Hur är det men mina fördomar och känslor?

Här om dagen hörde jag om en bekant som skaffat ny flickvän. Inte så konstigt. Men som jag minns det har denne man varit gift åtminstone fem gånger och därtill finns ett antal ”länge” förhållanden. Han har barn med fyra olika kvinnor.

Det är helt upp till mannen hur han vill leva sitt liv. Men sanningen är att jag reagerade. Jag kan inte vara helt oberörd. Jag funderar på varför. Tänkte först att jag är fördomsfull. Men jag är inte så säker på det. Jag tror att det har med omtanke att göra. Även om det är trevligt med ny förälskelse så brukar ju uppbrott vara tärande. Och uppbrotten påverkar så många; hela familjen. Sådant gör ont. Kanske finns det någon konstig tanke om tillit också. Skulle jag själv våga lita på en man med så många förhållanden bakom sig? Kanske lätt att svara på när man inte är kär…

Något får mig att reagera och tänka. Det har inte med fördomar att göra, inte heller respekt. Jag tror att man måste fundera över vad man känner och varför, fundera över sina värderingar innan man bildar sig en uppfattning. Självklart hoppas jag att mannen blir lycklig med den nya kvinnan.

Ett oväntat telefonsamtal

Idag ringde det på min mobil och det var ett för mig okänt telefonnummer. Jag var lite stressad med valde att svara. I luren hörde jag en röst som jag genast kände igen men som jag inte hört på väldigt många år.

Mannen som ringde gick i samma gymnasieskola som jag. Vi gick inte i samma klass men bodde på internat i samma område. På det sättet umgicks vi nästan dygnet runt under ett år. Vi umgicks även några år efter skolan men sedan rann kontakten ut i sanden, någon gång i mitten av nittiotalet. Så ringer han idag för att säga hej.

Jag blev väldigt överraskad och väldigt glad. Det blev ett ivrigt samtal och allt möjligt, mest om livet. Det är så häftigt att man kan öppna sig då direkt för varnadra efter så många år.

Nu önskar jag att jag kommer ihåg känslan, gengäldar den på något sätt samt göra samma sak mot någon annan.

Hur bråttom kan man ha?

Tog en promenad för att gå och handla lite mat. Gick genom bostadsområden på smågator. Nästan ingen trafik alls men gott om snö.

På en mindre väg ser jag en bil, som kommer emot mig, samtidigt som en annan bil stannar lite dumt på gatan. Det kommer att bli trångt att mötas, alla tre. Jag har dock ingenstans att ta vägen. Det finns ingen riktig trottoar, gångvägen är markerad med streck på körbanan som nu är översnöade. Jag går ”rätt” dvs på gångbanan. Jag snabbar på stegen för att kunna kliva åt sidan vid nästa öppning ca 0,5-1 m fram. Men så länge kan tydligen inte bilen som kommer emot mig vänta, inte ens sakta ner. Nej, den bilen kör vidare trots det mycket trånga mötet. Resultatet blir att bilen backspegel slår emot min arm.

Jag har inte ont och jag var mest rädd att få tårna överkörda. Men jag är irriterad. Det där är enbart onödigt. Bilen hade bara behövt sakta in en aning, bara lätta lite på gasen. Det är inte svårt, det tar ingen tid men det minskar risk för olyckor. Att visa medmänsklighet är inte svårt, det bör vara en självklar omtanke, tycker jag. Att detta sker i ett bostadsområden, där inga andra än grannar tar sig fram på vägen, känns extra trist. Så bråttom kan man rimligen inte ha.

Julklappar

img_6289För mig kommer årets jul bli annorlunda, inte alls lika andra jular. Men trots allt som hänt, eller kanske på grund av, så vill jag göra julen så meningsfull som det bara går. Ett sätt är att ge klappar till utsatta barn. Det finns ju många som behöver omtanke och det kan jag bidra med. På något märkligt sätt så känns det som att klappar som jag inte kan ge min brorson, kan göra nytta på annat håll och att det är ett sätt att hedra hans minne, att vi tillsammans gör julen bättre för andra barn. Det ger i alla fall en mening för mig.

Idag lämnade jag ett gäng paket. När jag la dem under granen, så kände inte högen så imponerande, så jag tror att jag ska fortsätta min klappinslagning. Jag har mer att ge!

img_6293

Jag lämnar mina klappar på Nordic Choice Hotels och de skänker även pengar till UNICEF-projektet Sweet Dreams, för varje klapp man lämnar.

Respekt

Att visa respekt, att vara schysst, det tycker jag är något som gäller oss alla. Att vara artig och trevlig är något gott. Därför blir jag ganska så irriterad när människor behandlar mig som om jag vore fem år och omdömeslös.

Som distansstudent har jag kontakt med mina lärare via skriftlig konversation; mejl, webb mm. Det jag noterat är att tonläget från lärarna ofta är förmanande. Det hänvisar till information och när någon frågar efter något som personen inte hittar så blir svaret ofta ”NI MÅSTE LÄRA ERA LÄSA INFORMATIONEN”. Jag tycker inte alls att det är ett trevligt sätt att svara någon som frågar. Och att använda versaler är ju som att skrika, vilket för mig är helt orimligt.  I många uppgifter mm anges ..”ni måste”… Och väldigt ofta ges besked att om vi inte gör som de säger så läser de inte våra mejl/svar/dokument… Jag skulle aldrig behandla vänner, kollegor, medarbetare på detta sätt.

Idag var jag hos en tandhygienist och blev rejält förmanad. Tänkte nästa påminna henne om att jag faktiskt är vuxen, att det var jag som kom till henne. Jag bad om råd, då vill jag inte ha hot, krav och förmaningar.

Undrar om det är fler yrken som lagt sig till men detta förmanande och förminskande av människor? Det är i alla fall inte okej.

Tiggarkonkurrens – och en vinnare

På pendeltåget hem idag så såg jag en kvinna komma gående i gången som skramlade med sin mugg och tiggde om slantar. Samtidigt hörde jag en annan kvinna bakom mig som var ute på samma uppdrag. Stor konkurrens om utrymme och enkronor.

Mitt emot mig satt två killar, ca 20-25 år. Den ena menade att han kände igen den ena kvinnan som skramlade ihop pengar. Han påstod att hon var en av de första som började tigga här på vårt tåg, för väldigt många år sedan. Hans kompis hade ingen koll, inte jag heller. När kvinnan passerat, så ropade han tillbaka henne. Så tömde han fickorna, massor av mynt i olika valörer och kvinnan sken upp. Vilken härlig syn!

Medmänsklighet som gör mig varm.