Onödiga kommentarer

Som så många andra har jag fått upp ögonen för Missing People, organisationen som på frivillig basis hjälper till att söka efter försvunna människor. Jag har själv aldrig varit aktiv vid någon skallgång men jag följer dem via Facebook och ibland sprider jag informationen vidare.

Vid efterlysningar på Facebook uppmanas man att hålla nere antal kommentarer samt vara aktsam i hur man formulerar sig. Ändå är kommentarerna många och tonen kan vara hård. Jag förstår inte varför. Missing People är endast till för att hjälpa, det är inget debattforum. Jag kan inte se ett enda skäl till att inte följa uppmaningen. Jag kan inte förstå hur man kan riskera att såra anhöriga som befinner sig i en så utsatt situation.

För mig är medmänsklighet viktigt. Vi kan hjälpa varandra, stötta varandra och vi gör det kravlöst. Jag brukar vara både öppen och tolerant men jag har ingen förståelse för onödiga kommentarer. Jag har ingen tolerans och jag skäms. Jag önskar mig lite mer eftertänksamhet och medmänsklighet.

Utan energi

Att vara nöjd med sin kropp är lättare sagt än gjort. Men viss tacksamhet känner jag. Min kropp talar till mig, visar sin kraft men säger även ifrån när det behövs. Det uppskattar jag. Det är kanske inte så unik. Men jag försöker även lyssna till min kropp och det tycks inte vara så självklart i vårt samhälle.

I morse när jag vaknade kändes inte helt rätt. Ingen kraft, ingen fart, jag kände mig tömd på energi. Somnade om och vaknade med samma känsla lite senare och då var det försent att hinna till den inplanerade Friskis-passet. Det blev en seg förmiddag men solen sken fortfarande då jag äntligen tog mig ut på promenad. Visserligen började det regna men det var skönt att få gå en längre stund. Den välbehövliga fikapausen kändes extra god och gav energi att gå vidare.

Promenaden, luften, lugnet är alla viktiga delar av det som kroppen behövde idag. Kroppen visar sin tacksamhet genom att kännas lite gladare. Visserligen är jag fortfarande trött men det är ganska behagligt här under filten. Känns som att jag är redo att fylla på tomrummet ned ny energi.

Handskar och reflexer

Så kom morgonen då man insåg att ett par handskar hade varit skönt. Och med den kom kvällen då man försökte leta fram jämna par av vantar och handskar. Det är intressant att se hur många handbeklädnader som bor hemma hos mig och lika intressant att se hur maka sökte sin make i handskkorgen.

Så kom även kvällen då man insåg att reflexerna måste fram. Och med den kom ännu ett letande bland reflexband, trassliga snören och små reflexklämmor. De finns där, bortglömda i jackfickor, i byrålådor och på någon krok i garderoben.

Detta letande är ett hösttecken och min tanke är att kaoset är ett resultat av starka vårkänslor. När våren kommer, kommer känslan av glädje, frihet. Då finns varken tid eller lust för flitigt sorterande och paketerande av skarfar, vantar och reflexer. Allt göms undan och glöms bort och vi njuter av nuet. Våren är för kort för att städas bort. Och nu finns tid. Jag kan ge mig en extra stund i hallvärmen och leta fram vantar och reflexer – det är ingen brådska att ge sig ut i höstrusket.

stavar2Nå väl, nu ska handskarna fram och varje jacka ska förses med reflex. Gåstavarna med reflex tas fram. Det ska bli en skön och säker höst.

Saknar min torsdagsträning

Känner att jag varit ganska duktig på att hitta några nya goda vanor. Jag har hittat träning jag trivs med och pass som utmanar mig. Jag har hittat hyfsade alternativ och beredskap för de veckor då jag inte kan följa mina vanliga rutiner. Denna vecka är sådan udda vecka. Jag har varit bortrest och mina rutiner är rubbade. Jo, visst har jag hittat alternativ. Men jag saknar min torsdagsträning. Det är en fin saknad.

Skrivlust

Den senaste tiden har skrivlusten bubblat och pirrat inom mig. Jag skriver på mina projekt, skriver insändare, skriver motioner till årsmöten som inte är förrän i vår, skriver en artikel och ett debattinlägg. Ett tangentbordsknatter är ett dominerande ljud hemma hos mig. Anteckningsböckerna är det viktigaste jag bär med mig i väskan. Pennan hör hemma i handen. Det är så många ord, meningar, fraser som vill ut. Och jag skriver ut. Låter lusten härja fritt. Jag skriver. Och jag trivs.

Böcker

Prins Eugens Waldemarsudde

Att ha tillgång Storstockholms kulturutbud är fantastiskt. Jag tycker att jag är hyfsad bra på att använda det då jag går på teater, besöker museer, utställningar och föreläsningar. Jag har tid och jag tar mig tid för kulturupplevelser. Ändå har jag missat så mycket.

För en veckan sedan besökte jag Prins Eugens Waldemarsudde för första gången. Jag kan inte förstå att jag inte varit där tidigare, visste inte ens hur jag skulle ta mig. En väninna visade vägen till ett nytt favoritställe. Visst har jag passerat många gånger, där ute på Djurgården, men inte visste jag att det innehöll en sådan skatt. Huset är stort ljust och vid mitt besök fanns tre utställningar att besöka: en som Skagernmålarna, en om konstnärskoloni på Tyresö och en om Eva Bonnier. Alla tre var lika bra, inspirerande och lätta att ta till sig. Det var så där lagom omfattande så att man orkar ta in alla intryck.

Självklart ville vi även fika när vi var där. Det var mycket gott men högljutt. Skrapande stolar och gapiga gäster störde harmonin. Vi fick en trevlig pratstund men det var skönt att få komma ut i sommarvärmen igen. Och med mig hade jag en liten påse med ett vykort på en av tavlorna, så som jag ofta tar med ett litet minne från mina besök.

Det var mitt första besökt och jag ser redan fram emot fler. Waldemarsudde är en lite oas som jag gärna lär känna mer av. Härligt att det finns så mycket nytt att upptäcka.

ART

Sista föreställningen av ART spelades i fredags på Stockholm Stadsteater, lilla scen. Pjäsen har inte fått så stor uppmärksamhet men min magkänsla sa att jag inte ville missa detta. Tacksam att jag trotsade tröttheten, för den här pjäsen gick in i mitt hjärta och gav massor av inspiration till mitt eget skrivande.

ART handlar om tre män, vänner, vars vänskap sätts på prov då en av dem köper en tavla. Tavlan är vit. Med några vita streck. Och kostade 350 000 kronor. Inköpet sätter igång massor av frågor om konst, vår syn på konst, vår ärlighet mot varandra, vänskap och hur vi är som människor. Alla dessa frågor tas upp på ett otroligt roligt sätt. Det är komedi utan att bli tramsigt.

Rollerna spelas av Allan Svensson, Lars Lind och Steve Kratz. Det är välspelat och alla gör det mycket bra med Steve Kratz gör den mest oväntade prestationen och sticker ut. Scenografin är enkel men känns helt rätt. Helheten i pjäsen känns väldigt bra.

Eftersom det var sista föreställningen, så kan jag inte ge de varma rekommendationer som denna pjäs är värd. Jag hoppas att någon har tipsat SVT om den för detta ser jag gärna på tv. Min egen tacksamhet är stor att stadsteatern sätter upp denna typ av pjäs, även om musikaler som Blodsbröder drar större publik. Vi behöver få skratta och tänka efter ibland.