Civilkurage?

Igår följde jag en debatt i en Facebook-grupp om civilkurage vs. dumdristighet. Bakgrunden var att några personer upptäckt att några ynglingar försökte stjäla en bil. De agerade och i tumultet tappade bovarna bl.a. en pistol. Många tycker att personerna var modiga men samtidigt finns en insikt i att det hade kunnat gå mycket illa. Men hur vet man hur man själv skulle agera?

När jag var 16 år hade jag ett sommarjobb där jag jobbade natt på ett ålderdomshem. En natt kom min kollega och hämtade mig när jag var inne hos en patient. Det fanns troligen någon obehörig i lokalen. Jag hörde ett ljud, började springa och sprang rakt in i inbrottstjuven. Jag blev arg, tvingade honom att lämna tillbaka allt han tagit men sedan kunde vi inte hålla honom kvar. Idag kan jag önska att jag inte agerat som jag gjorde. En klok idé är att ringa polisen först. När jag berättar denna historia, är den allra vanligaste reaktionen ”Men tänk om han hade haft en kniv…” Om det hänt idag, är det inte uteslutet att tjuven haft en pistol.

Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde då och jag vet vad jag skulle göra idag. Jag kan tänka att jag ska larma, filma för bevisning ta hjälp av andra. Men jag inser ju att jag kanske har annan instinkt och kanske tänker annat i en stressad situation. Kanske skulle jag rya och skrika och slå dem med handväskan. Jag tror att man kan förbereda sig något genom att tänka igenom innan men jag tycker att det är svårt. Det är så svårt att fatta någon kan tänka sig använda skjutvapen. Jag ska fundera vidare för jag vill inte offra mitt liv för en världsliga saker som en bil.

Visst undrar man var alla vapen kommer ifrån och hur många ungdomar kan ha dem hemma. Personligen undrar jag även hur min dåvarande chef kunde tycka att det var en bra idé att två 16-årigar hade ansvar för fyra avdelningar nattetid på ett ålderdomshem, helt utan utbildning, säkerhetsgenomgångar eller liknade.

 

Provocerad

Under helgen har jag läst en hel del om dokumentärer om Josefin Nilsson. Jag har inte sett den, än, men jag ska självklart se den. Jag förstår att många blir djupt berörda, arga, ledsna. Jag har även läst en hel del i webbtidningar om reaktioner från personer som kände Josefin, som jobbat Dramaten mm.

Det som gjorde mig så oerhört arg, var ett inlägg på Facebook från Dramaten där de beskriver hur de kraftfullt tar avstånd från alla former av kränkningar och våld och att de har nolltolerans mot trakasserier. Däremot kommenterar de aldrig enskilda personer. Fina ord och jag tror säker att de menar det men utöver ord krävs det handling. Och just i detta läge känns dessa ord, för mig, provocerande.

För mig är denna fråga inte juridisk. En person är redan fälld. Det handlar om hur mänskliga värden och vad som händer med en människa som behandlas illa. Det handlar om att vi behöver ställa upp för varandra, säga ifrån när det behövs och visa vad som är okej eller inte. Det handlar etik.

Nåväl, jag ska se hela dokumentären innan jag skriver med. Men tills vidare blir det inga besök vid Dramaten. Jag håller tummarna för att styrelsen drar nytta av Sara Danius erfarenhet och komma med kloka beslut.

Galen värld

Ibland skräms jag av hur världen ser ut. Ibland är den skrämmande världen i min nära omgivning.

I förra veckan blev ett par bestulna på sin bil. Det blev stoppade, hotade med skjutvapen och fick lämna ifrån sig bilnycklarna. Det hände när de var på väg ifrån en idrottsplats/motionsområde. Igår hände något liknande men då i ett villaområde. Ett kvinna blev hotad och bestulen på värdesaker och sin bil. Det här är ytterst grova brott som skett i min kommun.

Igår kväll när jag var ute och körde på kvällen mötte jag många, främst kvinnor, som tog sin motionsrunda. Det är ju en strålande idé, tänkte jag med tanke på att det är aningen svalare kvällstid. Idag läste jag att en kvinna blivit hotad och försök till våldtäckt skett. Den beundransvärda kvinnan hade lyckas skrämma iväg gärningsmannen, tack och lov.

Samtidigt som jag skriver detta, läser jag om hur någon försöker lura äldre genom att låtsas vara från vårdcentralen. Det påminner mig om att mina egna gamla föräldrar får en del falska fakturor nu under sommartid.

Den här listan kan göras lång. Jag tänker även på grabben blev dödad av en hund. Som jag förstått det var pojken placerad i någon form av familjehem. Jag vågar inte tänka på, absolut inte spekulera i vad som förgått händelsen.

Det här bekymrar mig. Min upplevelse är att brotten blir grövre och kommer allt närmre. Den här utvecklingen vill jag inte ha.

Hur många mord?

Hur många mord fladdrar förbi under en kväll? Den tanken slog mig igår. När jag sitter hemma och pluggar står TV:n på i bakgrunden. Jag tittar inte det är någon form av sällskap som bryter tystnad utan att störa.

Ju senare på kvällen, desto fler filmer i tv-tablån. Och mord, kan jag konstatera. Var och varannan gång jag tittar upp så är det någon som ligger död på marken och poliser som springer runt och stressar. Det verkar finnas ett enormt behov av polisserier, mordgåtor och deckare. Konstigt att inte världen går under med allt det onda.

Nåväl, även nyheterna innehåller en hel del våld och död. Men inte lika glamouröst och heroiskt.