Nu åker strumporna av

Ojdå, redan sista maj. Satt precis och kollade väderprognosen. Enligt mina egna påhittade regler, så gäller sommarskor utan strumpor från den 1 juni till den 31 augusti. Om 31 augusti infaller under semesterledighet, så förlängs den strumpfria period till dess att jag börjar jobba igen.

Som vanligt så här års oroas jag av kyla och vita, vintertorra ben. Känner mig inte redo men det är en fas att gå igenom. En stark kvinna klarar detta. Varje år.

Men än är det maj och än kan jag strosa runt i flanell och ullsockor.

IMG_2139(1)

Säsongssämsta

Sämsta joggingpasset för säsongen, jo så kändes det under kvällens runda. Tankarna var tunga, stegen ännu tyngre men jag segade mig runt. Det gjorde ont i benen, det sved i muskler där jag inte brukar känna något, stegen var ojämna och jag var orolig för att skada mig. Det kändes verkligen inte bra.

När jag klickade av tiden så insåg jag att det inte var så himla illa. Inte bra men bättre än jag trodde. Det finns hopp för mig. För en stund för jag nästan på väg att ge upp joggingen, men nu ser jag det enbart som en tillfällig svacka.

Det är antagligen inte så svårt att bli bättre. Lite intervallträning och teknikträning skulle göra mig gott. Regelbundenhet och försommarvärme kan också bidra. Om jag vill, är jag snart ur denna svacka.

Och vet ni, tack vare mitt långsamma tempo fick jag njuta riktigt ordentligt av syrener som är på väg att slå ut nu. Så vackert och doftrikt!

Radionoveller

Av något märkligt skäl avstod jag kvällens idé om ett teaterbesök och åkte hem och satte mig i fåtöljen. Tv-programsutbudet lockade inte och jag fick upp en tanke om att det var en radionovell jag skulle undersöka. Jodå, P1 hade både noveller, teater och böcker att erbjuda. Jag började lyssna.

Kvällen har gått och jag har hunnit lyssna till massor av bra noveller och delar av romaner. Vilken skattkista! Så mycket bra. Så lättillgängligt. Det här måste jag göra om. Ofta.

Äntligen något som känns värt licenspengarna!

Stockholm Marathon

Ett Stockholm i regn mötte löparna i Stockholm Marathon. För mig är det en viktig tradition att stå vid banan och heja fram löparna. Idag hade jag lite ont om tid men fick ändå några glimtar av loppet.

Funderade på varför det är så viktigt för mig att stå där i där i regnet. Och det visar sig finnas en mängd skäl:
– Jag inspireras av löparna, deras kämparglöd och att de så målmedvetet når sina mina mål, oavsett vilken tid det handlar om. Det är så många som uppfyller sina drömmar vilket gör mig hoppfull.
– Jag gillar gemenskapen, att vi är så många som står i regnet och ger av vår energi till andra, att vi delar med oss av värme och kärlek.
– Jag gillar att vi står där och tänker och beundrar andra, helt utan att sätta oss själva i centrum.

Det är värt att stå i regnet några stunder en eftermiddag i slutet av maj. Det ger mig så mycket. Och idag gav det extra mycket då jag såg den pappa som har med sig sin pojke i vagn/rullstol. Pojken har en hjärnskada och pappan har fått dispens för att få ha pojken med sig i en vagn under loppet. När jag såg dem var de fyra löpare som hjälptes åt att skjuta på vagnen och pojken såg mycket glad ut när jag applåderade. Det är ett leende värt varje minut i regnet. Tack Team Nordmark!

I morgonrusningen

På pendeltåget i morse satt jag bredvid en kille, strax över 20 år gissar jag. Han såg cool ut. Bakåtslickat hår, skjorta, täckväst och liten ryggsäck. Noterade att stilen var skapad med enkla medel. Det handlar om de billigaste märkena och usel kvalitet. Mest reagerade jag på de vita bomullshandskarna. Oklart varför de satt på händerna. Tänkte inte mer på det förrän jag hörde ett knäpp och kände öldoften.

Det här gör mig sorgsen. Klockan var 08.26. Varför väljer en ung kille att dricka öl kl 08.26? Stilen, var det hans? Eller försökte han vara någon annan? Känner en viss bedrövelse och oro. Kom dock inte på något att göra för honom. Men jag undrar, hur ser hans framtid ut? Några svar lära jag inte få, hoppas bara att farhågor inte besannas.

Klev av tåget och det var trångt på perrongen. Framför mig gick en mamma och hennes son med sina resväskor. Uppfattade en viss instabilitet, alternativt ovana att hantera de tunga väskorna. Tänkte inte mer på det. Förrän i rulltrappan då pojken helt plötsligt ramlar baklänges. Jag reagerade snabbt, kunde ta emot honom och allt gick bra.

Varken mamman eller pojken sa något. De tog sina väskor och gick. Ingen diskussion om hur det gick för pojken, inte ens ögonkontakt med mig som fått pojken i famnen.

Händelserna, en helt vanlig fredagsmorgon, visar att vi är olika, lever olika liv och reagerar olika på situationer. Jag reflekterar och hoppas att även andra gör det. Jag hoppas att det går bra för killen med bomullshandskarna, kanske att någon kan göra något för honom som jag inte kunde. Och jag hoppas att jag själv tackar för hjälpen om någon räddar mig i rulltrappan.

Tack Malmö

Under min minisemester i Malmö hade jag synpunkter på Hälsans stig. Det var en fantastisk promenadrunda men väldigt dåligt skyltad och därmed svårt att hitta. Jag bloggade och jag skrev även till Malmö Stad.

Idag fick jag besked från staden att de ska ”inventera sträckan” och det är jag tacksam för. Hoppas att de får en intressant promenad och sedan åtgärdar bristerna. Redan nu är jag tacksam att de tagit min återkoppling på allvar. Tack Malmö!