Biblioquiz

Ikväll var det dags för biblioquiz. Det är stadsbiblioteket i Stockholm som håller detta evenemang via Facebook. Första gången jag var med, blev jag besviken. Trodde inte att det var något för mig. Men jag gjorde ett nytt försök och nu gillar jag det skarpt. Intressant information, bra boktips och kluriga frågor.

Som vanligt är det utlottning av böcker men jag vann inget i kväll heller. Men det gör inget. Jag tycker att det är roligt ändå.

Vem kunde ana vad pandemin skulle göra med oss.

Mörkret

Mörkret av Ragnar Jónasson är en kriminalroman som utspelar sig på Island. Mörkret lär vara första delen av en serie som handlar om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir. Hulda har lång erfarenhet men tvingas till en tidig pension. Istället för att gå hem direkt, tar hon sig an ett sista fall. Och hon väljer ett fall där en kvinna dött och som polisen redan bedömt som självmord.

Här finns intressanta karaktärer, karga och spännande miljöer och förstås spännande intrig som växer. Vi får också veta allt mer om Hulda och det i sig är en spännande historia. Det är enkelt skrivet och är mycket lätt att ta till sig.

Jag började läsa del 2 i serien, Ön, men tog en paus för att börja i rätt ordning. Nu ska jag slänga mig över den andra delen som jag hittills har tyck ännu bättre om.

Prioritering

Efter många timmars letande efter vaccintider, lyckades jag härom dagen få en tid tills ikväll på ett sjukhus nära där jag bor. Det kändes bra. Egentligen skulle jag har varit på bokcirkel ikväll. Den fysiska träffen blev inställd och vi skulle träffas via Teams. Det är inte ofta jag väljer bort bokcirkeln frivilligt men ikväll kändes det helt rätt. Ett lätt val att prioritera rätt.

Bilen var som en isbit och det tog tid att få bort alla is. Den drog jag iväg mot sjukhuset. När jag kom var det ingen kö alls, bara att följa en linje och hålla avstånd. Personalen var mycket trevligt och allt gick snabbt. Vips var jag ute i vänthallen igen. När jag väntat klart upptäckte jag en enorm kö där medvaccinärer fick stå och vänta i kylan.

Nu håller jag tummarna för att slippa alltför jobbiga biverkningar. Jag har ju blivit sjuk av tidigare doser men tredje gången gillt kanske gäller. Hoppas det.

Tack till sjukvården för gratis vaccin och utmärkt service.

Full fart från start

Efter den mycket hektiska helgen längtade jag efter jobbvecka. Det är jag mer van vid. Men ack så fel det blev idag. Det började redan på morgonen där pappa ringde och behövde hjälp. Två timmar senare pratade vi igen och sedan ringde mamma. Den ende person jag, över pappa, som jag träffade i går, har 39-graders feber och med högsta sannolikhet covid. Han hälsade att jag skulle vara försiktig och det tackar jag för.

Några timmar gick sedan ringer pappa igen. Han skulle till tandläkaren men jag pratade med honom var han på sjukhuset på akut-tid för att röntga både lungor och fötter. Han hade ju lovat att hålla sig hemma för att kunna hämta mamma från sjukhuset men nu hittade han inte henne och visste inte vad han skulle göra.

Jag, som kände mig som en larmcentral, försökte få tag på mamma. Hon hade fått fler besked under dagen; stanna-åka hem – stanna – åka hem eftersom det är ont om platser på sjukhuset. Hon var märkbart upprörd när jag ringde och ville återkomma.

När hon väl återkom visade det sig att personalen tagit egna initiativ, ringt hennes syster för att hämta mamma. Utan att fråga. Mamma ifrågasatte om det inte har tystnadsplikt men det brydde de sig inte om. Mamma påtalade även att hon inte hade nycklar hem, kommer alltså inte in om inte de får kontakt med pappa. Då tyckte sköterskan att hyresgästerna skulle öppna. Precis samma hyresgäster som ligger nedbäddade med covid. Jag fattar att hon blev väldigt arg.

Nu sitter jag återigen i frivillig karantän, jag vill inte träffa andra när jag vet att jag träffat en covid-smittad person. Mamma och pappa verkar ha hittat varandra men exakt vad som hänt dem får jag ingen klarhet i. Det behöver sova och vila ut sig innan jag kan få ut något vettigt från dem.

Själv ska jag nog också vila en stund. För att agera larmcentral samtidigt som man leder eller deltar i möten är inte helt lätt, långt utanför mitt kompetensområde.

En helg som får mig att längta efter vardag

Redan i fredags började min pappa bearbeta mig för att jag skulle komma till honom i helgen. Mamma blev lagd på sjukhus och han har svårt att klara sig själv. Jag försökte så skjuta upp det, tror att de behöver mer hjälp när mamma är hemma igen, men pappa gav sig inte. Efter ett antal samtal under natt och lördagsmorgon fick jag ta bilen västerut.

Det fanns hur mycket som helst att göra: tvätta, städa, handla, lugna. Jag var så galet trött redan på lördagen. En moster finns nära och hon hjälper till, av omtanke men som kan stressa. Det blir mycket lugnare när jag tar över.

På söndagen tog jag på mig all skyddsutrustning jag kunde hitta när jag skulle till sjukhuset och lämna saker till mamma. Det var besöksförbud och jag var inte alls bekväm med att behöva gå in på en infektionsavdelning. Nu skulle det bra lämna över i en påse men känslan var inte så god. Det mest förvånande var när jag besökte apoteket på sjukhuset. Jag var den ende som hade munskydd. På ett sådant ställe hade jag förväntat mig annat beteende. Kändes i alla fall skönt att snabbt lämna sjukhusområdet.

Väl tillbaka i huset igen gick jag ner i källaren för att fixa med pannan. Där hittade jag en hyresgäst som hade samma ärende. Han är väldigt duktig och trevlig och hjälper mina föräldrar med mycket av det praktiska. Efter att ha pratat en stund berättade han att hans sambo har covid men han mådde bra. Jag hade inte träffat tjejen under helgen men det är ju gemensam hall mm.

Klockan hann passera 21 innan jag kom i väg. Jag var så trött efter att ha jobbat så mycket under helgen. Ändå är listan lång på saker jag borde hjälpa dem med. Jag var hemma strax före midnatt och nästan ramlade ner i sängen. Som jag längtade efter en avkopplande arbetsvecka!

Minnen

Idag är det en konstigt speciell dag. Det är min ögonstens födelsedag och min svägerskas dödsdag. Min ögonsten skulle fyllt 19 år om han hade levt. Det har gått 6 år sedan svägerskan dog. Det året var ju ett hemskt år på alla sätt men idag är jag mycket bättre på att hantera den här dagen.

Idag tänker jag på dem och minns dem både med mycket stor värmen. När min ögonsten föddes, kändes det fantastiskt bra, en av det bästa dagarna i mitt liv. Jag är så tacksam för de år jag gick vara en del av hans liv och han förbättrade mitt, förde mig till en ny nivå. Därför vill jag att det fortfarande ska vara en fin dag, även om saknaden gör ont.

Det är självklart märkligt att ha sorg, glädje, saknade i en och samma dag men det är ju så och då måste man hantera det. Och samtidigt hantera alla andra sjukdom som präglar nuet. Tyvärr hann jag inte till graven i dag. Brukar inte åka dit så ofta men eftersom det var på vägen hem så trodde jag att det skulle passa. Men det blev för sent så jag tänder ljus här hemma i stället. Tänder ljus och håller deras minnen levande.

Tills alla dör

Tills alla dör av Diamant Salihu är en reportagebok om gängkonflikter i Järvaområdet i Stockholm. På ett väldigt intressant sätt berättar Salihu om personer dvs barn i dessa gäng som dödar varandra brutalt. Det ger en viss inblick i personerna och ger även röst åt deras föräldrar, systrar och andra i samhället.

Det är fortfarande väldigt svårt att förstå Dödspatrullens och Shottaz agerande men jag kan åtminstone förstå något mer än tidigare. Det är välunderbyggt med många intervjuer, fakta, och skrivet på ett sådant sätt att jag sträckläste. Jag hade först inte ens en tanke på att läsa boken men är väldigt glad att jag gjorde det.

Det känns som en annan värld men rent geografiskt är mindre än en mil både från jobb och hem. Avlägset men ändå nära. Om jag har tur, får jag chans att lyssna till Salihu om några veckor. Jag har biljett men det är ju inte säkert att det blir av i dessa tider.

Diamant Salihi blev belönad med Stora Journalistpriset 2021 för årets röst. Och det kan jag förstå.

Lördagstankar

Det är lördagsmorgon, kaffekoppen är fylld och tvättmaskinen surrar i bakgrunden. Tycker att jag har en ganska bra arbetsvecka bakom mig. Jag har varit kreativ, hunnit mycket och samtidigt haft tid för paus och vila. Jag har skördat fler framgångar än motgångar och det är ju bra. Skulle visserligen behöva jobba i helgen men det behöver jag lösa på annat sätt.

Ursprungliga planen för helgen var att vandra, redigera text och skriva mål för året. Jag blev lite chockad i veckan då jag hittade förra årets mål. Jag är medveten om att jag inte jobbat så hårt med dem under 2021, det prioriterade jag bort när jag fick två jobb. Men det som chockade mig var att jag helt glömt bort att jag hade tänkt fira mycket under året. Jag hade planer på att fira födelsedag, fira framgångar mm och det har inte blivit av, jag har inte ens kommit ihåg det. Som att jag glömt att jag vill bli glad. I år ska jag ta fram en annan typ av mål och framförallt ska jag komma ihåg dem.

Snart är det dags att packa för att åka till mitt föräldrahem. Pappa ringer och ringer och ringer. Man kan tycka att han kan klara sig men icke. Inget nytt om mamma men jag tänker att de tar hand om henne på sjukhuset. Det är uppgifter som inte behöver några mål men väl en tydlig plan, typ ett schema för när jag ska komma till dem. Men vi får väl börja med att överleva pandemin.

Under bilresan ska ta mig tid att funder på året men även hur man gör för att ta hand om sig själv när all fritid går åt till att ta hand om andra. Fattar mycket väl att andra har liknade situation eller har haft det tidigare, men jag måste lära mig mitt sätt.

Fint med helg

Det är fredag, arbetsveckan är slut och jag har både lyssnat på Spanarna i P1 och sett På spåret på Svt. Fick visserligen ställa in ett planerat vaccin-dos-intag pga lite halsont. Ingen fara men vill inte chansa. Allt kändes ändå ganska okej på kvällen när jag låg under en filt och läste en bok. Men ringde pappa och nu är det mamma som är inlagd på sjukhus.

Jag känner verkligen att jag bor lite väl långt ifrån. Och med halsont är det inte mycket idé att resa dit. Bara att avvakta.

Anar att det är lite så här året kommer att bli, så jag ska snabbt lära mig hur man hanterar allt. Det är min plan. Men först lite varm dryck för halsen.

Att jämföra med andra länder

Under ett möte idag hann vi med lite småprata under en paus. Vi som var med finns i fyra olika länder. Samma virus men olika sätt att hantera pandemin. Det är intressant att lyssna och diskutera. Sådant vi tar förgivet är kanske inte det för andra, och andra undrar hur vi i Sverige tänker. På något sätt är vi påverkade av vår omgivning. Vi försöker hålla oss till fakta, förstås men som det har vi ju lärt oss att det inte är helt enkelt.

Däremot blev det enkelt att inse att det planerade resan till Amsterdam i februari är inställd. Jag hade faktiskt inte ens tänk på den, att den skulle bli av, har hela tiden förutsatt att mötet blir via Teams. Å andra sidan har jag inget emot att resa till Amsterdam senare i vår!