Darrig

Fy bubblan så jobbigt. Jag är alldeles skakig. Ikväll har jag haft någon form av seminarium som liknade en muntlig tenta. På engelska. Jag hade ingen aning vilken typ av frågor som skulle komma och helt ärlig hade jag aldrig kunna gissa det. Det var supersvårt och bland det värsta jag gjort på länge. Vi var två elever och två examinatorer. Turligt nog känner jag den andre studenten och vi har chattat efteråt. Vi är båda helt spaka.

Seminariet var via Skype så man såg hur professorn såg sur ut och hur vår lärare gäspade. När vi la på var jag helt övertygad om att jag sumpat allt. Min kompis var jättebra. Efter en kort väntan har vi fått personlig återkoppling och den sura professorn visade sig vara väldigt trevlig. Det blev ett bra samtal och högsta betyg. Det hade jag aldrig kunnat tro. Framförallt förstår jag inte att kompisen fick lägre betyg. Nu ska jag leta i frys och skafferi efter något att fira med. Måste bara få ner pulsen först. Pust.

På väg mot soffan

Ägnade eftermiddagen åt studier på biblioteket. När ögonen inte orkade längre bjöd jag mig själv på fika för att fira ett oväntat bra betyg som jag fick besked om igår. Kanske att fikat inte var så festligt men det var skönt att få koppla av en stund innan kvällspasset med mer pluggande tog vid. Gjorde bl.a. något konstigt kunskapstest. Misstänker att det handlar om att få oss att tänka till, eftersom föreläsningar knappast har behandlat alla ämnen som kom upp. Nåväl, nu är det gjort.

Nu får jag dock inte in mer kunskap i huvudet och ska istället lägga mig på soffan med en bok. Jag ska leta upp den mesta lättlästa feelgood-roman jag har, det är ungefär vad jag orkar idag.

Egentligen ska jag även ta beslut om jag ska skriva en tenta på lördag. Den är frivillig men ger möjlighet till högre betyg. Det är skrivning i sal, så jag måste ta mig till Uppsala. Min tanke var, när jag anmälde mig, att det kunde vara kul att se hur det går till. Nu tänker jag att det finns mycket annat som är mer intressant att göra en lördag. Kanske kan sova på saken.

Skanna dokument

Igår var jag på en intervju som avslutades med att personen bad mig mejla ett betyg från senaste arbetsgivaren. Jag svarade ”javisst” samtidigt som tankar virvlade runt i skallen: Undrar var jag lagt pappret? Kommer jag att hitta det? Hur ska jag fixa en skanner? Under alla år har jag aldrig varit med om att något frågat efter betyg. Trodde aldrig jag skulle behöva visa upp något sådant.

Ägnade en stund av förmiddagen åt letande, hade tur och fick fram rätt papper. Funderade lite och kom på att jag nog sett en skylt om skanner på biblioteket. Så jag åkte dit. Väl där fick jag en fantastisk service. En vänlig kvinna visade hur jag skulle göra, hjälpte till och dessutom var det gratis. Som skattebetalare är jag fantastisk nöjd och glad över denna fina service. Detta underlättade min dag på ett enastående sätt. Problemet är löst och dokumentet är mejlat till personen som jag hoppas blir nöjd.

 

Känner mig fånig

En ny skoltermin har börjat. Däremot har jag ännu inte fått alla resultat och betyg från höstterminen. Det är en spänd väntan. För en av de stora rapporterna, som jag skrivit om hela hösten, fick vi meddelande om att alla skulle få svar förra veckan. Kl 23.15 på söndagskvällen fick jag återkoppling! Det som förvånar mig så oerhört, är min egen reaktion. Jag kände mig nervös, vågade knappt öppna och läsa min lärares kommentarer. Jag kände hur hög pulsen var. Det är ju inte rimligt, tänker jag, att kroppen påverkas så av att få besked om ett betyg. Jag vet ju att det är ett ganska bra jobb jag gjort och en hyfsad rapport. Hur kan en siffra betyda så mycket?

Jag känner mig fånig samtidigt oroligt. Jag är vuxen, men känslor inför betygen är påtagliga. Hur är det då inte för barnen? Jag som alltid varit för betyg, börjar tveka i om det är hälsosamt. Som vuxen har jag mer nytta och glädje av kommenterar och återkoppling. Som vuxen vet jag innerst inne att siffran inte är så viktigt. Jag kommer knappast visa det för framtida arbetsgivare. Ändå rusade pulsen och kinderna hettade. För barn och ungdomar är betygen av avgörande betydelse för deras framtid. Hur påverkars deras inre?

Tänker att det finns en koppling till hur viktigt det är med bekräftelse och återkoppling. Det är mänskligt och något vi behöver för att utvecklas. Ju mindre av återkoppling man får, desto viktigt blir den feedback som kommer. Med detta resonemang borde lösningen vara att ge återkoppling regelbundet och ofta. Att se och bekräfta andra människor är centralt. Det ska jag fundera vidare på.

Hursomhelst ska jag i alla fall fira att kursen är slut och betyget i hamn. Sedan fortsätta väntan på ytterligare ett betyg, som jag hoppas ger ny anledning att fira.

Att ge återkoppling

Idag fick jag återkoppling på en skoluppgift jag gjorde för några veckor sedan. Jag fick inte högsta betyg på denna uppgift men tillräckligt för att få högsta betyg på kursen, så det är jag glad för. Men viktigare är att den här läraren skriver återkoppling som jag kan förstå, acceptera och ta till mig. Det är jag tacksam för.

Läraren beskriver både vad som fungerar bra och la även till ett avsnitt där han ser ”att jag kunde ha utmanat mig själv mer”. Det stämmer. När jag som vanligt i slutredigeringen insåg att jag skrev för långt, så tog jag den enkla vägen och radera några stycken. De hade behövts. Jag hade kunna göra mer men ville å andra sidan inte överarbeta. Men det är bra att veta till nästa uppgift.

Det som jag tycker är mindre bra att skolan lägger större vikt vid formalia och akademiskt skrivande än sakkunskapen. Där skulle jag vilja se en jämnare balans. Det har jag skrivit i återkoppling (som hade en deadline innan kursen var slut). Jag hoppas i alla fall att skolan kan ta till sig av min återkoppling på samma sätt som jag tar till mig av deras.

Obestämbara känslor

Sitter just nu med ett mail från en av mina lärare och jag vet inte vad jag ska känna.

Bakgrunden är att det ofta är svårt att veta vad skolan förväntar sig. Vad vill de ha, vad är lagom nivå? Det är väldigt svårt att veta. Under hösten har jag fått i stort sett högsta betyg där det varit möjligt och jag har tolkat det som att jag överarbetar. Samtidigt höjs nivån. Men den varierar också från lärare till lärare. Ett av mina betyg var på en hårsmån. Det var en hemtenta där jag fixat alla uppgifter exemplariskt men en delfråga som var tveksamt hanterad. Den enda uppgiften hade kunna sänka hela betyget fler steg. Så små är marginalerna.

Nu under våren fick jag ett betyg som inte var topp. Betyget i sig bekymrade inte mig, men jag fattade inte vad jag skulle göra. Det var en helt ny kurs, nya lärare men jag uppfattar att jag ligger på samma nivå som tidigare. Så när jag fick återkoppling om vad jag behövde förbättra så blev jag så konfunderad. Jag fattade verkligen inte. Tills slut bestämde jag mig för att skriva och fråga.

Idag har jag fått ett jättebra svar. Jag förstår var jag brister och vad jag ska förbättra. Men så fick jag även ett högre betyg. Det hade jag inte räknat med. Så nu vet jag inte vad jag känner. Stolt att jag ställde frågor? Skamsen för att det kan uppfattas som klagomål? Ännu mer skamsen för att betyget fick en betydelse? Eller bara glad för att jag fick hjälp?

Nåväl, nu är det upp till bevis och prestera bättre nästa gång.

Dags att fira

Vårterminen är i full gång med föreläsningar och inlämningsuppgifter. Däremot är inte höstterminen klar förrän allt är rättat, godkänt och betyg satt. Idag har jag fått sådan återkoppling att jag vågar ta ut framgången och fira att höstterminen är slut. Jag har klarat alla kurser med högsta betyg och det är jag stolt över. Betyget har dock aldrig varit en drivkraft för mig, även om det är kul. Jag anar att det är ett tecken på att jag överarbetar.

En termin klar, fem kvar. En sjättedel avklarat. Det är nästan 17%. Det är skönt! Det är ett rejält kliv framåt. Jag är På Gång.

Nu ska jag hitta ett passande sätt att fira på.

Prestation

Min studieambition har varit att ta mig igenom en utbildning, få en examen och få papper på vad jag kan. Jag har därför, som vanligt arbetat lugnt och metodiskt och sett till att leverera i tid för att bli godkänd.

Trodde jag.

Men nu har det visat sig att ju bättre betyg jag får, desto bättre betyg vill jag ha. Helt plötsligt sitter jag med ambition att alltid ha bra betyg. Var kom det ifrån? Var tog min avslappnade attityd vägen?

Jag är verkligen ingen tävlingsmänniska men jag har inget emot att ligga i topp. Det är en ny insikt.
Eller så är det bara en tillfällig ambitionspuckel.