsäck som varit undanlagd under vintern och i somras kom boken fram igen. Jag mindes inte alls vad jag läst och fick börja om från början. Det tog emot, men så kom jag över en tröskel och hela berättelsen öppnade sig för mig.

Tidigare har jag läst Norrtullsligan av Wägner. Eftersom jag visste för lite om Stockholm, i början av 1900-talet, och miljöbeskrivningarna var magra, har jag försökt lära mig mer bla sett på gamla foton. Det hade jag viss nytta av nu, eftersom miljöbeskrivningarna är begränsade även in denna berättelse. Det är inte det fattigaste av Stockholm som visas upp. Klasskillnaderna var stora och det kan var svårt att veta karaktärernas sociala ställning.

Att läsa boken i valtider innebär att man tydligt ser att kampanjandet var tufft och orden hårda redan på den tiden. Det var inte helt lätt att få människor att ställa upp och jobba för en god sak, däremot lätt att få bedömd och förminskad. Det tycker jag att jag känner igen, även idag.

Min läsupplevelse började i moll men slutade i dur. Det har gett mig massor av tankar som jag absolut bär med mig. Just nu tänker jag på att Wägner, sent i livet, blev invald i Svenska Akademin. Jag tänker att hon skulle ha behövts där en längre tid, även idag. Personligen känns det en aning ironiskt att det är Horace Engdahl som skrivit en inledande text till utgåvan.

Jag har läst denna bok som en del av mitt bildningsprojekt ”50 innan 50”

Komplimang

Grävde lite i garderoben och fick fram en favoritskjorta som jag inte använt det senaste året. Det blev ett glatt återseende. Det är en storskjorta med härligt fall och skön färg. Jag älskar den.

En kvinna kom fram och sa ”Åh, den färgen klär dig”. Jag tackade och blev så glad för komplimangen. Det roliga är att det inte är första gången. För några år sedan satt jag vid frukostbordet på ett hotell i Malmö, när en okänd kvinna kom fram och gav mig en komplimang eftersom jag passade så bra i färgen. Det gör förstås att jag älskar skjortan ännu mer.

Jag undrar om det bara är färgen eller om det är något mer. Kanske syns det när vi trivs i kläderna. Jag känner mig alltid så harmonisk i denna skjorta och jag undrar om det är det som syn. Jag vet inte. Däremot vet jag att jag ska vara rädd om min skjorta, så att jag kan ha den kvar länge.