Stor irriation

Pratade med min mamma som varit med om en trist historia härom dagen. Hon skulle ta bussen hem från stan där hon bor och såg då en pojke, 9-10 årsåldern, som grät och var totalt söndergråten. Hon försökte få kontakt med honom och insåg först att var att han inte ätit på länge. Efter ett trixande i samtal fick hon fram att mamman dött i början av veckan och att skolan skickat hem honom trots att han var ensam hemma. För att lugna pojken bjöd min mamma honom på varm choklad och smörgås på konditoriet bredvid busshållsplatsen.

Det ledde till att min mamma blev anmäld för att ha rövat bort ett barn. Nu kunde det ju redas ut ganska enkelt men det gör mig irriterad. Visst, jag skulle ha ringt polisen innan jag gick in på kondiset, men inser samtidigt att mammas agerande var bäst för den rädda pojken som behövde trygghet.

Så här i efterhand har min mamma haft kontakt med barnets pappa, som befanns sig utomland men äntligen kommit hem, och barnets mormor. Båda var tacksamma för mammas agerande och mamma har lovat att ha fortsatt kontakt med pojken. Det har även visat sig att pojken var nyinflyttad, har bara bott i staden i en vecka och har inga kompisar här, känner inte någon. Han troligen varit totalt ensam med sin döda mamma mellan lördag-måndag och sedan ensam tisdag-onsdag utan någon koll.

  • Hur kan ambulans och polis lämna en 9-årig kille ensam?
  • Hur kan en lärare skicka hem en elev utan att kolla läget?
  • Hur kan en medmänniska strunta i att prata med den pojken och istället spana på min mammas agerade utan att göra något för pojken mer än att rapportera i efterhand?

Jag både vill veta och inte veta. Bara att det inte händer igen.

Trygghet

Efter ett antal grova våldsbrott och ett dödsfall alldeles nyligen, har polisen intagit en mer synlig plats i vår centrum. Polisstationen ligger visserligen på andra sidan järnvägen men trots det anser sig polisen behöva vara mer synlig i centrum. Idag såg jag att det bygger upp något litet kontor i biblioteket och polisbilar stod parkerade på torget. Jag tror att de vill vara synliga för trygghet men även tillgängliga för att samla in information och vittnesuppgifter.

De som bråkar är olika kriminella grupperingar, det är inte så att vem som helst blir påhoppad. Däremot kan vem som helst bli vittne, även barn, vilket inte är så lätt att hantera. Därtill, de som hittills dött är relativt unga vilket innebär att föräldrar mist barn och barn förlorat syskon. Det finns många sorger i dessa tragedier.

Jag vet inte om jag blir tryggare av att se poliser eller om jag snarare blir påmind om otryggheten. Det är dessutom väldigt svårt att diskutera frågan och vad som bör göras då varje diskussion, bla på Facebook, snabbt spårar ut totalt. Det är så obegripligt hur vissa kan uttrycka sig. Det får mig att känna mig mindre trygg eftersom jag inte kan lita på att medmänsklighet finns när det behövs. Galet att det kan bli så här i vårt trygga land.

Civilkurage?

Igår följde jag en debatt i en Facebook-grupp om civilkurage vs. dumdristighet. Bakgrunden var att några personer upptäckt att några ynglingar försökte stjäla en bil. De agerade och i tumultet tappade bovarna bl.a. en pistol. Många tycker att personerna var modiga men samtidigt finns en insikt i att det hade kunnat gå mycket illa. Men hur vet man hur man själv skulle agera?

När jag var 16 år hade jag ett sommarjobb där jag jobbade natt på ett ålderdomshem. En natt kom min kollega och hämtade mig när jag var inne hos en patient. Det fanns troligen någon obehörig i lokalen. Jag hörde ett ljud, började springa och sprang rakt in i inbrottstjuven. Jag blev arg, tvingade honom att lämna tillbaka allt han tagit men sedan kunde vi inte hålla honom kvar. Idag kan jag önska att jag inte agerat som jag gjorde. En klok idé är att ringa polisen först. När jag berättar denna historia, är den allra vanligaste reaktionen ”Men tänk om han hade haft en kniv…” Om det hänt idag, är det inte uteslutet att tjuven haft en pistol.

Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde då och jag vet vad jag skulle göra idag. Jag kan tänka att jag ska larma, filma för bevisning ta hjälp av andra. Men jag inser ju att jag kanske har annan instinkt och kanske tänker annat i en stressad situation. Kanske skulle jag rya och skrika och slå dem med handväskan. Jag tror att man kan förbereda sig något genom att tänka igenom innan men jag tycker att det är svårt. Det är så svårt att fatta någon kan tänka sig använda skjutvapen. Jag ska fundera vidare för jag vill inte offra mitt liv för en världsliga saker som en bil.

Visst undrar man var alla vapen kommer ifrån och hur många ungdomar kan ha dem hemma. Personligen undrar jag även hur min dåvarande chef kunde tycka att det var en bra idé att två 16-årigar hade ansvar för fyra avdelningar nattetid på ett ålderdomshem, helt utan utbildning, säkerhetsgenomgångar eller liknade.

 

Berörd av nyheter

Igår kom jag att tänka på hur samhällshändelser och nyheter påverkar känslomässigt.

Jag började gårdagen med att följa regeringens nyheter om förändringen av arbetsmarknadspolitiken och kommentarer kring detta. Inget misstroende läggs mot ministern och vi andra slipper oroa oss för nyval. Intressant att försöka se vinna och förlorare i detta. Även intressant att försöka förutspå nästa områden där oppositionen försöker sänka januariöverenskommelsen. Det här triggar igång min nyfikenhet.

Sedan blev jag lättad av tingsrättens beslut i förtalsmålet mellan Wallin-Virtanen. För mig känns det som en trygghet i att det finns en gräns mellan vad som är prat och vad som är förtal, en trygghet i att man inte kan säga vad som helt om en annan person. När två personer är inblandade, finns alltid två sidor och för mig är det viktigt att inte den ena eller den andra har mer rätt till sin sanningen än den andre. Jag tycker också att domen var hyfsat tydlig i att det finns andra sätt att berätta sin historia, göra sin röst hörd och göra det på ett sätt som inte förtalar en annan människa. Det tycker jag är viktigt. Vi har yttrandefrihet och den ska vi vara rädd om.

Under gårdagen hörde jag om dödfödda barn och tiden för igångsättning påverkar. På kvällens sändes Kalla faktas granskning. Jag tycker att det är ett jättesvårt ämne, det går inte att undvika att bli berörd. Det är så svårt att inte låta känslorna ta över tänkandet. Så klart att man vill göra allt för att barn ska kunna födas tryggt. Men vad vet jag om olika risker eller fördelar med den ena eller andra angreppssättet? Antagligen mycket som inte kommer fram i ett sådant program. Jag blir även ledsen när journalistiken går på en enskild läkare och ett enskilt fall. Det här är en större fråga, handlar om vad läkarna får lära sig, vilka rekommendationer som finns och hur ledningen ger läkarna förutsättningar att agera. När fall är under utredning, tycker jag att man ska respektera det och avvakta resultatet.

Idag nåddes jag av informationen att Marie Fredriksson avlidit. Så snart jag såg rubriken gick en otäck rysning genom kroppen. Så sorgligt. Det känns tungt.

Visst blir man påverkad av vad man tar till sig av omvärlden, det blir i alla fall jag. Det finns en medkänsla för andra människor. Det tror jag är bra. Visserligen kan man inte vara engagerad i allt, det orkar ingen, men att vara en del av som omvärld och samtid, på ett eller annat sätt känns viktigt för mig.

Ingen helgtömning

Jag är så irriterad. Har precis upptäckt att PostNord slutat med tömning av sina brevlådor under helger. Jag har förvisso sett att flera brevlådor har larvigt begränsade tömningstider, ofta kl 09.00 men har jag i min enfald trott att det finns någon form av sista-minuten-brevlåda kvar. Men icke. Tydligt drog de in helgtömning i juli.

Min åsikt är att post är en samhällsservice som vi fortfarande kan förvänta oss ska fungera. Det känns ju helt vansinnigt att det är bättre för mig att ta bilen och lämna över mina försändelser personligen. Jag begriper att digitalisering tilltar, att det krävs nya lösningar. Man jag anser inte att PostNord hittar andra lösningar, de lägger enbart ner fungerande service utan att erbjuda något nytt. Det är inte utveckling, utan snarare nedläggning. Det gör mig irriterad.

 

Politiskt spel

Det känns som intressanta tider, politiskt sett i Sverige. Det är ett nytt spel som vi ser nu med hot om misstroende mot minister som ny taktik för att ta makt. Spännande för oss som är intresserade av demokrati och politik och antagligen outhärdligt när man är mer praktiskt lagd.

Jag försöker följa med i vad som händer, lyssnar och läser både utspel och analyser. Kan konstatera att en del analyser är betydligt bättre än andra. Vissa är sakliga med andra lägger in mer känslor och personliga värderingar. Det är naturligt att det blir så, desto viktigare att vara källkritisk och göra egna analyser. Jag tror även att det gäller att vara öppen för att inse att gamla sanningar inte alltid gäller, partier ändrar taktik och det finns många dolda agendor.

Att följa med i händelseförlopp är för mig viktigt för att kunna vara uppdaterad, det är en del i att ständigt utveckla kompetensens i att göra omvärldsanalyser och andra typer av analyser. Det hjälper naturligtvis att vara intresserad, det gör det hela betydligt mer roligt.

 

Statyer som väcker känslor

Följer med visst intresse debatten om Zlatan-statyn. Det tog ju många år innan den fann sin plats, var uppskattad några veckor och nu har känslorna vänt. Det kan gå fort.

Personligen är jag lite försiktigt när det gäller statyer mm av levande personer. Att hylla prestationer mm genom priser gillar jag, men att att hylla livsgärningar med konst mm kan vara knepigt innan man sett hela livsgärningen. Jag tycker att Zlatan-statyn stärker min tes.

Mina tankar just nu handlar om hur mycket känslor konst väcker. Det är så mycket mer än att man gillar/inte gillar. Det handlar även vad verken står för. Jag kan ibland förvånas över att ”vi” har låg tolerans för vad andra kan uppskatta. Jag gillar inte allt som vi har i offentliga miljö och våra gemensamma rum men kan ändå acceptera att andra kan uppskatta det. Men så tänker inte alla. Jag har uppleva ett starkt motstånd från medmänniskor ibland, när de inte uppskattar ett konstverk.

Dock, jag tycker inte att vi ska ha precis allt i våra offentliga rum men tror att det löser sig med sunt förnuft dvs det behövs inget dokumenterat regelverk. Beslutsfattare med rätt kompetens kan fatta kloka beslut. Visst kan det bli fel någon gång men inte värre än att det går att rätta till.

Ska bli intressant att se om Zlatan-statyn får stanna i Malmö eller ej.