Stor irriation

Pratade med min mamma som varit med om en trist historia härom dagen. Hon skulle ta bussen hem från stan där hon bor och såg då en pojke, 9-10 årsåldern, som grät och var totalt söndergråten. Hon försökte få kontakt med honom och insåg först att var att han inte ätit på länge. Efter ett trixande i samtal fick hon fram att mamman dött i början av veckan och att skolan skickat hem honom trots att han var ensam hemma. För att lugna pojken bjöd min mamma honom på varm choklad och smörgås på konditoriet bredvid busshållsplatsen.

Det ledde till att min mamma blev anmäld för att ha rövat bort ett barn. Nu kunde det ju redas ut ganska enkelt men det gör mig irriterad. Visst, jag skulle ha ringt polisen innan jag gick in på kondiset, men inser samtidigt att mammas agerande var bäst för den rädda pojken som behövde trygghet.

Så här i efterhand har min mamma haft kontakt med barnets pappa, som befanns sig utomland men äntligen kommit hem, och barnets mormor. Båda var tacksamma för mammas agerande och mamma har lovat att ha fortsatt kontakt med pojken. Det har även visat sig att pojken var nyinflyttad, har bara bott i staden i en vecka och har inga kompisar här, känner inte någon. Han troligen varit totalt ensam med sin döda mamma mellan lördag-måndag och sedan ensam tisdag-onsdag utan någon koll.

  • Hur kan ambulans och polis lämna en 9-årig kille ensam?
  • Hur kan en lärare skicka hem en elev utan att kolla läget?
  • Hur kan en medmänniska strunta i att prata med den pojken och istället spana på min mammas agerade utan att göra något för pojken mer än att rapportera i efterhand?

Jag både vill veta och inte veta. Bara att det inte händer igen.

Återseenden

Idag har jag helt oväntat träffat två olika personer som jag känner sedan tidigare. Båda har det gemensamt att de var lite av strul-Puttar när jag hade med dem att göra. Idag är situationen en annan. Vi är alla äldre, har hittat nya roller och jag misstänker att jag mötte dem under en jobbig period i livet, förra gången våra vägar korsades.

Det här påminner mig hur viktigt det är att se en person som en person och inte alltid sina handlingar. En person kan bara en helt annan, med rätt förutsättningar. En strul-Putte kan prestera alldeles utmärkt i andra sammanhang. Det krävs en öppenhet att våga se det.

Framförallt krävs det en öppenhet från personen själv. Att själv våga komma till insikt att man kanske inte är på rätt plats i livet. Det är inte alltid som det är jobbets fel när det inte känns bra, man kan helt enkelt vara på fel jobb. Eller att man har saker att utveckla.

Jag är i alla fall glad att jag behållit kontakten, om än på låg nivå, och att vi nu får chans att lära känna varandra igen. Det hade varit så lätt att bara fly, kalla personen energitjuv och stänga dörren. Det gjorde inte jag och det har jag glädje av idag. Det blev ett glatt återseende.

Lärdomar genom att överhöra

Ibland kan hon vara som en sten, men när man vänder på stenen ser man regnbågen”, sa en ung kvinna om sin väninna. Hon sa det med en sådan värme och kärlek, trots tillfällig besvikelse, att jag aldrig hört något så vacker kärleksförklaring. Jag känner inte kvinnan men överhörde ett samtal på pendeltåget. De unga kvinnorna hade visserligen sårat varandra rejält, men pratat ut och förlåtit och kommit vidare. Vilka förebilder!

Idag hörde jag ett annan kommentar. ”Vet du, det blir alltid så struligt varje gång du jobbar. Jag blir så himla irriterad på dig.” Det var ett telefonsamtal, någon var utelåst och ringde om hjälp. Jag skulle inte vilja ha den arbetsledaren, inte den kommentarer av min chef om jag stod i knipa och inte per telefon. Det som sades har säkert sin grund i någon form av sanning och verklighet, chefen var onekligen rak i sin kommunikation, men det finns ändå andra sätt att hantera situationen på.

Det har sina fördelar med att åka pendeltåg. Det finns mycket att lära, bara genom att överhöra. Man kan få insikt i saker man absolut inte vill.

Provocerad

Under helgen har jag läst en hel del om dokumentärer om Josefin Nilsson. Jag har inte sett den, än, men jag ska självklart se den. Jag förstår att många blir djupt berörda, arga, ledsna. Jag har även läst en hel del i webbtidningar om reaktioner från personer som kände Josefin, som jobbat Dramaten mm.

Det som gjorde mig så oerhört arg, var ett inlägg på Facebook från Dramaten där de beskriver hur de kraftfullt tar avstånd från alla former av kränkningar och våld och att de har nolltolerans mot trakasserier. Däremot kommenterar de aldrig enskilda personer. Fina ord och jag tror säker att de menar det men utöver ord krävs det handling. Och just i detta läge känns dessa ord, för mig, provocerande.

För mig är denna fråga inte juridisk. En person är redan fälld. Det handlar om hur mänskliga värden och vad som händer med en människa som behandlas illa. Det handlar om att vi behöver ställa upp för varandra, säga ifrån när det behövs och visa vad som är okej eller inte. Det handlar etik.

Nåväl, jag ska se hela dokumentären innan jag skriver med. Men tills vidare blir det inga besök vid Dramaten. Jag håller tummarna för att styrelsen drar nytta av Sara Danius erfarenhet och komma med kloka beslut.

Nyfikenhet

Igår fick jag återkoppling att det är så härligt att jag har en stark nyfikenhet trots min ålder! Jag kände inte alls igen mig i den beskrivningen men valde ändå att tacka för komplimangen om nyfikenhet och avstod från att tolka in något om min ålder. Det var jag själv som tidigare nämnt att jag är äldre än många av mina studiekompisar. Personen framhöll att hon uppfattade mig som öppen, nyfiken och att jag vågar ta in nya intryck och vågar omvärdera min uppfattning.

Idag har jag tänkt på att hur jag utvecklats under de senaste tre åren. Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv, både bra och dåliga och jag har lärt hantera flera av mina avigsidor. Det finns saker som var helt otänkbara för tre år sedan är nu helt naturliga. Kanske finns det ändå en viss öppenhet i mig som gjort utvecklingen möjlig? Har ändå svårt att kalla mig nyfiken även om jag har ett öppet sinne. Jag är inte så nyfiken på mina sämre sidor, däremot angelägen om att förändra till något gott. Framförallt väntar jag mig inte att någon annan ska göra något i mitt liv, jag agerar själv och ta ansvar för min egen utveckling.

Personen som gav mig återkoppling, känner inte mig men är duktig på att se människor. Tänker på hur mycket vi visar av oss själva utan att vi vet om det. Jag tänker på hur mycket man kan se av en människa, när man har förmågan att se henne utan att jämföra eller relatera till sig själv. Även om personen inte ser hela mig, så ser hon delar av mitt jag och till och med sådan jag inte själv sett. Det här tycker jag är väldig intressant. Det är sådant som faktiskt väcker lite nyfikenhet inom mig.

Glädjen i att hjälpa andra utvecklas

Under 2017 genomförde jag två olika coachingutbildningar: dels en utbildning till diplomenad coach, dels en universitetskurs i coaching. Både utbildningarna innebar praktik där jag övat i att coacha olika personer. En av dessa personer har hört av sig och berättat om vad som hänt efter våra samtal. Jag kan naturligtvis inte skriva något om våra samtal eftersom de är konfidentiella utan bara beskriva på en mycket övergripande och generell nivå.

Personen hade ett dilemma, ett val och behövde fatta ett beslut som rörde en verksamhet. Det fanns för-och nackdelar, möjligheter och svårigheter som vi försökte bena ut och se utifrån olika perspektiv. Det var förstås även viktigt att känna trygghet i att fatta rätt beslut. Vårt samtal blev en start på en längre process. Idag avslutas denna process och personen känner sig mycket nöjd. Jag är så glad för hens skull.

Jag är tacksam för att få vara en del av processen och jag är glad att allt blev så lyckat. Problemet är borta och framtiden består av nya möjligheter. Det är personen själv som gjort allt arbete och jag har bara varit ett stöd. Som stöd får man även vara med och känna glädje och jag kan bara instämma i uttrycket att delad glädje är dubbel. Det är en glädje som är värd så mycket och som inte mäts i pengar.

Ursäkta mig

Under de senaste åren har jag noterat en trend, särskilt bland yngre personer (dvs yngre än mig). Ordet ”Ursäkta” förkortas och låter allt oftare som shäkta. Det är som att de två första bokstäverna försvunnit. Jag tänker i sammanhang där man ber om uppmärksamhet tex i en affär.

På senare tid tycks det som att även innebörden är på väg att ändras. Från ett milt, ursäkta mig… med en insikt att man kanske avbryter något och en vänlig bedjan om uppmärksamhet till att hårt shäkta med en tydlig förväntan att person ska släppa allt annat och den frågande alla uppmärksamhet. Det är som att både ursäkten och vänligheten försvunnit. Naturligtvis finns många trevliga personer som även ursäktar sig men jag tycker att jag sett och hört så många unga agera på nya detta sätt att jag uppfattar det som en trend.

Jag tycker om vänlighet och respekt och känner därav vissa farhågor för denna utveckling. Det vore förfärligt om förmågan att använda ordet ursäkt försvinner, tycker jag. Jag tycker inte heller om att man kanske missar vad om betyder och utrycket kommer forn. Kanske startade den trenden redan när man tappa ”mig”, i  ”ursäkta mig” till att allt som oftast bara säger ”ursäkta” . Det känns som att ordet blivit hårdare och jag vill gärna ta tillbaka mjukheten.