Mentorskap

Idag är jag lycklig över att ha den stora äran att få vara mentor. Jag har fått två adepter och idag hade jag kontakt med en av dem. Självklart är det digitala möten som är aktuella men så hade det blivit oavsett eftersom vi inte bor i samma stad.

Jag var både spänd och förväntansfull inför mötet. För mig är det första gången på länge som jag är mentor på engelska. Kul men ibland kan det vara svårt att hitta rätt ord. Vi fick i alla fall bra kontakt och timmen gick rasande fort. Vi ska ha möte igen nästa vecka.

Via organisationen får jag en del utbildning och jag har tillgång till mycket material via en digital plattform. Det har jag börjat gå igenom nu ikväll. Det handlar mycket kom mångfald, inkludering, personligheter, kulturer och mycket annat och det intresserar mig.Det visar sig dock att jag läst det mesta när jag pluggade men repetition är ju alltid bra.

Det här passar mig alldeles utmärkt!

Annons

Mentor

Min lunch idag blev utan mat men istället var jag på en digital kick-off som jag länge sett fram emot. Jag ska bli mentor! Jag har anmält mig via ett ideellt arbete som handlar om att främja mångfald och i mitt fall handlar det om att vara mentor till personer från annat land som behöver kontakter med näringslivet. Det är vuxna personer med universitetsutbildning och arbetstillstånd i Sverige och nästa veckan får jag veta vilka adepter jag matchas ihop med. Jag har anmält att jag vill ha två. Som jag förstår det handlar det i första hand om perioden februari – maj, sedan är det förstås upp till var och en hur man vill fortsätta kontakten. Det känns väldigt bra att få bidra till samhället och ökad mångfald på detta sätt samtidigt som man stöttar andra människor.

I mina ledarroller är coaching och mentorskap en del men jag vill mer . Det är inte så länge sedan jag utbildade mig till coach. Jag har funderat mycket på om jag vill ta en roll som handledare, coach eller mentor, om jag vill jobba med yngre eller äldre personer och i vilken omfattning. Jag vill ha relation som inte är arbetsrelaterad, frivillig från båda parter och på så sätt tror jag att detta passar mig utmärkt. Jag är väldigt förväntansfull.

Utöver mentorskapet så får jag ju ett bra nätverk med andra mentorer och redan idag har jag fått kontakt med flera personer över hela landet. Det är jätteroligt. Inga problem att missa en lunch när man får en sådan chans!

God Jul

Vill tillönska en riktigt avkopplande och fin julhelg där jag hoppas att ni alla får ha hälsan i behåll. Ta hand om er.

God jul!

Perspektiv på corona

Genom åren har jag fått motta en del besked om vänner som fått cancer. Det är inget som jag vänjer mig vid, det känns i hjärtat varje gång. Erfarenheten gör att jag vet mer än jag gjorde tidigare men känslan är lika gripande varje gång och det är svårt att säga eller skriva något klokt till den berörda. Men självklart hör jag av mig och visar omtanke.

Häromdagen skrev en väninna om sin sjukdom på Facebook. Hon skrev att pandemin gjort att hon förlorade många jobb, hon hade relativt nyligen startat en egen firma. Men just det faktum att hon inte hade jobb, gjorde att hon hade tid att ta sig till läkare och därmed upptäckta cancern. Det hade hon corona att tacka för. Jag blev djup berörda av hela hennes text och hennes mod att skriva. En så annorlunda skildring av pandemin. Det ger perspektiv på livet.

Jag vill inte vänja mig vid dessa besked, jag vill inte bli avtrubbad. Däremot tar jag gärna till mig av olika perspektiv på livet och på pandemin.

Att bry sig

I går morse både läste och lyssnade jag på kändisar med Instagram som klagar på att det får så många kommentarer kring vad de ska göra/inte göra när de är gravida och hur de ska/inte ska ta hand om sina barn. Så klart att jag utgår ifrån att varje förälder gör det bästa för sina barn. Jag har ingen anledning att ifrågasätta andras val. Men jag är lite kluven ändå. Att visa omtanke om barn, behöver ju inte vara fel, om man gör det på rätt sätt.

På eftermiddagen på väg genom centrum ser jag en kvinna stå med barnvagn. Barnet gråter och kvinnan talar i telefon. Det visar sig att kvinnan gråter mer än barnet. Hon pratar men någon som jag uppfattar är en lugn, erfaren kvinna, kanske hennes mamma. Kvinnan med barnet blir mer och mer förtvivlad, nästan hysterisk, hon vill bli hämtad. Hon har tidigare ringt sin pojkvän som ifrågasatte att hon var ”ute och rände”. Nu vill kvinna lämna både barn och pojkvän, men framförallt blir hämtad. När hon tog upp barnet, såg jag att det var jättelitet, kanske inte ens en månad gamla.

Sådant skär i mitt hjärta. Jag och en annan kvinna kom fram till att vi nog inte kunde lugna situationen, vi uppfattade att kvinnan i telefonen hade läget under kontroll. Jag vill absolut inte ifrågasätta den gråtande kvinnans föräldraskap men är inte helt säker på att allt gick bra efter att vi lämnat henne. Det kändes verkligen inte bra i magen men man måste ju göra ett val. Där  och då hade vi troligen bara förvärrat situationen då den gråtande kvinnan kändes sig påhoppad av alla. Och det var ingen akut fara varken för barn eller moder. Men visst undrar man hur det ska gå framöver.

Jag tror att vi måste kunna bry oss utan att klanka ner. Samtidigt måste vi lära oss att ta emot andra synpunkter utan att känna oss påhoppade eller kränkta. Man behöver ju inte göra allt som andra säger, däremot kan det vara värt att lyssna och själv göra en bedömning. Det vore förfärligt om vi slutade bry oss om varandra. Lika förfärligt om vi slutade lyssna till varandra.

Att få dela några ord, en kort stund

När man bor ensam kan det gå dagar, t.o.m. veckor utan att man träffar en person. Jag pratar i telefon och möter människor via datorns alla appar, men fysisk är denna typ av möten få. Den jag ”träffar” är Mannen i Pressbyrån. Vi byter några ord varje gång jag passerar. Typ den ende vars blick jag möter. Tänk att främling kan bli så viktig.

Häromdagen stötte jag ihop men en av städarna på jobbet. Det är ingen jag känner, en äldre herre om är anonym för de flesta av oss. Vi började prata och orden fullständigt vällde ut ur honom. Han bodde ensam, hade ingen att dela sina tankar med. Kanske var jag den första han pratat med i veckan.

Lite senare samma dag dök jag på en kollega jag aldrig träffat tidigare. Även hon pratade på. Först var det lite trevligt småprat, men snart förstod jag hur mycket oro hon hade inom sig, oro som behövde komma ut. Hon har sin familj men jag förstod att mannen inte visade något intresse av att lyssna till henne.

Jag tycker att det är så tydligt – vad som är viktigt för oss. Är man ensam kan dessa små samtal vara en så viktig del av dagen. Telefonsamtal ersätter inte allt. Det är i det nära samtalet som kroppen även talar, man möter en blick, nickar eller skickar ett leende. Tänker förstås på Maslows behovstrappa där våra grundläggande behov måste tillgodoses först innan högre nivåer blir relevanta.

Och jag tror att detta kan hjälpa oss att förstå varandra. Står man längst ner på trappan är det svårt att förstå hur andra högre upp klagar över småsaker, eller tar sig rättigheter de egentligen inte har. Självklart utgår var och en från sin egen situation, sitt eget trappsteg. Men man behöver ju bara tänka till lite, reflektera över man är och hur man har det. Kanske kan man till och med inse att man har det bra. Kanske kan se att man har tillräckliga rättigheter och inte behöver ta för sig av andras. Man kanske till och med kan hjälpa någon annan upp till nästa nivå.

Och ja, jag ska visa min uppskattning till mannen i Pressbyrån, han är värd en fin gåva.

Vänskap

Igår föll mina tankar på vänskap. Tänkte på hur viktig vänskap är, hur svårt det kan vara att underhålla den i dessa tider och hur svårt det är att skapa nya vänskapsband. Det var länge sedan jag träffade mina vänner, fysiskt. Det var länge sedan vi kunde träffas över en lunch eller fika. Jag skickar hälsningar och meddelande, hör av mig på olika sätt men kan känna sorg över att det kan dröja länge innan vi får ses igen.

Som relativt ny på jobbet har jag lärt känna mina närmaste kollegor men det är fortfarande många som jag knappt träffat. Jag är väldigt tacksam att vi alla gör allt vad vi kan för att lära känna varandra. Jag ringer ofta och vi har bl.a. fika via olika digitala hjälpmedel. Det fungerar men det tar lite längre tid att lära känna varandra på djupet. Det jag verkligen saknar är att bygga en vänskap men någon som inte är mina medarbetare eller närmaste kollega. Någon som jag kan bolla frågor och idéer med och som jag kan anförtro mig åt nu är det är så många nya situationer som ska lösas hela tiden. Det tar tid att bygga sådan vänskap och det är mycket svårare på distans, har jag märkt.

Tänker att ”riktig” vänskap håller även över dessa tider. Att vi finns för varandra även om vi inte kan ses. Det finns förstås en risk att tappa några vänner men förhoppningsvis kan vänskapen återupptas igen.

Stor irriation

Pratade med min mamma som varit med om en trist historia härom dagen. Hon skulle ta bussen hem från stan där hon bor och såg då en pojke, 9-10 årsåldern, som grät och var totalt söndergråten. Hon försökte få kontakt med honom och insåg först att var att han inte ätit på länge. Efter ett trixande i samtal fick hon fram att mamman dött i början av veckan och att skolan skickat hem honom trots att han var ensam hemma. För att lugna pojken bjöd min mamma honom på varm choklad och smörgås på konditoriet bredvid busshållsplatsen.

Det ledde till att min mamma blev anmäld för att ha rövat bort ett barn. Nu kunde det ju redas ut ganska enkelt men det gör mig irriterad. Visst, jag skulle ha ringt polisen innan jag gick in på kondiset, men inser samtidigt att mammas agerande var bäst för den rädda pojken som behövde trygghet.

Så här i efterhand har min mamma haft kontakt med barnets pappa, som befanns sig utomland men äntligen kommit hem, och barnets mormor. Båda var tacksamma för mammas agerande och mamma har lovat att ha fortsatt kontakt med pojken. Det har även visat sig att pojken var nyinflyttad, har bara bott i staden i en vecka och har inga kompisar här, känner inte någon. Han troligen varit totalt ensam med sin döda mamma mellan lördag-måndag och sedan ensam tisdag-onsdag utan någon koll.

• Hur kan ambulans och polis lämna en 9-årig kille ensam?
• Hur kan en lärare skicka hem en elev utan att kolla läget?
• Hur kan en medmänniska strunta i att prata med den pojken och istället spana på min mammas agerade utan att göra något för pojken mer än att rapportera i efterhand?

Jag både vill veta och inte veta. Bara att det inte händer igen.

Återseenden

Idag har jag helt oväntat träffat två olika personer som jag känner sedan tidigare. Båda har det gemensamt att de var lite av strul-Puttar när jag hade med dem att göra. Idag är situationen en annan. Vi är alla äldre, har hittat nya roller och jag misstänker att jag mötte dem under en jobbig period i livet, förra gången våra vägar korsades.

Det här påminner mig hur viktigt det är att se en person som en person och inte alltid sina handlingar. En person kan bara en helt annan, med rätt förutsättningar. En strul-Putte kan prestera alldeles utmärkt i andra sammanhang. Det krävs en öppenhet att våga se det.

Framförallt krävs det en öppenhet från personen själv. Att själv våga komma till insikt att man kanske inte är på rätt plats i livet. Det är inte alltid som det är jobbets fel när det inte känns bra, man kan helt enkelt vara på fel jobb. Eller att man har saker att utveckla.

Jag är i alla fall glad att jag behållit kontakten, om än på låg nivå, och att vi nu får chans att lära känna varandra igen. Det hade varit så lätt att bara fly, kalla personen energitjuv och stänga dörren. Det gjorde inte jag och det har jag glädje av idag. Det blev ett glatt återseende.

Lärdomar genom att överhöra

”Ibland kan hon vara som en sten, men när man vänder på stenen ser man regnbågen”, sa en ung kvinna om sin väninna. Hon sa det med en sådan värme och kärlek, trots tillfällig besvikelse, att jag aldrig hört något så vacker kärleksförklaring. Jag känner inte kvinnan men överhörde ett samtal på pendeltåget. De unga kvinnorna hade visserligen sårat varandra rejält, men pratat ut och förlåtit och kommit vidare. Vilka förebilder!

Idag hörde jag ett annan kommentar. ”Vet du, det blir alltid så struligt varje gång du jobbar. Jag blir så himla irriterad på dig.” Det var ett telefonsamtal, någon var utelåst och ringde om hjälp. Jag skulle inte vilja ha den arbetsledaren, inte den kommentarer av min chef om jag stod i knipa och inte per telefon. Det som sades har säkert sin grund i någon form av sanning och verklighet, chefen var onekligen rak i sin kommunikation, men det finns ändå andra sätt att hantera situationen på.

Det har sina fördelar med att åka pendeltåg. Det finns mycket att lära, bara genom att överhöra. Man kan få insikt i saker man absolut inte vill.