Vår oroliga värld

Det händer lite för mycket i världen som inte är gott, tycker jag. För mycket oroligheter och för många konflikter. Har svårt att ta in allt, det skulle vara ett heltidsjobb.

Pustade ut igår kväll då jag såg att Macron blivit omvald. Kan inte mycket om fransk politik, det är fransmännens val och inte mitt. Men jag bryr mig om värdering och den gemensamma värld vi lever i och därav gav resultatet av valet lite hopp.

Tyvärr händer det alldeles för mycket även i vårt land, det blev ju tydligt under påskhelgen. Och ju mer man får veta om vad som händer, desto mer skrämd blir jag. Inte blir det bättre av Ebba Busch uttalanden i lördagsintervjun. Fy så skrämd jag blev. Det är inte ett sådant samhälle jag vill leva i, dvs ett samhälle där vi inte bryr oss värdet av livet och inte heller tar ansvar för vår egna handlingar och ord.

Känner mig bekymrad över världsläge och samhälle. Vi går mot val och för första gången har jag ingen aning om hur jag ska rösta. Det kommer att bli en intressant vår och sommar med massor av inläsning och lyssnande på debatter. Men jag skulle vilja kunna gör mer.

Svårt med koncentrationen

Semestern är inom synhåll, bara dagar kvar. Borde ha slutspurt men har väldigt svårt med koncentrationen i värmen. Det har varit en mycket svår vår och försommar så jag är galet trött. Men allt kommer att bli bra, det är jag säker på.

Att jag är trött märks i att jag är mer känslig och mottaglig. Jag blir berörd. Jag tänker på flygolyckan i Örebro, som känns fruktansvärd. Och jag tänker på den lilla familjen som omkom i tågolyckan utanför Hässleholm. Vilka tragedier.

Jag kan även känna irritation. Jag kan bli irriterad över alla som tar onödiga risker, tex reser utomlands och trängs bland fotbollsfans, och drar hem smitta igen. Visst är det bra att det införs tester men ännu bättre att låta att utsätta sig, tänker jag. Nog kan vi väl stå ut några månader till.

Nu är det dags att sätta fart. Jag varvar jobb med att förbered min packlista inför semestern. Som vanligt börjar jag med att välja vilka böcker jag ska ha med mig, semesterlektyren. Den är viktig.

Oroligt

Lördagen blev en ganska lugn dag med mycket vila. Jag har känt mig lite sliten, påverkad av pollen och säkert brist på vitaminer. Passade utmärkt att storhandla och fylla skåpen igen. Deklarationen blev också klar. Dessutom skönt att kunna sova en stund på eftermiddagen. Däremot sover jag väldigt oroligt om nätterna, en oro jag inte förstår.

Min söndag började fint med mjölk till kaffet och macka med pålägg. Skyndande iväg för att göra några ärenden innan folkströmningen tilltog. Var hemma strax efter lunch och det var nog tur.

En av mina medarbetare har varit med om en olycka och jag har ägnat eftermiddagen och delar av kvällen att försöka få fatt i information samt boka av olika åtaganden framöver. Det är inte alls lätt men jag hoppas få veta mer i morgon. Det här upptar all min energi och det spelar förstås ingen roll om det är vardag eller helg, dag eller natt. Ansvar har jag dygnet runt.

Oroas förstås för min medarbetare men även för hela gruppen. Vi har haft så mycket svåra situationer den senaste tiden med olika sjukdomar, tråkigheter i hemmen, förändringar, kollegor som lämnar mm, mm. Det är redan tungt och det här kommer att påverka dem alla. Vi bryr oss om varandra på alla sätt men det är verkligen inte lätt via Teams. Helst vill man samla alla och ge dem en kram men nu får vi hitta andra sätt. Och jag vill vara tydlig med att jag inte beklagar mig för egen del, jag hanterar alla utmaningar. Men jag är inte mer än människa och det känns när andra har det svårt.

Nu är det hög tid att brygga te inför kvällens partiledardebatt. Ska bli intressent med tanke på eftermiddagens utspel. Även att få se hur det går med de nya/nyare partiledarna.

Förkylningsvåg

Under hela denna tid när vi jobbat hemma, har de flesta av mina medarbetare och kollegor varit friska. Det har varit en del planerade operationer och en del stressrelaterade symptom men inte särskilt mycket av influensor mm. Det har nästan varit en sanning att vi håller oss friska nu när vi är hemma med tvättade händer. Men igår och idag har jag fått en skörd av VAB-meddelanden. Det är främst förkylningar och det är spritt över hela landet. Alla ska förstås testa sina barn och än finns inte tecken på corona. Jag känner att detta är lite typisk för den här pandemi-period – vi vet så lite och när vi tror att vi lärt oss, sett mönster, så ändras förutsättningar och det som var sant är inte längre hela sanningen. Det gör det förstås jättesvårt att veta hur man ska agera. Försiktigt förstås men jag tror även att vi inte ska vara för tvärsäkra när vi bildar oss en uppfattning utan ha en öppenhet för det nya som händer.

Nu håller jag tummarna för att all snart ska bli friska igen och att de inte smittar vidare. För även lindriga förkylningar ger oro och den är inte alls bra.

Ledigheten som försvann

Den här dagen får tyvärr räknas som en av mina sämre semesterdagar. Först uteblev min sovmorgon. Ett möte gick bra och sedan kunde jag sätta mig med en bok. Fick ett riktigt trist telefonsamtal från en medarbetare och fick jobba en kort stund. Tog en promenad till affären för att panta burkar och på vägen tillbaka får jag ett mycket oroande sms. Bara att kasta sig på telefonen samtidigt som jag skyndade hem. Den planerade lyxlunchen uteblev. Efter ett antal olika samtal hade jag fattat ett antal beslut och kunde pusta ut. Hann koka lite nudlar innan det var dags för nästa möte. Klockan hann närma sig fyra innan jag kunde koppla ner igen. Nej, det blev inte många timmar ledigt denna s.k. semesterdag.

Återgick till läsning av en bok som är mycket bra. Trots spänning måste jag ha slumrat till och min lilla powernap blev lite längre än avsett. Jag brukar vakna efter en kvart men idag var i drömmarnas värld i nästan två timmar.

I morgon är en ny dag och den ska bli mycket bättre.

Olika perspektiv och upplevelser

Det blev en mentalt sett påfrestande dag idag. Det märks allt tydligare att medarbetare inte mår bra av all oro som finns samt brist på sociala kontakter. Det tar sig uttryck på väldigt olika sätt. Under eftermiddagen gjorde jag om ett möte, så att alla fick prata ut, prata av sig och dela med sig hur de känner. Och det är så uppenbart hur olika vi upplever situationen, hur olika vår behov ser ut och hur olika lösningar som ger resultat. Det finns inga standardlösningar och vi måste, verkligen måste, hitta vad som fungerar för var och en. Det finns på det sättet inga rätt och fel, utan bara individuella val. Det kräver en öppenhet. Och jag får jobba ännu hårdare för att alla ska må bra.

Ikväll har jag, förstås, fastnat framför tv:n där jag följer vad som sker i presidentvalet i USA. Förra valet satt jag uppe hela natten, det ska jag inte göra i natt men jag har svårt att slita mig.

En liten bagatell: vid förra valet blev jag riktigt bra på alla delstater i USA, var de ligger och hur det förkortas. Det var en kortvarig kunskap. Oj så snabbt jag glömde dem, men nu börjar det sakta komma tillbaka igen.

Flickebarnet

Min mamma är född i Skåne men var liten när familjen flyttade norrut och hamnade i Närke/Västmanland. Eftersom både mormor och morfar hade föräldrar och syskon kvar i Skåne, reste de dit varje sommar och när jag var liten följde jag ofta med. Även min familj reste dit, åtminstone så länge som mammas farmor, mormor och morfar levde. Numera har min mamma telefonkontakt med alla sina släktingar, de talar med varandra varje vecka.

Mina vandringar i Skåne engagerar och den föregående veckan har varit mycket orolig för min mammas morbror. Han är i 85-års åldern och gillar inte att jag vandrar ensam. Så snart det började regna i hans del av Skåne blev han orolig och var beredd att sätta sig i bilen för att hämta ”flickebarnet”. Stackars man som inte fått ro i kroppen förrän han fick veta att jag kommit hem tryggt.

Att jag närmar mig 50 år och är van att klara mig själv, har ingen betydelse för vem vet vad som kan hända i de skånska skogarna. Jag skrattade gott åt saken och är samtidigt glad att någon bryr sig.

Men det här med att bli kallad ”flickebarn”, den tiden trodde jag var förbi. Så fel man har ibland!

Dag för dag

Vaknade i morse av att telefonen ringde. Det var min mamma som inte hade koll på tiden. Hon vill inte att jag ska åka till Skåne den närmaste veckan. Hon har pratat med alla sina släktingar som nu har många vänner som drabbats av Corona. Jag börjar själv bli lite tveksam eftersom det är så många som går längs lederna nu. Jag vet inte om jag vill dela vindskydd med så många okända människor, även om det är utomhus. Ska kolla statistiken i början av veckan och ta beslut nära avresa. Tänker att den här semestern får jag ta beslut dag för dag.

En liten stund senare vill mamma följa med till Skåne i sommar. Hennes släktningar är gamla och hon vill gärna träffa dem igen. Jag förklarade förstås det ologiska och orimliga i en sådan resa. Hon förstår men samtidigt så är längtan stor. Jag tror att det är vanligt att tänka så, att man kan ordna för sin egen situation, att just jag kan träffa mina nära. Det är en sak att tänka och en annan att göra. Jag känner mig mycket tveksam men tänker som tidigare. Jag behöver inte ta beslut idag, jag tar besluten närmare avresa, beslut dag för dag.

Och nu är det dags att ta beslut om hur denna dagen ska blir. Bra, tänker jag.

Ljud som påverkar

De senaste dagarna då vinden dånat mellan husen, så har jag reflekterat över ljud och hur de kan påverkar, oavsett om det är rationellt eller inte.

Det första jag tänker på är tandläkarborren. Jag är ofta lite spänd hos tandläkaren och borrljuden gör att jag spänner mig ännu mer. Det går som kårar genom kroppen. Ändå vet jag ju att det inte är farligt och att det inte gör ont. Det sitter i huvudet.

För mig ger rejäla åskovärder rysningar. Så har det inte alltid varit. Det började för några år sedan då jag var ute och vandrade i ett fruktansvärt oväder. Det var korkat och jag hade all anledning att vara rädd. Det gick bra men sedan dessa  ger viss typ av åskoväder en oro i kroppen som jag har svårt att koppla bort.

I år har jag fått en ny ljudrelaterad oro. När vindbyarna närmar sig storm så låter det väldigt mycket i huset där jag bor. Det knakar, brakar, dundrar och darrar. Efter incidenten där balkongtaket skadades så känns vissa av dessa dunkanden inte bra. Det känns i kroppen och jag går oftare till fönstret för att kolla läget. Ljudet ger en oro och även om jag vet att inget mer kan skadas så känns det i kroppen.

Jag fattar att det sitter i skallen, att det är mentalt. Däremot har jag nog tidigare tänkt att det borde går att ignorera, bara att bita ihop. Nu börjar jag ana att jag faktiskt måste göra något om jag vill bli av med dessa associationer. Visserligen är det inget allvarligt men om jag på något sätt kan jobba bort dessa oroskänslor, så vore det ju bra. Jag ska försöka läsa på lite, om det nu är möjligt. Eller kanske fråga någon som vet. Det känns ju lite onödigt att ha oroskänslor i onödan.

En ny värld

Långt innan jag ens fått på mig kläder i morse tog jag emot första telefonsamtalet från en medarbetare. Det märks att det finns en viss oro bland kollegor och medarbetare, många är obekväma i den nya tillvaro som vi befinner oss i men alla gör det bästa av situationen. Jag åkte till jobbet men vi var ganska få som jobbade på plats. De allra flesta väljer att jobba hemifrån, trots att det ibland är segt.

Under lunchen åt jag med några kollegor som jag inte känner så väl. Numera får man luncha med de som är på plats. Eftersom jag fortfarande är ganska ny så har jag inte lärt känna alla än. Kände mig otroligt korkad när jag kom tillbaka från lunchen och insåg att en av de jag pratat med – är en person som jag haft massor av mejlkontakt med. Den polletten tog tid på sig för att trilla ner. Nåja, man kan inte vara på topp jämt.

På vägen hem, gick jag via ett stort köpcentrum. Jag använder vantar eller drar in handen i jackan för att slippa ta i dörrhantag, ledstänger, hissknappar mm. Då ser jag en tilltufsad man gå och leta burkar mm i alla papperskorgar. Som att vi lever i olika världar. Och jag undrar hur länge han kan hålla sig frisk. Gick vidare till Ica och det var först när jag gick ut därifrån som jag insåg att både ett konditori och ett glasställe var stängt. När jag såg mig om kring insåg jag att väldigt många butiker var stängda. Jag vet inte om de är helt stänga eller har infört begränsade öppettider, men det var otroligt konstigt att se detta köpmecka med stängda butiker. Krisen blev mer påtagligt än den varit tidigare (och visst har jag haft viss insikt).

Det är verkligen en märklig tid och det känns som en ny värld. Men jag orkar inte med ett enda ytterligare toapappersskämt eller att folk hånar andras oro och köpbeteende. Även om vi inte håller med, finns ingen anledning att skambelägga andra.