Hur mycket hjälpsamhet är lagom?

Har funderat en del på vad man kan förväntas sig av andra. Vad kan man be om hjälp om och var bör man anstränga sig för att göra själv? Själv gör jag alldeles för mycket själv, jag ber sällan om hjälp och jag inser att jag inte är normen. Men vad är normen? Det som fått mina tankar i spinn är några händelser de senaste dagarna.

En av mina studiegruppkompisar frågar om det mesta. Hon skickar meddelanden via messanger och frågar var hon kan hitta information, vad läraren sagt, vad hon ska göra mm. Allt finns visserligen på kursens webbplats men det är antagligen enklare att fråga mig. För mig är detta lite främmande Själv kollar jag alltid först och det är bara om jag inte hittar eller inte förstår som jag frågar. Här är vi uppenbarligen olika. Kan man förvänta sig att andra ska ha lite koll? Finns en rimlig gräns för hjälpsamhet?

En tanke är att det har med ålder att göra. Men jag tror inte det. I en facebook-grupp (med tips för oss som bor i närområdet) finns ingen gräns för vilka frågor folk ställer. ”Var kan jag köpa påskfjädrar?”, ”Finns systembolag i köpcentret?” eller ”När stänger Ica?”. Tänker att man kanske kan googla själv. Eller kolla på webben? Men det är uppenbart att vi tänker olika. Å ena sida, i dessa fall struntar jag helt enkelt i att svara. Å andra sidan blir det ju hopplöst att vara med i grupper, med goda syften, när det översvämmas av denna typ av frågor.

För mig handlar det om hjälpsamhet men om att ta eget ansvar. Dessutom anser jag att det handlar om respekt för varandras tid.

Annonser

Offentlig utskällning

Ikväll var pendeltåget förenat, vilket betydde att det kom in till perrongen samtidigt som mig. Jag klev på och dörrarna stängdes. Så snart jag satt mig kom ett högtalarutrop. Mannen, tågvärd eller liknade, var irriterad. Han riktade sig direkt till den person som försökt hindra dörrarna från att stängas, och smita igenom. Personen hade tydligen ett barn med sig. Mannen i högtalare frågade om personen inte fattade hur farligt det kan vara, tänk om det hänt barnet något. Han gick på länge och avslutade. ”Skäms, för i h-e, skäms.

Japp, det var en rejäl utskällning. Offentlig utskällning. I min vagn var vi många som höjde på ögonbrynet. Men ingen sa något.

Eftersom jag inte såg själva händelsen, eller berörd person, kan jag tyvärr inte veta om budskapet gick hem.

Komplimang

Grävde lite i garderoben och fick fram en favoritskjorta som jag inte använt det senaste året. Det blev ett glatt återseende. Det är en storskjorta med härligt fall och skön färg. Jag älskar den.

En kvinna kom fram och sa ”Åh, den färgen klär dig”. Jag tackade och blev så glad för komplimangen. Det roliga är att det inte är första gången. För några år sedan satt jag vid frukostbordet på ett hotell i Malmö, när en okänd kvinna kom fram och gav mig en komplimang eftersom jag passade så bra i färgen. Det gör förstås att jag älskar skjortan ännu mer.

Jag undrar om det bara är färgen eller om det är något mer. Kanske syns det när vi trivs i kläderna. Jag känner mig alltid så harmonisk i denna skjorta och jag undrar om det är det som syn. Jag vet inte. Däremot vet jag att jag ska vara rädd om min skjorta, så att jag kan ha den kvar länge.

Besviken på girighet

Ibland blir jag så besviken på människor. Idag är en sådan dag. Min pappas farbror dog i somras, 92 år gammal. Det var förstås väntat. Han var farmors lillebror och vi hade ingen närmare relation. Min farmor dog 1992 så sedan dess har kontakten trappat av.

Nu har i alla fall frun till min pappas farbror, en dam på 90 år, hört av sig och berättat att dottern, som inte är gemensam, har tömt hans sparkonto och dessutom ansökt om skilsmässa. Tydligen kräver hon även halva lägenheten. Eftersom min pappas farbror var dement det senaste året, så är det knappast ett genomtänkt beslut från hans sida och ingen annan, inkl vänner och hans gode man, har hört något om en vilja att tömma kontot eller skilsmässa. Lägenheten var fruns redan långt innan de gifte sig. Det har varit lyckligt gifta i mer är 40 år. Hans fru är rejält chockad mitt i sin sorg.

Hur kan man behandla en gammal kvinna på detta sätt? Visst fattar jag att det finns några slantar att värna men att lura till sig något man inte har rätt till känns inte ok. Att oroa en gammal dam, kanske tvinga henne att flytta, känner knappast etiskt rätt. Visst kan man undrar varför de inte reglerade allt tydligt i testament men jag kan inte se att det rättfärdigar detta beteende.

Dottern, är bara något år äldre än mig, och jag har funderat på att ta kontakt. Det funderar jag inte på längre. Jag blir så otroligt beklämd över girigt agerande.

Makt

Dagens tankar går till temat ”Att ha makt och hur man använder sin makt”. Med makt kan man göra mycket: man kan påverka och förändra världen till det bättre. Men man kan även trycka ner andra människor. Det är upp till makthavaren hur man vill förhålla sig till sin makt, tänker jag.

Igår eftermiddag, vid femtiden, fick jag ett mejl från en rekryterare. Hon ville göra en telefonintervju, vilket förstås glädjer mig. Däremot blev jag inte helt imponerad av hennes framförhållning, då hon vill ha intervjun i dag på förmiddagen. Eftersom hon har makten, så ser jag självklart till att var flexibel och redo för samtal. Jag svarade att jag såg fram emot en intervju. Sedan dess har jag inte hört något. Hur lång är en förmiddag egentligen?

Jag fattar att rekryteraren har hela makten och vi som söker har att förhålla oss till de försättningar som ges. Men även rekryterare kan ju respektera andra människor. Det gör så mycket för inställningen både till det rekryteringsföretaget och det företag som söker folk. En bra relation blir en bra intervju, vilket alla parter tjänar på.

Det här är inte första gången det händer. Jag har inget att vinna på att mejla och fråga om tid. Jag kan bara påminna om att jag fortfarande är intresserad av tjänsten och intervjun. Under tiden sitter jag här vid telefonen, förbereder mig och väntar. Hur lång kan en förmiddag vara?

Döm inte andras förståelse

Upplevelser kan vara olika. Vi kan uppleva en och samma situation på olika sätt, vi kan uppleva en och samma företeelse på olika sätt och vi kan ha olika sätt att hantera de utmaningar vi ställs inför. Vi kan förhålla oss till livet på olika sätt och vi kan se utifrån olika perspektiv. För mig är det en självklarhet att vi är olika och mångfalden är något som berikar.

Av det skälet blir jag så ledsen när andra försöker förminska mig genom att hävda att jag inte förstår, när jag har en annan erfarenhet eller ett annat perspektiv. Hur kan någon ta sig rätten att hävda vad andra kan förstå eller ej. Jag blir både skrämd och sårad. Länge trodde jag att det bara var män som var så, manlig härskarteknik, men det senaste året har jag mött flera kvinnor som har liknade människosyn.

Jag vet inte varför jag blir så illa berörd. Innerst inne vet jag ju att motparten kan ha argumentet som någon form av försvarsmekanism eller att personen inte mår bra. Men det är ingen ursäkt för att behandla andra människor illa.

Jag ser människan som en helhet med en yttre och en inre del. För mig är det självklart att man inte begränsar varandra genom att sätta normer, varken yttre eller inre normer. För mig är det lika illa att kritisera någons utseende och klädstil som någons förstånd och intellekt. Min önskan är enkel: sluta förminska andra genom att påstå att de inte förstår, lyssna mer på varandra och var öppen för nya perspektiv.

Hjärnan och värmen

Under de här veckorna då hettan varit kompakt är vi många som påverkats på många sätt. En kvinna i affären höll på att glömma kortet i läsaren och blev påmind, en kvinna i badhuset hade fått med allt till sina barn men glömt sin egen baddräkt och en man som skulle åka för att panta flaskor glömde flaskorna hemma. Sånt händer och listan med exempel kan göras lång.

De här händelserna har inget med stress att göra. Däremot har värmen en stor påverkan. Vi blir trötta och även hjärna blir trött. Jag tänker att det viktigaste inte är att det händer utan hur vi hanterar att det händer. En del blir arga och skyller på andra medan andra tar det med ro. Några ser det som ett tecken att ta det lugnt medan andra försöker ännu mer för att få allt fungera normalt.

Jag vill hylla alla som kan dessa små fadäser som något som händer och sedan gå vidare.
Jag vill hylla alla som kan acceptera situationen som den är utan att göra den varken större eller mindre.
Jag vill hylla att som kan skratta åt eländet och erkänna att det blir fel ibland.
Ni är förebilder.