Drömmar en ädelsten

En gång i tiden var jag gift med en man som i mataffären kunde yttra:
”-Varför ska vi köpa falukorv, det är ju mycket godare med oxfilé”.

Idag stod jag i en smyckesaffär och kollade på örhängen. Tanken slog mig:
– Varför ska jag köpa silverörhängen när det är så mycket finare med granater?
Och ju mer jag tittade desto fler fina ädelstenar hittade jag.

Nu är jag inte lika generös mot mig själv som exmannen, så jag köpte inget. Men tanken pickar och lockar på uppmärksamhet. Någon dag ska jag köpa mig ett par riktigt snygga örhängen med en läcker ädelsten. Någon dag.

 

Annons

Skavsår

Fredagskväll. Sitter med fötterna i högläge. På höger häl har jag ett stort öppet sår. På vänster häl har jag ett lite större sår, öppet, rött, gult, vitt och kleggigt. Hela vänsterfoten är påverkad, känns konstig och svullen. Och allt beror på ett par nya skor.

Kände kylan härom dagen och tyckte att sulorna på mina lågskor var alldeles för tunna. Morgonen därpå tog jag fram ett par nya skor med grövre sula och stressade iväg. Kändes lite konstigt men jag tänkte inte så mycket på det och så snart jag kom fram bytte jag om till inneskor. På eftermiddagen skulle jag ute igen och då kände jag att något var fel men traskade ändå vidare för att komma fram med blodiga strumpor. Skavsåren var ett faktum.

Ovan vid skador gör min erfarenhet begränsad, jag kan inte så mycket om sår och plåster men försökte ta hand om fötterna på bästa sätt. Hitta ett några gratisprov på skavsårsplåster och det kändes jättebra. Det fungerade nästa en hel dag, tills jag plötsligt såg vätska på strumporna igen. Vid närmare granskning såg ena hälen inte alls bra ut och jag skynda dem igen för att ha hand om foten.

Försöker lufta såren och få dem rena och torra igen. Tacksam för många råd. Lördagen ska innefatta besök hos ett apotek för bättre plåster eller förband.

Framförallt känner jag mig väldigt fånig. Så enkelt som ett par nya skor, som leder till att hela fredagskvällen går i värkens tecken. Fånigt att det var lågskorna, inte de med klackar som gav såren. Fånigt att jag inte vet bättre. Men å andra sidan väldigt tacksam att jag är så oerfaren när det gäller skador och värk.

Kaffesugen

Kaffesuget kan vara starkt. En ihärdig påminnelse om att jag har en last. Lusten till kaffet är ett begär. Ett begär som jag inte alls har något emot. Men längtan efter kaffe kan bli näst intill smärtsam. Näst intill.

Den stressiga morgonen, som jag skrev om tidigare, gav inget utrymme för kaffepaus. Tyvärr erbjöds det inte heller på planet till rimlig peng, så jag fick lov att vänta till jag landat. När jag väl fick dagens första kopp blev njutningen stor. Lyckan spred sig genom kroppen. Efter en mycket god lunch lyckades jag få en andra kopp och livet kändes alltmer lätt och njutbart. Föga anade jag att jag inte skulle få något eftermiddagskaffe. Mötet drog ut på tiden och sedan var det dags att ta sig via flygplatsens säkerhetskontroll och mot en gate igen. Här anande jag ett tidsglapp och jag såg min chans till shopping.

När jag skulle betala insåg jag att jag inte hade med mig rätt valuta. Än värre, mina kontokort är stängda för utlandsköp och jag hade glömt att öppna dem. Oerhört klantigt av mig. Med aningen sur min gick jag vidare mot gaten. Och jag kände doften av kaffe från caféer och kaffestånd. Doften var förförisk. Jag kände mig fattig och så oerhört sugen på kaffe. Det var en pina.

Låt mig erkänna att det kändes finemang att landa på svensk mark, ta bilen och i sakta mak åka hem för en stor mugg med hett, hembryggt kaffe. Oj, vad det smakade gott!

Göra gott

Det blev en stressig morgon. Jag gick hemifrån någon minut senare än planerat, fick skrapa bilrutor och blev ytterligare lite sen. Sedan var trafiken segare en seg. Ringlade köer som inte alls följde min tidsplan. Förseningen blev större och större. Väl framme var min tänkta parkering fylld och stängd, och jag fick leta annan parkeringsplats. Och med hög puls sprang jag in på flygplatsen. Att vara sen brukar jag kunna hantera, men att missa ett flyg, vill jag absolut inte göra.

Incheckningen gick bra och med undantag för en ovanligt gnällig tant i säkerhetskontrollen, började jag åter knappa in på min tidsplan. Sedan var det bara att springa. Jag var, förstås, i fel ände av terminalen så det blev en språngmarsch som kan räknas som dagens motion. Och jag hann! Svettig och andfådd nådde jag gaten och när jag satt i flygplans stolen var pulsen äntligen normal igen.

Det var även i den stolen jag kom att tänka på ett löfte jag gav mig själv under morgonen. När jag satt i bilen med insikten att det krävs ett stort mått av tur för att hinna med planet, lovade jag mig själv att känna tacksamhet om turen blev sann. Jag lovade att bekänna min tacksamhet och manifestera den genom att ge något till någon behövande.

Så nu sitter jag och letar lämplig organisation att skänka pengar till. Något som gör nytta. För ett löfte till mig själv, det måste jag självklart hålla. Tacksamheten är stor och varm.

Planerar och skapar frihet

Veckan framför mig ser rätt intensiv ut. Någon resan, olika typer av möten och flera kvällsaktiviteter. Många måsten, mycket kul men det krävs att jag även får inte lite tid för mig själv. Och det gör jag nu. Planerar och försöker hitta balans.

Jag har bestämt mig för tre träningspass per vecka. Varken mer eller mindre. Denna vecka ska det ske torsdag, lördag och söndag. Nu har jag bokat mina pass på Friskis &Svettis. Klart. Nu behöver jag inte ägna mer tid att fundera över träningen. Det kanske låter självklart men för mig är det en utmaning, att inte boka om, kanske hitta ett ännu roligare pass, kanske boka av. Den frestelsen ska jag motstå. Tre pass per vecka, varken mer eller mindre, så ska det bli. Men då räknar jag förstås inte promenader. Att traska är nödvändigt, alla veckans dagar.

Planerar även in tid för att skriva. Att komma hem, ta en promenad och sedan skriva en stund är skönt, något jag hoppas ska bli en vana. Den här veckan blir det lite knepigt, men till helgen kommer jag kunna skriva desto mer. Det är något jag verkligen ser fram emot. Att skriva regelbundet är en nödvändighet för att något av mina skrivprojekt ska bli klart. Och något ska bli klart. Med god planering ska det gå. Den planeringen ska jag göra i helgen.

Planering är mitt sätt att skapa frihet. Planeringen ger mig tid för att göra det jag vill, men även tid för att göra annat eller ingenting alls. När jag skrivit klart detta är det tid att koppla av. Bästa tiden för goda tankar.

Fortsätt drömma eller ge upp

Vissa drömmar bör man kanske låta vara drömmar – de är så mycket bättre i den formen!

För mig är det nog så med teckning. Jag har en dröm att kunna måla och teckna. Målning går bättre och bättre men teckningen går inte alls. Hur gör man? Hur får man det att se så enkelt ut?

För att råda bot på min okunnighet, gick jag en kurs förra helgen i teckning och akvarell. Det var en kurs för nybörjare även om mina kursvänner målat en del tidigare. Någon bot blev det inte. Numera vet jag att akvarell är en form jag känna att jag kan uttrycka mig i men teckningen är inte min grej.

Teckning är mer stress än avkoppling för mig. Jag fick inte några knep, ny kunskap eller verktyg som gör att jag kan ta mig an teckningen. Det blir bara udda, inte alls så som jag vill uttrycka mig. Det finns inget lustfyllt i teckningen.

Drömmen var härlig. Ritblocket avslöjar verkligheten. Jag kan inte få tillbaka den vackra drömmen men jag kan tänka mig för nästa gång jag vill förverkliga något. Vissa drömmar är härliga att ha kvar.

Man borde…

…bo nära ett bageri.

I söndags morse satt jag med en caffe latte och nybakat bröd omgiven av de varmaste dofter. Bageriet hade en liten café-del men några enkla bord och stolar. Sparsmakad inredning med smaken var desto rikare. Få sittplatserna, blir normalt sett fort upptagna men en söndagsmorgon var det lugnt.

Från min lilla oas, kunde jag sitta och studera hur folk kom in i butiken och köpte frukostbröd. Jag såg mysbyxor sticka ut under jackorna och morgonrufsiga hår doldes av kepsar och mössor. De visste vad de ville ha, hade rutin och de ilade snabbt hem igen med sina brödpåsar. Det såg så oerhört mysigt ut.

Nu sitter jag med min kaffekopp utan dopp. Och jag tänker, drömmer: Man borde bo nära ett bageri.

Utan bra start på dagen

Sedan sex veckor tillbaka jobbar jag hårt med min utmaning att skapa en god frukostvana. Jag går och lägger mig tidigare, går upp tidigare och har hittat lättlagad frukost som jag tycker om. Och det går bra, riktigt bra. Det är till och med så att jag känner att jag mår mycket bättre. Allra bäst mår jag av fil och granola och jag har lärt mig att en macka inte är en bra start på dagen.

Idag när jag skulle berätta om detta för en kollega, drabbades jag av insikten att jag missat dagens frukost. Inte pga av resa eller stress utan av ren glömska. Det kändes hemskt.

Jag är medveten om att det tar tid att skapa en ny vana, att få rutin och att få den kännas helt naturlig. Men jag trodde att jag var på god väg. Dagens bakslag får bli en lärdom. Jag ska kämpa vidare med min vana.

Jag är värd en bra start på dagen.

Att rosta bröd

Att rosta bröd är titeln på en bok av Roger Rosenblatt. 126 förtjusande och rörande sidor. En liten pärla i bokhavet, en bok som jag rekommenderar med värme.

Historien handlar om Roger och hans fru som bor hos sin svärson och sina barnbarn. Deras vuxna dotter har avlidit och Roger är nu en viktig person för barnbarnen. Det handlar om sorg men även livet som finns i sorgen och alla de vardagliga glädjeämnen som finns att ta vara på.

Hösten har även fört med sig att jag läst tre andra böcker men även om jag gillade dem, så bleknar de i jämförelsens med Rosenblatts historia. Johan Klings ”Människor helt utan betydelse” påstår sig ge en bild av mediavärlden men den känns avlägsen. Per Hagmans ”Cigarett” sägs beskriva 90-talet, dock inte mitt 90-tal. Anne B Ragdes ”Nattönskningen” är underhållande men lämnar inga djupare intryck. Gemensamt för dessa böcker är att de är reafynd och mycket lättlästa.

Lättsam underhållning, men ska ni läsa en bok så läs ”Att rosta bröd”.

Kära SL

I morse stod jag på pendeltågsperrongen och skrev denna text:

Kära SL
Om pendeltåget från Märsta mot Tumba, endast går till Stockholm Central – går det verkligen mot Tumba då? Själva idén med att ange slutdestination känns aningen förvriden.

Om slutsdestinationen inte längre har något betydelse, varför inte föreslå någon mer exotisk eller åtminstone varm destination, tex Turin, Toulouse eller Trieste.

När jag framöver åker pendeltåg, ska jag tänka ”Jag reser mot Paris, men väljer att stiga av i Stockholm”