Att ta sig igenom Steglitsan

IMG_0360Den här veckan har jag enbart haft en enda ambition: Att läsa ”Steglitsan” av Donna Tartt. Det är en tjock bok men med semester och en solstol vid en pool, så borde det ju inte vara några problem. Nu är veckan klart slut och jag måste erkänna för mig själv att jag har misslyckats. Jag har inte läst ut boken.

Ju mer jag läser, ju längre jag kommer in i historien, desto mer förstår jag storheten i hur Donna Tartt skriver. Men det betyder inte att jag fängslas av boken. Tvärtom, jag är inte alls förtjust in den. Jag hittar en hel del ursäkter till att göra annat än att läsa den. Dock, skrivmässigt är den intressant, jag lär mig mycket men jag har även en hel del synpunkter. Måste dock läsa klart innan jag vågar dokumentera min analys.

Nu ger jag mig en ny deadline, på onsdag innan läggdags ska boken vara utläst.

Veckans sista vandring

Sitter med skorna på. Orkar inte resa mig upp. Jag ska ut på veckans sista vandring, semesterns sista vandring och sommarens sista vandring. Men jag är så trött. Hosta och snuva som inte vill ge sig, tär lite på krafterna. Benen är stumma.

Jag hade lovat mig själv att inte ge mig ut på fler vandringar denna semester. Kanske är det löfte som kroppen känner av. Det kan dock vara svårt att låta bli och nu vill jag ut, upp på berget och utforska vyerna. Om jag bara orkar resa på mig.

Semestershopping

Det är semester med sol och värme och allt är gott. Men idag drabbades jag känslan av att var gammal, äldre än vad jag var när semestern började. Jag känner inte igen mig h det är en hemsk känsla.

En stor del av semestern har ägnats åt naturupplevelser och musikupplevelser. Dagens agenda innefattade lite kultur och lite shopping. Strosade runt bland den lila stadens butiker och tyckte att det mesta var skräp och souvenirer. Inget som lockade. Istället fastnade jag i olika matbutiker. ”Några olika lokala delikatesser vore gott att ta med hem”, tänkte jag. Så har jag aldrig tänkt förut. Det måste vara ett ålderstecken. När blev jag sådan?

Samtidigt som jag tänker detta, vet jag att jag även tidigare kommit hem men bla teer och marmelader. Sådant jag aldrig äter. Jag vet det, eftersom det i mitt kylskåp finns tre burkar marmelad som har passerat bäst-före-datum men något år. Jag köpte dem när jag var här senast, plikttroget eftersom alla andra gjorde det, och det var fem år sedan.

Men idag handlade det inte om plikt. På fullast allvar stod jag och studerade korvsortimentet och utbudet av ostar. Eftersom jag inte kan språket, vet jag inte ens vad jag tittade på. Så illa är det, så gammal har jag blivit.

Eller kanske inte, jag handlade faktiskt ingenting. Men känslan skrämde mig. Jag känner mig förändrad. Jag känner inte igen mig.

Semesterläsning

Semesterläsning är för mig ofta lättsamt. Jag kan sluka deckare och feelgood-romaner när jag sitter på tåg, caféer eller sträcker ut mig i en solstol. En av alla dessa romaner som jag snabbläst är Emma Hambergs Larma, släck, rädda i Rosengädda”.

För mig är det mysigt att få komma in en roman som jag känner igen mig i. Förra sommaren läste jag den första boken i serien ”Rosengädda nästa”. Det gör att jag känner igen flera av karaktärerna och det är bara att luta sig tillbaka och hänga med i alla intriger.

Det är en lättläst, varm, charmig och ömsint berättelse. Möjligen tycker jag att en del av detta raseras på slutet där det finns både scener och beskrivningar som jag helst klarat mig utan. Därutöver finns en mycket stor nackdel med denna bok. Jag blir så hungrig när jag läser den. Alla matglada beskrivningar gör att det vattnas i munnen på mig. Jag blir otroligt sugen på att få provsmaka allt som karaktärerna får i sig.

Nu får jag vänta till nästa sommar och hoppas att det finns en uppföljare då.

 

Höstsonaten

För någon vecka sedan såg jag ”Höstsonaten” på Kulturhuset-Stadsteatern i Stockholm. Pjäsen är skriven av Ingmar Bergman och i Stadsteaterns uppsättning står Åsa Melldahl för regi.

Det här är familjedramatik. En mor besöker sin vuxna dotter och hennes man. Gamla relationer och minnen dyker upp. Även en handikappad dotter, som systern tar hand om, finns med handlingen. Det finns både händelser och känslor att reda ut och ta hand om. Om de vågar. Och orkar.

Jag har sett pjäsen en gång tidigare, det var för några år sedan på Dramaten. Då spelade Marie Göranzon den kärva mamman och Maria Bonnevie dottern. Jag blev berörd av båda men så här i efterhand är det främst Maria Göranzons tolkning som känns central. I Stadsteaterns uppsättning drogs jag till Kirsti Stubös gestaltning av dottern medan Gunilla Röörs i rollen som mamma inte alls attraherade mig. Jag såg pjäsen från dotterns perspektiv. Och det är det här som jag älskar med teater. Att samma pjäs kan betyda så olika, i olika uppsättningar och vid olika tillfällen. Jag gillade även Stadsteaterns scenografi bättre än Dramatens men helhetsintrycket är att Dramatens uppsättning gav mig mer. Om jag nu ska jämföra. Men egentligen gillar jag ju att jag får bli berörd på olika sätt. Det berikar mig.

Min lärdom av detta är att vara öppen. Man vet aldrig vad en pjäs kan betyda. Den kan överraska rejält. Genom att våga vara öppen och mottaglig kan det ge mycket tillbaka. Det betyder med än bara underhållning för stunden.

Gamla och nya drömmar

Augusti är semestertid för mig och drygt hälften har redan passerat utan att jag fått ner ett enda ord om det. Jag har semestrat, levt och uppfyllt en dröm. Och nu jobbar jag på att skaffa nya drömmar.

Drömmen som gått i uppfyllelse är att jag vandrat Vasaloppsleden, från Sälen till Mora med packning på egen hand. Detta är något jag velat göra under många år men väder, sjukdom, tidsbrist och annat har hindrat mig. I år ville jag övervinna alla hinder och bestämde mig för att det skulle bli av. Det har varit ett av mina helt egna projekt som känns mycket bra att ha genomfört.

Vandringen blev inte alls som jag drömt om. Men det viktigaste är att jag genomförde den. Jag har lärt mig mycket, både om vandring, naturen och mig själv. Tids nog ska jag skriva mer om vandringen, men än så länge behöver minnet vila.

Växjö och Göteborg har varit andra besöksmål där båda ständernas kalas har varit överraskande bra. Växjö bjöd på Karl-Oskar-dagarna och det var en överraskande trevlig folkfest. Göteborgs kulturkalas levererade, precis som jag förväntat mig. Mycket kultur och många konserter har gjort mig lycklig. Musik är viktigt för mig, mycket viktigare än jag anat.

Tyvärr tillhör jag dem som hamnat i regnskurar i stort sett varje dag under min semester. Fötterna lider av att gå i blöta strumpor och en förkylning har gjort mig lat den senaste veckan. En vecka för återhämtning, och kanske att jag behöver det lika mycket som vandring och kultur. Det har gett mig tid att fundera på nya drömmar, nya mål att uppnå. Inget är bestämt än, men jag har ju fortfarande tid att tänka. Det finns mycket kvar av såväl augusti som semester!

Stökig lördag

Sitter med en kopp kaffe och försöker slappna av en stund. Det är visserligen lördag men det är mycket som ska fixas med. Tvätt, städning och framförallt att packa.

Jag har ett litet äventyr framför mig. Jag ska ge mig ut på en vandring som kommer att ta flera dagar. Och jag försöker packa klokt, få med mig allt jag behöver och mer inte mer än ryggsäcken rymmer och jag orkar bära. Det innebär att jag packar ner, ångrar mig, packa upp och packar om. Väl medveten om att jag vald en liten ryggsäck. Har övervägt en storlek större men löste det hela med att istället fixa en mindre sovsäck. Nu hoppas jag att allt får plats.

Oklart om det är förväntan eller nervositet, men det är en pirrande, spirande känsla i hela kroppen. Jag kollar väderprognoser och beräknar hur maten ska räcka. Men egentligen är jag lugn att allt ska ordna sig, det är ju egentligen bara finjusteringar jag ägnar mig åt idag. Jag längtar. Men första var det ju en del tvätt, städning och packning att ta hand om. Måste nog ha en påtår först!