Långsamma dagar

Efter hemkomsten från min vandringsresa, så börjar jag alltid med en dag för tvätt. En vandring genererar inte mycket tvätt men det luktar illa och behöver tas om hand direkt, tycker jag. Olika tvättråd gör att det blir flera maskiner och tar sin tid. Så det blev min onsdag. Ganska skönt att få vila en stund, läsa medan tvättmaskinen jobbar.

Mitt lunga tempo fortsatte även under torsdagen. Jag hade bokat tid för antikroppstest på Gamla KS och tog mig dit. Det gick fort och smidigt så nu väntar jag på svar. Nära KS ligger norra begravningsplatsen och denna soliga torsdag tog jag mig tid att gå in. Jag har länge tänkt mig att se Strindbergs grav och nu var det dags. Jag fick leta en del men det gör ju inget. En kyrkogård kan ju vara en både vacker och lugn plats.

Därför var steget inte långt att gå vidare till den kungliga begravningsplatsen som ligger vid Brunnsviken. Platsen är bara öppet två timmar i veckan under sommaren, så man får ha lite tur att ha tid en solig torsdagseftermiddag. Platsen är vacker och har gott om plats för fler kungligheter. Känns fint att ha varit där. Min torsdagspromenad fortsatte genom Hagaparken. Så vackert. Märkligt att jag inte är där oftare trots att det är relativt nära. Och jag förstår kronprinsessan och hennes familj som vill bo där.

Mitt långsamma tempo har fortsatt under fredagen. Jag satt alldeles för länge med att försöka boka roliga resor för resten av semestern. En snabb tur till bibblan, blev det för att hämta en reserverad bok och sedan vidare in till stan. Några ärende, lunch och sedan fotvård och allt var lika härligt. När jag bokade fotvården, innan min vandring, misstänkte jag att fötterna behövde omvårdnad efteråt. Nu blev det inga större skador på fötterna vilket gav mer tid för massage idag. Oj så skönt det var.

Jag är så tacksam för att jag kan unna mig så här lediga dagar där jag inte behöver göra mycket hela tiden.

 

Annons

Flickebarnet

Min mamma är född i Skåne men var liten när familjen flyttade norrut och hamnade i Närke/Västmanland. Eftersom både mormor och morfar hade föräldrar och syskon kvar i Skåne, reste de dit varje sommar och när jag var liten följde jag ofta med. Även min familj reste dit, åtminstone så länge som mammas farmor, mormor och morfar levde. Numera har min mamma telefonkontakt med alla sina släktingar, de talar med varandra varje vecka.

Mina vandringar i Skåne engagerar och den föregående veckan har varit mycket orolig för min mammas morbror. Han är i 85-års åldern och gillar inte att jag vandrar ensam. Så snart det började regna i hans del av Skåne blev han orolig och var beredd att sätta sig i bilen för att hämta ”flickebarnet”. Stackars man som inte fått ro i kroppen förrän han fick veta att jag kommit hem tryggt.

Att jag närmar mig 50 år och är van att klara mig själv, har ingen betydelse för vem vet vad som kan hända i de skånska skogarna. Jag skrattade gott åt saken och är samtidigt glad att någon bryr sig.

Men det här med att bli kallad ”flickebarn”, den tiden trodde jag var förbi. Så fel man har ibland!

Att komma ner i varv

Tänk, det tog nästan en vecka av semestern att komma ner i varv. Att upptäcka att lugnet finns där inom sig. Att bli sig själv. Första dagarna av min vandring var det mycket tankar på vandring, utrustning och planeringen. Jag traskade fram, andades men tankarna var inte helt fria, även om jag trodde det.

Men så efter några dagar börjar det hända saker, naturen blir vackrare, färgerna klarare, jag ser mer och vill gärna fota allt. Jag stannar ofta och tar in. Jag upptäcker mer och ser att varje blomma och insekt är enastående skapelser i sina färger och mönster. Då vet jag att jag kommit tillbaka till mig själv.

Här vill jag vara.

Blå och röd

Mina vandringar påverkar både utsidan och insidan av kroppen. Kondition och träningsvärk är bara att tacka för. Benhinneinflammation eller liknande är inte lika kul men det går över. Allt är självförvållat.

Något jag har svårt att förstå är varför jag har så många blåmärken och på så märkliga ställen. Några kommer direkt medan andra tar tid på sig att komma fram. Ben, armar, mage, höft och rumpa fylls av fläckar.

I år har jag även flertalet sår efter olika saker som skavt. De mest märkliga är två sår på halsen vilka är svårförklarliga. Men de är små och gör inte ont. Däremot har jag varit mer oroligt för ett större står på höger ben. Under dagarna i Skåne var det mycket rött och irriterat. Har försökt pyssla om det sedan dess och nu äntligen tror jag att läkningen är på gång. Det är inget var men ser allmänt äckligt ut. Borde förstås ha gjort rent direkt men det är inte så lätt i skogen och jag upptäckte inte i tid hur illa det var. Nu har jag i alla fall koll så om det blir sämre behöver jag be om hjälp. Kanske var det lite Stockholmsluft som behövdes.

Tills vidare döljer jag alla blåa och röda märken bakom vida linnekläder. Det passar mig ypperligt.

Kristianstad och Åhus

I samband med min Skåneresa, bodde jag några nätter i Kristianstad. Dagarna ägnades mest åt vandring men jag såg även till att se staden. Det kanske inte är någon metropol direkt, men trevligt att strosa runt längs bilfria gågator.

Min upplevelse är att stadskärnan krympt sedan mitt senaste besök. Många butiker har stängt, inklusive min favoritbokhandel. Jag noterade att väldigt många skyltfönster var fyllda av konst, där lokala konstnärer fått/tagit chansen att visa upp sina alster. Har inte sett detta så tydligt i andra städer så det var en trevlig upptäckt. Men i övrigt tycker jag att det är tråkigt när stadslivet försvinner, det blir så trist och öde.

En solig måndag tog jag bussen till Åhus. Ville se havet och äta glass. Hade noterat att under helgen var bussarna överfulla, så jag valde en lugnare dag och fick bra plats på bussen. Åhus var litet och pittoreskt men så mycket att göra fanns inte. I hamnen hittade jag i alla fall flera glasställen och valde noga. När jag stod vid glasskylten, hälsade ett par på mig. Hann tänka att jag inte kände dem, men mannen hävdade att jag bodde på ”hans hotell”. Kunde kanske stämma men just det paret hade jag inte lagt märke till. En minut senare hör jag en stämma ropa mitt namn. På kajen står en kollega. Eftersom vi har jobbat hemifrån sedan i mars har jag inte träffat henne fysiskt sedan dess. Vilket märkligt sammanträffande att stöta på varandra i lilla Åhus.

Det blev trevliga dagar i Kristianstad och jag bodde bra på det lilla hotellet. Blev lite bekant med några andra gäster men det var inte helt lätt. Vi satt i var sin ände av ett långbord med många meter mellan oss. Fick nästan skrika för att höra varandra. På så sätt är det en märklig tid. Å andra sidan en väldigt bra tid eftersom vi var många som upptänker Sverige i sommar, och även upptäcker hur trevliga vi svenskar kan vara.

Vandring Vattenriket

Efter några vandringsdagar i trakterna kring Höör och Hörby, tog jag mig med buss till Kristianstad. Där väntade hotellnätter, helt fria från gnagande skogsmöss, och dagsturer. Skåneleden arbetar med att skapa en ny delled och det finns fyra etapper klara. Jag valde att gå tre av dem som dagsturer. Jag gick så länge jag orkade, vände eller och tog sedan bussen tillbaka till Kristianstad. Det var generellt sett väldigt lättgånget, platt och mycket längs vägar eller breda stigar.

Att gå dagsturer är något annat än att gå med tung packning. Jag orkar gå längre och njuter mer. Å andra sidan missar jag kvällarna i vindskydden. Just i år var det ingen förlust. Att inte få sova pga av gnagande möss, var lite mer än jag klarade av i år, därav var det skönt att få komma tillbaka till ett hotellrum med dusch.

Vattenriket för tankarna till trakterna kring Kristianstad med sina vackra vattenområden, ån och strandängar. Men trakterna har så mycket mer att erbjuda. Ner mot Åhus är floran mer artfattigt men många fåglar och insekter. Jag önskar att jag kunde fler fågelarter.

Även när jag var klar med dagens vandringar, gick jag gärna till naturrummet, eller satt i något av de utomhusmuseer som finns. Där kunder man sitta i små skydd och bara vänta in naturens skådespel. Återigen förundras jag över närheten till naturens prakt, bara några hundra meter från hotellet. Så underbart.

Här finns andra vandringar under samma resa:

Vandring Frostavallen, Vandring Maglebjär – Bjeveröd, Vandring Fulltofta.

 

Vandring Fulltofta

Vaknade tidigt när solen gick upp men valde att ligga kvar i vindskyddet länge. Benen behöver sin vila. Planen för dagen var att delvis följa Skåneleden, delvis ta andra turer i Fulltoftas strövområde. Jag ville till deras Naturcentrum en samlingsplats med utställning. Det blev en jättefin vandring dit även om jag råkade gå på avstängda spångar.

När jag kom fram till centret var det lagom för lunch. Jag åt den godaste rödbetsburgaren jag någonsin ätit, ja så kändes det. Hela området var väldigt fint och välordnat så jag förstår att den stora parkeringen var full. Här fanns något för alla: barn som gamla, rullstolar, barnvagnar, äventyrare. Så kul att så många upptäcker dessa fina områden i sommar.

Efter en lång paus valde jag att gå vidare ner till Hörby. Det här är något som imponerar stort på mig, att naturen är så nära städerna, så tillgängligt. Även denna dag mötte jag en hel del vandrare. De allra flesta stannar och pratar en stund och det är trevligt att utbyta erfarenheter.

Här finns beskrivning av vandringarna som tog mig till Fulltofta: Vandring Frostavallen samt Vandring Maglebjär till Bjeveröd. Och här finns beskrivning av den fortsatta vandringen i Vattenriket.

 

Vandring – Maglebjär till Bjeveröd

Sliten efter en hård natt och trötta ben efter gårdagens vandring, blev det dags att packa ihop för vandring längs Skåneleden mot Fulltofta strövområde. Det första som händer är att telefonen inte fungerar. Jag hade tänkt lägga ut bilder på instagram för att andra ska ha koll på var jag är, som en säkerhetsåtgärd, men det gick inte. Jag kunde inte heller kolla väderprognos. Detta, och bristen på vatten, irriterade mig ganska mycket så jag var inte på mitt soligaste humör.

Humöret blev bättre av att få gå. Vissa delar var vackra men det var några trista passager med. Det var en hel del vandrare ute, på dagsturer, och det är trevligt att få en pratstund. Tog mig till Onsvalakällan för en paus och det var verkligen skönt att få vila fötterna. Inser att mina billiga kängor inte är riktigt bra. De passar för kortare turer men inte för längre och med tung packning. Vid vindskyddet fanns det gott om skogsmöss som kom fram och hälsade.

Fortsatt genom vackra landskap, delsvis ganska raka vägar fram till Bjeveröd som ligger i norra delen av Fulltoftas strövområde. Det var så skönt att komma fram till vindskyddet. Där fanns utedass och vatten, ca 200 m från vindskyddet, vind en lite damm. Kvällssolen sken så ljuvligt, inte jättevarmt men det lockade många till området. När solen gick ner blev det mer fuktigt och ganska kallt. Bara att krypa ner i sovsäcken i vindskyddet. Och ja, även här fanns skogsmöss och jag kan erkänna att jag inte alls uppskattar deras sällskap. Några timmars sömn blev det i alla fall och det är jag tacksam för.

Här kan man läsa om efterföljande vandringar: Vandring Fulltofta, Vandring Vattenriket.

Vandring Frostavallen

Det var tidig tisdagsmorgon när jag satte mig på tåget mot Hässleholm. Ryggsäcken vägde drygt 13 kg vilket är lite för mycket för en vandring. Men eftersom jag behövde vara beredd på mycket, så blev det tungt denna gånga. I Hässleholm blev det byte till Höör och där blev den en liten språngmarsch för att hinna med bussen till Frostavallen. Så var jag äntligen på plats, mitt i skogen och redo för vandring. Någonstans bland dessa byten av transportmedel, måste jag ha tappat min ena vattenflaska, så jag fick klara mig med en. Det gillar jag inte då vatten är viktigt.

Planen var ju initialt att starta i Åstorp och gå via Skäralid. Där är det dock alldeles för mycket folk med avrådan att besöka nationalparken. Därav valde jag att påbörja min vandring längs ”Ås till ås-leden”, en del av Skåneleden, senare och att även göra andra vandringar. Därav började med en vandring i Frostavallens strövområde.

Det var vackert och lättgånget och lunchen åt jag vid en sjö. Hade tänkt att nyttja ett vindskydd där men där fanns 25 scouter som tjoade och jagade skogsmöss. Det är nämligen ett gnagar-år i år. Gick vidare och njöt av bokskogen svalka. Men och vilken brant uppförsbacke jag utsattes för. Jag var inte alls beredd på att den skulle vara så brant, och det fanns inga alternativa vägar att ta sig upp. Jag lyckade still slut men ack så darriga ben.

Lyckades gå vilse där jag inte riktigt förstod var jag var någonstans. Det visade sig att karta och ledmarkering inte riktigt stämde, kanske har de dragit om leden, men jag gick på intuition och till slut hittade jag rätt. Irrandet och den branta backen tog min energi och jag längtade till vindskyddet i Maglebjär. Där väntade nästa utmaning. Det fanns inget vatten, vilket både kartor och skyltar utlovat. Jag fick bege mig ut på tiggarstråt och leta fram ett hus där någon var hemma. Det kändes inte alls bra.

Kvällen blev lång men natten blev ännu längre. Ett stort gäng danskar hade hyrt en fritidsanläggning och hade fest till långt in på morgontimmarna. Högsta volym förstås. Helt omöjligt att sova, trots att jag var så trött. Därtill hade jag sällskap av skogsmöss i vindskyddet. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Men här fanns de och försökte gnaga sönder min ryggsäck. Jag var mest oroligt för att de skulle förstöra liggunderlaget eller komma in i sovsäcken. Visst kan de vara söta men jag gillar absolut inte den närkontakt som de ville ha.

Det var verkligen ingen glad start på vandringen, men även det ger ju erfarenhet.

Efter denna vandringsdag följde fler vandringar: Vandring Maglebjär – Bjeveröd, Vandring Fulltofta och Vandring Vattenriket.

Dotterns berättelse

Dotterns berättelse av Armando Lucas Correa är en roman det svåra livet många judar levde före och under andra världskriget. I denna berättelse har ett antal brev en stor betydelse, brev som dyker upp i New York, 2015 och som ger starten till en tillbakablick på en svår period av livet.

De börjar som en familj, där pappan är läkare, mamman har en bokhandel och där de två flickorna är små. Snart tas pappan ifrån dem och de beger sig ut på flykt, en flykt som splittrar familjen ytterligare. Ofattbara händelser som en liten flicka inte borde kunna hantera (egentligen inte någon) men det handlar om överlevnad.

Jag upplevde boken lite rörigt med många olika berättarröster. Å andra sida är språket ljuvligt och driver berättelsen framåt. Jag kan även bli lite störd av att inte veta exakta tider, men så är det ju i osäkra tider så på sätt och vis är det bra att inte veta. Framförallt väcker boken många tankar med koppling till hur vi lever idag. Hur klarade man hålla sina barn gömda, inomhus, nu när jag ser hur svårt vuxna människor klarar av några dagars karantän? Hur klarade de ovissheten att inte veta om hotet skulle vara dagar eller år? Hur nära behöver man vara någon för att vilja hjälpa? Jag tänker att jag känner stolthet för alla som vågade hjälpa de judiska flyktingarna undan koncentrationsläger men det är knappast så att jag har flyktingar från andra krig boende hemma hos mig.

Jag är ingen storläsare av berättelser från andra världskriget men blir förstås berörd. Under denna läsningar har jag funderat mycket på om vi behöver dessa fiktiva berättelser, eller om de verkliga berättelserna är de som vi borde ta hand om bättre.