Sovvagn, samtal och studioinspelning

Oj vilken vecka det varit. Det började ju som vanligt och sedan utvecklades i rasande fart. I tisdags tog jag nattåget till Luleå. Tåget gick vid 21-tiden och var inte framme förrän vid 11 på förmiddagen. Jag hade en egen sovkupé vilket var mysigt. Trångt förstås men allt fanns. Tyvärr hade jag glömt att ta med en bok, men det var skönt att bara sitta och tänka en stund. Jag saknade dock wifi. Det var väldigt svårt att jobba på förmiddagen och jag fick till och med ställa in ett möte.

Kul möten på kontoret i Luleå och på kvällen hade vi ett digitalt möte som var huvudskälet till min resa. Numera är det svårt att arrangera fysiska möten men allmänhet och andra så då behöver vi digitala lösningar. Denna gång behövde vi sända från en ”studio” dvs vår egen utrustningen räckte inte till. Det var en ny erfarenhet för mig, att stå i en studio och titta in i en kamera. Det var stor skillnad alla de olika digitala lösningar vi har i jobbet eller som vi hade i skolan. Hur som helst så var det väldigt kul att lära sig. Men visst var jag trött och mör när jag äntligen kom till hotellrummet, sent på kvällen.

Torsdagen innebar möten på kontoret och sedan en digital afterwork där vi träffade via Teams men satt i olika delar av landet. Jättekul att det fungerar så bra och det är viktigt för vår gemenskap. För mig var det även trevligt att få sällskap då tåget hem inte gick förrän efter 21. Även den resan var i egen sovkupé. Ända skillnaden mot uppresan var sömnen. På vägen hem var det nämligen omöjligt att somna, det var så många tankar och intryck som snurrade i skallen.

Utan sömn blev fredagen en mara. Första mötet tog jag på tåget och på språng. Hittade ett café på centralen och där fortsatte jag med nästa möte. Gillar egentligen inte att ha möte på stan på det sättet med det fungerar utmärkt bra. Min plan var att åka hem direkt och bara jobba några timmar men det kom nya problem så det blev att ta sig till jobbet. Jag var galet trött när jag lämnade kontoret strax efter 19. Behöver kanske inte säga att jag somnade i soffan.

Så här vid morgonkaffet är jag så glad för veckan. Tyvärr såg jag nästan ingenting av Luleå men jag fick mersmak för att resa med nattåg och jag hann med så många innerliga samtal under dagarna. Det känns bra. Nu är det helg och för mig innebär det vila och återhämtning. Och att skriva förstås!

Multitasking

Efter åtta möten på raken var jag lite mör men ändå lite glad att få lite tid att göra allt man måste göra mellan möten. Mejl, telefonsamtal, att få skriva, tänka. Det är ju mycket som ingår i ett arbete och mycket mer som jag borde hinna med.

Eftersom jag jobbat hemifrån idag, så går jobb och fritid ihop. Nu i kvällen och har jag tonat håret och förberett en presentation på en och samma gång. För mig är det en ny form av multitasking. Det funkar! Numera är man van att ha en tvättmaskin igång när man jobbar, prata i telefon och hänga tvätt samtidigt och äta vid datorn utan att spilla. Det är mycket man lär sig i dessa pandemitider.

Just nu behöver jag packa eftersom jag måste göra en jobbresa. Det var inget självklart beslut men det är nödvändigt. Jag tar nattåg med egen sovkupé och på så sätt undviker jag kontakt med andra under resan. Det känns tryggt. Och väldigt spännande. Jag har inte rest i eget sovkupé tidigare så det blir en ny upplevelse. Det låter i alla fall väldigt mysigt och jag ser fram emot att få resa med en bra bok.

Men innan resa väntar en dag på kontoret. Imorgon är jag värd och ska vägleda andra att jobba på ett säkert sätt med avstånd och handtvätt. Det är ett av de enklaste uppdragen man kan ha då alla sköter sig exemplariskt.

Värdskap

Idag har jag varit värd på mitt jobb. Vi har börjat välkomna tillbaka medarbetare till kontoret under kontrollerade former. Vi får vara max 30% dvs i den del av huset där jag sitter, i ett storrum med nästan 100 personer normalt sett, får vi var max 28 personer. Vi har vägledningar om hur man håller avstånd, gott om handsprit och desinfekteringsmedel/trasor för att torka av skrivbord och utrustning. Vi uppmuntrar medarbetar att komma till kontoret litet då och då och har ett schema där man frivilligt kan fylla i när man planerar att vara närvarande.

Och så har vi värdar. Det är vi chefer som delar på värdskapet och idag var det min dag. Jag gick runt, kollade läget, svarade på frågor och fanns tillgänglig och det skulle bli trångt någonstans. Redo att agera och ta beslut! Nu var det ingen överhängande risk. När jag kom i morse var vi fyra personer, under förmiddagen två till och under resten av dagen kom och gick några personer. Många satt, en och en, i konferensrum. Det var med andra ord mycket lätt att vara värd, det fanns inget att göra. Men väldigt trevligt att hälsa på alla med två meters avstånd. Det skapar gemenskap.

Nu kommer det att dröja några veckor till nästa gång. Vi är många som delar på värdskapet. Däremot behöver jag åka in till kontoret nästan varje dag. Jag har bl.a. nyanställda att ta hand om där jag behöver kunna ge vägledning, få tekniken att fungera och visa runt i lokalerna. Just nu när jag behöver jobba långa dagar, hade det varit skönt att slippa resorna. Men det få vänta några veckor.

Att få dela några ord, en kort stund

När man bor ensam kan det gå dagar, t.o.m. veckor utan att man träffar en person. Jag pratar i telefon och möter människor via datorns alla appar, men fysisk är denna typ av möten få. Den jag ”träffar” är Mannen i Pressbyrån. Vi byter några ord varje gång jag passerar. Typ den ende vars blick jag möter. Tänk att främling kan bli så viktig.

Häromdagen stötte jag ihop men en av städarna på jobbet. Det är ingen jag känner, en äldre herre om är anonym för de flesta av oss. Vi började prata och orden fullständigt vällde ut ur honom. Han bodde ensam, hade ingen att dela sina tankar med. Kanske var jag den första han pratat med i veckan.

Lite senare samma dag dök jag på en kollega jag aldrig träffat tidigare. Även hon pratade på. Först var det lite trevligt småprat, men snart förstod jag hur mycket oro hon hade inom sig, oro som behövde komma ut. Hon har sin familj men jag förstod att mannen inte visade något intresse av att lyssna till henne.

Jag tycker att det är så tydligt – vad som är viktigt för oss. Är man ensam kan dessa små samtal vara en så viktig del av dagen. Telefonsamtal ersätter inte allt. Det är i det nära samtalet som kroppen även talar, man möter en blick, nickar eller skickar ett leende. Tänker förstås på Maslows behovstrappa där våra grundläggande behov måste tillgodoses först innan högre nivåer blir relevanta.

Och jag tror att detta kan hjälpa oss att förstå varandra. Står man längst ner på trappan är det svårt att förstå hur andra högre upp klagar över småsaker, eller tar sig rättigheter de egentligen inte har. Självklart utgår var och en från sin egen situation, sitt eget trappsteg. Men man behöver ju bara tänka till lite, reflektera över man är och hur man har det. Kanske kan man till och med inse att man har det bra. Kanske kan se att man har tillräckliga rättigheter och inte behöver ta för sig av andras. Man kanske till och med kan hjälpa någon annan upp till nästa nivå.

Och ja, jag ska visa min uppskattning till mannen i Pressbyrån, han är värd en fin gåva.

Lättat efter surdegar

Det finns saker som jag liksom inte tar tag i. Som blir som gamla surdegar. För mig är försäkringar och pension ett sådant område. Jo, jag har vad jag behöver men jag är inte engagerad. Vid senaste genomgången kom det upp frågor om efterlevandeskydd mm och jag har behövt reda ut vem/vilka som möjligen kan beröras. Det har jag skjutit upp länge men under tisdagskvällen tog jag tag i eländet.

Vilken befriande känsla när allt är klart. Och så lätt det var att fixa alla papper när jag väl satte igång. Ett samtal och mindre än två timmars arbete så var jag klar.

Som bonus har jag nu även information om vilka som kan ärva mig när jag dör vilket underlättar när jag ska skriva testamente. Jag skriver ”när” även om det riskerar att bli nästa surdeg.

Helgen är här

Tänk att det blev helg även denna vecka. Det kändes avlägset när klockan närmade sig fyra idag, när jag borde ha slutat, och hade jag ett möte kvar med chefen. Vi satte igång, planerade och förberedde några viktiga möten mm. Han är ung och ambitiös och otroligt engagerade i jobbet. Det är väldigt kul att jobba tillsammans men det händer att jag känner mig trött och inte riktigt har samma energi. Men efter lite eftertanke kom jag fram till att jag nog inte alls är gammal och trött utan att jag har andra prioriteringar och vill lite annat i livet. Vi fortsatte, fortsatte och fortsatte lite till dess att vi både kände att lite ledighet är nödvändig. Hurra för helg!

Min fredagsritual är att lyssna till ”Spanarna i P1” och först då inleds min riktiga helg. När programmet är slut har jag lagt jobbtankarna bakom mig. Det är så skönt och idag var det ett ovanligt bra program. Bra tycker jag eftersom tv-tablån var ovanligt trist. Hurra för Spanarna!

Planerna för helgen är väldigt vaga. Jag har en hög böcker som jag gärna vill läsa samtidigt som jag vill vandra och även fixa solglasögon. Misstänker att vädret kommer att avgöra vad som blir av. Hurra för valfrihet!

 

 

Blommor

När jag pratade men min pappa härom dagen erbjöd jag mig att köpa blommor till några urnor som han har i trädgården. Jag undrade vad han ville ha. Först sa han att mamma alltid brukar fixa det. Det är sant men i år ska jag köpa blommor och undrar vad han vill ha. Nästa besked var att jag fick välja, helt fritt. Det ifrågasatte jag och frågade om han verkligen gillade rosa blommor som är ganska vanligt.
– Nej, det ska ju vara röda, förstås.
Sedan byttes till annat samtalsämne.

En stund senare utropade pappa att han kommit på vilken blomma han vill ha.
– Jag tycker om sådana som ser ut som blommor, som tecknade blommor såg ut när jag var liten.
Jag tar förstås mitt uppdrag på allvar men jag har ingen aning om vad han vill ha. Det är inte ens säkert att det är en trädgårdsväxt.

Innerst inne skrattar jag gott. Så klart att pappa ska ha en blomma som ser ut som en blomma!

Bryderier

Har två frågor som förbryllar mig i dessa tider: OH-plats och sportnyheter.

När jag för några veckor sedan såg uppfinningsrikedomen att göra skyddsvisir av OH-plast, kändes det fiffigt. Likt en surtant kom tanken att det måste vara en begränsad lösning. Men oj så fel jag hade. Det tycks finnas hur mycket OH-plast som helt i våra gömmor. Ett lager vida överstiger munskydd. Tänk att alla har dessa kartonger kvar. Det förbryllar mig. Samtidigt blir jag så otroligt nyfiken på vad mer som finns i våra förråd, sådant som kan få nytt värde.

Något som förbryllar mig än mer är sportprogram och sportnyheter. Trots att alla evenemang har slutat så fortsätter sportnyheterna på tv. Som en sista utpost för alla sportintresserade. Jag vet inte riktigt hur de fyller programmet, mest skvaller låter det som i mina öron, men det är säkert viktigt. Men hur länge kan de dra ut på dessa nyheter?

Saker som jag inte förstår. Ibland är det skönt att vara okunnig.

 

 

Effektiv

Efter en okoncentrerad tisdag kom en effektiv onsdag, och det får jag vara tacksam för. Jobbade hemma en stund innan jag tog tåget till jobbet. På så sätt kunde jag undvika att träffa andra människor. På kontoret var det relativt öde, men ändå fler än väntat. Vi var 5 personer som kunde dela på 85 sittplatser. Ingen trängsel med andra ord.

Jag fick väldigt mycket gjort idag. Det var få möten och gott om tid att tänka och slutföra. Det kändes bra och när klockan slog fem var hela listan med dagens göromål avklarade och jag kände mig förnöjsam. Ändå till jag kom på några punkter som aldrig kommit upp på listan…

Ikväll ringde mamma och ville ställa in allt av pappas stundande kalas. Båda mina föräldrar är krassliga med feber. Jag tänker att jag ska stämma av med pappa i morgon innan jag hör av mig till alla släktingar och ställer in. Känns skönt att de kommit fram till beslutet själva så att jag inte behöver styra alltför mycket.

Nja, så mycket mer roligt har nog inte hänt idag. Får väl hoppas på glada överraskningar under morgondagen.

Finns ondskan?

Jag vill inte gärna tro att folk är onda, särskilt inte när det gäller ungdomar. Det händer dock att jag ibland tappar lite av hoppet på mina medmänniskor.

I lördags noterade jag ett inlägg på Facebook där en person varnade för sönderskurna bildäck i området. Jag är inte drabbat men blir ända arg. Varför gör man så? Det är ju knappast något som sker av misstag. Det känns enbart som elakhet mot oskyldiga människor.

Läste vidare och ser att det finns, sedan många år tillbaka, ett samband mellan skolor, vägar till skolorna och skadegörelse. Det handlar om skador i olika allvarlighetsgrad på bilar. Min bil har blivit drabbat tre gånger och efter två gånger bytte jag parkeringsplats för att inte stå närmast skolan. Jag har trott att det var enstaka bus men det är tydligen mycket värre än så. Och att skära sönder bildäck är ju inget barnsligt hyss.

Det är lätt att tappa hoppet när man läser, eller upplever, sådana händelser. Samtidigt tror jag att det är en mindre grupp personer även om det tycks komma nya för varje år. Men jag fattar ändå inte varför de gör som de gör. Varför vandaliserar man andras egendom?