Sommarboken

Ikväll har jag sett genrepet till en dramatisering av Tove Janssons ”Sommarboken”. Pjäsen sätts upp på KulturhusetStadsteaterns Lilla scen. Marika Lagercrantz spelar farmodern och Matilda Ragnerstam barnbarnet. Pappan har en mindre roll och spelas av Jonatan Lundberg som också stå för mycket av ljudbilden under pjäsen.

Texten är ju jättebra, det visste jag ju redan sedan tidigare. Gestaltningen är bra men jag tycker att scenografin är ganska rörig. Det det är många lådor som flyttas runt i oändlighet. Det leks även mycket med ljud. Det är roligt men tar bort en del av texten tycker jag.

Min min personliga del är läsupplevelse så mycket bättre pjäsen. Nu vill jag läsa om boken. Idag läste jag att boken ska filmatiseras med Glenn Close som farmodern. Jag har väldigt svårt att se det framför mig. Jag fattar att jag kanske är trångsynt men riktigt bra böcker är bäst som läsupplevelse.

Annons

Lost lake

Pjäsen ”Lost lake” spelas nu på KulturhusetStadsteaterns Lilla scen. Jag såg fredagens genrep och har hunnit fundera en del på vad jag såg. Det är en ny pjäs, baserad på en dikt och här är det som att flera historier går in i varandra. Sjön som försvann finns inte på någon karta, en son är försvunnen, ett par i kris, en dokumentärfilmare som inte lyckats särskilt väl, en helt galen bibliotekarie, missbrukare, medberoende och mycket annat finns i pjäsen. Det är fem skådespelare som gör fler än 15 roller och mörker blandas med humor.

Det finns mycket jag gillar men även en hel del som jag inte alls fattade. Scenen är mörk, det är en allmänt dyster stämning. Ibland lite svårt att höra och se. Det är som att jag skulle vilja se lite i taget, hinna reflektera och det gör man ju inte under en pjäs.

För mig passar den men det kommer nog inte passa alla.

Var är Olle?

Var är Olle? spelas nu på KulturhusetStadsteaterns lilla scen i Stockholm. Det är som en dokumentär, ett verkligt fall. Det var 1983 som Olle Högbom försvann och i pjäsen får vi följa familjens sökande och en journalist som tar sig an fallet och börjar gräva i historien. Fallet är inte löst. Än i dag sker eftersökning för att förstå vad som hänt.

Det är fem skådespelar som spelar alla roller och gör det fantastiskt bra. Med enkla medel kan man se allt förför sig. Man kan känna oron, sorgen, saknaden. Det är en väldigt starkt pjäs. Jag tycker faktiskt att den var jobbig att se. Det gjorde ont. Så fruktansvärt att inte få veta vad som hänt.

I rollerna ser vi: Lennart Jähkel, Shebly Niavarani, Tove Edfeldt, Elisabet Carlsson och Melker Appel.

Trots att det gör ont är den väldigt sevärd och jag rekommenderar alla att se denna viktiga pjäs.

Gasljus

Ikväll såg jag ”Gasljus” på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. Det var genrep inför en nypremiär, jag tror att det är en pjäserna som pandemin stoppat tidigare. Pjäsen är en thriller, otäckt bra. Den kryper sig på och är obehaglig mest hela tiden. Pjäsen är nog mest känd som film, då med Ingrid Bergman i huvudrollen. Pjäsen har alltså hängt med några år och håller än.

I centrum för berättelsen står en kvinna som bor med sin man in ett stort hus. Hon känner sig inte trygg, det är tydligt, och mår inte särskilt bra. Det ligger en oro i luften hela tiden och när hon får oväntat besök finns alla anledning att ifråga sätta vem maken egentligen är.

Pjäsen tar upp temat psykisk misshandel på ett sätt som kryper in under skinnet. Helena av Sandeberg och Henrik Norlén gör strålande insatser tillsammans med Eva Rexed och Bahador Foladi.

De skyddssökande

De skyddssökande kan beskrivas som en pjäs men även som en unik teaterupplevelse. Pjäsen sätt upp på Lilla scen på Stadsteatern kulturhuset i Stockholm. Igår såg jag genrepet.

Pjäsen skrev ursprungligen för 2500 år sedan och känns otroligt aktuellt. Den är förvisso ombearbetad och Stadsteatern har ett spännande upplägg. Temat är 50 kvinnor som flyr av över havet och försöker får stanna i ett nytt land.

Stadsteatern håller kvar vi det dåtida konceptet med talkör. Ena halvan av talkören finns på scen, andra halvan är med via länk. De som syns på skärm är kvinnliga skådespelare vid en teater i Palestina. Språk blandas och även om man inte förstår språket, så förstå man ändå. Även publiken får vara med i vissa delar, vilket känns väldigt ovanligt och väldigt kul. Vidare finns inspelade inslag. Ja, det är verkligen annorlunda, en helt unik teaterupplevelse.

Underkastelse

Underkastelse är en pjäs skriven av Michel Houellebecq som nu spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det är en monolog där Gerhard Hoberstorfer är ensam på scen i 1 tim 50 minuter. Pjäsen hade premiär lördag 22/9 och jag såg fredagens genrep.

Temat är västvärldens fall. Det sker i Paris, år 2020. Vi får följa en universitetsprofessor när ett muslimskt parti tar över makten. Professorn är i mitt tycke en skitstövel, så man får stå ut med en hel del värderingar som man önskade inte fanns. Därtill är värt att nämna att scenen var annorlunda, en fyrkant i mitten med publik på alla fyra sidor.

Skådespelarinsatsen är väldigt bra. Temat intresserar vissa men är inte något som lockar alla. Det var väldigt spridda kommentarer i publiken efteråt. Några älskade pjäsen, andra var mer dämpande. Inte alls dåligt, men man håller sig för skratt. Jag tror också att den del av ”stamgästerna” dvs vi som går ofta, upplever att höstsäsongens premiärer bjudit på ett väldigt politiska teman.

Jag har inte läst något av Michel Houellebecq. Han har en viss betydelse i boken ”De polyglotta älskarna” och efter den läsupplevelsen kände jag att jag kan avstå från att läsa hans verk. Det känslan stärktes av denna pjäs. Jag är helt enkelt för pryd.

Öppna era hjärtan

I torsdags såg jag ett genrep av teaterföreställningen ”Öppna era hjärtan” som spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Jag har funderat mycket på pjäsen sedan dess.

”En ny form av scenisk blandform” antyder att det inte är traditionell föreställning. Det är flera berättelser som berättas och flera skådespelare har flera roller. En berättelse är vad som händer när en vanlig man hjälper en tiggare, en annan handlar en ung nazist som blir kär i en judisk tjej och en ytterligare berättelse har ett kommunalråds perspektiv. Varje berättelse i sig är intressant och bidrar till helheten. Det kan tyckas rörigt men jag gillar det här. Det är en utmärkt grund för ett sund debatt som visar att det är en komplex situation med att ”Öppna era hjärtan”.

Jag är en annan nu

Jag är en annan nu är en pjäs av Björn Runge som har premiär i kväll på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. I rollerna finns Ann Petrén och Sofia Ledarp. Igår såg jag genrepet.

Det handlar om en mor- och dotterrelation. Mamman är upptagen av sig själv och sina krämpor. Dottern, som genomgår en cancerbehandling, vill få till en bättre relation med sin mamma. Dottern passar på att besöka sin mamma på vägen till sina behandlingar på sjukhuset.

Det är välspelat men jag blir inte berörd. Pjäsen flyter fram men utan avgörande konflikter som utlöser reaktioner eller insikter. Jag saknar något som får ihop pjäsen till en helhet, någon som ger förståelse och något som väcker känslor. Det är överdrivet, ibland komiskt men det ger en låg grad av igenkänning.

Nu ska det bli intressant och läsa andra recensioner. Från mig blir den ingen rekommendation.

Århundradets kärlekskrig

Århundradets kärlekskrig är en dramatisering av Ebba Witt-Brattströms bok, som nu sätts upp på KulturhusetStadsteaterns lilla scen i Stockholm. Jag har inte läst boken och det var med stor nyfiken som jag satte mig i salongen i kväll för att se genrepet.

Jag ska fatta mig kort. Det var inget för mig. Jag gillar inte skrik, kladd och könsord. Vissa delar var det sjukaste jag sett på scen. Några delar hade aningen komiska inslag med spridda skratt i publiken. Men mest var det knepigt.

Om jag hade kunnat gå därifrån, då hade jag gjort det. Kanske till och med kräva pengar tillbaka pga besvikelse. Tyvärr, det blir ingen rekommendation från min sida. Det finns så mycket annat att lägga tid och pengar på.

Dumma jävla mås

Pjäsen Dumma jävla mås sätts upp på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Ikväll var det genrep och i publiken satt jag, helt fri från förväntningar. Pjäsen är i nutid, baseras helt på Tjechovs ”Måsen” och det är ju en spännande kombination.

Tjechovs karaktärer och relationsdrama finns där men i helt annan kostym. Det finns även nykomponerad musik med i föreställningen. Det är nytt, det är klokt och det är en väldigt intressant upplevelse. Det ställs en hel del frågor som jag nu kan ägna veckor åt att grubbla över, om jag vill. Tänkvärt, är det.

Jag har sett Måsen men minns inte så mycket. Därav hade jag lite svårt att se alla kopplingar som säkert finns det. Även om uppleveslens är mycket svår att beskriva, så kan jag vara tydlig med att jag gillade detta. Mycket. Allra bäst är Nils Poletti insats som Konstantin. Nils är helt enastående. Jag vet inte så mycket om Poletti, mer än att han är erkänd och uppskattad som regissör och dramatiker. Nu hoppas jag verkligen att få ser mer av honom på scen.

Jag tror kanske inte att pjäsen passar alla men mig passar den utmärkt!