Efter jobbet idag hade jag ett ärende in till stan. Det är en märklig upplevelse. Det är så många butiker som är stängda, andra har skaffat andra lokaler. Många av de butiker som finns kvar har begränsade öppettider. Jo, jag fattar att det är så det ska vara men det är ändå märkligt att se. Det är ett annat Stockholm, annorlunda.
Hemsöborna av August Strindberg är en nätt roman men stort innehåll. Kanske mer känd för sin inledande mening är hela berättelsen. Här får vi följa Carlsson bravader när han som landkrabba kommer ut i skärgården med moderna tankar om jordbruk och hur man gör affärer. Madam Flod finns där, hennes son, andra skärgårdsbor och en del nya gäster. Det ger berättelsen liv till en riktigt skärgårdsskildring.
För mig är det trevligt att ha läst den men det är ingen läsupplevelse som går direkt till mitt hjärta. Till att börja med hade jag lite svårt det ålderdomliga språket, rytmen men efter lite träning kom jag snart i stämningen. Jag kan även tycka att jag sakande lite värme, någon karaktär att tycka om. Den här historien har många säregna personligheter, man kanske ingen som jag skulle vilja ha som vän.
Jag har läst boken som en del av mitt bildningsprojekt ”50 innan 50” och känner mig lite mer beläst Strindberg efter denna läsning.
Vaknade med fruktansvärd huvudvärk så dagen har varit ovanligt seg. Får erkänna att det påverkar koncentrationen även om jag försökt få mycket gjort. Ömsom framgångarm, ömsom bakslag. Som vanligt, alltså.
Framåt lunchtid kom dagen höjdpunkt då det damp ner ett vackert kuvert i brevlådan. En inbjudan till dop i slutet av augusti. Det känns väldigt fint att ha något glatt att se fram emot. Då har jag antagligen fått svar på antikroppstest och vet hur nära den lille jag vågar gå. Fram till dess ska jag klura ut någon fin present.
När jag kände mig klar med jobbet, tog jag mig till bibblan för att hämta en reserverad bok. Jag har flera böcker här hemma, vilket går bra eftersom det är sommarlång med lite längre lånetid.
Nu väntar jag på att tvättmaskinen ska jobba klart. När tvätten är hängd är dagens göromål klara och då väntar bokläsning som belöning. Jag älskar belöningar.
Det var nästan ödsligt ensamt att vara på kontoret idag. Ytterst få fanns där bortsett från städarna. De kämpar på som vanligt, visserligen mindre sopor mm men desto viktigare att hålla rent. Det gör ett fint jobb. Mitt eget jobb vill jag inte recensera.
Eftersom jag var helt ensam så drar jag på mig ovanor. Fikade vid skrivbordet, åt lunch vid skrivbordet utan att ta rast som jag borde. Satt dessutom kvar alldeles för länge. Det regnade ut så jag kände inte alls för att gå ut.
Kan ju inte bo på jobbet så till slut gick jag iväg och tog en omväg via några sportaffärer. Tänk, det är likadant varje gång en långvandring närmar sig, jag kolla utrustning och funderar över vad jag behöver. Kan jag hitta något som underlättar vandringen, eller sänker vikten på packningen – ja då blir jag glad. Alltså googlar jag på kvällarna på vattenrening och regnskydd och om jag passerar en sportbutik så kollar jag utbudet.
Ikväll har jag lyssnat på några sommarpratare. Tyvärr är de få som är riktigt bra. Det är för mycket av innantilläsning eller som att de förställer sig på något sätt. Det känns inte riktigt naturligt, tycker jag. Men det är lång tid kvar och än finns det hopp och höjdare.
Nej, ingen tur idag heller. Det är bara att jobba på och stå ut. Idag strulade tekniken, ingen telefon som fungerade. Jag var nästan klar med en uppgift när jag insåg att jag hade gjort fel, och det finns ingen annan än mig själv att skylla på. Den insikten har jag i alla fall. Ibland önskar jag att fler hade sådan självinsikt istället för att skylla ifrån sig. Lyckades även med konststycket att falla platt ner på vardagsrumsgolvet. Vet inte riktigt hur det gick till men där låg jag i alla fall. Jag måste lära mig att stå ut. Och att stå upp.
Slutade två timmar senare instället för en timme tidigare. Jag får göra ett nytt försök till kortare arbetsdag i morgon. Nu är det i alla fall bara åtta arbetsdagar kvar innan det är semester. Visst är det märkligt hur man kan älska ett jobb som tar för mycket av min energi.
Längtan till semestern är stor och nu har jag mentalt börjat nedräkningen. Två veckor kvar. Nio arbetsdagar. Det är svårt att vara riktigt lika effektiv som jag skulle vilja vara. Men jag kämpar på. Det är relativt få som jobbar nu, så det är färre mejl och färre telefonsamtal. Men ungefär lika mycket som kan gå fel, som vanligt.
När jag tänker tillbaka på våren så är det just alla fel som jag har behövt hantera som utmärker perioden. Jag har inte haft flyt med något. Allt som kan krångla, har krånglat och allt som kan gå fel har hänt mig. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Visst har man otur ibland men den här våren har varit exceptionell. Men – det goda är att man lär sig massor. Och det ger ett gott självförtroende att ha klarat av alla prövningar.
Eller kanske inte riktigt alla. Några finns kvar. Tur att jag har nio dagar kvar till semester börjar!
För en tid sedan åt jag en maträtt som gav mig som små sår och blåsor i munnen. Idag hände det igen. Nu har jag analyserat intag och ser åtminstone en gemensam nämnare: kryddor. Båda rätterna har varit strösslade med kryddor. Dvs kryddorna har inte kokat ner eller stekts utan strötts över när rätten är klar att servera. Det är inte färska örter utan mer som torkade eller rostade kryddor.
Det är i alla fall en tes. Kanske att jag har viss känslighet. Frågan är om det är alla typer av kryddor som blir starka i munnen eller någon speciellt. Är ju inte jättesugen på att testa men vill gärna veta. Eller så är det något annat.
Med halsont och huvudvärk är man förstås inte välkommen någonstans, inte ens affären som har eftertraktad mjölk till kaffet. Håller mig inomhus och har inte ork till så mycket mer. Igår sov jag bort större delen av dagen och idag skulle jag behöva gå ut lite mer, för att få frisk luft och ny energi. Regnet motarbetar mig mentalt. Det känns tryggt att vara inomhus.
Tryggt men ändå lite begränsat. Jag minns i mars, känns lite avlägset, då det var diskussioner om hamstring. Vissa köpte på sig toapapper och pasta, andra kaffe och tandkräm. Jag har nog försökt att tänka att jag alltid ska ha mat hemma för minst två veckor men ibland glömmer jag mig. Jodå, jag har så att jag klarar mig men det lär bli lite torftigt efter en tid. Det finns mer nyttiga varor än goda. Ganska trist, kan jag tycka.
När huvudvärken håller sig på rimlig nivå kan jag läsa men när den ökar i intensitet får det blir radiolyssnande. Jag ligger lite efter i lyssna på Sommar i P1 men snart är jag ikapp. Av de jag lyssnat på har jag gillat Micael Bydén och Björn Natthiko Lindeblad bäst, tätt följd av Sofie Sarenbrant. Hoppas dock på bättre program framåt, något som går rakt in i hjärta och fastnar i minnet.
Dotter saknad av Anna Jansson är en spännande deckare som utspelar sig vid Hjälmaren. Det är första boken i en ny serie av Jansson och denna gång är det en manlig kriminalinspektör som har huvudrollen. Serien utgår från Örebro och dess omnejd.
Här får vi lära känna en polis som ägnar all ledig tid till att leta efter sin egen dotter. Dottern försvann för fem år sedan i Hjälmaren men har inte hittats. Det finns ett liknande fall med en annan försvunnen flicka vid samma plats. I lilla Hampetorp bor flera personer med relationer till de döda kvinnorna och där händer en hel del märkligheter.
I den här berättelsen finns en hel del kopplingar till ohälsa av olika slag och sjukvård, vilket man förstår att författaren kan. Jag tycker att det bidrar mycket till berättelsen som har mycket fokus på människorna i berättelsen. Karaktärerna har många intressanta sidor och känns äkta. För mig är det spännande berättelse med många nya händelser hela tiden. Jag ser absolut fram emot nästa del serien.
Köttets tid av Lina Wolff är en säregen roman. Den går nu som radioföljetong på P1 där Gunilla Röör gör en innerlig uppläsning. Det är 21 delar som tar en till en udda personligheter i ett Spanien jag inte alls känner igen.
I berättelsen finns en medelålders journalist som rest iväg på ett resestipendium. På en bar i Madrid möter hon en man som söker tillflykt. Han har varit med i ett obskyrt tvprogram i hopp om att vinna tillbaka sin fru. Han säger sig vara jagad av både organhandlare och en nunna som bara har en tumme. En rad av mycket märkliga händelser för berättelsen framåt.
Jag ser inget intressant i detta. Min upplevelse är att det är besynnerligt, osmakligt och ganska obehagligt. Jag förstår inte alls vad författaren vill berätta med denna motbjudande berättelse. Jag ska ärligt säga att jag hade mycket svårt för Wolffs ”De polyglotta älskarna”, men vet ju att den blev både uppskattad och prisbelönt. Kanske finna andra som gillar även denna berättelse, men jag tillhör inte den skaran.
