Inlåst kunskap

Just nu är det mycket kunskap som är inlåsta i våra bibliotek och som är svår att komma åt. Jag tänker inte på romaner utan alla faktaböcker inom olika ämnen som nyttjas av elever och studenter på alla nivåer. Böckerna är svåra att ha tillgång till eftersom många bibliotek är stängda, har så begränsade öppettider att man inte kan nå dem då eller att biblioteken är så generösa med att skippa förseningsavgifter nu vilket för att böcker inte ens lämnas tillbaka tid.

När det gäller romaner ser jag inget problem. Det är bara att läsa en annan bok, kolla sin egen bokhylla, låna av en vän, gå förbi Myrorna eller liknande eller köp en pocket. Här finns en uppsjö av alternativ för den som är kreativ. När det gäller kurslitteratur är problemet större.

Jag har tänkt att läsa några kurser på distans under våren och var ute i god tid för att fixa kurslitteratur. Reserverade böcker på biblioteket och har beställt de som inte fanns att låna. Det kändes bra. Böckerna ligger i prisspannet 400-700 kr styck så man tänker gärna till om man tror att man har nytta av dem, även efter utbildningen. För mig har ingen av de beställda böckerna kommit än, flera är slut på förlag och jag får inte kontakt med biblioteket. Det var ingen kö när jag gjorde reservationen men nu tycks det som att de är utlånade. Har kollat runt och böckerna finns på flera biblioteket – som är stängda. Till skillnad mot romaner, så kan en student inte vänta eftersom böckerna behövs för olika deadlines.

För mig kommer det att kunna hanteras på något sätt men det här är trots allt ett problem för många elever och studenter på alla nivåer. Man behöver sitt bibliotek under lärandet. Google är bra men inte har inte allt. För mig känns det som att det är hög tid för alla bibliotek att agera och hitta vettigare lösningar för att öppna upp verksamheten på ett klokt sätt.

Skakad

Vilka märkliga dagar. Människor här hemma i Sverige som fattar så märkliga beslut och försvarar sina egna galna beteenden i en pandemitid. Sedan fick jag lite hopp när Dan Eliasson händelsen löste genom att han själv hoppar av sitt uppdrag på MSB. Det kom som en överraskning för mig. Men bara några timmar senare föll min framtidstro i fasa när jag såg händelseutveckling i USA. Ägnade kvällen, delar av natten och morgonen till att läsa artiklar och ta till mig av information. Vågar knappt tänka på den fortsatta utvecklingen.

Känner mig skakad. Och ganska frustrerad över att bara kunna sitta och se på utan möjlighet att påverka. Det är en orolig värld och en orolig tid. Känns viktigare än någonsin att bidra konstruktivt för en positiv utveckling.

Kepsfundering

Har under lång tid noterat att det är allt vanligare med hattar, mössor och kepsar sitter kvar på huvudet även inomhus. Det förekommer inte på mitt jobb men jag tänker t.ex. i tv-intervjuer mm. Jag ser även att det går högre upp i åldrar och blir allt mer utbredd.

Med de etikettregler som jag fått lära mig, så är det oartigt att inte ta av hatten inomhus för män medan det finns tillfällen då kvinnor kan ha hatten på. Jag har även fått lära mig att hatten/mössan/kepsen i vissa fall kan vara en del av visst artistutstyrsel. De situationer jag tänker på, är när personerna har kepsen på sig i andra sammanhang.

För mig är det naturligt att ta av sig mössan/hatten/kepsen, så som man tar av sig ytterkläder när man kommer in någonstans. Jag tänker även att man byter om från arbetskläder till privata i privata sammanhang, dvs jag tänker att man inte på middag i fläckiga målarkläder, läkarrock, dammiga snickarbyxor etc.

För mig är det även naturligt att vi vill se varandra i ögonen. Jag tar alltid av mig solglasögon när jag ska prata med vänner och har faktiskt tänkt att det samma gäller för vissa skärmar som täcker ögonen. Jag vill gärna se vem jag pratar med.

Jag tror att det är dessa tankar som gör att jag reagerar när jag ser hatt/mössor/kepsar inomhus när det inte finns anledning att ha dem. Så jag vet vad jag väljer och hur jag vill bete mig.

Vrede

Igår kväll när jag scrollade runt i olika facebookgrupper fastnade jag i ett inlägg som gjorde mig så oerhört arg, så där så att det nästan ryker ur näsa och öron. Det var en kvinna som var ännu argare, med rätta, och ville berätta om sin arbetsdag. Hon och hennes kollegor vid ambulanser var för att hämta en person som behövde till sjukhus. Men under tiden de är var med sin patient, blev ambulansen vandaliserad. De fick ringa efter en ny ambulans för att personen skulle få vård.

Det osade verkligen av vrede bland kommentarerna. Det är ju ofattbart, oförlåtligt och grymt att göra någon sådant. Normalt sett gillar jag inte kraftuttryck i sociala media men denna gång har jag medkänsla för att alla som skrev ut sin vrede. Framförallt medkänsla med ambulanspersonalen.

Jag kan verkligen, verkligen inte förstå hur man kan komma på en sådan idé, att man kan rättfärdiga den och hur man kan sova gott på natten efter att ha gjort något liknande.

Olika perspektiv och upplevelser

Det blev en mentalt sett påfrestande dag idag. Det märks allt tydligare att medarbetare inte mår bra av all oro som finns samt brist på sociala kontakter. Det tar sig uttryck på väldigt olika sätt. Under eftermiddagen gjorde jag om ett möte, så att alla fick prata ut, prata av sig och dela med sig hur de känner. Och det är så uppenbart hur olika vi upplever situationen, hur olika vår behov ser ut och hur olika lösningar som ger resultat. Det finns inga standardlösningar och vi måste, verkligen måste, hitta vad som fungerar för var och en. Det finns på det sättet inga rätt och fel, utan bara individuella val. Det kräver en öppenhet. Och jag får jobba ännu hårdare för att alla ska må bra.

Ikväll har jag, förstås, fastnat framför tv:n där jag följer vad som sker i presidentvalet i USA. Förra valet satt jag uppe hela natten, det ska jag inte göra i natt men jag har svårt att slita mig.

En liten bagatell: vid förra valet blev jag riktigt bra på alla delstater i USA, var de ligger och hur det förkortas. Det var en kortvarig kunskap. Oj så snabbt jag glömde dem, men nu börjar det sakta komma tillbaka igen.

FN-dagen

Idag är det FN-dagen. Det är en dag som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Jag hade gärna sett mer av publika arrangemang, seminarier, kanske några intressanta reportage på tv. Måste nog jobba lite mer för att sälja in den idén.

Själv valde jag att stödja Unicef och möjliggöra för barn att gå i skolan. Det känns fint. Inte så mycket men alltid något.

Fadd smak

Härom dagen såg jag en annons som gjorde att jag fick en fadd smak i munnen, en dålig känsla i magen och en irritation i bröstet. Det är ett företag som erbjuder olika skönhetsbehandlingar. Inför höstlovet erbjuder de extra bra priser på ansiktsbehandlingar till alla som är mellan 13-18 år.

Så klart att jag inte vill missunna unga att få en lyxig behandling eller avkopplande stund. Men ändå, ansiktsbehandlingar för många hundralappar till tonåringar. Det handlar definitivt inte om inriktning mot problemhy eller liknade även om det säkerligen kommer att få tips om kostsamma produkter. Nja, för mig känns det inte alls bra i mage och hjärta. Även om jag normalt sett tycker att folk har ett eget ansvar och får välja själva, så handlar det här om barn.

Det finns en anledning till att det finns regler när det gäller reklam till barn. I detta fall, har företaget troligen hittat ett sätt som är inom lagens ramar. Jag ser dock lagen som minimikrav och som vuxen kan man ta ett etiskt ansvar. Och för mig går det bort att sälja dyra ansiktsbehandlingar till 13-åringar.

Hur mår folk egentligen?

I helgen och veckan har det blivit några mil i bilen. Dels redan till Norrtälje, dels resan på Värmdö. Tycker att jag ser mycket märkligt i trafiken och är inte alls förvånad över alla läsa alla notiser om bilolyckor. Sorgligt att så många riskerar att skadas av onödiga beteenden.

Om man råkar köra 38 km/h på en 40-väg så blir man omkörd i racerfart. På Essingeleden är det tydligen helt naturligt att köra om på insidan, sedan svänga in precis framför utan att använda blinkers. En del byter filer, fram och tillbaka på ett sätt som skapar oro. På parkeringar har jag varit ytterst nära att bli påkörd när jag stått stilla eftersom personer börjar backa utan att titta på vad de har bakom sig. Rondeller vågar jag inte tänka på.

En del av dessa förare gör detta medvetet, det är jag övertygad om. De ser sig själva som superförare och vill fram utan att riktigt tänka på hur andra kan uppfatta deras beteenden. En del, tror jag, är osäkra då det exempelvis kan vara svårt att hitta och veta vilken fil man ska vara i. Men en hel del anar jag är stressrelaterat. Att stressen gör att människor tar tokiga beslut.

Så när jag sitter bakom ratten så undrar jag ofta hur människor mår. Hur ser deras tillvaro ut när man kan utsätta andra människor för faror och obehag? Hur långt har de kommit i sitt tunnelseende när det inte inser att de inte är ensamma i trafiken? Tidigare skojade jag alltid och sa ”Den där är nog riktigt kissnödig” när något körde för fort. Det gör jag inte längre. Numera tycker jag bara att det är sorgligt att se dessa faror i trafiken.

Partiledardebatt

Har suttit bänkad framför Svt och partiledardebatten. Vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tänka. Jag blev inte klokare och jag har svårt att se att någon blir friskare. Tycker inte riktigt att det är rätt tid för partiledarna att komma med nedriga oneliners. Kanske blev det lite väl tydligt vilka som vill lösa problemen, vilka som vill fånga röster och vilka som vill få uppmärksamhet i media. Jag respekterar fullt ut att de har olika åsikter men har svårt att acceptera dålig ton i debatten.