Skönt att vara hemma

Idag har jag kommit hem efter en vecka i Dalarna. Jag har varit på hälsohemmet Masesgården, som jag antagligen kommer att skriva alldeles för många inlägg om. Det är ett alldeles unikt ställe som jag besökt många gånger tidigare och där varje besök betyder mycket.

Som ”riktigt” hälsohem, serverar de inte kaffe. Antingen får man avstå kaffe eller får man ta med lite pulver och fixa med på rummet. Det finns alltid tillgång till tevatten och på vissa rum finns vattenkokare. Mitt fall fungerade det inget vidare med pulverkaffe. Det smakade inte gott. Jag vill dessutom ha mjölk i kaffe och det fanns inte att tillgå. Jag försökte fixa kaffe, smuttade lite men det smakade inte. Konsekvensen är trötthet. Livet är inte lika roligt utan kaffe.

Det första jag gjorde vid hemkomst var att åka iväg för att köpa mjölk. Kunde dock inte hålla mig tills jag kom hem så det blev kaffe på Gateau i köpcentret. Oj så gott. Jag kände hur lyckan steg. Trots kaffe bestod dock tröttheten. Min varukorg i affären avslöjade orsaken. Omedvetet hade jag plockat ner blodpudding, viltpate, leverpastej mm. Mitt järnbegär har talat. Vegetarisk mat är gott men det ger tydligen inte mig tillräckligt med järn. Ny fyller jag på med både järn och koffein. Framtiden ter sig genast ljusare.

Annonser

Olika syn på livet

Till frukost har jag haft ett ovanligt intressant samtal om livet. Vi kom att prata om vad som är viktigt och personen jag pratade med menade att det var hens företag. Går företaget bra, så mår hen bra. Själv sätter jag min hälsa, min utveckling, familj och vänner högre. Ett jobb som jag trivs med är naturligtvis viktigt, men inte det allra viktigaste i mitt liv. Vi är olika, vilket gör diskussionen intressant.

Personen pratar om att det handlar om att överleva. Man måste försörja sig för att överleva. Jag håller förstås med men undrar om det finns olika sätt att leva på. Personen på bor Kungsholmen i Stockholm med utsikt över vattnet. Kanske att det går att överleva på andra sätt?

Personen ville visa sin öppenhet och berätta om en väninna som aldrig haft ett jobb och inte någon inkomst. Väninnan var konstnär. Här borde jag varit tyst. Men jag kunde inte låta bli att från om konstnär kan vara ett yrke, om stipendier och konstförsäljning kan räknas som inkomst. Jag vill egentligen inte märka ord men ibland avslöjar människors ordval mer än avsett om deras värderingar.

Min tanke är att var och en får göra som den själv vill. Det är ett val. Det är inte ett måste att göra karriär, det är inte ett måste att ha nära till tunnelbanan och det är inte ens ett måste att ha en fast anställning. Det är frivilligt och helt ok om man vill det. Vi är många som är priviligierade och som har det riktigt bra. Kanske att vi som är det, kan hitta andra ord än att prata om överlevnad.

Nätterna på Mon Chéri

Nätterna på Mon Chéri är en roman av Stefan Lindberg. Jag skriver roman eftersom författaren menar att det är en roman. Det är fiktion baserad på verklighet och fakta och med inslag av författarens egna tankar under skrivandet.

Det handlar om 33-åringen dvs mannen som under en tid var misstänkt för mordet på Olof Palme. Romanen är skriven från hans perspektiv, som det skulle kunna ha tett sig.

Boken är genresprängande och svår att förklara. Språket är vackert och jag vet inte riktigt vad jag ska tro och historien. Jag fängslades av boken men samtidigt är den svår att ta till sig eftersom den är så annorlunda. Någonstans inom mig väcks en lusta att läsa alla andra böcker som skrivits om mordet. Men så mycket tid har jag inte. Jag nöjer mig med denna bok.

 

Tantigt men tryggt

Det tog emot länge. Jag har sagt att jag inte tänker ha dubbar. Nu har det dock hänt. Jag har köpt mig ett par Icebugs-kängor. Det är supersköna att gå i och greppet är underbart. Jag har ett enastående driv när jag är ute och promenerar på snöiga och isiga stigar. Det tar förstås emot men jag behöver erkänna för mig själv att det var en riktigt bra investering. Nu finns inga hinder för vinterpromenader.

Jo, jag känner mig lite tantig, men väldigt trygg.

Bearbetning

Att plugga har en hyfsat stor inverkan på min sömn, har jag märkt. Tydligast är det inför en tenta. Då är det som att jag pluggar även i sömnen, att hjärnan arbetar hårt även nattetid. I fredags lämnade jag en in en ganska viktigt rapport. Inför det var det som att hjärnan inte ville släppa arbetet innan det var klart. Den malde på i drömmen.

Det senaste nätterna jag sovit dåligt. Allra sämst i natt med massor av mardrömmar. Tänker att det finns en koppling till att jag läser om konflikthantering. Det går inte att undgå att tänka på olika konflikter som man upplevt under åren som gått. En hel del av dem, har förstås påverkat mig starkt. Kanske att det är gamla minnen som bearbetas under nattsömnen?

Hur vet jag om det är bearbetning eller bara störande? Kan jag påverka det? Det vore ju toppen om jag kan ta hjälp av sömnen på något sätt istället för ett enbart känna mig trött av störd sömn.

Problemet med får och getter

Problemet med får och getter är en roman av Joanna Cannon som har lite svårt att genre-bestämma. Kanske ska den ses som en humoristisk bok.

Berättelsen utspelar sig 1976 i England, bland de boende på en återvändsgränd. Det är en het sommar och en fru försvinner. Grannarna, som är många och verkligt nära varandra tisslar och tasslar. Därtill finns två barn och letar efter Gud.

Boken är mycket uppskattad av många men jag tillhör inte fansen. Jag tilltalas inte var historien eller av berättarrösterna. De är som att det är en röst för de vuxnas historia och en annan för barnens. Det är många oroshärdar och gamla hemligheter och trots en stark gemenskap är inte alla så snälla mot varandra. Jag har svårt att vara tydlig, men det var helt enkelt inte något som tilltalade mig.

Svärmor kommer

Svärmor kommer” är en pjäs som spelas som soppteater vid Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det är Marie Göranzon som spelar svärmor och medverkar gör även Catharina Allvin.

Det är en kort liten pjäs som handlar mycket om en kvinnas olika roller att spela i livet. Det är på sätt och vis en personlig pjäs, med både allvar och humor. Catharina Allvin dansar igenom hela föreställningen medan Marie Göranzon har något som liknar monolog, men ändå inte.

Jag älskar soppteater och tycker att det är ett väldigt trevligt koncept att få njuta av både soppa och skådespel en vanlig lunch. Jag gillade även denna föreställning.