Anne Franks dagbok

Anne Franks dagbok av Anne Frank är en gripande skildring av ett liv, mestadels i ett gömställe i andra världskrigets Amsterdam. Det är en ung kvinnas skildring av vad som sker i hennes liv där hon med öppna ögon reflekterar över vad hon ser och upplever. En enastående och viktig dokumentation som bevarats till oss att läsa. Den utgåvan jag läst beskrivs om oavkortad dvs den innehåller delar som hennes pappa tidigare tagit bort. Men när man läser om boken inser man att det finns många versioner och bearbetningar och att det även saknas delar som inte varit möjliga att återfinna.

Jag är väldigt tagen. Det här är en tuff tjej men starka vilja och många åsikter. Hon är medveten om sig själv, sina tillkortakommanden och hur andra ser på henne. Hon beskriver hur det är att vara ungdom, hon beskriver hur det är att leva isolerat, hon beskriver hur vuxna människor kan bete sig under isolering och hon beskriver om den rädsla hon känner för att bli hittad i sitt gömställe. Dagboken innehåller så väldigt många olika perspektiv och hon beskriver allt väldigt bra.

Jag har läst denna bok som en del av mitt bildningsprojekt ”50 innan 50” och jag kan faktiskt inte förstå att jag inte läst den tidigare. Den här boken borde jag ha läst som ung och jag borde ha läst om den flera gånger. Och ja, jag vill absolut resa till Amsterdam och besöka gömstället som är museum. Rekommenderar boken och rekommenderar även ett besök på Anne Franks house på webben.

Oj så timmarna rann

När man som jag sover bort nästan hela förmiddagen blir dagen kort. Skulle bara fixa några saker och vips så inser jag att tiden gått och att jag ska in i ett möte. Behövde jobba en liten stund idag. Men när man väl är inne i jobbdatorn och jobbtankar så fortsätter tiden att rinna iväg. Klockan hann passera fyra innan jag kom till lunch som intogs på balkongen. Där har jag sedan suttit och läst och det var rejält hett. Svetten rann och jag fyllde på med vatten.

Ja, så kan man också spendera en dag. Inte särskilt produktiv, inte som planerat men jag är frisk och skadefri och det är ju toppen!

Oj, oj, det visade sig att jag glömde bort den enda nytta jag gjort idag – att fixa ett nytt elavtal. Det känns så bra att det är klart.

Att bry sig

I går morse både läste och lyssnade jag på kändisar med Instagram som klagar på att det får så många kommentarer kring vad de ska göra/inte göra när de är gravida och hur de ska/inte ska ta hand om sina barn. Så klart att jag utgår ifrån att varje förälder gör det bästa för sina barn. Jag har ingen anledning att ifrågasätta andras val. Men jag är lite kluven ändå. Att visa omtanke om barn, behöver ju inte vara fel, om man gör det på rätt sätt.

På eftermiddagen på väg genom centrum ser jag en kvinna stå med barnvagn. Barnet gråter och kvinnan talar i telefon. Det visar sig att kvinnan gråter mer än barnet. Hon pratar men någon som jag uppfattar är en lugn, erfaren kvinna, kanske hennes mamma. Kvinnan med barnet blir mer och mer förtvivlad, nästan hysterisk, hon vill bli hämtad. Hon har tidigare ringt sin pojkvän som ifrågasatte att hon var ”ute och rände”. Nu vill kvinna lämna både barn och pojkvän, men framförallt blir hämtad. När hon tog upp barnet, såg jag att det var jättelitet, kanske inte ens en månad gamla.

Sådant skär i mitt hjärta. Jag och en annan kvinna kom fram till att vi nog inte kunde lugna situationen, vi uppfattade att kvinnan i telefonen hade läget under kontroll. Jag vill absolut inte ifrågasätta den gråtande kvinnans föräldraskap men är inte helt säker på att allt gick bra efter att vi lämnat henne. Det kändes verkligen inte bra i magen men man måste ju göra ett val. Där  och då hade vi troligen bara förvärrat situationen då den gråtande kvinnan kändes sig påhoppad av alla. Och det var ingen akut fara varken för barn eller moder. Men visst undrar man hur det ska gå framöver.

Jag tror att vi måste kunna bry oss utan att klanka ner. Samtidigt måste vi lära oss att ta emot andra synpunkter utan att känna oss påhoppade eller kränkta. Man behöver ju inte göra allt som andra säger, däremot kan det vara värt att lyssna och själv göra en bedömning. Det vore förfärligt om vi slutade bry oss om varandra. Lika förfärligt om vi slutade lyssna till varandra.

Åldersnoja

Min vackra att-göra-lista ligger i det närmaste orörd på bordet. Idag har jag haft sovmorgon, skrubbat kroppen lite extra och smörjt in den efteråt, läst på balkongen, löst korsord och varit hos frissan. Det är inget imponerande tempo men jag kallar det semester.

När jag var hos frissan överhörde jag ett samtal som fick mig att le. En kvinna som har en bebis hemma berättade att hon har åldersnoja. På något sätt, jag vet inte hur, har hon räknat ut att det kommer att ta sju år innan de har råd att byta bil. När de har bytt bil kan de skaffa nästa barn. Hon är orolig om hon inte ska orka, då, när hon är så mycket äldre. Hennes frissa frågar hur gammal hon är. Svaret är 24 år.

Vi andra i lokalen såg på varandra och log utan att i övrigt kommentera. Och jag tänkte att jag är glad att jag inte har någon åldersnoja. Jag är glad att jag kan känna mig trygg i mig själv, mina behov och min ålder och att jag kan inse att ibland får att-göra-listan vila när det är viktigare med semester.

Perspektiv

Jag är inne i min tredje semestervecka av fyra och jag har det bra. Jag har fått så många fina dagar, bra väder, avkoppling och återhämtning. Det är jag som bestämmer vad jag vill göra och om inget blir gjort så är det mitt eget ansvar.

En reflektion är dock att jag inte pratar med någon. Eftersom det inte är så klokt att träffa andra människor så blir det inga riktiga samtal. Det har blivit några korta utbyten under vandringar om väder och leder samt ett samtal med paret på hotellet i Kristianstad. Att jag kan räkna samtalen är ju ovanligt. I en jobbtillvaro minns man ju knappt alla samtal under en och samma dag. Jag har inget problem med att vara själv, men jag kan längta efter diskussion, bli utmanad, bli påmind om att det finns andra synsätt än mina egna tankar.

Så kom en annan påminnelse. Det är fyra år sedan vi begravde min älskade ögonsten. Svårare dag har jag inte varit med om och klarade jag den, så klarar jag mycket. Att ha möjlighet att faktiskt kunna se fram emot att träffa vänner igen, är så otroligt mycket bättre än att veta att det är försent. Finns ingen anledning att riskera att förlora någon för få en liten pratstund nu. Så med lite perspektiv så väntar jag så gärna på att få träffa andra igen.

Hur mår folk egentligen?

I helgen och veckan har det blivit några mil i bilen. Dels redan till Norrtälje, dels resan på Värmdö. Tycker att jag ser mycket märkligt i trafiken och är inte alls förvånad över alla läsa alla notiser om bilolyckor. Sorgligt att så många riskerar att skadas av onödiga beteenden.

Om man råkar köra 38 km/h på en 40-väg så blir man omkörd i racerfart. På Essingeleden är det tydligen helt naturligt att köra om på insidan, sedan svänga in precis framför utan att använda blinkers. En del byter filer, fram och tillbaka på ett sätt som skapar oro. På parkeringar har jag varit ytterst nära att bli påkörd när jag stått stilla eftersom personer börjar backa utan att titta på vad de har bakom sig. Rondeller vågar jag inte tänka på.

En del av dessa förare gör detta medvetet, det är jag övertygad om. De ser sig själva som superförare och vill fram utan att riktigt tänka på hur andra kan uppfatta deras beteenden. En del, tror jag, är osäkra då det exempelvis kan vara svårt att hitta och veta vilken fil man ska vara i. Men en hel del anar jag är stressrelaterat. Att stressen gör att människor tar tokiga beslut.

Så när jag sitter bakom ratten så undrar jag ofta hur människor mår. Hur ser deras tillvaro ut när man kan utsätta andra människor för faror och obehag? Hur långt har de kommit i sitt tunnelseende när det inte inser att de inte är ensamma i trafiken? Tidigare skojade jag alltid och sa ”Den där är nog riktigt kissnödig” när något körde för fort. Det gör jag inte längre. Numera tycker jag bara att det är sorgligt att se dessa faror i trafiken.

Dansa vid vulkanens rand

Dansa vid vulkanens rand är en roman av Grégoire Delacourt. I centrum finns en 40-årig kvinna, i Frankrike, som attraheras av en man. De ser varandra på ett brasseri och attraktionen är omsesidig. Men kvinnan är gift och har barn, vilket ger anledning att ställa en del livsavgörande frågor.

Det här är en roman men många ord och vackra beskrivningar. Det är poetiskt men jag vet inte riktigt om alla vackra ord egentligen säger så mycket. Det händer en del dramatiska saker som lindas in alla omskrivningar med vackra ord. Och så en hel del kön, kroppsvätskor och sex som grädde på moset. Jag vill mena att det är en bok om åtra men inte kärlek och det är min tolkning av läsningen.

Nej, det här passade inte mig. Jag har läst annat av samma författare som passat mig bättre. Så från mig blir det ingen rekommendation.

 

Den tunna isen

Den tunna isen av Lena Einhorn är en berättelse om kärlek från Einhorns egna liv. Det handlar om en relation, Einhorns reaktioner och innebär även att hon gräver i sin egen historia och relationen till sina föräldrar. Man får väldigt mycket av Einhorns liv och tankar under ett antal år.

Jag har så många tankar att jag inte vet hur jag ska beskriva boken. Det kan ses som en berättelse om två starka kvinnor, med starka viljor och starka känslor. Relationen är inte alls okomplicerad, det händer mycket runt om kring dem och Einhorn går på djupet i sin egna rädslor. Boken, på 508 sidor, är skriven som väldigt många korta episoder, men många tillbaka blickar. Det är en stil och komposition som fungerar utmärkt väl. Det är inget problem att hänga med och alla delar känns väl valda.

Dock, efter ca 300 sidor är jag ganska mätt på att vara i Einhorns värld. Man fattar ju hur det kommer att slut och man vill flera gånger kruska om dem, be dem sluta krångla. Jag tycker egentligen inte att personerna verkar särskilt sympatiska, de skulle kunna ta hand om varandra bättre. Ändå måste jag fortsätta att läsa. Och när jag inte läser så tänker jag på boken och när den är slut vill jag ändå läsa mer.

Jag föredrar dock att läsa något annat av Einhorn eftersom jag redan fått några för många detaljer om hennes liv som jag inte hade behövt veta.

Lugnet i skärgården

Igår tog jag bilen och åkte några mil bort, till ett vandrarhem i skärgården. Det är en folkhögskola, som jag besökte för många år sedan och jag mindes att det var vackert. En bra plats för att läsa, skriva, vandra och bara ta det lugnt.

I våras bokade jag in mig på en sommarkurs på en folkhögskola. Jag vet att deras kurser är populära och det är svårt att få plats. Jag hamnade på reservplats och hade inget större hopp. För några veckor sedan undrade de om jag var fortsatt intresserad och om jag var beredd om avhopp  skulle uppstå. Det gav mig hopp men tyvärr släktes det under helgen. Därför fick jag ordna mitt egna skrivarläger i skärgården och det är anledning till att jag hamnat här. Lite ledsen att jag inte fick plats, men glad att kunna vara ute i strålande solsken.

Jag försöker ta det lugnt. Jag skriver på förmiddagarna, läser en stund, vandrar några timmar i skogen och äter god mat på ett skärgårdscafé vid vattnet. Fortsätter mitt skrivande på kvällarna. Det fungerar men är kanske inte helt optimalt. Jag försöker sitta utomhus och skriva, men ser knappt skärmen. Mysigt är det men det tar tid.

Ibland behöver man inte åka långt bort för att ha det bra. Vandrarhemmet är bra med sköna sängar men jag kan ångra att jag inte har mer mat med mig. Caféet är trevligt men inte så billigt. Man blir ju så sugen när man inte har något att knapra på.

Hit kommer jag gärna tillbaka, då jag gärna skulle se årstidsskiftningar här.

Norrtälje

Lördagen blev oväntat solig och fin och jag kunde inte hålla mig hemma. Det blev en tur till Norrtälje. Det är en sommarstad på så sätt att det är mer av folkliv, öppna restauranger mm på sommaren. Själv gillar jag den lilla orten under all årstider och reser gärna dit. Ibland drömmer jag om att bo där men det är nog mer av en fantasi än dröm att sträva efter. Det finns fler ställen jag drömmer om att bo i.

Det var så ljuvligt att gå där och strosa i solskenet. Jag var nere vid havet, gick längs ån och strosade även i det smala gränderna och tittade på husen. Mysigt. Förstås blev det en fika på mitt favoritcafé, det missar jag aldrig.

Även om jag gärna besöker nya platser, gillar jag även att återkomma till tidigare bekantskaper. Det finns ett lugn i att hitta och det är också intressant att se hur våra små städer utvecklas. Tyvärr har de småbutikerna svårt att klara sig i konkurrensen medan restauranger och caféer blir fler.

Istället för lördagsgodis blev det Väddöglass vilket smakade utmärkt i hettan!