Vapen

Efter att ha läst om skjutningar nästan varje dag under lång tid, så funderar jag på hur mycket vapen som finns i samhället. Alldeles för många är mitt svar och jag funderar på varför man inte kan reglera det på något sätt. Man skulle ju vilja fått ett stopp på tillverkning och öka skrotning av vapen. Få ner tillgången på något sätt. Känns ju som att polisen borde ha ganska bra koll och skulle kunna göra en punktinsats. Tänk ett samordnad räd en tidig morgon och hämta in alla illegala vapen. Eller kanske är det dags för en ny film som ”Bowling for Columbine”. Något som får igång debatten.

Å andra sidan kan jag inte begripa att det ska vara så svårt för en människa att förstå att hen inte ska döda en annan människa. Hur kan någon ha missat det? Jag förstår inte.

Mentorskap

Idag är jag lycklig över att ha den stora äran att få vara mentor. Jag har fått två adepter och idag hade jag kontakt med en av dem. Självklart är det digitala möten som är aktuella men så hade det blivit oavsett eftersom vi inte bor i samma stad.

Jag var både spänd och förväntansfull inför mötet. För mig är det första gången på länge som jag är mentor på engelska. Kul men ibland kan det vara svårt att hitta rätt ord. Vi fick i alla fall bra kontakt och timmen gick rasande fort. Vi ska ha möte igen nästa vecka.

Via organisationen får jag en del utbildning och jag har tillgång till mycket material via en digital plattform. Det har jag börjat gå igenom nu ikväll. Det handlar mycket kom mångfald, inkludering, personligheter, kulturer och mycket annat och det intresserar mig.Det visar sig dock att jag läst det mesta när jag pluggade men repetition är ju alltid bra.

Det här passar mig alldeles utmärkt!

Saknar hopp

Det här med det trasiga järnvägsspåret i norrort engagerar mig. Även om jag allra mest är hemma så händer det att jag kan behöva kollektivtrafiken. Allt finns inte inom gångavstånd. För mig är pendeltåget det mest effektiva och det säkraste transportsättet. Det känns bra när den finns.

Det finns ännu ingen prognos om när spåret kan bli åtgärdat. Först var det tyst, sedan kom rykten om 1-2 veckor och ikväll kom ord om 1-2 månader. Pust. Två månader känns som ganska lång tid för mig, så långt tid att jag tappar hoppet en aning. Även om det finns ersättningsbussar så drar man sig ju för det. Att gå till jobbet tar tre timmar så det känns ju sådär.

Tillvaron kändes tung innan detta besked och nu känns det knappast lättare. Jag behöver något att se fram emot.

Inlåst kunskap

Just nu är det mycket kunskap som är inlåsta i våra bibliotek och som är svår att komma åt. Jag tänker inte på romaner utan alla faktaböcker inom olika ämnen som nyttjas av elever och studenter på alla nivåer. Böckerna är svåra att ha tillgång till eftersom många bibliotek är stängda, har så begränsade öppettider att man inte kan nå dem då eller att biblioteken är så generösa med att skippa förseningsavgifter nu vilket för att böcker inte ens lämnas tillbaka tid.

När det gäller romaner ser jag inget problem. Det är bara att läsa en annan bok, kolla sin egen bokhylla, låna av en vän, gå förbi Myrorna eller liknande eller köp en pocket. Här finns en uppsjö av alternativ för den som är kreativ. När det gäller kurslitteratur är problemet större.

Jag har tänkt att läsa några kurser på distans under våren och var ute i god tid för att fixa kurslitteratur. Reserverade böcker på biblioteket och har beställt de som inte fanns att låna. Det kändes bra. Böckerna ligger i prisspannet 400-700 kr styck så man tänker gärna till om man tror att man har nytta av dem, även efter utbildningen. För mig har ingen av de beställda böckerna kommit än, flera är slut på förlag och jag får inte kontakt med biblioteket. Det var ingen kö när jag gjorde reservationen men nu tycks det som att de är utlånade. Har kollat runt och böckerna finns på flera biblioteket – som är stängda. Till skillnad mot romaner, så kan en student inte vänta eftersom böckerna behövs för olika deadlines.

För mig kommer det att kunna hanteras på något sätt men det här är trots allt ett problem för många elever och studenter på alla nivåer. Man behöver sitt bibliotek under lärandet. Google är bra men inte har inte allt. För mig känns det som att det är hög tid för alla bibliotek att agera och hitta vettigare lösningar för att öppna upp verksamheten på ett klokt sätt.

Skakad

Vilka märkliga dagar. Människor här hemma i Sverige som fattar så märkliga beslut och försvarar sina egna galna beteenden i en pandemitid. Sedan fick jag lite hopp när Dan Eliasson händelsen löste genom att han själv hoppar av sitt uppdrag på MSB. Det kom som en överraskning för mig. Men bara några timmar senare föll min framtidstro i fasa när jag såg händelseutveckling i USA. Ägnade kvällen, delar av natten och morgonen till att läsa artiklar och ta till mig av information. Vågar knappt tänka på den fortsatta utvecklingen.

Känner mig skakad. Och ganska frustrerad över att bara kunna sitta och se på utan möjlighet att påverka. Det är en orolig värld och en orolig tid. Känns viktigare än någonsin att bidra konstruktivt för en positiv utveckling.

Färgglatt

Är det moderna konst?
Rekordförsök i att fylla en skräpkorg?
Eller ser hundrastarna inte ens att det är fullt och att locket inte kan stängas?

En färgklick i det går, det är det i alla fall.

Kepsfundering

Har under lång tid noterat att det är allt vanligare med hattar, mössor och kepsar sitter kvar på huvudet även inomhus. Det förekommer inte på mitt jobb men jag tänker t.ex. i tv-intervjuer mm. Jag ser även att det går högre upp i åldrar och blir allt mer utbredd.

Med de etikettregler som jag fått lära mig, så är det oartigt att inte ta av hatten inomhus för män medan det finns tillfällen då kvinnor kan ha hatten på. Jag har även fått lära mig att hatten/mössan/kepsen i vissa fall kan vara en del av visst artistutstyrsel. De situationer jag tänker på, är när personerna har kepsen på sig i andra sammanhang.

För mig är det naturligt att ta av sig mössan/hatten/kepsen, så som man tar av sig ytterkläder när man kommer in någonstans. Jag tänker även att man byter om från arbetskläder till privata i privata sammanhang, dvs jag tänker att man inte på middag i fläckiga målarkläder, läkarrock, dammiga snickarbyxor etc.

För mig är det även naturligt att vi vill se varandra i ögonen. Jag tar alltid av mig solglasögon när jag ska prata med vänner och har faktiskt tänkt att det samma gäller för vissa skärmar som täcker ögonen. Jag vill gärna se vem jag pratar med.

Jag tror att det är dessa tankar som gör att jag reagerar när jag ser hatt/mössor/kepsar inomhus när det inte finns anledning att ha dem. Så jag vet vad jag väljer och hur jag vill bete mig.

Vrede

Igår kväll när jag scrollade runt i olika facebookgrupper fastnade jag i ett inlägg som gjorde mig så oerhört arg, så där så att det nästan ryker ur näsa och öron. Det var en kvinna som var ännu argare, med rätta, och ville berätta om sin arbetsdag. Hon och hennes kollegor vid ambulanser var för att hämta en person som behövde till sjukhus. Men under tiden de är var med sin patient, blev ambulansen vandaliserad. De fick ringa efter en ny ambulans för att personen skulle få vård.

Det osade verkligen av vrede bland kommentarerna. Det är ju ofattbart, oförlåtligt och grymt att göra någon sådant. Normalt sett gillar jag inte kraftuttryck i sociala media men denna gång har jag medkänsla för att alla som skrev ut sin vrede. Framförallt medkänsla med ambulanspersonalen.

Jag kan verkligen, verkligen inte förstå hur man kan komma på en sådan idé, att man kan rättfärdiga den och hur man kan sova gott på natten efter att ha gjort något liknande.

Olika perspektiv och upplevelser

Det blev en mentalt sett påfrestande dag idag. Det märks allt tydligare att medarbetare inte mår bra av all oro som finns samt brist på sociala kontakter. Det tar sig uttryck på väldigt olika sätt. Under eftermiddagen gjorde jag om ett möte, så att alla fick prata ut, prata av sig och dela med sig hur de känner. Och det är så uppenbart hur olika vi upplever situationen, hur olika vår behov ser ut och hur olika lösningar som ger resultat. Det finns inga standardlösningar och vi måste, verkligen måste, hitta vad som fungerar för var och en. Det finns på det sättet inga rätt och fel, utan bara individuella val. Det kräver en öppenhet. Och jag får jobba ännu hårdare för att alla ska må bra.

Ikväll har jag, förstås, fastnat framför tv:n där jag följer vad som sker i presidentvalet i USA. Förra valet satt jag uppe hela natten, det ska jag inte göra i natt men jag har svårt att slita mig.

En liten bagatell: vid förra valet blev jag riktigt bra på alla delstater i USA, var de ligger och hur det förkortas. Det var en kortvarig kunskap. Oj så snabbt jag glömde dem, men nu börjar det sakta komma tillbaka igen.

FN-dagen

Idag är det FN-dagen. Det är en dag som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Jag hade gärna sett mer av publika arrangemang, seminarier, kanske några intressanta reportage på tv. Måste nog jobba lite mer för att sälja in den idén.

Själv valde jag att stödja Unicef och möjliggöra för barn att gå i skolan. Det känns fint. Inte så mycket men alltid något.