Kan mer

Det har varit en hel del träning på sistone. Både i bloggen och i verkliga livet. Träningen går bra, det är kul och det går framåt. I söndags genomförde jag årets första joggingtur utomhus. Det gav mersmak. Måndagen blev visserligen en ofrivillig vilodag men igår blev det både promenad, löpband och simning. Trots att jag är på ett spahotell för att må gott. Inser att träningen är en del av mitt liv. Idag blev det löpband, styrketräning i gymmet, bra stretching och lite simning. Kändes gott.

Efter dagens träning kändes det extra gott att njuta av bubbelpool och bastu. Att dessutom sitta i en utomhusjacuzzi, som sluten av varmt vatten och ha huvudet i +2 grader kändes som något jag var väl värd.

Men belöning är inte det jag tänker på, det är inte det som motiverar mig. Jag vet att jag kan mer. Om jag bara vågar. Jag testade att öka farten på löpbandet. Det går. Jag orkar mer än jag tror. Jag testade att lägga på mer vikt i gymmets maskiner. Det går. Om jag vågar. När jag vågar. Jag kan och det vill kunna ännu mer. Det motiverar mig.

Det krävs dock mer av mig. Jag måste äta klokare, sova lagom och få i mig tillräckligt med vatten. Mer balans. Det här vet jag. Jag har skrivit detta tidigare. Men så är livet ibland. Man måste påminna sig om sanningen. Och erkänna den.

Annons

Minnet av en fin dag

Söndagen var en fin dag på många sätt. Vackert väder, inspiration att fixa balkongen och gott om tid att njuta av att bara sitta på balkongen. Jag läste, drack kaffe och njöt.  Och det finaste var nog att jag sedan vågade mig ut för att jogga. Första utejoggen i år. Jag har visserligen övat lite på löpband, men att ge sig ut på gatorna i kvällssolen är ju något alldeles speciellt.

Jag lufsar fram, sakta men det går framåt och jag lyckades lufsa min 3,5 km-rutt på en betydligt bättre tid än förra årets premiär. Tyvärr har jag ingen mer statistik att jämföra med, men detta gjorde mig stolt. Jag är På Gång!

Söndagen var en fin dag och det känns gott ta ha en sådan dag i minnet. Särskilt dagar som denna, då träningsvärken skriker och vill ta all uppmärksamhet.

 

 

Kvällspromenad för själen

Efter en småtrist dag, drog jag på mig kängorna för en promenad i kvällsljuset. Åh, så skönt. Det blev en kvällspromenad för själen.

Rastlöshet och oro har präglat dagen, helt utan anledning. Ingen ork och lust men jag ha försökt att fixa en del ärenden. Försökte hitta en födelsedagspresent till en som inte önskar sig något. Jag behöver inspiration för att klura ut bra presenter och idag var inte en sådan dag. Har varit i massor av butiker utan att handla något. Försökte även fixa lite här hemma men det blev mest ett duttande där ingen blev ordentligt gjort.

När solen lämnat min balkong, men längtan efter frisk luft fortfarande var stort, drog jag på mig kängorna och en munkjacka för en kvällspromenad. Bästa beslutet för dagen. Det tar inte många minuter, snart har jag hittat min rytm, mitt aktiva lugn. Det långa kliven, armarna som pendlar, pulsen som lägger sig på en behaglig nivå gör att kroppen känner sig bekväm och trygg. Det ger både avspänning och energi. Sakta försvinner huvudvärken. Benen blir glada, vill dansa.

Ju mer avspänd jag blir, desto mer ser jag av naturen. Träden, knopparna, gräset, sjöfåglarna, ljuset, skimret i sjön och en hare. Jag tar in det vackra och önskar att jag tagit med mig kamera. Jag känner mig glad.

Det är en bättre version av mig själv som kliver över tröskeln efter den dryga timmen som promenaden tar. Så enkelt och alldeles gratis. En skön kvällspromenad för själen.

Mer styrka

En frukostföreläsning om träning är ett bra sätt att starta dagen och i torsdags hade jag den förmånen. Det var Friskis&Svettis tillsammans med Röhnisch stod för arrangemanget. Titeln var ”Hellre tjock och vältränad än smal och otränad” och anspelade på att konditionen är ett viktigare mått på hälsan än vikten. Jessica Norrbom föreläste. Jessica är forskare på Karolinska Institutet och är även personlig tränade och hon bjöd på både fakta och inspiration. Riktigt bra!

När jag lyssnat ett tag, insåg jag att jag hört mycket av allt detta tidigare. Jag vet är träning är bra för mig och Jessica kunde förstärka detta med fakta från forskning. För mig är den viktigaste slutsatsen att jag behöver en ”träningspyramid” där vardagsmotion utgör grunden, kondition är nästa byggsten men att jag även behöver en byggsten av styrka och en liten sten med vila. Utöver vardagsmotionen, räcker det gott med 3-4 pass per vecka för konditionen och styrkan.

Det som känns bra är att jag har hyfsad bra grund med vardagsmotion och konditionsträningen. Däremot behöver jag komplettera med styrka. Det har jag för lite av i min träning. Men det går ju att fixa.

För att uppmuntra mig själv, ger jag mig en utmaning för maj:
”Testa minst fem nya pass”. Det innebär att jag under maj ska testa följande pass i Friskis&Svettis utbud:

•  Skivstång
• Core
• Grundfys
• Spinning soft
• Cirkelgym

Det är lite fusk med cirkelgym eftersom jag testat en gång. Men jag behöver den träningen och ska testa i annan lokal och annan tränade denna gång. Det räknas, eftersom det är jag som bestämmer i min egen utmaning!

Förutom föreläsningen fick vi även både frukost och en trevlig goodiebag som bland annat innehöll ett rosa hopprep. Det ska jag se till att få nytta av. En bra start på torsdagen som ger effekt lång tid framåt.

Intensiven

I onsdags såg jag pjäsen ”Intensiven” på Stockholms stadsteater. Jag önskar att jag kunde rekommendera pjäsen till er, det är den värd, men tyvärr är sista föreställningen redan spelad.

Pjäsen utspelar sig på ett sjukhus i ett varmt Stockholm i början av 90-talet. Det handlar om svårt sjuka barn, hur deras föräldrar behöver hantera det omöjliga och hur sjukvården agerar. Det handlar om relationer, svåra beslut, liv och värdigheten i att leva.

Pjäsen är skriven av Mia Törnqvist som själv förlorade en dotter, bara två månader gammal, i början av 90-talet. Texten är äkta och pjäsen är väl sammansatt. Jag känner tacksam för att Törnqvist skrivit denna pjäs och på så sätt dela med sig och ge en inblick i det ofattbara.

Vi var många som hade behövt en näsduk mot slutet av pjäsen. Det var svårt att inte bli berörd. Efteråt tänkte jag mycket på detta. Jag har inga barn, men det gjorde ont att se pjäsen. Jag kan inte tänka mig hur en mamma kan ta sig igenom pjäsen. Men för mig är det viktigt: att försöka sätta sig in i andra människors verklighet och upplevelser. Även det mörka. Även då det gör ont.

Vårglädje

En fin påsk är till ända och våren är här för att stanna ett tag. Det känns fint. Det finns mycket att glädjas över. Påsken har varit lugn och jag har haft tid för både samtal, läsning och eftertanke. Lugna dagar, god mat, gott fika och vackert väder gör gott för humöret. Godis i lagom mängd har jag också unnat mig. Jag har inte mycket påskpynt hemma, eftersom jag sällan är hemma över påsken, men detta påskägg i keramik fick ta hand om utvalda godisar.

Förutom att träffa levande släktingar, tycker jag även om att vårda minnen av dem som inte längre finns kvar bland oss. Jag besöker kyrkogårdar och ser till att plantera och göra fint vid några av mina släktingars gravar. Det är viktigt för mig. Jag besöker fortfarande farfars systers grav, precis som farfar och jag gjorde när jag var liten. Systern dog 1922.

Precis som alla andra har jag även njutit av naturen. Luften, växtligheten, värmen – allt känns så välkommet. Och med våren kommer även längtan efter promenader. Jag älskar att vara ute och strosa och nu är det underbart. Det var helt enkelt inte möjligt att träna inomhus idag. Jag bara måste ut.

Det är vårglädje.

Veckans träning

Den här veckan liknar många andra träningsveckor. Måndag och torsdag har jag kört hårt med Indoor Walking. Jag vågar mer för varje pass och det känns bra. Däremot blev tisdagens och onsdagens planerade träning inställd. Det är jag tacksam för. Benen behövde vila och torsdagens IW-pass kändes som en skön dröm, tack vare pigga ben. Det var ljuvligt. Tänk vad lite vila kan göra!

Eftersom det är påsk med familj och resor, blir det promenader som träning resten av veckan. Och det passar alldeles utmärkt!. Det får mig att må gott.

Förnekelse

Härom dagen träffade jag en väninna som jag inte ser särskilt ofta. En kort period fanns vi på samma arbetsplats och hade mycket kul. Numera ses vi bara någon gång per år.

När vi sågs häromdagen kunde jag inte se vad som förenade oss en gång i tiden. Vi har inget gemensamt. När jag tog upp ett frågor som oroar mig i samhället, var hennes svar ”Det där tror jag inte på”. Det var inte mycket som vi hade lika syn kring.

Är det jag som tänker för mycket? Blir livet enklare att inte se problemen? Jag har funderat mycket på det den senaste tiden. Exempelvis; som jag ser det, finns det människor i samhället som är utsatta, de blir lurade och utnyttjade av andra människor. Jag ser detta som ett problem. Jag känner mig bedrövad och vet inte vad jag ska göra för att bidra till en lösning av problemet. Min väninna tror inte att utsattheten finns. Det finns inget problem. Hon känner ingen bedrövelse.

Kanske är det jag som tänker för mycket. Men jag tror inte på att leva i förnekelse. Jag ser inte hur världen kan bli bättre om vi inte vågar se problemen och ta tag i dem. Känslan av bedrövelse kan jag leva med. Den vägs upp av känslan av att vara en del av samhället, en del av utvecklingen. Det finns en balans. Nej, jag vill inte leva i förnekelse. Det är inte min grej.

 

 

 

Mera böcker

Kände att god läsning är en fin påskpresent. Och av den anledningen begav jag mig till bokhandeln för att välja en bra bok till en vän. Jag stod där och valde länge. Trots att jag läser en hel del, är det alltid svårt att rekommendera något till andra. Däremot är det inga problem att hitta sådant jag själv vill läsa. Till slut lyckades jag dock välja en bok till min vän. Och tre till mig själv.

Tankar om sömn

Att sova gott är ett av de mål som jag jobbar med. Jag sover gott och länge, gärna för länge, men jag vill gärna vakna utsövd varje morgon. Jag vill ha tid för morgonsysslor och frukost. Därav har jag en målsättning att lägga mig vid 22.30 varje kväll. Eftersom jag är en kvällsmänniska, är detta ingen självklarhet. Men det går bra. Det handlar främst om att ha disciplin och uthållighet att skapa den nya rutinen.

De senaste veckorna har jag gjort en ny upptäckt: jag sover sämre när jag har tränat hårt sent på kvällen. Jag har visserligen känt mig nöjd med träningen, att jag vågat ta i mer än jag brukar, men jag är fortfarande uppvarvad när jag ska sova. Det tar tid att somna och jag sover inte lika bra. Att promenera sent på kvällen går bra, det är bara skönt och jag kan slappna av och varva ner hjärnan under promenaden. Men de tuffa passen har inte denna nedvarvning, tvärtom väcker de kroppen.

Kanske finns det något tidsregel även för detta? Kanske att jag borde ge mig själv ett besök i bastun efter dessa pass? Någon form av aktiv nedvarvning tycks vara nödvändigt. En ny utmaning att lösa.