Olika syn på livet

Till frukost har jag haft ett ovanligt intressant samtal om livet. Vi kom att prata om vad som är viktigt och personen jag pratade med menade att det var hens företag. Går företaget bra, så mår hen bra. Själv sätter jag min hälsa, min utveckling, familj och vänner högre. Ett jobb som jag trivs med är naturligtvis viktigt, men inte det allra viktigaste i mitt liv. Vi är olika, vilket gör diskussionen intressant.

Personen pratar om att det handlar om att överleva. Man måste försörja sig för att överleva. Jag håller förstås med men undrar om det finns olika sätt att leva på. Personen på bor Kungsholmen i Stockholm med utsikt över vattnet. Kanske att det går att överleva på andra sätt?

Personen ville visa sin öppenhet och berätta om en väninna som aldrig haft ett jobb och inte någon inkomst. Väninnan var konstnär. Här borde jag varit tyst. Men jag kunde inte låta bli att från om konstnär kan vara ett yrke, om stipendier och konstförsäljning kan räknas som inkomst. Jag vill egentligen inte märka ord men ibland avslöjar människors ordval mer än avsett om deras värderingar.

Min tanke är att var och en får göra som den själv vill. Det är ett val. Det är inte ett måste att göra karriär, det är inte ett måste att ha nära till tunnelbanan och det är inte ens ett måste att ha en fast anställning. Det är frivilligt och helt ok om man vill det. Vi är många som är priviligierade och som har det riktigt bra. Kanske att vi som är det, kan hitta andra ord än att prata om överlevnad.

Annonser

Tolerans att möta olikheter

En av de kurser jag läser under hösten handlar om ledarskap och kultur vilket är väldigt intressant. En kurs som man önskar att fler gick. Kultur kan handla om nationella kulturer och organisationskulturer och är för många ett svårdefinierat begrepp. Under kursen har vi bland annat studerat filmen ”Änglagård” och diskuterat kring hur de olika karaktärerna behandlar varandra, vad det kan bero på samt hur man kan göra annorlunda. Vi har även fått besöka en helt ”ny kultur” dvs ett sammanhang där vi normalt sett inte finns och rör oss, och där studera vad vi ser och tolkar in.

Det jag uppskattar med kursen är att vi lära oss att se på olikheter på ett intressant sätt. Vi nöjer oss inte med att konstatera att vi är eller tycker olika. Vi blir även utmanade i att försöka se bakom ridån, tex se och försöka förstå vad som ligger bakom olika agerande, kanske till och med lära oss av någon annan som gör något på ett annat sätt. Vi vidgar våra synsätt och lära att hantera olikheter på ett konstruktivt sätt. Detta är nödvändiga färdigheter om man tror på mångfald.

Olika människor har olika tolerans att möta olikheter. Kanske är det svårt att avgöra det själv. Jag är helt övertygad om att vi kan öva upp förmågan. Det handlar dels om att känna sig själv, dels att utmana sig själv att vara i ovana sammanhang och ha en öppenhet för det som inte är likt ens eget sätt att se på tillvaron. Alla kan, alla som vill. Det är hoppfullt.

Hur långt är ett snöre?

Under hela mitt liv har jag blivit uppmuntrad till att ställa frågor: i skolan, kurser, seminarier etc där syftet har varit att jag ska lära mig något. Ansvariga har alltid sagt: ”Det finns inga dumma frågor”.

Nu tycker jag mig se en ändring. Den senaste månaden har jag vid flera tillfällen hört en föredragande säga: ”Hur långt är ett snöre?, när de får en fråga som är svår att svara på. Ett subtilt sätt att säga att det är en dum fråga men budskapet går fram. Jag har självklart hört uttrycket tidigare men numera hör jag det mer frekvent än någonsin.

Även om vissa frågor är svåra att svara på, är det möjligt att ge beskrivningar och exempel. I mitt tycke får man anstränga sig för att kunna förklara. Kan man inte svara, kan man även förklara varför det är svårt eller helt enkelt enbart erkänna att man inte kan svara. Däremot, tycker jag, att det inte är okej att lägga skulden på den som ställt frågan, ifrågasätta frågan eller frågeställaren. Det är inte den föredragandes roll att värdera om en fråga är relevant eller ej. Den som undrar och frågar har sina skäl, väl värda att respektera. I de fall som jag har varit med om, har det varit fullt möjligt att resonera fram till ett svar på det som frågeställaren vill veta.

Jag vill värna traditionen att alla frågor är tillåtna. Den öppenheten förtjänar vi att ge varandra.

Gemensamt ljudrum

När jag bodde på olika vandrarhem förra veckan, reflekterade jag över hur olika vi kan tycka om att dela ljud-rummet med andra. Vad är okej och vad är hyfs när det inte finns några skriftliga regler? Personligen vill jag inte se regelverk, däremot har jag gärna en diskussion om respekt, hövlighet och hur vi kan göra varandras tillvaro mer gemytlig. Det är inte så svårt och regelverk känns enbart betungande.

En kväll när jag satt och läste i allrummet, satt ett par och åt mat. De samtalade vilket jag tycker är helt okej. Sedan började mannen skrapa ur sin skål, överdrivet där skeden klingade skarp mot kanten otaliga gånger. Han avslutade med ett litet trumsolo på olika tallrikar, burkar och glas. För min del blev det en paus i läsandet. Var detta verkligen nödvändigt? Hur kul är det egentligen för en 50-årig man och skramla med porslin?

Ett annat par tyckte om att laga mat. Efter tiotiden på kvällen. Halv elva fylldes alla våra rum av doften av stekt ägg samt ljudet av en visslande man. Självklart ska man få använda självhushållet. Men finns det något sätt att visa hänsyn till sovande gäster (och de som vaknade)?

Vid frukosten, som jag åt i restaurangen, hörde jag åter igen ett rejält slammer då en person körde runt med skedet i tallriken på ett ljudligt sätt som jag inte hört sedan lekskolan. Därefter vidtog ett sörplande som åtminstone inte var tillåtet när jag var liten. Nu var jag så nära att säga till, eftersom jag trodde att de var samma personer som gårdagen, men när jag vände mig om satt där en liten, aningen förvirrad kvinna. Vad har jag för rätt att bry mig om andras sörplande?

Önskar att jag hade svaret på frågan för idag när jag åkte tåg, stötte jag återigen på personer som mycket ljudligt sörplade i sig sitt te eller om det möjligen var kaffe. Varför? Är det godare om man dricker så att hela vagnen hör?

Som sagt, jag har inga rätt eller fel. Jag märker att jag reagerar samtidigt som jag märker att de här personerna knappast gör det. Vad är rimlig hänsyn?

Hur är det men mina fördomar och känslor?

Här om dagen hörde jag om en bekant som skaffat ny flickvän. Inte så konstigt. Men som jag minns det har denne man varit gift åtminstone fem gånger och därtill finns ett antal ”länge” förhållanden. Han har barn med fyra olika kvinnor.

Det är helt upp till mannen hur han vill leva sitt liv. Men sanningen är att jag reagerade. Jag kan inte vara helt oberörd. Jag funderar på varför. Tänkte först att jag är fördomsfull. Men jag är inte så säker på det. Jag tror att det har med omtanke att göra. Även om det är trevligt med ny förälskelse så brukar ju uppbrott vara tärande. Och uppbrotten påverkar så många; hela familjen. Sådant gör ont. Kanske finns det någon konstig tanke om tillit också. Skulle jag själv våga lita på en man med så många förhållanden bakom sig? Kanske lätt att svara på när man inte är kär…

Något får mig att reagera och tänka. Det har inte med fördomar att göra, inte heller respekt. Jag tror att man måste fundera över vad man känner och varför, fundera över sina värderingar innan man bildar sig en uppfattning. Självklart hoppas jag att mannen blir lycklig med den nya kvinnan.

Ett oväntat telefonsamtal

Idag ringde det på min mobil och det var ett för mig okänt telefonnummer. Jag var lite stressad med valde att svara. I luren hörde jag en röst som jag genast kände igen men som jag inte hört på väldigt många år.

Mannen som ringde gick i samma gymnasieskola som jag. Vi gick inte i samma klass men bodde på internat i samma område. På det sättet umgicks vi nästan dygnet runt under ett år. Vi umgicks även några år efter skolan men sedan rann kontakten ut i sanden, någon gång i mitten av nittiotalet. Så ringer han idag för att säga hej.

Jag blev väldigt överraskad och väldigt glad. Det blev ett ivrigt samtal och allt möjligt, mest om livet. Det är så häftigt att man kan öppna sig då direkt för varnadra efter så många år.

Nu önskar jag att jag kommer ihåg känslan, gengäldar den på något sätt samt göra samma sak mot någon annan.