Trygghet

Efter ett antal grova våldsbrott och ett dödsfall alldeles nyligen, har polisen intagit en mer synlig plats i vår centrum. Polisstationen ligger visserligen på andra sidan järnvägen men trots det anser sig polisen behöva vara mer synlig i centrum. Idag såg jag att det bygger upp något litet kontor i biblioteket och polisbilar stod parkerade på torget. Jag tror att de vill vara synliga för trygghet men även tillgängliga för att samla in information och vittnesuppgifter.

De som bråkar är olika kriminella grupperingar, det är inte så att vem som helst blir påhoppad. Däremot kan vem som helst bli vittne, även barn, vilket inte är så lätt att hantera. Därtill, de som hittills dött är relativt unga vilket innebär att föräldrar mist barn och barn förlorat syskon. Det finns många sorger i dessa tragedier.

Jag vet inte om jag blir tryggare av att se poliser eller om jag snarare blir påmind om otryggheten. Det är dessutom väldigt svårt att diskutera frågan och vad som bör göras då varje diskussion, bla på Facebook, snabbt spårar ut totalt. Det är så obegripligt hur vissa kan uttrycka sig. Det får mig att känna mig mindre trygg eftersom jag inte kan lita på att medmänsklighet finns när det behövs. Galet att det kan bli så här i vårt trygga land.

Med 75 meters distans

Några torsdagskvällar under hösten deltar jag i grupp där vi diskuterar olika livsfrågor. Eftersom vi har lovat att allt som sägs ska stanna i gruppen, kan jag inte skriva så mycket om det. Det är i alla fall väldigt intressanta samtal, men svåra och ibland väldigt känslosamma.

Kvällens samtal blev en utmaning då mer än hälften var frånvarande. Mina gruppvänner sa inte så mycket så det blev mest jag och de två ledarna som pratade. Det blir inte så bra samtal när ingen vill säga något. Så vi avslutade ovanligt tidigt.

Av någon anledning tog jag bilen just ikväll och det jag mycket glad för. När jag kom hem läser jag om en misshandel/misstänkt mordförsök där en tonåring har knivskurits på ett busstorg, 75 m från det hus jag befunnit mig i. Nu när jag tänker efter minns jag att jag vid ett tillfälle under kvällen fick jag en känsla av att jag såg blåljus reflekteras i ett fönster. Men jag såg inget när jag tittade ut.

Det här är ännu en händelse som får mig att tänka på hur jag kan sitta i total trygghet och ändå vara så nära något fruktansvärt. Genom att ta bilen gick jag inte över torget som jag brukar och undslapp fara och traumatisk upplevelse. Jag kunde i lugn och ro diskutera livet medan någon annan riskerade att förlora sitt, med bara några meter emellan. Så kan livet också vara.

Ironiskt i sammanhanget är även att det sista jag gjorde innan jag körde hemifrån, var att fylla i polisens medborgarenkät om trygghet i kommunen.

Harmonisk

I tisdags ringde en rekryteringsfirma och frågade ut mig. Det är alltid smickrande och intressant att bli uppringd, samtidigt svårt att marknadsföra sig när man inte vet vilket jobb det gäller. Därför är jag glad att jag har en trygghet i mig själv, jag kunde klart och tydligt berätta vem jag är, vad jag gjort, vad jag kan och vad jag vill. Samtalet gick bra och efter några minuter efter att det avslutades blev jag uppringd igen och kallad på intervju.

Intervjun skedde under onsdagen. Jag har egentligen inga större förhoppningar att få jobbet – det borde finnas fler intresserade med bättre kvalifikationer, men samtidigt vill jag ta chansen när den kommer. Samtal med rekryterare kan vara bra för framtiden. Man vet aldrig var det leder till. Även under intervjun var jag lugn och framförde vad som är viktigt för mig. Jag vill ha ett drömjobb där mina egenskaper och förmågor värdesätts. Om jag inte är rätt person, så vill jag leta vidare efter drömjobbet. Det är viktigt för mig att trivas på ett jobb.

När jag gick ifrån intervjun, kände jag en slags harmoni. Det är så skönt att veta vem man är, vad man vill och våga stå för det. Jag vill vara en harmonisk person med en trygghet i mig själv, och det känns som att jag kommit ganska långt. Härlig känsla.

 

 

Kan jag hjälpa till?

Igår blev min pendeltågsresa inte så angenäm. Jag mådde verkligen dåligt; magont, kallsvettades, kämpade för att behålla maten i magen och hulkade ner i en papperskasse. När det var som värst fick jag kliva av, stå över en papperskorg på perrongen och sedan ta nästa tåg igen. För jag insåg att pendeltåget trots allt är det snabbaste sättet att ta sig hem. Men oj så jag skämdes.

Nästan alla medresenärer tittar bort. Det går förbi. Under hela tågresan var det ingen som sa något, frågade hur jag mådde eller om de kunde göra något. På stationen i Solna, fanns ett undantag. En liten kvinna frågade på bruten svenska ”Kan jag hjälpa till?”

Det var varma ord och jag tror att vi behöver lära av hennes exempel, att ha den lilla kvinnan som förebild. För även om hon inte kunde hjälpa mig, så betydde det mycket att någon insåg att det inte stod rätt till, att någon brydde sig. Det ger en trygghet att veta att om man blir ännu sämre, så finns det hjälp. Vi behöver mer av den tryggheten i samhället, fler som bryr sig och mer av medmänsklighet.

Ur komfortzonen

Jag ålar mig ur komfortzonen. Sakta, sakta, men på många sätt försöker jag testa nytt, stå ut med att göra saker jag inte trivs med. Att inte vara helt komfortabel har varit ett tema för veckan. Kanske blir det ett tema för resten av hösten. Vart kan det ta mig?

Som kjol- och klänningstjej är byxor inte något som jag gärna har på jobbet. Jag använder byxor, helg och semester, men om jag vill vara välklädd så är det klänning och kjol som gäller. Av den anledning blev det en utmaning att brallor på jobbet hela veckan. En oerhört fånig utmaning, men att vara på jobbet och inte riktigt vara trygg och bekväm är, för mig, att banka på komfortzonen. Fyra dag av fem dagar klarade jag.

Lunch äter jag förstås varje dag och vi letar nästan alltid efter nya restauranger för att förnya och variera oss. Men ändå känner jag att jag väljer sådant jag vet vad det är och som jag vet att jag tycker om. Den här veckan har jag försökt att ta de oväntade, det som jag inte brukar ta. På detta sätt har jag fått prova nya smaker, men tyvärr, har inga nya favoriter dykt upp.

I lördags blev det lite av final och ett helt kliv ur komfortzonen. Efter mycket tvekande, bestämde jag mig för att genomföra tjejmilen. Jag var inte helt peppad, detta var inget som var viktigt för mig, men jag valde att göra det som en kul grej. Och jag genomförde det! Det var lärorikt. Jag har visserligen genomfört loppet tidigare men då haft en annan förberedelser. I år fick jag lära att förberedelserna kan genomföras på olika sätt, både på gott och ont. Men det blir ett eget inlägg. Men att våga genomföra, trots insikten om en trist tid, att våga springa i sin egen takt och egen stil, det var viktigt för mig. Definitivt utanför min normala komfortzon.

Jag vet inte vart allt detta kommer att ta mig. Kanske att det ger nya perspektiv på livet. Kanske att livet blir lite vackrare.