Regnhatt

Det är inte jättevanligt att jag går upp kl 06.00 men idag blev det så. Jag skulle på ett frukostseminarium, av ren plikt. Eftersom det var på Söder i Stockholm så tänkte jag att det kunde bli en fin förmiddag med shopping efter föredraget. Men ack så kallt och regnigt det är. Brr så jag frös och jag skuttade med fram mellan butiker utan adventsstämning eller köplust. Fick bjuda mig själv på kaffe och kaka (schackruta som var god) för att värma mig och höja humöret. Vändningen kom i en hattbutik.

Jag föredrar hatt före mössa utom när det gäller friluftsliv. I utbudet finns främst sommarhattar och vinterhattar, där vinterhattar är av ull. De passar mindre bra i regn dvs jag saknar bra huvudvärmare under större delen av hösten och halva vintern. Idag hittade jag en hatt som uppfyllde alla mina kriterier: matcha min jacka, lätt, regntåligt, med brätte och enkel att ha med i väskan/fickan. Expediten kallade huvudbonaden för regnhatt men jag tycker att det ser ut som ett mellanting mellan mössa och hatt. Hursomhelst så passade den perfekt och är jätteskön. Jag tog nämligen på mig den direkt och sedan var turen på stan inget problem längre, trots det iskalla regnet.

Nu överväger jag en kvällspromenad, enbart för att få använda min nya hatt.

Annons

Olika förutsättningar att lära

En av utmaningarna i de grupparbeten som jag genomlider i skolan, handlar om att vi är så olika. Trots att vi läser samma kurser, har samma böcker, har vi ändå lärt oss olika mycket. Vissa har lätt att ta till sig ny kunskap, andra får kämpa betydligt mer. Det positiva är att vi i de flesta grupper försöker stötta varnadra.

Denna termin samarbetar jag med en person i några olika grupparbeten. Det är en utmaning. Hen tycker allt är svårt och vi andra lägger massor av tid att förklara och ändå blir allt fel. Det är inte roligt för någon. Självklart försöker vi stötta och även hitta de uppgifter som passar hen bäst. Härom dagen blev det helt fel i en av de enklare uppgifter vi hade. Det får mig att fundera hur det går för hen i de enskilda uppgifterna, där vi andra inte ger hen gott resultat. Det får mig även att fundera över vad som driver hen att fortsätta. Hen har andra styrkor och skulle säkert trivas bättre på en annan utbildning.

Tänker att om vi inte studerat på distans, så skulle det bli ett intressant samtal. Det gäller det flesta av mina kurskamrater där de flesta är personer som jag inte skulle träffat under andra omständigheter.

Tecken på åldrande

Jag tycker att jag allt oftare blir påmind om att jag inte längre är ung. Onödigt, tycker jag. Det kan handla om att jag inte längre orkar plugga hela nätterna eller att jag inte är lika snabb på ny teknik som mina unga kurskamrater. I går upptäckte jag ett nytt ålderstecken. Jag fick halsbränna av paprika.

Jag tycker att jag blir allt mer känslig för olika råvaror. Jag dricker exempelvis inte lika mycket kaffe länge och jag dricker mindre av sura drycker såsom grapefruktjuice som jag älskade tidigare. Jag tycker även att smaken i viss mån ändras, att jag tycker om andra saker än vad jag gjorde som ung.

Som sagt, jag tycker att detta är onödigt. Det vore ju så mycket roligare om man slapp tänka efter och vara evigt ung.

Dagen som rann ur min hand

Ibland får jag känslan att jag tappar bort några timmar. Idag är en sådan dag. Jag var effektiv under förmiddagen, tog och kort promenad och fortsatte pluggandet under eftermiddagen. Helt plötsligt var klockan sex och jag gav mig själv en paus innan kvällens möten drog igång. De tog slut och vips så är det snart midnatt.

Jag har inte ätit någon lagad mat, jag har inget gett mig själv min lästid (roman) och jag har inte hunnit skriva på någon novell. Jag har missat nyheterna och missat att komma lottoresultatet. Var tog tiden egentligen vägen?

Boksamtal

Ikväll var det bokcirkelträff på biblioteket. Vi träffas ungefär fyra gånger per termin och det blir alltid spännande samtal. Ikväll diskuterade vi ”Mitt namn är Lucy Barton”. Reaktionerna var blandade. Många var  väldigt neutrala dvs den gjorde inget större intryck men var inte heller dåligt. Flera upplevde boken som öppen och fri för många tolkningar. Som vanligt är det intressant att höra andras tankar om boken.

Det blev en glad kväll och jag är tacksam som har en plats i denna bokcirkel. På vägen hem var det -8 grader. Brr så kallt.

Däckbyte

I söndags bytte jag till vinterdäck på bilen. Jag har dubbfria däck så det blir åtminstone inget slitage av dubbar att åka på den bara asfalten. Det har varit lite frost här i mina trakter men ingen halka att tala om, då det är torra, fina vägar.

Den här gången fick jag hjälp av en av bekant. Jag ville lämna in för byte. Jag brukar göra det själv men tycker att det är värt pengarna att få hjälp. Jag är ingen stjärna på att byta även om jag fixar det. Dock, denna gång fick jag hjälp men jag delar i form av assistent dvs servar med verktyg, hylsor, rullar fram däcken, instruktioner och glada tillrop.

Känns bra att det är gjort, så nu är jag förberedd inför vintern.

Chaufför

Har varit hos mina föräldrar. Dagens uppgift var att skjutsa dem till sjukhuset, lämna på två olika ställen, vara transportör inom sjukhuset, ta dem till apotek mm. Det brukar fixa detta själva men idag skulle pappa undersöka ögonen och kunde inte köra bil.

Första utmaningen var att min bil är lite före liten. Den är inte anpassad för att få en stor rullstol. Det var ett fixade och trixande innan jag lyckades. Nästa utmaning var att få in pappa i bilen. Han går dåligt, är stel och har väldigt ont och det är svårt i min lilla bil.

Nästa utmaning var, för mig, att hitta på sjukhusområdet. I Örebro är sjukhuset sedan länge en byggarbetsplats. För mig som inte hittar är det riktigt knepigt att se förstå skylning, hitta parkering mm. Jag fick lämna av mina föräldrar på olika ställen, leta parkering och sedan försöka hitta tillbaka till pappa igen.

Man kan tro att ett sjukhusområde är handikappanpassat. Ändå var det som att köra slalom på en hinderbana med rullstolen. Helt otroligt hur mycket skräp som står i korridorer och det som borde vara öppna ytor. Känner att jag skulle kunna bli en aktivist för bättre tillgänglighet.

Tillslut så gick allt bra och jag kunde leverera både föräldrar till deras hem. Tyvärr blev det lite bråttom för mig, då jag behövde hem till mig vilket innebär 20 mils bilkörning i mörkret. Jag är verkligen ingen stjärna på att ta hand om gamla föräldrar och tacksam för att jag inte har ett vårdyrket. Gissar att jag har några år framför mig där jag helt enkelt måste acceptera att ta hand om föräldrarna allt mer.

Ofta är jag lycklig

Ofta är jag lycklig av Jens Christian Grøndahl är en kort roman, bara 122 sidor, en pärla som jag tycker mycket om. Det är välskrivet och mycket nära.

Det handlar om en 70-årig kvinna som förlorat sin man. Hon hittar ett eget sätt att hantera sorgen och hon gör det genom att vända sig till sin väninna som varit död i ca 40 år. Väninnan har varit gift med kvinnans exman. Det visar sig även att väninnan haft ett förhållande med kvinnans dåvarande man.  Genom samtalet får vi följa hur kvinnan skapar sitt nya liv och även mycket om hennes förflutna.

Det är fin skrivet. Det finns ingen bitterhet, inte heller sentimentalitet. Det är rakt, äkta och nära utan att göra saker svårare än vad det är. Jag gillar det här perspektivet och jag gillar att kvinnan tar sig rätten att vara som hon vill vara. Som jag förstår det utspelar sig berättelsen nära Köpenhamn, men jag känner tyvärr inte igen vägar och områden som nämns. Det gör inget. Det gör mig vara nyfiken på att besöka området någon gång.

Spöken

I natt trodde jag att det spökade hemma hos mig. Nästan i alla fall. Det började med att teven, igen, tappade tv-bilden. Det blev ett kortvarigt avbrott denna gång men det börjar kännas kusligt då jag inte fattar varför bilden försvinner för längre eller kortare tider.

När jag var i sovrummet, kom jag på att jag glömt en sak på nedervåningen. När jag skulle ta trappan ner, fungerade inte lampan. Jag hade ingen ficklampa just där och fick ta det försiktigt ned för trappan utan att snubbla. Väl nere på nedervåningen fanns ljus igen och jag laddade en ficklampa inför uppfärden. Allt gick bra och jag la mig för att sova igen. Efter en stund – så tänds lampan i hallen/trappen! Jag ryckte till ordenligt. För även om fördröjning kan förekomma så brukar den inte vara så lång. Kusligt.

När jag låg under täcket funderade jag på spöken. Jag undrar vad någon försöker säga mig, så var känslan. Förnuftet säger dock ”du har usla teknikkunskaper”. Trots att jag jobbat i elbranschen i 25 år, så är jag varken tevereparatör, it-tekniker eller elektriker vilken är en särskild kunskap som jag saknar. Men det vore ju så mycket enklare att skylla på spöken än mina egna brister.

Mitt namn är Lucy Barton

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout är en kort och välskriven roman om en kvinna och hennes liv. I centrum står en sjukhusvistelse, som ägde rum för en lång tid sedan, men det blandas även med andra minnen och episoder.

Jag fastnade i boken och ville gärna dra ut på läsningen. Berättelsen är uppbyggd kring ganska korta avsnitt, korta episoder och de säger så otroligt mycket om kvinnans liv. Mest uppmärksamhet får relationen mellan mor och dotter men även andra relationer innefattas i denna korta roman.

Det finns dock två saker jag inte tycker om. Den ena är titeln och det andra är omslaget. Jag har sett boken men aldrig kommit på tanken att den skulle passa mig. Och nu när jag läst, ger varken titel eller omslag den rätta känslan.