Nordiska rådets litteraturpris

Läste precis att Monica Fagerholm tilldelats Nordiska rådets litteraturpris. Kul tycker jag som beundrar Fagerlunds författarskap. Jag har inte läst allt men har några fantastiska läsupplevelser. Nu ser jag att hon vann med ”Vem dödade bambi?” Jag har läst boken men tänker inte att det är hennes bästa. Av det skälet kollade jag nomineringar och där fanns i stort sett ingen jag kände igen.

Samtidigt som jag är väldigt glad för Fagerholms tilldelning av priset, så är jag lite förundrad över priser och nomineringar. Jag tänker på alla norska författare som vi fått lära känna de senaste åren, fantastiska böcker men som inte kommit fram genom nordiska rådets arbete. Personligen läser jag gärna nordisk litteratur men jag har inte hittat dem genom nordiska rådet pris. ”Syftet med priset är att öka intresset för grannländernas litteratur och språk samt för den nordiska kulturgemenskapen”. Undrar hur de lyckas med detta, med de nomineringar som finns. Det här behöver jag gräva lite djupare i.

Sömntuta

Igår kväll somnade jag nästan innan jag hann lägga huvudet på kudden. Jag satte mig på sängkanten, la mobilen bredvid kudden för att ställa in alarmen, kröp ner och somnade utan att ha ställt klockan. Vaknade i morse med mobil bredvid kudden, där brukar den inte vara.

Inte har jag varit piggare för det. Jag tror att man blir trött av att sitta inomhus hela dagen, man går ju inte ens ut för att gå till jobbet. Det är mörkt och grått, ensamt och inte ens maten är god hemma hos mig. Jag är lite less på detta leverne.

Huvudvärken växte till sig under dagen och efter arbetsdagens slut tog jag en kort promenad. Att få andas kall luft kan vara riktigt skönt.

För övrigt är jag bekymrad över presidentvalet i USA. Vanligen anser jag att det inte finns anledning att oroas och bekymras över sådant man inte kan påverka eller ha kontroll över. I detta fall känner jag irritation att inte kunna påverka. Det känns inte alls tryggt. Jag förstår reglerna men anser att jag har rättighet till min egna känslor, i detta fall både irritation över situationen och ilska över en viss kandidats beteende.

Bokmåndag med Tone Schunnesson

Var uppe tidigt i morse för att hinna så mycket som möjligt och ändå kunna stänga ner i tid. Det är ju bokmåndag vilket jag sett fram emot. Trots att jag jobbade utan pausar under dagen så hann jag tyvärr inte åka hemifrån i tid så det blev lite stressigt. Förstås var det bilköer, en trasig bil som stod illa till, ambulanser med blåljus och allt annat tänkbart som gör att bilresan drog ut på tiden. Mitt tänka fika uteblev men jag hann precis till lokal innan utsatt tid.

Tillställningen blev lite försenad. Få var där i tid pga problem i tunnelbanan så vi väntade in. Det var värt väntan. Det var ett väldigt intressant samtal mellan Tove Schunnesson och hennes förläggare. Jag har visserligen inte läst boken Dagarna dagarna dagarna” så det har jag att se fram emot. Däremot har jag läst hennes debut ”Tripprapporter” . Jag fick i alla fall många nya tankar av att lyssna till Schunnesson och hennes tankar kring skrivandet.

Men oj så trött jag var när jag slappnade av inne i salongen. Hade nog förträngt både stressen och bristen på mat och när jag satt ner i lugn och ro i en mörk salong kom tröttheten över mig. Tur att Schunnesson var så intressant och kul, ingen risk att jag somnade.

På vägen hem körde jag fel 2½ gång. Det var så mörkt och regnigt och svårt att veta var jag var bland alla byggarbeten om omvägar. Sista felkörningen blev dock helt rätt eftersom de dragit om vägen och förmodligen blev det en bra väg, trots allt.

I otakt med tid och invigning

Kände mig nöjd att jag kom upp i tid i morse. Den där extratimmen gjorde gott. Satt och skrev på mitt manus och märkte inte hur tiden gick. Vips hade mer än tre timmar passerat och jag var försenad. Hade ett ärende inne i stan att uträtta och det blev att springa till tåget.

Redan på tåget tog jag upp papper och penna och fortsatte att skriva. Fortsatte även tillsammans med en kopp kaffe på ett kafé. När mina ärenden var avklarade tog jag en promenad genom stan.

Att passera slussen är ett äventyr i sig. Och idag var det massor av vakter. Jag fattade inte att en nya bron hade invigning idag. Så jag tog vägen över den gamla bron där det inte alls var någon trängsel. Säkerheten först, tänker jag.

Det blev en grå men skön promenad från söder till city via Gamla stan. Man får välja sina vägar för att få vara ifred. Inne i city blev det en ny kaffepaus och jag fick ner några ytterligare sidor.

Nu väntar det inte lika roliga jobbet att tyda min handstil och skriva rent i datorn. Men först väntar Babel på Svt2.

Så gör jag

Så gör jag : konsten att skriva av Bodil Malmsten är en bok som underhållit mig den senaste tiden. Jag tänkte mig en lärobok men det här är något unikt. Det handlar om skrivandet och tar upp många aspekter av det, och det görs med glädje. Här finns inga måste eller borde, tvärtom. Här finns däremot massor av inspiration och humor. Det här är boken som väcker lust.

Jag är så tacksam att jag köpte boken för många år sedan. Jag har en inbunden variant som är jättefin. Det kommer jag aldrig att släppa. Nu när jag läst hela, kommer jag gå tillbaka och läsa en sida lite då och då. När helst jag känner mig håglös eller att skrivflödet tryter, då kan jag ta fram detta mästerverk och luta mig tillbaka för en stund. Jag längtar redan.

FN-dagen

Idag är det FN-dagen. Det är en dag som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Jag hade gärna sett mer av publika arrangemang, seminarier, kanske några intressanta reportage på tv. Måste nog jobba lite mer för att sälja in den idén.

Själv valde jag att stödja Unicef och möjliggöra för barn att gå i skolan. Det känns fint. Inte så mycket men alltid något.

Konsten att göra skillnad

Konsten att göra skillnad – en liten bok om vårt stora ansvar” av Stefan Einhorn är en bok fylld av värdefulla tankar och insikter. Utvecklade tankar, fakta och inspiration varvas med personliga insikter. Här vissas påtagligt vad varje människa kan göra och att det finns all anledning att göra skillnad.

Boken är på 150 sidor, språket är lättläst men ändå har det tagit mig lite tid att läsa. Det innehållet behöver lite tid att sjunka in och man kan behöva tid för egna tankar. Det här är en bok som jag gärna kommer att ge bort som present, och tipsa andra om.

Att hålla ögonen öppna

Uppe hyfsat tidigt för att ta mig in till jobbet. När jag stod på perrongen, och skulle ta upp min frukostmorot, insåg jag att matväskan inte var med. Min fina matlåda som jag kämpat ihop blev kvar hemma. Skyndande in på kontoret för att träffa en kollega. Som inte var där. Ibland har man sådana dagar. När det närmade sig lunch insåg jag att jag bokat in mig på en föreläsning, fick springa ut till en kiosk och köpa något snabbt som jag kunde äta framför datorn. Det fungerar men inte få festligt.

Under eftermiddagen avlöste mötena varandra, utan paus eller mellanrum. Där till fick jag ett special uppdrag: att leta efter ett brev som vi inte visste var det hamnat. Jag fick nyttja hela min list och fantasi. Först visste jag inte ens vad jag letade efter men när jag hittade det, fattade jag direkt. Vi är ju få på kontoret, men många vet att jag brukar finnas där och då får jag specialuppdrag som kräver fysisk närvaro. Det är fantastisk hur mycket information man kan skicka hem till folk genom att scanna eller fota. Så slipper de andra en resa till kontoret.

Nu är det fredagskväll, jag har lyssnat ikapp på P1, både Lantzkampen och Spanarna. Nu kämpar jag med att hålla ögonen öppna. Vågar inte sätta mig för bekvämt för då somnar jag direkt.

Veckorna går så fort

Hej och hå så fort tiden går. Flera av mina medarbetare har påmint mig om att de är lediga nästa vecka pga höstlov. ”Va, är det redan?” tänker jag och ibland har jag nog råkat säga det högt. Det var ju inte så länge sedan det var varmt och skönt.

Att torsdagen snart är över är också svårt att förstå. Jag önskar mig fler dagar i veckan alternativt fler timmar per dygn.

Igår försökte jag ta mig till biblioteket men hann inte i tid. Idag kom jag dit men hade missat att ta med mig mitt lånekort. Det var evigheter sedan jag var där senaste men det lär bli ett nytt försök i morgon.Jag har en bok som väntar på mig och en fin lista men böcker jag vill låna.

Idag fortsatte mitt oflyt när det gäller biljetter. Jag fick återigen besked om en inställd biljett till en teaterföreställning. De har ställt in just den föreställning, den dag, jag hade biljett till och eftersom allt annat är utsålt så finns inget annat än att få tillbaka pengarna. Surt. Extra surt eftersom jag blev av med alla andra teaterbiljetter alldeles nyligen, samtidigt som det i dag kom nya besked som tyder på att fler kan få gå på föreställningarna. Krångel, krångel, krångel och jag är glad att jag inte är försäljningschef eller sitter i biljettkassan.

Ikväll ska jag göra en matlåda. Det tillhör ovanligheterna i mitt hem, nästan som en extraordinär händelse. Jag ska till kontoret i morgon och den restaurang som finns i huset är stängd på fredagar. Det finns förstås väldigt många restauranger i närområdet men det är sällan vi hinner, eller vill, gå dit. Därav behöver jag ha med mig mat.

Utan flyt

Tänk, livet funkar och går framåt, även utan flyt. Jag får bara jobba lite hårdare.

Dagen började inte så toppen. Väckning via en telefon fungerade utmärkt. Efter ett tag tyckte jag att de dröjt ovanligt länge innan fler alarm gick igång. Det visade sig ett min mobiltelefon hade stängt av sig och jag hade försovit mig. Jag hann i tid till jobbet men jag hade ett superviktigt möte hela dagen och ville vara i god tid.

Dagens möte var via Skype vilket var länge sedan jag använde. Var lite osäker på alla funktioner eftersom de inte längre fungerar särskilt väl. Det gick så där. Jag lyckades göra ett rejält misstag när man skulle ställa frågor via en chatt. När jag lyckats inser jag en emoji smugit sig in, som jag inte sett. Bara att be om ursäkt. Kändes inte så professionellt men sånt händer när tekniken inte vill samspela. Krånglade även varje gång kamera och mikrofon skulle sättas på. Skönt att Skype inte är så vanligt, numera.

På lunchen satt jag och åt ensam vid ett bord i restaurangen. Helt plötsligt kommer en kvinna och pratar med med, som om vi vore bästa väninnor som bestämt att ses. Jag kunde inte placera henne men insåg snabbt att jag kände igen rösten. Hon fattade och presenterade sig. Kvinnan är rekryterare och var med på den första intervjun jag var med om, innan jag anställdes. Men det är över ett år sedan och känns som en avlägsen tid. Vi har visserligen haft kontakt via mejl men inte setts. Hu, så dum jag kände mig, men det är bara att vara ärlig och be om ursäkt. Och jag vågar ju inte säga att jag minns hennes som mer barsk, inte strålande glad som den kvinna jag mötte idag.

Ja, jag börjar bli bra på att be om ursäkt. Jag tränar varje dag.