Hög tid att agera hållbart

Enligt min mening behöver vi alla ta ansvar för klimatet och jordens resurser. Jag menar inte att vi ska vara dumsnåla men jag anser att vi inte ska slösa i onödan.

En gång i tiden jobbade jag på ett företag där jag hade personal i både Sverige och Finland. Vi kämpande hårt med att få in gemensamma rutiner. Vi hade massor av telefonmöten som efter en tid ersattes med videomöten. Visst träffades vi även fysiskt men vi la stor möda på att minimera antal resor. Det handlar både om att spara klimat, tid och pengar. Det var svårt att få med alla på förändringarna men vi var riktigt duktiga på det. Av det skälet blir jag så otroligt irriterad när jag fortfarande ser personer för företaget som flyger alldeles för ofta, personer som inte tar till sig teknikens möjligheter.

Så snart jag ser detta slöseri med resurser, oavsett företag, försöker jag att undvika det företaget. Det är viktigt att markera att jag inte accepterar slöseriet. De missar mig som kund. Tyvärr är det inte lika lätt när det gäller myndigheter. Där behöver jag tydligen ta till andra knep. Vilket i sig oroar mig eftersom jag gärna ser att myndigheter tar rollen som förebilder. Jag tycker inte att det är okej att slösa med skattepengar på resor, hotellnätter och traktamenten och restid när det finns alternativ. Alla måste vara öppna för utveckling och ett hållbart agerande, även om det inte går att tjäna pengar på det. Det handlar bland annat om ett gott ledarskap.

Annonser

Tidens larm

Tidens larm av Julian Barnes är en roman om den ryska kompositören Sjostakovitj. Det är en relativt kort roman som rymmer ett helt liv. Den rymmer mycket av musik och politik.

Jag känner inte till kompositören och faktiskt inte heller allt om den ryska inrikespolitiken (kanske att jag borde). I romanen blir det tydligt vilka förhållande ryska musiker kan leva under. Nu är det ämnen som inte engagear mig så mycket. Av det skälet blev det en sval läsning för mig del.

Det som får mig att läsa vidare är Barnes sätt att skriva. Jag tycker att han skriver otroligt bra och han är en av mina favoriter till nobelpris. Osäker på om denna roman tar honom dit men stil- och språkmässigt så uppskattar jag hans sätt att skriva.

Figge och Bruno

Det finns många fåglar i träden och buskarna där jag bor. Några passerar flyktigt, andra tycks bo här i området. Två små pilfinkar boar in sig, under taket nära min balkong. Jag kallar dem för Figge och Bruno.

Idag har Figge och Bruno ägnat sig åt parningslek. De är inte blyga men jag vågar knappt röra mig. Vill ju inte störa.

 

Förväntningar

När jag vandrade igår, var det tre kvinnor som kom med samma tåg och startade ungefär samtidigt. En äldre kvinna i långbyxor, grova kängor och rejäl ryggsäck. Det två yngre kvinnorna var lättare klädda. De ena hade friluftskläder och långa, lätta kängor, den andra var klädd i tights och löparskor. De gick tillsammans och pratade livligt. Eftersom jag vill ha lugnt och ro, försökte jag skapa lite avstånd och släppte fram dem. För mig får man ha vilka kläder man vill. Det jag tänkte på var dock deras förväntningar på dagen och vandringen eftersom det såg ut som att de skulle ut på olika turer.

Efter någon kilometer stoppade de för att en skulle byta skor, några hundra meter senare ville någon annan dricka vatten. Det gick ryckigt – snabbt – sedan stopp – sedan fart igen. Mitt eget tempo var mer jämt. Det betydde att jag aldrig lyckade få den distans jag önskat och vi kom fram till första stoppet samtidigt.

Jag valde bort deras picknickställe och satte mig avskilt och gick sedan vidare. Mer såg jag inte av dem. Anar att de gick direkt tillbaka till stationen. Kanske var denna vandring inte vad de tänkt sig.

Att vandra är ett bra sätt att umgås på, samtidigt som det kräver en del av varandra. Att vandra ensam är något annat och ger tid för sig själv och egna tankar. Det ena är inte bättre än det andra utan bara två olika sätt att vandra på. Däremot, tror jag, att förväntningarna har en betydelse. Förväntningar kan infrias, överträffas men ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Hur man hanterar dessa förväntningar är, som jag ser det, en viktig del av vandringen. Det är en av anledningarna till att jag gillar att vandra.

Floppad vandring

Idag var det dags att göra gårdagens planerade vandring och jag hade tänkt mig en pilgrimsled i Vallentuna. Av det skälet gick jag upp tidigt för att ta mig med tåg, buss och annat tåg till Frösunda. Det var dagens första misstag. Jag borde ha tagit bilen till slutmålet och då bara behövt åka en station med tåget. Det hade varit mer effektivt och flexibelt.

Från Frösunda följde jag karta och pilar och vandrade vägen mot Orkesta Kyrka. Där upptäckte jag dagens andra misstag. Jag ville fika i solen och hade kaffe och vatten med mig. Men inget tilltugg då jag åt upp matsäcken under fredagen. Det fungerade men blev lite trist. Jag upptäckte även det tredje misstaget. Jag hade ett pilgrimspass och upptäckte att jag kunde stämpla vid varje kyrka. Det missade jag vid Frösunda kyrka. Men jag orkade absolut inte gå tillbaka. Underlaget var hård asfalt och jag var redan stel i benen.

Jag vandrade vidare, nu på traktorstigar och tänkte på att jag glömt ta med godis. Det hade jag inte ens köpt vilket måste räknas som misstag nummer 4. Misstag nr 5 blev katastrofalt. Jag gick fel. Vid ett vägskäl gick jag åt fel håll, jag tänkte helt fel. Efter ett tag tyckte jag att det inte stämde, fattade inte kartan men trodde mer på markeringen än mig själv. Himla dumt. När jag kom på mitt misstag var jag nästan framme. Jag hade vandrat en annan led än jag tänkt.

När jag kom fram till Lindholmen, för att ta tåget tillbaka, hade jag förstås missat det. Fick vänta för att sedan byta i Vallentuna. Där bjöd jag mig själv på fika för att pigga upp mig. Kände hur det stramar och bränner i huden vilket tyder på att misstag nummer 6 var att inte ta på solskyddsfaktor.

Vallentuna är ett område med många runstenar som jag studerat under dagen. Eftersom jag inte är från trakten, är detta lite nytt för mig, inget som man lärde sig så mycket om i skolan. Det ger lite perspektiv på vandringen. Att jag vandrar i samma trakter där många vandrat i årtusenden före mig.

Nu kan jag ju rätta till alla mina misstag och göra en ny vandring, på rätt led. Men å andra sidan var detta den tristaste led jag någonsin gått så det känns inte så aktuellt. Det hårda underlaget gör att benen var rätt nöjda med att komma hem i tid.

Jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här” är Sara Beichers debutroman som kom för några år sedan. Jag missade den helt men har nu haft anledning till angenäm läsning.

Berättelsen handlar om 19-åriga Moa som har teaterdrömmar men jobbar på ålderdomshem (eller äldreboende eller vad det kan heta idag). Vi får följa henne på arbete och får där ingående beskrivningar hur det är att arbeta med äldre. Det är vardagsnära och genuint. Vi får även inblick i hur det är att som ung tjej flytta från mindre stad till storstad.

Jag känner igen mig i allt. Som ung jobbade jag inom äldrevården och känner så väl igen mig i alla beskrivningar. Som ung flyttade jag till Stockholm och känner igen mig även i dessa beskrivningarna. Och delar av kärleken till teatern, är också en del av mitt liv. Så även om jag inte är 19 år längre, så var jag verkligen helt inne i berättelsen. Det gör att jag inte kan bedöma boken skrivtekniskt, utan bara min egen upplevelse av den.

Jag har några böcker i kö, men sedan vill jag läsa mer av Sara Beischer. Det är kul med nya författarbekantskaper och det ska bli intressant att se hur detta författarskap utvecklas.

 

Badkläder

Läser annonser om badkläder, artiklar och bloggar om våndan att prova bikinis. Funderar över köpbehovet och om det är vanligt att köpa nya badkläder varje år.

Tänker på hur badkläder slits, om de verkligen gör det. Jo, kanske. Mina simkläder, baddräkter, slits inte alls. Däremot har jag nog några noppriga bikinibrallor som nötts av raspiga klipphällar.

En annan tanke är mode. Utbudet av badkläder är hårt modemedvetet varje år och det är svårt att hitta klassiska och neutrala badkläder. Det är något i modell, färgsättning och mönster som gör dem tidstypiska för säsongen. Jag har en del bikinis som jag köpt bara för några år sedan men som är i det närmaste otänkbara idag. Ett faktum som några känner till och ser till att tjäna pengar på.

En ytterligare tanke är på mina egna baddräkter. Eftersom jag gillar att simma i bassäng, ser det som träning, är jag ganska noga med att ha sköna baddräkter som passar min kropp. Jag har en favoritmodell och den har jag köpt i flera färger. Jag har även andra baddräkter som jag gillar. I badväskan har jag alltid med mig flera baddräkter. Om jag skulle vilja byta mellan doppen (har aldrig hänt) eller om baddräkten skulle gå sönder, typ en söm som går upp eller ett hål (har heller aldrig hänt). Jag ser det som att jag behöver flera baddräkter. Ändå använder jag alltid samma, varje gång.

Som människor är vi inte särskilt rationella, även om vissa har den ambitionen. Vi kanske inte behöver nya badkläder varje år, men vi kanske vill ha det ändå. Kanske är det inte ens badkläder vi försöker köpa, utan den där goa frihetskänslan som en varm sommardag kan ge. Jag tänker att den känslan är värd mycket. Allt det tänker jag på när jag bladdrar bland annonser och texter. För egen del blir det inget inköp i år. Men jag unnar gärna andra att få känna sig fina och fria i sina kroppar och sin sommar känsla.