Att få dela några ord, en kort stund

När man bor ensam kan det gå dagar, t.o.m. veckor utan att man träffar en person. Jag pratar i telefon och möter människor via datorns alla appar, men fysisk är denna typ av möten få. Den jag ”träffar” är Mannen i Pressbyrån. Vi byter några ord varje gång jag passerar. Typ den ende vars blick jag möter. Tänk att främling kan bli så viktig.

Häromdagen stötte jag ihop men en av städarna på jobbet. Det är ingen jag känner, en äldre herre om är anonym för de flesta av oss. Vi började prata och orden fullständigt vällde ut ur honom. Han bodde ensam, hade ingen att dela sina tankar med. Kanske var jag den första han pratat med i veckan.

Lite senare samma dag dök jag på en kollega jag aldrig träffat tidigare. Även hon pratade på. Först var det lite trevligt småprat, men snart förstod jag hur mycket oro hon hade inom sig, oro som behövde komma ut. Hon har sin familj men jag förstod att mannen inte visade något intresse av att lyssna till henne.

Jag tycker att det är så tydligt – vad som är viktigt för oss. Är man ensam kan dessa små samtal vara en så viktig del av dagen. Telefonsamtal ersätter inte allt. Det är i det nära samtalet som kroppen även talar, man möter en blick, nickar eller skickar ett leende. Tänker förstås på Maslows behovstrappa där våra grundläggande behov måste tillgodoses först innan högre nivåer blir relevanta.

Och jag tror att detta kan hjälpa oss att förstå varandra. Står man längst ner på trappan är det svårt att förstå hur andra högre upp klagar över småsaker, eller tar sig rättigheter de egentligen inte har. Självklart utgår var och en från sin egen situation, sitt eget trappsteg. Men man behöver ju bara tänka till lite, reflektera över man är och hur man har det. Kanske kan man till och med inse att man har det bra. Kanske kan se att man har tillräckliga rättigheter och inte behöver ta för sig av andras. Man kanske till och med kan hjälpa någon annan upp till nästa nivå.

Och ja, jag ska visa min uppskattning till mannen i Pressbyrån, han är värd en fin gåva.

Lättat efter surdegar

Det finns saker som jag liksom inte tar tag i. Som blir som gamla surdegar. För mig är försäkringar och pension ett sådant område. Jo, jag har vad jag behöver men jag är inte engagerad. Vid senaste genomgången kom det upp frågor om efterlevandeskydd mm och jag har behövt reda ut vem/vilka som möjligen kan beröras. Det har jag skjutit upp länge men under tisdagskvällen tog jag tag i eländet.

Vilken befriande känsla när allt är klart. Och så lätt det var att fixa alla papper när jag väl satte igång. Ett samtal och mindre än två timmars arbete så var jag klar.

Som bonus har jag nu även information om vilka som kan ärva mig när jag dör vilket underlättar när jag ska skriva testamente. Jag skriver ”när” även om det riskerar att bli nästa surdeg.

Helgen är här

Tänk att det blev helg även denna vecka. Det kändes avlägset när klockan närmade sig fyra idag, när jag borde ha slutat, och hade jag ett möte kvar med chefen. Vi satte igång, planerade och förberedde några viktiga möten mm. Han är ung och ambitiös och otroligt engagerade i jobbet. Det är väldigt kul att jobba tillsammans men det händer att jag känner mig trött och inte riktigt har samma energi. Men efter lite eftertanke kom jag fram till att jag nog inte alls är gammal och trött utan att jag har andra prioriteringar och vill lite annat i livet. Vi fortsatte, fortsatte och fortsatte lite till dess att vi både kände att lite ledighet är nödvändig. Hurra för helg!

Min fredagsritual är att lyssna till ”Spanarna i P1” och först då inleds min riktiga helg. När programmet är slut har jag lagt jobbtankarna bakom mig. Det är så skönt och idag var det ett ovanligt bra program. Bra tycker jag eftersom tv-tablån var ovanligt trist. Hurra för Spanarna!

Planerna för helgen är väldigt vaga. Jag har en hög böcker som jag gärna vill läsa samtidigt som jag vill vandra och även fixa solglasögon. Misstänker att vädret kommer att avgöra vad som blir av. Hurra för valfrihet!

 

 

Blommor

När jag pratade men min pappa härom dagen erbjöd jag mig att köpa blommor till några urnor som han har i trädgården. Jag undrade vad han ville ha. Först sa han att mamma alltid brukar fixa det. Det är sant men i år ska jag köpa blommor och undrar vad han vill ha. Nästa besked var att jag fick välja, helt fritt. Det ifrågasatte jag och frågade om han verkligen gillade rosa blommor som är ganska vanligt.
– Nej, det ska ju vara röda, förstås.
Sedan byttes till annat samtalsämne.

En stund senare utropade pappa att han kommit på vilken blomma han vill ha.
– Jag tycker om sådana som ser ut som blommor, som tecknade blommor såg ut när jag var liten.
Jag tar förstås mitt uppdrag på allvar men jag har ingen aning om vad han vill ha. Det är inte ens säkert att det är en trädgårdsväxt.

Innerst inne skrattar jag gott. Så klart att pappa ska ha en blomma som ser ut som en blomma!

Bryderier

Har två frågor som förbryllar mig i dessa tider: OH-plats och sportnyheter.

När jag för några veckor sedan såg uppfinningsrikedomen att göra skyddsvisir av OH-plast, kändes det fiffigt. Likt en surtant kom tanken att det måste vara en begränsad lösning. Men oj så fel jag hade. Det tycks finnas hur mycket OH-plast som helt i våra gömmor. Ett lager vida överstiger munskydd. Tänk att alla har dessa kartonger kvar. Det förbryllar mig. Samtidigt blir jag så otroligt nyfiken på vad mer som finns i våra förråd, sådant som kan få nytt värde.

Något som förbryllar mig än mer är sportprogram och sportnyheter. Trots att alla evenemang har slutat så fortsätter sportnyheterna på tv. Som en sista utpost för alla sportintresserade. Jag vet inte riktigt hur de fyller programmet, mest skvaller låter det som i mina öron, men det är säkert viktigt. Men hur länge kan de dra ut på dessa nyheter?

Saker som jag inte förstår. Ibland är det skönt att vara okunnig.

 

 

Effektiv

Efter en okoncentrerad tisdag kom en effektiv onsdag, och det får jag vara tacksam för. Jobbade hemma en stund innan jag tog tåget till jobbet. På så sätt kunde jag undvika att träffa andra människor. På kontoret var det relativt öde, men ändå fler än väntat. Vi var 5 personer som kunde dela på 85 sittplatser. Ingen trängsel med andra ord.

Jag fick väldigt mycket gjort idag. Det var få möten och gott om tid att tänka och slutföra. Det kändes bra och när klockan slog fem var hela listan med dagens göromål avklarade och jag kände mig förnöjsam. Ändå till jag kom på några punkter som aldrig kommit upp på listan…

Ikväll ringde mamma och ville ställa in allt av pappas stundande kalas. Båda mina föräldrar är krassliga med feber. Jag tänker att jag ska stämma av med pappa i morgon innan jag hör av mig till alla släktingar och ställer in. Känns skönt att de kommit fram till beslutet själva så att jag inte behöver styra alltför mycket.

Nja, så mycket mer roligt har nog inte hänt idag. Får väl hoppas på glada överraskningar under morgondagen.

Finns ondskan?

Jag vill inte gärna tro att folk är onda, särskilt inte när det gäller ungdomar. Det händer dock att jag ibland tappar lite av hoppet på mina medmänniskor.

I lördags noterade jag ett inlägg på Facebook där en person varnade för sönderskurna bildäck i området. Jag är inte drabbat men blir ända arg. Varför gör man så? Det är ju knappast något som sker av misstag. Det känns enbart som elakhet mot oskyldiga människor.

Läste vidare och ser att det finns, sedan många år tillbaka, ett samband mellan skolor, vägar till skolorna och skadegörelse. Det handlar om skador i olika allvarlighetsgrad på bilar. Min bil har blivit drabbat tre gånger och efter två gånger bytte jag parkeringsplats för att inte stå närmast skolan. Jag har trott att det var enstaka bus men det är tydligen mycket värre än så. Och att skära sönder bildäck är ju inget barnsligt hyss.

Det är lätt att tappa hoppet när man läser, eller upplever, sådana händelser. Samtidigt tror jag att det är en mindre grupp personer även om det tycks komma nya för varje år. Men jag fattar ändå inte varför de gör som de gör. Varför vandaliserar man andras egendom?

Perrongen där tiden står still

Att vänta på pendeltåg kan vara en utmaning. Man måste komma ihåg att packa med sig lite tålamod. Och vassa armbågar för trängseln. Under fredagen och lördagen upptäckte hur tiden tycks stå stilla, eller till och med gå bakåt, när man väntar på tåg.

Informationsskyltarna anger om hur många minuter tåget ska avgå. I fredags stod det 12 minuter när jag kom till perrongen. Efter att ha stampat en stund var det fortfarande 12 min kvar, innan det började ticka ner: 11, 10, 9. Och sedan 12 minuter igen. Jag tog upp en bok och läste och när jag tittade upp var det fortfarande 12 minuter kvar. Och så fortsatte det. Magiskt.

Något liknade gällde under lördagen med den skillnaden att då skulle tåget komma om 5 minuter. Först läste jag en sida i boken, sedan två, sedan tre men det var förfarande 5 minuter kvar när jag tittade upp. Och även det upprepades.

Jag skulle vilja kunna nyttja SL:s magiska tideräkning varje morgon när jag snoozar. Tänk så härligt att ha 12 minuter kvar till uppgång hela morgonen.  .

Kommunikation

Det här med kommunikation är inte lätt. Uppenbarligen kan vi har olika tycke och smak och olika syn på hur det är passande att uttrycka sig.

Den senaste tiden har vi i min trappuppgång fått felaktig post. Vi har fått brev till personer i porten bredvid. Jag har börjat formulera en lapp typ:
Hej Brevbärare! Vi har fått en del brev som ska till personer i porten bredvid. Vill därför be er uppmärksamma att det finns två portar, A och B.” Någon granne hann dock före mig: ”BREVBÄRARE. Läs på adressen. Det här är port B, inte A.” Onekligen är det senare budskapet kortare, möjligen rakare. Själv föredrar jag dock en vänlig ton och absolut inte versaler.

Min tro är att brevbäraren är ny, inte dum, lat eller korkad. Vi får väl se vad som händer.

2019 års sista dag

Tiden kring nyår är i mitt liv en tid för reflektion och eftertanke. Jag funderar över året som gått och planerar för det nya. Vad vill jag? Vad kan jag? Vart ska jag? Jag tar promenader för att tänka, dricker kaffe och skriver ner tankar och funderingar i mitt anteckningsblock. Idéerna på nya projekt är oftast fler än vad som är rimligt för ett år, så jag måste prioritera. Vad är viktigast?

Något som blivit en återkommande aktivitet på nyårsafton är att gå till NK och dricka nyårskaffet på Franska caféet. Det är något jag uppskattar och speciellt på nyårsafton. Där kan jag sammanfattar tankar från långpromenaden dit. Det känns både lyxigt och inspirerande.

Det kändes lite knasigt att NK har öppet till 17.00 på nyårsafton. Än värre att Åhléns City hade öppet till 19.00. Jag är inte så säker på att det är en bra utveckling. Det kändes även lite udda att gå i varuhusen tillsammans med festklädde medkonsumenter. Många var uppenbart på väg mot firande, det var inga vanliga shoppingkläder. Jag tänkte mig att det kan vara panik med strumpbyxor och liknande men folk tycktes handla det mesta, även på nyårsafton.

Min kväll blev lugn och jag arbetade vidare med mål för 2020 och ett nyårslöfte. Planen och målen kommer att behöver mer bearbetning innan de är klara men nyårslöftet är klart: ”Bjussa mer”. Det handlar om att bjuda mer på mig själv och min kompetens, att hjälpa andra. Det handlar mycket om att sprida tips och idéer, ge sammanfattningar och recensioner som andra kan ha nytta av etc. Idén kom från ett seminarium om nätverkande som handlade om hur vi kan hjälpa varandra. Jag kan hjälpa något med min kunskap och andra kan hjälpa mig med sin. Att vara generös, att dela och ge vidare kan bli väldigt avgörande och underlätta mycket i livet. Föredragshållaren sammanfattade: bjussa, bjussa, bjussa. Och det tar jag till mig.

Önskar en riktigt fin start och fortsättning på det år som precis gjort entré!