En beundransvärd kvinna

Ikväll var jag på ett alldeles vanligt jympapass på basnivå, hos Friskis & Svettis Kungsholmen. Ett ovanligt bra och roligt pass, visade det sig, vilket känns i mina muskler. Ser fram emot en grym träningsvärk.

En av mina medmotionärer var en inte helt okänd kvinna. Hon är bokförläggare, ingen megakändis men definitiv igenkänd av många. Hon är en kvinna jag beundrar. Det började med ett seminarium för mer än 20 år sedan. Jag lyssnade och minns mycket av det hon sa. Och jag tänker på hennes ord. De har betytt mycket för mig. Hon inspirerade mig och det gör hon fortfarande.

Men det vågade jag inte gå fram och säga till kvinna. Fattar inte varför. Jag brukar inte attackera mina medmotionärer men visst händer det att vi talas vid. Nu ångrar jag mig. Jag tror inte att hon skulle ta illa vid sig om jag berättar att hon är en av mina förebilder.

Just nu går tanke att jag faktiskt borde skriva ett brev till henne. Så får det bli. Om hon svarar, ska jag skriva mer om henne. Och hennes namn.

Att hitta tillbaka

Det har varit svårt att hitta tillbaka till träningen. Jag minns inte längre hur avbrottet startade. Vet bara att för mycket annat har lockat den senaste tiden. Jag har inte funnit någon träningsro, ingen lust heller. Dagarna har gått. Jag har bokat pass och bokat av. Jag har bokat de pass jag tror att jag behöver, bokat enligt min plan. Innerst inne har jag nog anat att de inte skulle bli av. Ändå har jag hela tiden haft ambitionen, men bokat av i sista stund.

Igår gjorde jag något helt annat. Efter den berikade promenaden bokade jag av det pass jag planerat att besöka, och jag bokade in ett helt annat pass, som inte alls fanns i min plan. Jag valde helt enkelt ett pass jag kände lust inför.

Med näsan mot solen blev det en skön promenad under förmiddagen, och jag tog mig till en av Friskis & Svettis anläggningar som jag sällan besöker. Stegen var studsande och fyllda med längtan. Omväxling förnöjer och passet som jag genomförde kallar Friskis för Flex soft. Det är ett ganska lugnt pass med fokus på rörlighet. Jag fick tänja, stretcha och sträcka. Det var otroligt skönt. Att få svänga på kroppen och sträcka ut mig kändes välbehövligt. Jag fick känna att kroppen fungerar och känna vilka kroppsdelar som behöver mer omsorg.

Denna träningsform ger inte konditionsträning, men den känns välgörande på många andra sätt. Det är ett bra komplement till promenaderna. Framförallt blev träningen genomförd och det är ju det viktigaste.

Det var så skönt att få längta till ett pass. Det var visserligen inte som jag tänkt mig, det var faktiskt granska trist, men väldigt nyttigt för mig. Så enkelt det var att komma igång igen. Och så skönt!

Lördagsledig

En oplanerad lördag med en väderprognos som inte gör någon glad, kan vara en utmaning för den inneboende latmasken. En ledig lördag, ska ju inte vara alltför stressande, men kännas värdefull på något sätt. Det finns mycket att sätta värde på.

P1000892En längre promenad fick mig att återupptäcka skönheten i långpromenader. Jag går mycket i vardagen, tar sällan bussen om resan bara är mellan några hållplatser, och tar aldrig tunnelbanan om det bara är till nästa station. Jag går och handlar, tränar och till  andra ärenden. Det blir många steg. Däremot är mina kvällspromenader inte lika regelbundna längre. Och det var länge sedan det blev en längre promenad i dagsljus. Därför var det så befriande att få traska utan mål idag. Jag gick och lät även tankarna vandra. Det ger en lättande känsla. I promenaderna rensar jag bort skavande tankar och lämnar oro och irritation bakom mig. Jag mår bra på många sätt. Det är befriande.

Hemma igen laddade jag min perkolator med en julkaffe. Letade fram flanellbyxorna, yllefilten och fluffade till kudden i soffan. En av de böcker som väntat på mig i bokhögen, och som jag längtar efter läsa, fick göra mig och kaffemuggen sällskap. Det är så obeskrivligt mysigt att få krypa upp i soffan, läsa, dricka kaffe och snaska på några av julklapparna.

Så är fin kan en lördag vara. Så här skön kan en ledighet vara. Lördagsledig är ett vackert ord!

Det onåbara

HDet finns människor som alltid vill ha det som de inte kan få. Människor som aldrig är nöjda. Människor som alltid vill ha mer, de vill ha annat, de vill ha det onåbara. Själv vill jag tro att jag är en människa som försöker glädjas av det jag har. Visst kämpar jag för mina drömmar och sådant jag vill ha, men glömmer inte insikten att jag trots allt har mycket gott i mitt liv.

Det ser så fint ut när jag skriver det. Ändå vet jag att det inte är riktigt sant.

Under några veckor kommer jag att vara utan bil. Jag är bilägare men använder bilen väldigt sällan, så sällan att det är tveksamt om det är ekonomiskt rimligt att behålla den. Det skulle vara billigare med taxi och hyrbil. Men bilen betyder frihet för mig och det är viktigt att ha känslan att kunna åka vart jag vill, när jag vill. Idag finns inte denna frihet.

I morse, när jag försovit mig från morgonträningen, tänkte jag på allt kul jag kan använda denna lördag till. Jag skulle kunna ta bilen till… men det kan jag ju inte. Det är rent löjligt många platser jag vill åka till just idag. Varför just idag? Det finns ju så mycket annat att göra.

FDet tycks finnas en lockelse i att drömma om det man inte kan få, att drömma om det onåbara.

Kanske behöver vi få drömma och längta.

Klappar utan snören

Julklapparna är många. Alltför många är oinslagna. Trots att jag kom hem i rimlig tid efter jobbet idag, har ändå hela kvällen gått åt till papper och tejp. Det är som att nya klappar dyker upp hela tiden.

Det är inte ens särskilt snygga, mina paket. Jag skippar snören. På vissa paket klistrar jag tid färdiga rosetter, andra får klara sig utan dekoration. Pappret är ju snyggt och får synas.

Nu undrar jag hur allt ska få plats i bilden. Nästa år ska jag köpa små klappar. Men det lär jag ha glömt då. Jag älskar att ge presenter. Många paket!

 

Klappar, klappar, klappar

I min lägenhet finns massor av julklappar. Och det finns kassar och påsar med prylar att slå in. Jag älskar presenter och lägger en hel del tid på att hitta rätt överraskning till rätt person.

En ansenlig mängd presenter är till mig själv. Jag hittar massor av fynd som jag gärna vill ha. Jag har egentligen bestämt att jag inte behöver något men ibland kan jag inte låta bli. Eller ganska ofta, om jag ska vara ärlig.

Igår hittade jag en clutch på Lindex som jag velat ha sedan jag såg den i somras. Den är den del av Matthew Williamsons kollektion och är ljuvligt blå. Jag har redan ett par skor som den kommer att passa perfekt med. Jag har verkligen drömt om denna väska men tyckt att den varit för dyr. Men till halva priset, så är denna längtan äntligen stillad.

Idag kunde jag inte motstå ett par skor från Clarks. Det är klassiskt snygga med bra klackhöjd, tycker jag och jag har kollat på dem i minst ett års tid men även här tyckt att priset varit något för högt. Men med rejäl rabatt, så finns ingen anledning att avstå. Det kommer dock ta tid att gå in dessa. Skinnet är stumt och jag vill inte har fler skavsår. Men jag har ju gott om tid på mig. Jag känner redan nu att jag kommer att trivas bra i dem.

Jag är lycklig!

Den problematiska bloggen

4För några veckor sedan beslutade jag att skaffa en ny blogg med temat skrivande. Jag byggde upp en struktur, fixade och filade och skrev några texter. Jag kände att jag var på gång.

Tyvärr gick det bara några dagar till allt började krångla. Texter och länkar försvann, layouten ändrades och det var allt annat än stabilt. Vissa tider har allt sett fint ut men vips så är det borta igen.

Nu ger jag upp. Det är dags att börja om från början igen. Jag behöver bara samla kraft. Ibland är en nystart nödvändig. Nu är det nödvändigt.

Felicia försvann

Felicia försvann, spelas nu på Stockholms stadsteater. Pjäsen är baserad på Felicia Feldts bok. Karin Thunberg står för dramatiseringen och Gunilla Röör för regin. Den sätts upp på Bryggan, en liten och intim scen och i huvudrollen ser vi Sofi Helleday.

Jag har inte läst boken och jag har inte heller följt debatten mellan Felicia Feldt och hennes mamma Anna Wahlgren. Jag är inte så förtjust i personliga konflikter för öppen ridå där det finns många andra som kan bli illa berörda, tex syskon, släktingar och vänner. Jag vill inte stödja sådant genom att köpa böcker. Men pjäsen sades inte ta ställning i konflikten och barns uppväxt är jag intresserad av.

Föreställningen gör nedslag i minnen, upplevelser. Den vuxna kvinnan återupplever och i viss mån även reflekterar med sitt vuxna perspektiv. Det hoppar i tid precis som minnen kan göra. Och det är enbart kvinnans perspektiv vi får möta; hennes tankar, känslor, behov och hur hon upplevt situationen. En filmduk visar bilder vilket ger ett visst tidsperspektiv. Som jag förstår det handlar detta om en uppväxt från sena sextiotalet vilket även känns. Och det är en uppväxt som känns väldigt ovanlig. En barndom med inslag som väcker känslor.

Sofi Helleday är mycket övertygande och skicklig. Hon gestaltar alla flickans åldrar och känslor och helst skulle man vilja gå ner på scenen och ge henne en kram. Sofi använder intimiteten som den lilla scenen ger och hon gör det riktig bra.

Måndagsbad

Badankan1Min vana är att avsluta helgen med att förbereda kroppen inför en ny vecka. Jag ägnar en stund varje söndagskväll i badrummet; skrubbar kroppen, tar ett avkopplande bad, smörjer och fixar. Behöver ju inte gå in på alla detaljer men det händer att jag målar naglarna med veckans färg. Det är en skön söndagsrutin.

Igår uteblev denna badritual. Av olika skäl hanns det inte med. Och idag jag kände jag mig inte lika redo för veckan. Ikväll när jag kom hem tog jag ett bad. Ovanligt för att vara en måndag. Men skönt. Avkopplingen var total. Huvudvärken försvann. Det kändes nästan mer lyxigt på en måndag.

Kanske är det rätt tid för en ny måndagsvana?