Brunchkaffe

Det är lördag men kanske lite för sent att kalla det morgonkaffe. Har egentligen inte tid men tar mig ändå en stund för reflektion. Allt är så intensivt och jag behöver få stanna upp en stund. Och jag behövde sova.

I veckan har jag varit i Hamburg och det påverkar ganska mycket i planeringen. Så mycket tid som försvinner i resandet som man inte längre är van vid. Därtill massor av jobb som måste tas igen. Men det var väldigt trevligt att få träffa nya bekantskaper.

Det är märkligt att allt är så bråttom numera. Det är så ofta jag får saker med kort varsel, saker som ska göras innan jag hinner tänka efter. Det passar inte mig som är en eftertänksam person. Ibland undrar jag vad som passar mig, om det finns platser som är lugnare än där jag är idag. Om det finns platser där jag kommer mer till min rätt.

Den här helgen behöver jag ta hand om hemmet. Det är inte gjort på länge, något jag prioriterat ner under en tid. Nu är det dags att vädra ut vintern och bjuda in våren.

Annons

Inställd hotellnatt

I natt vaknade jag vid tretiden. Insåg att jag låg och sov på soffan. Jag måste ha somnat när jag lyssnade på en julbok. Fy så jobbigt att behöva vakna, byta om och sedan smyga upp på övervåningen och ta sig till sovrummet. Ville inte vakna för mycket. Det blir så svårt att somna om. Men det gjorde jag och vaknade några timmar senare men inte särskilt utsövd.

Har jobbat hemifrån idag eftersom jag hade planerat att sluta tidigt för att unna mig en hotellvistelse. Men det var möten hela dagen, utan paus så jag ställde in min resa när jag insåg att det skulle bli alldeles för stressigt. Trist men jag orkar verkligen inte stressa.

Tanken var att ta mig till en butik på kvällen som hade en vara till halva priset idag, en perfekt julklapp. Eftersom jag var så stressad, kollade jag att varan fanns i butiken innan jag for iväg. Och den var slut. Varan fanns i Uppsala och om jag åkte direkt kanske jag skulle hinna. Slängde mig iväg men kom bara fram till E4:an. Insåg att det var krypkörning och jag hade aldrig hunnit. Det blev ett extra varv i rondellens så åkte jag hem igen.

Jag har alltså både missat min hotellvistelse och att köpa julklappar. Men det är ju en dag i morgon också.

Lugn och ro

Ibland tror jag minsann att nattens drömmar säger något till mig. Inte alltid, och inte alltid lättolkat men ibland kan det finnas något i drömmen som är värt att reflektera över. Den senaste tiden har jag drömt väldigt mycket. En av nattens drömmar som fastnar handlade om att det rycktes i dörrar, var än jag försökte få vara för mig själv en stund. Folk kom förbi, det jag trodde var eget rum var stora salar och ibland var mitt rum som en genomfartsled.

Eftersom jag bor själv borde jag ha gott om plats för mig själv. Men nu när jag reflekterar, så tänker jag att det ändå inte är så. Nu när jag jobbar hemma, är ju alla möten här, alla är i mitt hem. Det kan ringa när som helst, både på datorn eller i telefonen. Och alla kan mejla närsomhelst, ett pling i telefonen och ibland måste jag ju hantera det direkt. Jag är aldrig riktigt i fred.

Jag har ju sedan länge alltid varit tillgänglig, det är man som chef och ledare, men skillnaden är nu att fler och fler behöver nå mig oftare. Tidigare var det så sällan att det absolut inte var något jag tänkte på. Nu är det ofta. Och till det ska läggas att hemmet är en arbetsplats.

Min egen tolkning är att jag behöver både rum och tid för mig själv. Stänga av telefonen ibland, har platser där jag inte jobbar och som bara är mina. Jag tror i alla fall att det var det som drömmen handlade om.

Lördagskaffet

Det blev inga lördagsreflektioner över morgonkaffet i morse. Behövde skynda mig in till stan, där jag tillbringat dagen. Nu är jag hemma igen, det är en halvtimme kvar innan kaffeförbudet inträder så jag kan njuta av dagens sista kopp i lugn och ro.

Det har varit en tuff vecka. Jag hade ju förberett mig så bra, redan i söndag. På måndagsmorgonen kom en kris att hantera och det har tagit hela veckan. Långa dagar, knappt ens tid för lunch, allt för att få ordning på situationen. Och det har jag lyckats med. När det gäller människor och mående ger jag allt och tycker att det är värt det. Men det känns i kroppen och det var så oerhört skönt att få lyssna på Spanarna i P1 i går, och sedan ta en lugn kväll. Gott att få sova i morse.

Trots att det är mycket på mitt jobb, betydligt mer än jag tänkt mig, känner jag att jag är på rätt plats. Det jag gör betyder något och jag gör skillnad. Och jag kommer inte ha dubbla roller för alltid, det kommer bli lugnare. Det tänker jag på när jag sitter med kaffekoppen och funderar över framtiden. Framtiden inspirerar mig.

Veckan springer

Det känns som att veckorna springer iväg. Jag hinner inte med. Jag går upp på måndagsmorgonen och vips är det snart torsdag. Visserligen får jag mycket gjort men det finns mer att göra.

Igår kväll envisades jag med att sitta och redigera texter alldeles för länge. Ögonen kändes alldeles grusiga och det hann bli midnatt innan jag kunde slutföra. Det kändes i morse när jag skulle gå upp och fick rusa till tåget. Idag hann klockan passera 22 innan jag kom hem igen, då det blir inget textarbete idag. Mina ögon måste få vila.

Efter min enträgna och tålmodiga kamp med glasögonen så har de blivit mycket bättre sedan jag bytte båge. Än så länge fungerar glasögonen bra. Det är jag glad för. Det är onekligen viktigt att trivas med sina glasögon, det har jag lärt mig.

Produktiv vecka

På sätt och vis får jag nog säga att veckan redan varit väldigt produktivt. Just nu är det väldigt mycket som verkligen måste hanteras och jag ilar mellan möten och uppgifter. Inte något att skriva om men det måste göras (uppgifterna alltså).

Idag hade vi en chefskonferens, digitalt, vilket innebär att många oss jobbar med annat samtidigt som vi deltar. Inte alls optimalt men väldigt vanligt. Det var intressant att lyssna till hur vi hanterar alla utmaningar under pandemin. Jag känner igen mig i mycket men vi har ändå haft det lättare än kollegorna i andra länder som varit mer isolerade, och haft hela familjen hemma med home schooling och allt vad det innebär. Det fungerar med det tär på oss.

Jag tog även till mig av några ord av en chef som ska sluta. Han pratade om att han har svårt att förhålla sig till begrepp mellan ”work and life” eftersom vårt jobb är livet. Vi jobbar med något vi brinner för, vi vill göra skillnad och det vi gör är så mycket mer än enbart något för att uppehället. Det betyder inte att vi inte göra annat men jobbet är något som betyder mycket för många av oss och det känner jag igen mig i. Hade gärna samtalat med den chef om ämnet men han ska sluta så det lär inte bli av.

Tisdagskvällar innebär ”Trädgårdstider” på tv. Det var bra, precis som vanligt. Däremot blev gårdagskvällens tv-tittande på ”Vem bor här” lite av en besvikelse. Jag blir mer förskräckt än förundrad av hemmen. Men det är förstås bara min känsla.

Hur öppen och ärlig ska man vara?

Igår tänkte jag inte skriva något inlägg i min blogg. Jag tänkte att dagen var ju inte speciellt upplyftande och det är ju inte så roligt att inse att man inte har den balans i livet som man önskar. Det hade varit så mycket enklare att bara glömma och låtsas som att inget hänt. Så tänkte jag till, nej, jag ska inte glömma och gömma undan. Jag vill kunna gå tillbaka och se hur det var och jag vill inte ljuga för mig själv. Så jag skrev.

Idag nöjer jag mig med att konstatera att dagen blev ännu värre. Det är yttre händelser som jag inte har rådigheter över utan bara behöver hantera. Arbetsdagarna blir längre och uppgifterna svårare. Idag smet jag ut vid 16.30 för att köpa sushi, hade varken fått frukost eller lunch, bara kaffe och juice. Nu tar jag en paus för att orka.

Så mitt i allt kom en kallelse till en kurs som jag glömt att jag anmält mig till. Det är en kurs på en folkhögskola som kommer att gå under några helger under hösten. Det är kurs från fredag eftermiddag till söndag kväll. Reptilhjärnan hann tänka att det där kommer jag inte hinna med. Men den tanken satte jag stopp för. Såklart att jag ska gå kursen nu är jag äntligen kommit in. Så klart att jag kan ta ledigt några eftermiddagar. Nu har jag något att se fram emot.

Rivstart på veckan

Så rivstartade veckan. Jag började jobba redan vid sjutiden för att hinna med några saker innan dagens alla möten började. Det ena mötet avlöste det andra och där emellan gick telefon varm. Så ringde tandläkaren och bad mig komma in på eftermiddagen. En snabb lunch framför datorn, sedan några möten till innan jag slängde mig i bilen och for till tandläkaren. Allt gick bra, nu har jag en hel tand igen, och full fart hem till datorn och nästa möte. Strax före sex var alla möten klara och jag kunde ha en sista telefonavstämning med chefen.

Sen… kunde jag ta tag i alla mejl och min att-göra-lista. Insåg att jag var tvungen att ta mig till jobbet för att skriva ut och scanna ett dokument och hämta en laddare. Så in i bilen igen, för att upptäcka att bensinen nästa var slut, så det blev ett depåstopp vid macken. Trots den sena kvällstimmen, fanns en kollega på jobbet och vi fick en bra pratstund. På vägen hem stannade jag och köpte en korv, bara för att jag behöver en paus.

Det var otroligt klokt av kroppen att vilja sova så mycket i helgen.

 

Hur mår folk egentligen?

I helgen och veckan har det blivit några mil i bilen. Dels redan till Norrtälje, dels resan på Värmdö. Tycker att jag ser mycket märkligt i trafiken och är inte alls förvånad över alla läsa alla notiser om bilolyckor. Sorgligt att så många riskerar att skadas av onödiga beteenden.

Om man råkar köra 38 km/h på en 40-väg så blir man omkörd i racerfart. På Essingeleden är det tydligen helt naturligt att köra om på insidan, sedan svänga in precis framför utan att använda blinkers. En del byter filer, fram och tillbaka på ett sätt som skapar oro. På parkeringar har jag varit ytterst nära att bli påkörd när jag stått stilla eftersom personer börjar backa utan att titta på vad de har bakom sig. Rondeller vågar jag inte tänka på.

En del av dessa förare gör detta medvetet, det är jag övertygad om. De ser sig själva som superförare och vill fram utan att riktigt tänka på hur andra kan uppfatta deras beteenden. En del, tror jag, är osäkra då det exempelvis kan vara svårt att hitta och veta vilken fil man ska vara i. Men en hel del anar jag är stressrelaterat. Att stressen gör att människor tar tokiga beslut.

Så när jag sitter bakom ratten så undrar jag ofta hur människor mår. Hur ser deras tillvaro ut när man kan utsätta andra människor för faror och obehag? Hur långt har de kommit i sitt tunnelseende när det inte inser att de inte är ensamma i trafiken? Tidigare skojade jag alltid och sa ”Den där är nog riktigt kissnödig” när något körde för fort. Det gör jag inte längre. Numera tycker jag bara att det är sorgligt att se dessa faror i trafiken.

Full fart på veckostarten

Ny veckan och det började i rasande fart, något som börjar bli en vana. Vissa saker går alldeles utmärkt medan annat går trögare. Kan inte riktigt förstå att det är så mycket att göra och att det kommer nya överraskningar varje dag. Min plan var att sluta tidigt och promenera hem men vid 19-tiden var jag så trött att det inte längre var aktuellt med promenad.

Kom hem och tänkte mig en lugn kväll framför ”Vem bor här?”. Först ringde mamma och berättade att pappa mår dåligt, de har varit på sjukhuset hela dagen och ska dit i morgon igen. Men mamma var ändå lite glad mitt i oron för hon hade fått skjuts hem i en polisbil som även använde sirener. Jag vet inte vad jag ska tycka – pappa behöver vård och skulle behöva vara inlagd på sjukhuset, men jag vet inte om sjukhus är en trygg plats i dessa tider. Dessutom är det ont om platser, idag fanns ingen plats till honom. Jag måste känna tillit till läkarna men självklart vill man vara observant och beredd att strida för föräldrarnas rättigheter och bättre/rimlig vård om det behövs.

En liten stund senare kom ytterligare en jobbfråga att hantera. Tur att jag viss simultankapacitet men tydligen inte tillräckligt för det blev inga rätt i ”Vem bor här?” Jag missade nog något hem och blandade ihop några personer.

Nu är det hög tid att varva ner, och det gör jag ju bäst med en bra bok.