De skyddssökande

De skyddssökande kan beskrivas som en pjäs men även som en unik teaterupplevelse. Pjäsen sätt upp på Lilla scen på Stadsteatern kulturhuset i Stockholm. Igår såg jag genrepet.

Pjäsen skrev ursprungligen för 2500 år sedan och känns otroligt aktuellt. Den är förvisso ombearbetad och Stadsteatern har ett spännande upplägg. Temat är 50 kvinnor som flyr av över havet och försöker får stanna i ett nytt land.

Stadsteatern håller kvar vi det dåtida konceptet med talkör. Ena halvan av talkören finns på scen, andra halvan är med via länk. De som syns på skärm är kvinnliga skådespelare vid en teater i Palestina. Språk blandas och även om man inte förstår språket, så förstå man ändå. Även publiken får vara med i vissa delar, vilket känns väldigt ovanligt och väldigt kul. Vidare finns inspelade inslag. Ja, det är verkligen annorlunda, en helt unik teaterupplevelse.

Underkastelse

Underkastelse är en pjäs skriven av Michel Houellebecq som nu spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det är en monolog där Gerhard Hoberstorfer är ensam på scen i 1 tim 50 minuter. Pjäsen hade premiär lördag 22/9 och jag såg fredagens genrep.

Temat är västvärldens fall. Det sker i Paris, år 2020. Vi får följa en universitetsprofessor när ett muslimskt parti tar över makten. Professorn är i mitt tycke en skitstövel, så man får stå ut med en hel del värderingar som man önskade inte fanns. Därtill är värt att nämna att scenen var annorlunda, en fyrkant i mitten med publik på alla fyra sidor.

Skådespelarinsatsen är väldigt bra. Temat intresserar vissa men är inte något som lockar alla. Det var väldigt spridda kommentarer i publiken efteråt. Några älskade pjäsen, andra var mer dämpande. Inte alls dåligt, men man håller sig för skratt. Jag tror också att den del av ”stamgästerna” dvs vi som går ofta, upplever att höstsäsongens premiärer bjudit på ett väldigt politiska teman.

Jag har inte läst något av Michel Houellebecq. Han har en viss betydelse i boken ”De polyglotta älskarna” och efter den läsupplevelsen kände jag att jag kan avstå från att läsa hans verk. Det känslan stärktes av denna pjäs. Jag är helt enkelt för pryd.

Öppna era hjärtan

I torsdags såg jag ett genrep av teaterföreställningen ”Öppna era hjärtan” som spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Jag har funderat mycket på pjäsen sedan dess.

”En ny form av scenisk blandform” antyder att det inte är traditionell föreställning. Det är flera berättelser som berättas och flera skådespelare har flera roller. En berättelse är vad som händer när en vanlig man hjälper en tiggare, en annan handlar en ung nazist som blir kär i en judisk tjej och en ytterligare berättelse har ett kommunalråds perspektiv. Varje berättelse i sig är intressant och bidrar till helheten. Det kan tyckas rörigt men jag gillar det här. Det är en utmärkt grund för ett sund debatt som visar att det är en komplex situation med att ”Öppna era hjärtan”.

Jag är en annan nu

Jag är en annan nu är en pjäs av Björn Runge som har premiär i kväll på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. I rollerna finns Ann Petrén och Sofia Ledarp. Igår såg jag genrepet.

Det handlar om en mor- och dotterrelation. Mamman är upptagen av sig själv och sina krämpor. Dottern, som genomgår en cancerbehandling, vill få till en bättre relation med sin mamma. Dottern passar på att besöka sin mamma på vägen till sina behandlingar på sjukhuset.

Det är välspelat men jag blir inte berörd. Pjäsen flyter fram men utan avgörande konflikter som utlöser reaktioner eller insikter. Jag saknar något som får ihop pjäsen till en helhet, någon som ger förståelse och något som väcker känslor. Det är överdrivet, ibland komiskt men det ger en låg grad av igenkänning.

Nu ska det bli intressant och läsa andra recensioner. Från mig blir den ingen rekommendation.

Århundradets kärlekskrig

Århundradets kärlekskrig är en dramatisering av Ebba Witt-Brattströms bok, som nu sätts upp på KulturhusetStadsteaterns lilla scen i Stockholm. Jag har inte läst boken och det var med stor nyfiken som jag satte mig i salongen i kväll för att se genrepet.

Jag ska fatta mig kort. Det var inget för mig. Jag gillar inte skrik, kladd och könsord. Vissa delar var det sjukaste jag sett på scen. Några delar hade aningen komiska inslag med spridda skratt i publiken. Men mest var det knepigt.

Om jag hade kunnat gå därifrån, då hade jag gjort det. Kanske till och med kräva pengar tillbaka pga besvikelse. Tyvärr, det blir ingen rekommendation från min sida. Det finns så mycket annat att lägga tid och pengar på.

Dumma jävla mås

Pjäsen Dumma jävla mås sätts upp på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Ikväll var det genrep och i publiken satt jag, helt fri från förväntningar. Pjäsen är i nutid, baseras helt på Tjechovs ”Måsen” och det är ju en spännande kombination.

Tjechovs karaktärer och relationsdrama finns där men i helt annan kostym. Det finns även nykomponerad musik med i föreställningen. Det är nytt, det är klokt och det är en väldigt intressant upplevelse. Det ställs en hel del frågor som jag nu kan ägna veckor åt att grubbla över, om jag vill. Tänkvärt, är det.

Jag har sett Måsen men minns inte så mycket. Därav hade jag lite svårt att se alla kopplingar som säkert finns det. Även om uppleveslens är mycket svår att beskriva, så kan jag vara tydlig med att jag gillade detta. Mycket. Allra bäst är Nils Poletti insats som Konstantin. Nils är helt enastående. Jag vet inte så mycket om Poletti, mer än att han är erkänd och uppskattad som regissör och dramatiker. Nu hoppas jag verkligen att få ser mer av honom på scen.

Jag tror kanske inte att pjäsen passar alla men mig passar den utmärkt!

Presidenterna

Igår var lyckan stor då jag hade lyckats fånga en gratisbiljett till ett genrep av ”Presidenterna” på Dramatens lilla scen. Det känns lite ovant att gå på teater kl 12.00 men när jag val satt i salongen så kändes allt bra.

I ”Presidenterna” spela Stina Ekblad, Lena Endre och Ingela Olsson, vilket innebär några av landets främsta kvinnliga skådespelare. Det är en fröjd att se på bra agerande. Bara det är värt att se pjäsen.

Pjäsen är skriven av Werner Schwab och handlar om tre städerskor och deras tankar om livet. Det handlar en hel del om avföring men förstås mycket annat med. Det finns ett djup i pjäsens budskap som innehåller en del klokskap.

Det finns sektioner i pjäsen som är så äckliga att jag nästan mådde illa. Men det finns ännu mer av humor. Jag skrattade så innerligt, och tårarna rann. Så fantastiskt kul. Men så kommer ett slut som är märkligt. Och jag vet inte om jag vågar rekommendera.

Men jo, det är bra. Kanske inte att alla gillar. Men det är riktigt bra.

Dylansällskapet

I gårkväll var jag på genrepet av ”Dylansällskapet” som spelas på KulturhusetStadsteatern, Lilla scen i Stockholm. Pjäsen är skriven av Dennis Magnusson och Dennis Sandin står för regi.

Grunden är enkel. Tre män träffas över en bit mat och pratar om Dylan. De träffas tre gånger per år. De dukar även för en fjärde man som inte dykt upp på väldigt länge. De umgås men det finns en del hemligheter som dyker upp. Och när kvällen börjar dyker även en fjärde Dylan-fantast upp.

Det är en komedi som handlar om manlig vänskap. Det är mycket värme och det finns även ett djup. Pjäsen ger anledning till väldigt många glada skratt. Det är en mycket begåvad blandning av humor och allvar som samverkar på ett naturligt sätt.

Jag tycker att det är ett väldigt bra manus. Jag älskar det. Och de fyra skådespelarna förför det hela på bästa sätt: Lennart Jähkel, Lars Göran Persson, Christer Fant och Leonard Terfelt. Jag kom till teatern utan förväntningar och lämnade med ett stort leende och ett varmt hjärta. En teaterupplevelse som jag gärna rekommenderar andra.

Min kamp

Min kamp spelas  nu på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det är Karl Ove Knausgårds verk som blivit teater. Ole Anders Tandberg står för dramatisering och regi.

Vet inte om det är positivt eller negativt att jag inte har läst Knausgårds verk. Eftersom Knausgård skrivit sex tjocka volymer så förstår jag att allt inte kan finnas med i denna pjäs. Men det jag ser i pjäsen är väldigt bra. Det håller ihop på ett mycket bra sätt och jag gillar det jag ser. Det är tidvis roligt, fartfyllt och tidvis mer djup och berörande.

I rollerna – både som jaget Knausgård och alla andra som förekommer – ser vi Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer, Ann-Sofie Rase och Jessica Liedberg. Det blir inte alls rörigt utan känns helt naturligt med de fyra på scen. Sedan tidigare gillar jag Hoberstorfer och Rase och det förstärks av denna pjäs.

Visst är jag nyfiken på vad som står i hela romansviten. Men det lär ju dröja innan jag tar mig an ett sådant projekt.

Vildanden

Ibsens ”Vildanden” är en av mina favoriter bland teaterpjäser. Jag såg pjäsen på Stockholms Stadsteater för några år sedan och det är min absolut viktigaste teaterupplevelser. Jag blev så berörd att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna, första och enda gången det hänt på teater.

Med den bakgrunden hade jag höga förväntningar på Dramatens uppsättning. Ikväll var det genrep på Lilla scen. Och jag kände nästan direkt att detta inte var något för mig. Så är det med teater, man gillar inte alla stilar och tolkningar och Dramatens tolkning är i mitt tycke alldeles för skrikig och rörig. Den intressanta handlingen kom inte fram. Jag genomled första akten och kände mig nöjd att kunna smita i pausen.

Kanske att jag borde ha anat, om jag läst på bättre om vem som regisserat. Dramaten anger ”visuell och våldsam nytolkning” och det är ju inte min smak. Nåväl, nu vet jag det.