Eftersom jag ofta pluggar som mest intensivast under helgen, har onsdagar blir som min nya helg. Jag brukar försöka vara helt ledig en dag i veckan. Idag är min lediga dag!
Sovmorgon, långfrukost och snart ska jag bege mig in till stan. Kanske en god lunch (inte korvstroganoff) och lite julklappshopping eller så bara sitta på ett café med en bra bok. Det är inte planerat än. Det är ju det som är det sköna med att vara ledig.
Matlagning är något som verkligen inte intresserar mig. Och jag är ännu mindre intresserad av att diska efteråt. Det påverkar mina matvanor.
Jag lagar korvstroganoff. En sats räcker till sex portioner och veckan är räddad. Därefter kan jag variera mig med lite blodpudding. Om jag vill ha lyx, så fixar jag äggröra eller omelett.
De dagar jag inte orkar med denna avancerade matlagning, blir det köpemat. En halvgrillad kyckling eller butikslagad mat (Ica och Cooo) fungerar. I viss mån fungerar även djupfryst, exempelvis fiskgratäng. Men djupfrysta portionsrätter undviker jag.
Ljusglimtar i tillvaron är att jag har hittat ett köttaffär som satsar på bra kvalitet och som även har en del färdiga rätter exempelvis biffstroganoff, dillkött och kålpudding. Mums. Idag hade de erbjudande på laxpudding och det var den godaste laxpudding jag någonsin ätit. Andra ljusglimtar är att jag tack och lov har vänner som vill träffas över en lunch ibland. Det är både gott och trevligt.
Vad tror ni, jag kanske kan skriva en guidebok till ungkarlar 😉
Det senaste dagarna har varit extremt intensiva med studier. Jag har pluggat stora delar av dygnet, suttit framför dator och kurslitteratur. Bara unnat mig att sova 4-5 timmar per natt trots att jag vill ha det dubbla. Har varit ute en halvtimme per dag för att åtminstone få lite luft. Börjar så sakta kunna lämna denna studiestress. Två stora inlämningar är klara. Har visserligen två ytterligare i morgon men det fixar jag.
Gick och la mig tidigt i kväll. Men det är helt omöjligt att somna. Klocka passerar nu 02.30 och jag har gått upp. Det här är verkligen inte likt mig. Så här vill jag inte ha det.
Nu är det nästan som att jag pluggar dygnet runt. Jag hade glömt att det kunde vara så. Satt uppe och skrev på en uppgift till klockan fyra i morse. Sov några timmar och sedan fortsätta igen. Hade grupparbetsmöte via Skype klockan åtta i kväll.
Nu har jag en känsla av att ögonen är fyrkantiga och fingrarna stavar inte längre rätt på tangentbordet. Måste få sova, om det ska bli ett rimligt resultat.
Adventskänslan får vänta.
Idag ringde Sifo och ställde frågor. Mycket proffsigt agerat. Personen var tydlig och trevlig. Frågandet gick lugnt tillväga och tog bara 6 minuter totalt. Frågorna var tydliga och kändes väl genomtänkta. Det kändes som att resultatet kommer kunna komma till stor nytta. Efteråt tackade intervjuare artigt. Det var ett effektivt och trevligt samtal.
Så här proffsiga intervjuer bidrar jag gärna till.
Igår kändes det som julaftonsmorgon. Då man sitter förväntansfull framför granen, ser alla klappar och längtar efter att se efter att få öppna den. Det som triggar känslan är att jag fått ett utlåtande från en lektör på en novellsamling som jag skrivit.
Jag är så otroligt nyfiken på vad hon skrivit, vilka råd jag fått och att få sätta igång med redigering. Men just nu måste jag fixa skoluppgifter först, så det måste få vänta några dagar. Oj, vilken lång väntan. Nästan värre än att få vänta på att få öppna julklappar.
På sätt och vis är detta väntat, det är ju jag som beställt utlåtandet. Men jag vet ju inte vad lektören kommer att ge mig. Blir jag glad? Nöjd? Är det tillräckligt konstruktivt? Kommer det att hjälpa mig? Det är sådant som jag verkligen är nyfiken på just nu. Men som sagt, några dagar får det vänta.
I går var jag på tredje kurstillfället av Mindfulness och måleri. Vi började med en lång avslappning, sedan målade vi på temat kroppen. Inte så lätt men av någon anledning blev jag väldigt produktiv. Normalt sett gör jag en målning, någon gång två men igår blev det fyra. Det kändes riktigt kul att få testa olika varianter, först med mycket färg, sedan i kol. Det är intressant att se vad som händer med mig själv i målandet.
Det blir fortfarande inte snyggt, men det betyder mycket. Nu är jag riktigt sugen på att ta fram akvarellfärgerna och börja skapa. Men skolan först…
I den utbildning som jag läser på distans, pågår nu en ganska jobbig debatt. En lärare ger dels mycket omfattande uppgifter, dels mycket otydlig information vilket ställt till det för många. Många av mina studiekamrater är förvirrade, förstår inte vad de ska göra och får inte svar på sina frågor. Detta har lett till att de startat en namninsamling, pratat med kåren, andra lärare och studierektor och rektor. Ingen mysstämning direkt.
Personligen höll jag mig länge utanför detta. Jag förstod och tog mig an uppgiften även om det irriterar mig att den är så extremt omfattande. Men i tisdags när jag hade möte i ett grupparbete, insåg jag att jag behövde agera.
Min grupp (vi har ett projektarbete som jag leder) pratade via Skype och stämningen var superstressad. De var frustration och förtvivlan, någon hade migrän, någon annan hade andra krämpor. När vi pratade, märkte jag frustrationen, några kunde inte fokusera, hörde inte, var inte mottagliga medan andra var mer uppgivna och nedstämda. Jag insåg ganska snart att jag måste få ner stressnivå, om något ska blir gjort överhuvud taget. Jag gick in, tog några beslut om vårt projekt och vi beslöt även att fortsätta diskussionen under onsdagsmorgonen.
Men redan ganska kort efter mötet, fortsatte stressen och frustrationen i gruppen, vilket syntes i inlägg på Facebook. Jag fick sitta till långt in på natten för att förbereda vårt kommande möte. När vi mötes, via Skype på onsdagsmorgonen, gick jag ingen om allt med mina gruppkompisar och jag gick igenom hur vi skulle jobba tillsammans, hjälpas åt, dela upp uppgiften i hantera bara bitar samt gör en bit i taget tidsmässigt. På så sätt blev det hela mer överkomligt för mina kompisar. Efter två timmar var gruppen på banan igen.
Självklart ställer jag upp för mina studiekamrater. Men samtidigt så jag har behövt lägga ner massor av tid och energi på att de ska förstå, må rimligt bra och inte ge upp. Jag sitter fortfarande och stöttar, uppmuntrar, svarar på frågor och bara lyssnar på stukade vänner. Skolan gör däremot ingenting. De fortsätter att hävda att informationen är tydlig, att det är studenterna som inte kan ta in skriftlig information, att stressen beror på att studenterna inte börjar med uppgiften i tid, att studenterna inte kan ta ansvar och planera sin tid. Det tycker jag är respektlöst.
Självklart har vi som studenter ett ansvar. Men nog har även skolan ett ansvar. Enligt mig bör även någon ha ett arbetsmiljöansvar. Så här illa kan jag inte tänka mig att behandla medarbetare. Det är så trist att det redan gått så långt och jag vet inte var detta kommer att sluta. Känner stark oro för mina stressade studiekamrater.
Öppnade ett köksskåp idag då jag skulle ha en fin burk. I skåpet fanns väldigt många olika sorters teer. Därtill i olika form; lösvikt, i burk, tepåsar. Samtidigt konstaterade jag att det inte doftade. Alla paket visade en datum-märkning som har passerat med ganska många år. Bara att kasta.
Nu har jag ett hyllplan att fylla med något kul!
Idag är ännu en dag med tandläkarbesök. Nu frågade herr tandläkare inte ens om bedövning utan tog fram stora sprutan direkt. Eftersom det handlar om en framtand så blev förstås även läpp bedövad. Och näsan, känns det som.
Just nu är stora delar av mellan-ansiktet bedövat. Känns lite lattjo. Väl värt pengarna???
På Gång 