En onsdag att glömma

Onsdagen var en ledig dag för mig och jag tog ett mycket tidigt tåg och reste mot Göteborg. Sov delar av tågresan men kunde inte riktigt släppa jobbtankar och drog igång datorn. Skulle bara skicka några mejl men det blev så klart mycket mer.

Trots tidig ankomst så fick jag mitt hotellrum direkt. Fint, tyckte jag och satt mig vid skrivbordet och jobbade vidare. Allt gick fel. Fattar inte hur det är möjligt hur allt kan strula på en förmiddag. Till slut gav jag upp. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag kan inte trolla. Och jag vill inte spendera hela semestern vid datorn.

Efter sköna promenader på stan, med telefonsamtal och mejlande via telefon, så var jag tillbaka på hotellrummet igen. Jag var så trött. Kroppen var helt slut. Tidig morgon, stress, strul, trista beskyllningar och annat hade tärt på min kropp. Promenaderna var välgörande men det är hårt för kroppen med så hårt underlag som asfalt och kullersten.

Avslutade kvällen med frossa och en febertopp. Somnade tidigt i hopp om att sömn ger hälsa. En dag som jag bara vill glömma.

Tungt

Semester är härligt men just nu känns det bara tungt. Har en kropp som bestämmer och nu är det rejält förkylt. Det finns inga krafter till de nöjen som jag planerat för. Det är surt.

I onsdags kväll hade jag feber. Hade känt mig konstig hela dagen. Visste inte om det var solen, för hård start på träningen eller om det var något annat. Vilade hela kvällen och sov vid ett öppet fönster för att försöka kyla ned kroppen. Lyckades få ned febern men hade ont i halsen, därav lugnare aktiviteter under torsdagen och fredagen. Gott om tid att läsa böcker!

Men i lördags vaknade jag med en rejäl förkylning. Nästan rinner, huvudet spränger och hostan retar i bröstet. Följde min plan och tog tåget till Göteborg. Här har jag nu tillbringat mesta tiden på hotellrummet men tar mig ut ibland. Tar spårvagnen till något café, dricker varmt och när jag suttit där alldeles för länge tar jag mig till ett annat café och sitter där en stund till. Ingen idé att köpa något smaskigt då jag inte känner någon smak.

Trött och ont i hela kroppen. Kan inte bestämma mig för om det är alla möten med okända människor och okända virusar som angripit mig eller om det är den hårda vintern och våren som resulterat i förkylning när man väl slappnar av. Har läst att det senare är ganska vanligt.

Ja, ja, inte mycket att göra åt det nu. Nu får jag låta mig omslutas av mjuka hotellakan, se program på tv-kanaler som jag inte har hemma och hoppas att jag snart mår bättre. Kanske hinner jag med några av platser jag vill besöka innan resan går hemåt igen.

Nya lärdomar

Börjar sakta komma tillbaka till klarhet igen. Sitter och reflekterar och inser att jag nog har en del att lära av helgen. Men vad?

Vaknade vid femtiden i natt av att jag frös något så fruktansvärt. Dubbla duntäcken ville inte hjälpa. Förnekade möjliga orsaker. När det var dags att få upp, kollade jag min kroppstemperatur och febern var ett faktum. Kände mig riktigt risig. Och så har resten av dagen varit. Kroppen ur funktion på flera sätt.

Nu på kvällen börjar kroppen komma tillbaka till ett mer normalt tillstånd igen. Aptiten har återkommit, jag har till och med ätit och jag kan tänka klart. Och jag tänker att det möjligen var massagen, eller kanske yogan, som satt fart på allt. Att jag kanske hade något i kroppen som slumrat och som ny väckts och satt fart. Eller så har jag bara otur.

Och otur känns det som. Kan inte tänka mig sämre vecka att inte må bra. Detta passar mig inte alls, gör mig bara stressad. Försöker tänka att jag inte kan påverka, bara hantera. Så det försöker jag göra. Men innerst inne så vill jag kunna lära mig något av detta, att aldrig mer hamna här, aldrig mer bli sjuk. Det skulle jag vilja.

Träningsvila

Det gick ju så bra. Jag var igång med träningen. Kämpade och tyckte att det vara roligt. Jag kände mig stark och såg förbättringar. Jag såg framåt. Och så kom febern.

Nåja, det får man kanske räkna med. Det är lätt att bli smittad, trots att jag försöker vara försiktigt. Men hur försiktig är jag egentligen? När jag mådde som sämst läste jag in en tidning att man ska vara försiktigt direkt efter ett hårt träningspass, då man är extra mottaglig för baciller (dock uttryckt på ett annat sätt). Det är jag ju inte. Jag åker hem, oftast på ett överfullt pendeltåg, där många hostar och snörvlar. Det är så vardagen ser ut och det får jag acceptera. Och innerst inne tror jag att kroppen gör det, den vänjer sig. Det är åtminstone vad jag vill tro.

Jag vill även tro att några dagars vila inte gör någon skada. Det kanske till och med kan göra lite gott. Nu känner jag längtan efter träning och känner mig inspirerad att få kämpa vidare. Det är värt mycket!