Varierande träning

Detta ser ut att bli en bra träningsvecka. Jag har lyckats få in en del vardagsmotion och flera motionspass. Jag har varit på tre olika anläggningar, och besökt olika pass för att variera min träning och framförallt få min själv att inse att jag har massor av träningsmöjligheter.

I onsdags var jag på F&S Stockholms nyaste anläggning Hagastan. Det var otroligt mycket folk där. Fullt med skor i entrén och alla skåp i omklädningsrummet var upptagna. Jag hade bokat plats på ett vanligt jympapass och där var det inte fullt. Vi hade gott om plats att röra oss. Det var visserligen väldigt halt på golvet men jag kämpade på så hårt jag kunde. Till min glädje insåg jag att min kondition blivit bättre men jag fick även en insikt om att jag behöver träna mer styrka. Det är bra med insikter. Nu vet jag vad träningen ger och vad jag behöver komplettera med.

Torsdagskvällen innebar ett besök på ett av F&S Stockholms mindre anläggningar, Annexet. Jag vet ju att jag gillar Indoor Walking (IW) men jag ville gärna testa en annan anläggning och ledare. Varje ledare har sin egen stil, sin egen prägel på upplägget och sin egen musik. Viss musik peppar mig mer och vissa ledare sporrar mig mer. Därav vill jag våga testa. Även om detta var ett bra pass, så tror jag nog ändå att jag trivs bättre på de andra IW-pass som jag brukar besöka. Även det är en god insikt.

Nu är jag väldigt trött i benen. De behöver vila. Nu får de ledig resten av kvällen.

Annons

Tisdagskväll på Walkern

På väg mot goda vanor. Det krävs uthållighet och beslutsamhet. Det går så mycket lättare med glädje, stöd och pepp. Jag är hoppfull. Året har börjat bra. Jag börjar ana förbättringar.

Tisdagskvällarna är numera vikta för Indoor Walking. Det är något som jag ser fram emot. Det går lättare för varje vecka. Jag är mer stabil och mer uthållig. Jag vågar öka motståndet och ta i mer, kämpa mer. Det är en härlig känsla. Trots allt, har jag inte hållit på så länge och framstegen motiverar.

Tyvärr har jag fortfarande dålig kontroll över min kropp och min ork. Jag tar i så mycket som känns bra men jag klarar inte av att hushålla med orken under hela passet. Balansen har blivit bättre men det är en lång väg kvar tills jag är helt stabil. Oavsett, så är det träning som ger resultat. Och jag har kul! Det blir både stön och fniss under passet. Det är väl så träning ska vara.

Söndagspromenad

När solen sken så strålande vackert idag, kunde jag inte låta bli att ge mig ut på promenad. Raska steg i närområdet innebar mest promenad på gång- och cykelbanor. Der är vackert men det är halt. Jag fick verkligen ha kolla på var jag satte ner fötterna. Behöver jag skriva att jag längtar till våren?

Men våren får gärna vänta. Dels behöver alla skolbarn få njuta av sina sportlov, dels behöver alla skid- och skridskoåkare får några fler fina helger. Idag var det fullt med folk ute på sjön Norrviken. Alla åldrar fanns där och många olika inressen; fartfantaster, barnvagnar, motionärer, flanörer och soldyrkare. Kanske borde jag göra dem sällskap innan vintern är slut.

Det blev en skön promenad på över två timmar. Och jag är så glad. Jag mår bra av att röra på mig, få andas frisk luft, lyssna på musik och mina egna tankar. Och jag anar framsteg. Jag går fortare än tidigare, rör mer på benen. Jag behöver förlänga min runda och hitta nya vägare. Och jag behöver hitta ny, snabbare musik att gå till. Det känns riktigt bra.

Lördagspromenad på Järvafältet

På helgerna kan jag unna mig längre promenader. Jag kan vandra fritt utan att behöva ta hänsyn till tid. Ingen stress, de här promenaderna är ren återhämtning. Det är fantastiskt skön. Lördagen var visserligen mulen, men det gör inte så mycket. Luften var frisk och jag fick tid att tänka.

Att ha gångavstånd till ett naturreservat är lyx. På tjugo minuter tar jag mig till en annan tillvara. Jag har tre passager, både fysiska och mentala, innan jag är där. Jag måste passera under en järnväg, under E4:an och under en kraftledning. Jag tänker alltid på dessa ”passager”. När jag klarat dessa är jag inne i naturreservatet. Naturen ändras direkt och med några få steg ändra även ljudbilden och dofterna blir något helt annat. Järvafältet hälsar mig välkommen.

Trots att det finns många olika vägar, stigar och markerade leder att välja på, använder jag bara en bråkdel av dem. Jag har hittat så många favoriter, som varierar med årstiderna. Men det är frihet att kunna välja. Den här gråa lördagen valde jag en slinga som är ca en mil. Det är mest grusvägar och skogsstigar och har den fördelen att jag kommet tillbaka till min startpunkt och stigen hem. Så här års är det vitt. Snön ligger stilla, är formad av naturen och är alldeles vit. Vägarna är plogade och stigarna är upptrampade. Fästet är hyfsat men man måste vara aktiv och parera för det ojämna underlaget. Även det ger bra träning.

Med rosiga kinder tar jag mig under kraftledningen, går tunneln under och E4:an och passerar igenom den sista tunneln under järnvägen. Jag är tillbaka i vardagen, det ljudliga bakgrundsbruset och den smutsiga snön. Hemma stoppar jag tiduret på 2 timmar och 33 minuter och känner mig nöjd. Det blev kaffe och semla som belöning. Det är också en del av den välbehövliga återhämtningen.

Ett dockhem

Fredagskvällen tillbringade jag på Stockholms stadsteater för att se genrepet av ”Ett dockhem”. Jag har sett ”Ett dockhem” en gång tidigare, i Dramatens uppsättning för några år sedan. Dramatens uppsättning gick inte till mitt hjärta men jag anar att gårdagskvällens föreställning komma att stanna kvar länge i mitt medvetande.

Henrik Ibsens verk är en tänkvärd pjäs om äktenskap och kvinnans roll. Pjäsen skrevs 1879 och Stockholms Stadsteatern visar att det fortfarande är aktuell. De gör det på ett mycket skickligt sätt. Jag satt där i salongen och engagerades av tematiken och attraherades den valda tolkningen. Jag menar att den här uppsättningen har dragningskraft och charm. Jag blev verkligen förtjust. Mer vill jag inte skriva här. Jag vill inte förstöra någon annans upplevelser men jag rekommenderar att se pjäsen. På mindre än två timmar får man en fin upplevelse och något att tänka på.

Att ta emot kritik

Återkoppling är viktigt för mig. Jag försöker ge regelbunden feedback till vänner och kollegor. Jag vill att det ska veta att jag uppskattar mycket av vad de gör. Jag vill uppmuntra medvetenhet och utveckling. Jag gillar konstruktiv kritik, både det som fungerar bara och mindre bra kan behöva ventileras för att kunna leda till förbättring. Jag tycker även att det är viktigt att vi vågar ta emot återkoppling och komplemanger.

Både att ge och ta emot återkoppling kräver träning. Det må vara naturligt för vissa men många av oss behöver lära oss att säga tack och ta till oss av den feedback som ges. Eftersom allt detta är viktigt för mig, har jag jobbat mycket med det. Jag har utvecklat tekniker och metoder. Jag pratar om det ofta och jag menar att ju mer återkoppling jag ger, desto bättre blir jag på att uppmärksamma andra.

Med denna bakgrund kändes det oerhört fånigt att bli generad när jag ikväll fick oväntat bra feedback och beröm. Jag kunde inte ta till mig det. Jag tittade bort, kände hur kinderna började hetta och försökte ta mig vidare genom att byta fokus. Varför är det så svårt att ta emot en komplimang?

I efterhand är jag glad. Jag är stolt över de fina orden som både inspirerar och motiverar. Jag är tacksam för att det finns människor som vill ge konstruktiv kritik. Det både värmer och utvecklar.

Beslutsamhet

Trotsade huvudvärk och bestämde mig för att ta en promenad innan yoga-passet började. Helst ville jag bara gå hem och sova. Det fanns varken lust eller längtan, bara en stark beslutsamhet. Kroppen behövde yoga.

Promenaden var kall och frisk vilket faktiskt var skönt. Det var skönt att få släppa tankarna fria. Det underlättade även yogan. Den gick bra. Jag gör övningarna på mitt sätt som passar min kropp och det ger effekt. Däremot känner jag mig inte så bekväm med vissa övningar. Hunden, hur ska den se ut egentligen? Det kan knappas vara en korthårig lufsare som jag, som åsyftas. Det är sådant jag kan stå och tänka på när det inte känns bra. Å andra sidan kan jag känna mig som en stark krigare, stolt träd och en nyfiken kobra. Det känns fint.

Efter passet kändes det riktigt bra. Lite frusen men huvudvärken var borta. Promenaden till tåget kändes befriande. En bra avslutning på veckans första dag.

Vanor

Trots att jag sov alldeles för länge idag, halva dagen försvann, valde jag ändå att packa träningsväskan och åkte in till stan för att träna Indoor Walking. Egentligen tar det alldeles för lång tid med all restid, flera timmar för 50 minuter träning. Det är inte rimligt. Men just nu är det vad jag behöver göra. Jag behöver komma in i vanor, rutiner, för att de på sikt ska kännas som något helt naturligt. Det tar tid. Jag har hört att det tar två till tre år att få in en naturlig och god vana. Det gör att jag har gott om tid på mig.

Att skriva regelbundet och att träna regelbundet är några av de vanor jag vill ha i mitt liv. Jag vill även äta frukost regelbundet. Det är tre mål. Om tre år ska det kännas lika naturligt som att borsta tänderna.

Nu sitter jag vid datorn med mycket trötta ben. En mugg te står bredvid ett block med idéer till en novell. Bara att sätta igång. Det är dags att öppna ett nytt dokument och börja skapa. Även om resultatet inte blir en läsvärd novell, så är det ytterligare ett steg mot en god vana.

Skön lördag

Vissa dagar går allting fel och det känns som att man bara vill gå hem och lägga sig, somna och få vakna upp till en ny dag. Andra dagar går mycket fel men det känns ändå som en väldigt bra dag. Varför det är så har jag ingen teori om, jag är bara tacksam för en skön lördag.

Jag, som är väldigt morgontrött, lyckades ta mig upp redan under tidig förmiddag, äta frukost och masa mig iväg till Friskis & Svettis för ett Indoor Walking-pass redan före lunch. Jag var där i tid, så långt gick allt bra. Men det var knappast ett bra pass för min del. Jag hade ingen balans och vinglade förfärligt på Walkern. Jag föll ur takten men jag gav inte upp. Jag ställde in ett för hårt motstånd. Det är bara att kämpa. Jag hade ju valt ”Mick Jagger” idag, men jag tror tyvärr inte att det hjälpte. Vatten och svett-duk var till bättre stöd.

I omklädningsrummet upptäckte jag två besvikelser. Duschtvålen hade läckt ut och handduken var till viss del insmetad i tvål. Det blev aningen klurigt att torka sig utan att tvåla in sig igen. Det andra var att min stegräknare inte visade särskilt många steg. Efter ett sådant pass borde den ju ha registrerat en hel del men så var inte fallet. Vi har en steg-tävling på min arbetsplats, så jag vill vara noggrann med att räkna varje steg. Så blev det definitivt inte idag.

Efter träningen skyndade jag till ett café för kaffe och Ekots lördagsintervju. Kaffet fick jag men jag hade varken radio eller hörlurar med mig, så P1 missade jag. Typiskt. Jag började ana att tekniken inte var med mig denna lördag. Och visst hade jag rätt. Efter att ha promenerar genom city, gamla stan och över söder ville stegräknare fortfarande inte registrera alla steg. Nu väntar avancerade räkneövningar för att reda ut dagens insats.

Kvällens middag var inte planerad. I min frys finns färdiglagad lasagne (!) men den får nog ligga kvar där. Istället blev det makaroner och lammfärsbullar. I avsaknad av ketchup, tog jag bearnaisesås. Det blev en ovanligt dålig kombination, rent av äckligt.

Det var inte mycket som gick rätt idag. Ändå vill jag påstå att detta vara en bra lördag; hårt träningspass, skön promenad, gott fika, en god bok och en avkopplande kväll. Jag kommer att somna gott ikväll. Och när jag vaknar i morgon kommer jag önska att det vore lördag.

Farliga förbindelser

Firade Alla Hjärtans Dag med att se ”Farliga förbindelser” på Dramatens stora scen. Visst är det en klassiker. Visst har föreställningen kittlande intrig, engagerat skådespeleri, vackra kläder, stämningsfull musik, mycket humor och smittande charm. Visst har den både hjärta och smärta.

Den har allt det där men ändå är det något som saknas. Jag saknade glöden. Den nådde åtminstone inte ända bak i salongen där jag satt. Värmen nådde inte fram, bara anades som en ljum fläkt. Jag tror visserligen att jag skulle uppleva pjäsen och hettan bättre om jag närmre scen, hörde bättre och kunde se minspel och gester tydligare. En välspelad pjäs bör nå ut i hela salongen men ibland har sittplatsen betydelser. Kanske var det så för mig just denna kväll.

Det jag uppskattade allra mest var scenen. Jag fascineras av att se hur teaterfolket kan tolka och trolla fram nya scenformationer som ger nya upplevelser. Jag har suttit i salongen så många gånger och ändå blir jag förundrar över hur väl scenen disponeras. Jag vill mena att scenen i ”Farliga Förbindelser” är både enkel, stabil, föränderlig och flödande. Den är levande utan onödiga detaljer.

För mig blev det en trevlig avslutning på Alla Hjärtans Dag. Pjäsen hade möjligen fler brustna hjärna än flammande. Å andra sidan är en teaterupplevelse nästan alltid något som berör i hjärtat, på ett eller annat sätt.