Miljöfarligt avfall

Har försökt ta reda på var jag kan lämna in mitt miljöfarliga avfall. Jag är ingen storkonsument av miljöfarligt avfall så det händer inte så ofta. Det verkar som att jag ska behöva ta bilen till en stor återvinningscentral. Jag kan inte hitta något ställe dit jag kan ta mig till fots eller med kollektivtrafik. Det här bekymrar mig en aning.

Min tanke är att det behöver vara lätt att vara en miljöhjälte. Jag önskar mig därför lite mer smidig hantering, något som är mer lättillgängligt för mig.

Känns som att min lilla nagellacksflaska kommer att få stå här hemma ett bra tag till, som någon form av mellanförvar.

 

Annonser

Helikopter i decembernatten

Sent igår kväll hördes en helikopter inte så långt från där jag bor. Att vi har helikopter som cirkulerar över oss, är inget ovanligt. Jag bor i ett lugnt område men det finns områden med mer oroligheter i närheten. Det som var ovanligt igår var att helikoptern tycktes stå över en sjön dvs inte där vi brukar se den och den var närmre mitt hem än vad som är vanligt. Jag kände både ljud och vibration.

När detta händer, uppstår alltid en märklig konversation i den lokala facebook-gruppen. Väldigt många är oroliga över vad kan tänkas ske, andra visar stor omtanke för dem som ev är drabbade. Några bestämmer sig för att häckla och håna, spekulera och sprida rykten. Det blir alltid trist stämning.

Det här tycker jag är en sorglig utveckling, dvs att vi inte kan ta folks oro på allvar. Vad är drivkraften till att skriva onödiga kommentarer? Även om man inte håller med, varför måste man häckla? Igår var det en kvinna som skrev saker som var helt tagna ur fantasin. När en person bad henne sluta spekulera och sprida rykten, blev hennes svar ”Andra gör ju så”. Det är ett argument som jag känner igen. Från lekskolan. Jag förväntar mig mer av en medmänniska.

Idag vet vi att det handlade om en försvunnen pojke. Grannar i det berörda området gick samman i mörka natten för att leta efter pojken och gjorde en heroisk insats. Pojken hittades vid en sjö, nedkyld och kunde tack vare räddningstjänst och grannar tas om hand. Ett liv har räddats. Och medan vissa ägnade tid åt att rädda liv, valde andra att sprida elakheter på facebook. Hur kan vi ha så olika drivkrafter i livet?

Bilder i media

Ibland går samhällsutvecklingen så fort att jag inte hinner med. Igår var ett sådant fall när jag såg bilder av Praljak som tog gift i domstolen när domen lästes upp. Det handlar om krigsförbrytelser som konstaterats av FN:s krigsförbrytartribunal i Haag.

Det jag reagerar på är att bilderna sprids överallt, utan varning. Jag har tänkt och trott att vi är lite restriktiva med att sprida bilder av självmord och mord, Jag är fullt medveten om att jag dagligen ser bilder på skjutningar. Samtidigt kan jag tänka ut ganska många olika sätt att ta sitt liv som jag inte ser på bild i media.

Jag har inte klart för mig vad som kan visas eller inte visas på bild i media och hur detta ändras med tiden. Vem bestämmer? Blir vi avtrubbade? Hur tar vi hand om de som inte är avtrubbade och reagerar?

Jag har ännu inte kunna reda ut vad jag själv står i frågan. Jag kan känna tacksamhet att jag slipper se olika former av självmord men jag har svårt att själv beskriva varför och förklara med kriterier.

Tolerans att möta olikheter

En av de kurser jag läser under hösten handlar om ledarskap och kultur vilket är väldigt intressant. En kurs som man önskar att fler gick. Kultur kan handla om nationella kulturer och organisationskulturer och är för många ett svårdefinierat begrepp. Under kursen har vi bland annat studerat filmen ”Änglagård” och diskuterat kring hur de olika karaktärerna behandlar varandra, vad det kan bero på samt hur man kan göra annorlunda. Vi har även fått besöka en helt ”ny kultur” dvs ett sammanhang där vi normalt sett inte finns och rör oss, och där studera vad vi ser och tolkar in.

Det jag uppskattar med kursen är att vi lära oss att se på olikheter på ett intressant sätt. Vi nöjer oss inte med att konstatera att vi är eller tycker olika. Vi blir även utmanade i att försöka se bakom ridån, tex se och försöka förstå vad som ligger bakom olika agerande, kanske till och med lära oss av någon annan som gör något på ett annat sätt. Vi vidgar våra synsätt och lära att hantera olikheter på ett konstruktivt sätt. Detta är nödvändiga färdigheter om man tror på mångfald.

Olika människor har olika tolerans att möta olikheter. Kanske är det svårt att avgöra det själv. Jag är helt övertygad om att vi kan öva upp förmågan. Det handlar dels om att känna sig själv, dels att utmana sig själv att vara i ovana sammanhang och ha en öppenhet för det som inte är likt ens eget sätt att se på tillvaron. Alla kan, alla som vill. Det är hoppfullt.

Inställda föreställningar

Mina reflektioner med koppling till metoo-bekännelser fortsätter. En sak som sker nu är inställda tv-program och teaterföreställningar. Det innebär att det är väldigt många som blir påverkade, dvs hela produktioner och publik.

  • En första reflektion är vikten att ta tag i bekymren tidigt eftersom konsekvenserna kan bli så stora när man låter det fortgå.
  • En andra reflektion är att just nu får man gilla läget. Man får hoppas att de andra i produktionen inte lider alltför stor skada, att alla parter hjälps åt för att hitta lösningar.
  • En tredje reflektion att det krävs en strategi för hur detta ska hanteras i framtiden. Jag vet inte vad som är bäst och det gör ju ingen annan heller. Det är ingen som har erfarenhet av det vi ser nu. Det finns även inslag av marknadsföring och visa handlingskraft. Vissa institutioner har inget annat sätt att visa att de bryr sig, mer än att ställa in. Detta behöver utvecklas så att förövare straffas men att inga andra behöver ta konsekvens.
  • En helt annan reflektion är att detta inte ger någon hållbar lösning. Här finns flera förlorare, både medarbetare och publik. Men inget blir egentligen bättre av en inställd föreställning.

Min egen slutsats är att det inte finns något tydligt rätt eller fel och att det därmed krävs lite ödmjukhet för olika lösningar. Vi får lära oss av situationen. Däremot behövs ingen ödmjukhet för förövare, enbart sedvanlig rättsäkerhet.

Härvan med kulturprofilen

Är faktiskt väldigt upprörd ju mer jag läser om den sk. kulturprofilen som anklagas för övergrepp mot kvinnor och som nu tycks bli av med olika former av bidrag kanske även en kunglig medalj.

Det tog en stund för mig att komma på vem det var, eftersom har inte är känd för mig men snart stod det klart. Med den kunskapen förstår jag nu hur nära kopplingarna är till Svenska akademin.

Det leder till en annan typ av upprördhet. Som jag förstår det, är kopplingarna så nära att akademin mer eller mindre ger bidrag till verksamheter där de själva är engagerade och delaktiga. Varför har ingen ifrågasatt det tidigare? Och varför tas inte detta upp nu? Samma sak med rekommendationen av den kungliga medaljen? Hur gjordes den bedömningen? Jag inser ju att tidningarna vet, men inte kan skriva om det rakt ut så länge som personen ska vara anonym. Min förhoppning är att de går till djupet med hela denna härva. Ordet nepotism ligger mycket nära tillhands och tids nog behöver detta ifrågasättas.

Mer diskussion

Följer varje dag händelseutvecklingar kopplade till metoo-bekännelserna som blir fler och fler. Jag tycker debatten är viktigt och bra. Samtidigt vet jag hur svårt det är att ändra värderingar och jag ser med viss oro på utvecklingen. Att berätta är ett viktigt steg men vi har så mycket mer att göra innan ändring faktiskt sker.

En farhåga är att det som har utsatt kvinnor för olika typer av övergrepp, nu åker ut i kylan. Vart tar de vägen? Vad händer med dem? Genom att de inte finns kvar i sammanhang, finns inte heller någon form av samtal och behandling. Företagen där de varit anställda har köpt ut och har inte längre något rehabiliteringsansvar. Jag är inte övertygad om att utanförskapet leder till bättring. Självfallet ska de stå för vad de gjort men hur kommer vi vidare?

En annan farhåga är nu att många män (även kvinnor) förväntas vara helt tysta. Som jag upplever det är detta en tid för utsatta kvinnor att tala. Andra åsikter och perspektiv är inte välkomna. Självklart ska vi stötta kvinnor som blivit utsatta. Men kan det göras och ändå välkomna en diskussion? Jag tror att vi behöver prata. Även om vi inte är helt överens. Att tysta ner, förbjuda andra att yttra sig, ser jag inte som en långsiktig lösning.

Jag tror att vi ganska snart behöver gå vidare från att berätta om händelser, leta syndabockar till att ta mer av diskussion och skapa förändring.