En brutalt ärlig kvinna

Min tandhygienist är noggrann och brutalt ärlig. Tyvärr har hon varit sjukskriven en tid så det var länge sedan jag besökte henne. Idag har jag dock fått redogöra för hur jag sköter mina tänder, blivit undersökt och bedömd, blivit gnuggad och polerad samt rikligt förmanad. Jag fick en gnutta beröm och det var nära att jag slutade lyssna där. Men jag gick även en hel massa goda råd: teknik med tandtråd och mellanrumsborstar, goda rutiner samt var jag kan köpa tandtråd mm billigt. Väldigt bra service även om den svider. Jag trodde att det var ett kort besök men det tog över en timme.

Utan inkomst så känns förstås kostnaden. Men å andra sidan, en helt timme med hennes kompetens och all imponerande utrustning, måste ju få kosta. För mig handlar det egentligt bara om att avstå ett besök hos frissan (färgning och klippning) samt en massage. Mer är det inte. Och jag går ju bara en gång om året till tandhygienisten. Visserligen hade jag behövt en avslappnade massage efter behandlingen men det fick bli en promenad istället.

Eftersom jag är en mästare på att belöna mig själv, så gick promenaden via blomsterhandeln. Jag unnade mig nya blommor till balkongen. Det blev jättefint. Nu måste jag göra klart något annat trist uppgift, så att jag få köpa fler blommor. Det fanns så otroligt många vackra växter hos blomsterhandlaren och än finns det plats på balkongen.

Annonser

Sukta efter presenter

Besökte IKEA under eftermiddagen för att leta födelsedagspresenter till min pappa och till min farbror. Till min pappa ska jag köpa kläder men jag tänkte att det kanske kunde finnas något praktiskt till hemmet, som kan passa honom. Min farbror brukar också få kläder men i år har han meddelat att han inte vill ha fler plagg. Det blev genast svårt för mig men jag tänker att han behöver lite förnyelse, kanske lite färg till hemmet.

Jag valde några blomkrukor och en matchande korg för frukt och godis. Det tror jag blir fint. Jag köpte även blommor, som jag redan valt att behålla själv. Nu sitter jag och sneglar på krukorna, kanske att jag ska behålla även dem?

När jag ändå sneglar, så har jag även börjat sukta efter godiset som jag ska lägga i korgen…

Återhämning ger inspiration

Söndagen ägnades som vanligt framför datorn. Förmiddagen försvann medan jag först sov och sedan var helt försjunken i olika uppgifter. Vid tvåtiden begav jag mig ut på en promenad för att få komma tillbaka till livet igen. Det blev en riktigt skön promenad som jag avslutade med att bjuda mig själv på en Caffe Latte. Vips så var jag som en ny människa.

Mitt nya jag har tydligen nya intressen. På vägen hem passerade jag en blomsterhandel, Jula och Jysk. Eller rättare sagt, jag passerade inte alls utan kom hem med blommor, extra träningsbrallor, tofflor och en dörrmatta till hallen. Jag är helt övertygad om att inspirationen kom från den återhämtning promenaden och kaffepausen gav.

Lärdomen är såldes att inte slarva med återhämtningen. Tänker att om jag både gör, skriver och läser det, så kanske jag även kan ta in denna lärdom. Dessutom kan jag påminna mig själv nästa gång jag glömmer hur viktigt det är.

Skåneleden – dag 2

Vaknade upp på Vandrarhemmet i Baskemölla och var ivrig att gå på leden igen. Vandring fortsatte längs kusten. När man kommer fram till en väldigt vacker strand, viker dock leden av och upp på asfaltsvägar. Det är rejält trist och hårt för fötter och ben att gå på asfalt och inte vad man tänkt sig. Jag har läst att stranden och området vid Knäbäckhusen är vackert men det ser man inte så mycket av från leden. Däremot får man se många äppelodlingar som imponerar på mig.

Något som slår mig under vandringen är alla blommor. Det är frodigt och en enorm blomprakt i diken, på ängar och på åkrar.

När man närmar sig Stenshuvuds nationalpark får man mjukare mark under fötterna igen vilket känns bra. Man kan gå länge i nationalparken, det finns många stigare att följa. Några tjuriga kossor hindrade min väg, men det var bara att vänta ut tills de ville släppa fram mig.  Jag var fikasugen och valde att besöka kaffestugan Annorlunda, vilket var ett mysigt val. Med kaffe i magen, kunde jag bestiga toppen av Stenhuvud, 97 m ö h. Då nationalparken är lättillgänglig så är det mycket folk som rör sig i området. Det är således ingen lugn naturupplevelse men väl en härlig utsikt.

Efter Stenshuvud går leden återigen på asfalt. Det är en liten och smal väg. Då det är vägen till Kiviks musteri, så var det mycket trafik: bilar, motorcyklar, turistbussar och hästtransporter så jag fick gå försiktigt och hoppa ner i diket men jämna mellanrum.

I Kivik letade jag mig fram till Systrarna på Kivik, ett B&B där jag bokat rum för natten. Det finns ett vindskydd i Kivik men jag kände mig osäker på hur skyddat det låg så av säkerhetsskäl valde jag annat boende. Nu i efterhand är jag övertygad om att det hade varit okej att bo i vindskyddet.

Simrishamn – Kivik är etapp 5 på Österlenleden. Det är okej och vissa delar är väldigt fina. Det är dock alldeles för mycket asfaltspromenade för att jag skulle rekommendera denna etapp. Stränderna kan man besöka separat, så även Stenshuvud. Men att vandra hela etappen känns inte attraktivt.

Avkopplande fredag

Redan under torsdagskvällen satt en rejäl huvudvärk i gång och den ville inte lämna min kropp. Bestämde mig att ge mig själv en avkopplande fredag med vila. Behövde dock börja med att handla mjölk till kaffet och passade även på att komplettera med fler blommor till balkonglådan. Det blev fint så nu börjar jag känna mig nöjd med balkongen och kan sitta där och njuta.

Under dagen har jag varvat pyssel och städning hemma med att sitta och läsa på balkongen. Kravlöst och skönt. Framåt kvällen fick jag dock tvinga mig själv till simhallen. Min simningen är varken effektiv eller regelbunden men den blir i alla fall av, någon gång i veckan. Ikväll var jag nästan ensam i bassängen och hade gott om utrymme att plaska runt.

Avslut kvällen på balkongen med tända ljus. Det är lite kyligt, eller så är jag kall efter simningen. Tycker att det är mysigt att bara sitta där ute och tänka, även om många tankar går till min ögonsten som jag saknar så gräsligt mycket nu. Det är snart ett år sedan det ofattbara inträffade, det som nu är smärtsamt fattbart. Men jag tänker mest på alla fina minnen. De är många.

Att sitta på rumpan är inte så dumt

Upptäckte att jag har en helt ledig helg. Inga bokningar, inga måsten och inga skoluppgifter som hänger över mig. Det känns så himla skönt.

Efter en snabb handling med inköp av nya kängor samt blommor till balkongen, så tillbringade jag dagen hemma. Jag körde några maskiner tvätt samtidigt som jag planterad blommor i mina balkonglådor. Städa min lilla balkong och gjorde den sommarfin. Det blev inte särskilt bra. Jag brukar ha rosa blommor i olika nyanser. I år ville jag vara annorlunda och köpte röda, gula, vita och orange-färgade blommor. Det är väl inget fel i det men jag inser att jag brukar har rosa eftersom jag tycker att det är finast. Nåja, det duger men färgprakt, även om jag behöver komplettera lite.

När jag var klar malde jag kaffebönor och gjorde en kopp kaffe, tog med en bok och satte mig och njöt på balkongen. Så skönt. Så som en ledig lördag ska vara. Hade nästan glömt hur mycket jag gillar lugnet som en bokstund i fågelkvitter ger.

Ljus vid gravar

När jag åkte till mina föräldrar på onsdagen, stannade jag vid mormor och morfars grav. Morfar skulle ha fyllt 90 år, om han hade levat och det uppmärksammade jag med ett ljus. Det kändes fint.

På vägen hem på söndagskvällen stannade jag vid en annan kyrkogård. Det är idag ett år sedan min svägerska dog. Även det uppmärksammar jag med ett ljus och en bukett rosor. Det känns svårt men fint.

Men det är även min ögonstens födelsedag. Han skulle ha fyllt 14 år idag om han hade levat. Men i somras rycktes han ifrån oss och det gör ont. När jag tände ljus och la en bukett rosor på graven så kändes det outhärdligt. Jag har fortfarande så svårt att acceptera, kan inte fatta varför en 13 åring ska dö ifrån oss.

Jag tycker generellt sett att det är fint med att besöka en grav, fixa med blommor och tända ljus. Det känns fint att vara där. Men igår var det bara så svårt. Att ”fira” min ögonstens födelsedag var en av de svårare stunderna under denna sorgeprocess. Vet inte varför men något att acceptera. All sorg ser olika ut. Man kan inte veta vad andra känner, inte ens vad man själv kommer att känna. Det är helt individuellt. Sorgen överraskar.