Då var dagen här då jag och drygt 42000 andra fick möjligheten att springa i norra länken-tunnlarna. Stockholm Tunnel Run är en löparupplevelse på 10 km och något jag sett fram emot.
Vaknade med hosta och borde antagligen ta det lugnt. Men eftersom loppet är en en-gångs-upplevelse, så ville jag inte missa det. Bättre att ta det lugnt än att missa helt, tänker jag.
Det var otroligt mycket folk, alla i gula västar och det var en del av upplevelsen. Jag startade i sista startgrupp, vilket förstås var uruselt val. Jag vill gärna delta men inte ha min tid på webben, där av anmälde jag mig till promenadklassen. Och det var verkligen en promenadklass, trångt och enormt tjatter. Vid varje konstverk, stannade allt av då alla tog fram sina kameror.
För min egen del gillade jag upplevelsen i sig, att få se tunneln, men springmässigt var det uruselt. Lungorna värkte och pep, och vid vissa uppförslut blev hostan lite för mycket. Jag fick gå lite grann och sedan ta nya tag.
Skönt att vara i mål, kul att få ha varit med om detta och i morgon får jag väl veta vad kroppen tyckte och upplevelsen.