Lördagskaffet

Det blev inga lördagsreflektioner över morgonkaffet i morse. Behövde skynda mig in till stan, där jag tillbringat dagen. Nu är jag hemma igen, det är en halvtimme kvar innan kaffeförbudet inträder så jag kan njuta av dagens sista kopp i lugn och ro.

Det har varit en tuff vecka. Jag hade ju förberett mig så bra, redan i söndag. På måndagsmorgonen kom en kris att hantera och det har tagit hela veckan. Långa dagar, knappt ens tid för lunch, allt för att få ordning på situationen. Och det har jag lyckats med. När det gäller människor och mående ger jag allt och tycker att det är värt det. Men det känns i kroppen och det var så oerhört skönt att få lyssna på Spanarna i P1 i går, och sedan ta en lugn kväll. Gott att få sova i morse.

Trots att det är mycket på mitt jobb, betydligt mer än jag tänkt mig, känner jag att jag är på rätt plats. Det jag gör betyder något och jag gör skillnad. Och jag kommer inte ha dubbla roller för alltid, det kommer bli lugnare. Det tänker jag på när jag sitter med kaffekoppen och funderar över framtiden. Framtiden inspirerar mig.

Veckan springer

Det känns som att veckorna springer iväg. Jag hinner inte med. Jag går upp på måndagsmorgonen och vips är det snart torsdag. Visserligen får jag mycket gjort men det finns mer att göra.

Igår kväll envisades jag med att sitta och redigera texter alldeles för länge. Ögonen kändes alldeles grusiga och det hann bli midnatt innan jag kunde slutföra. Det kändes i morse när jag skulle gå upp och fick rusa till tåget. Idag hann klockan passera 22 innan jag kom hem igen, då det blir inget textarbete idag. Mina ögon måste få vila.

Efter min enträgna och tålmodiga kamp med glasögonen så har de blivit mycket bättre sedan jag bytte båge. Än så länge fungerar glasögonen bra. Det är jag glad för. Det är onekligen viktigt att trivas med sina glasögon, det har jag lärt mig.

Produktiv vecka

På sätt och vis får jag nog säga att veckan redan varit väldigt produktivt. Just nu är det väldigt mycket som verkligen måste hanteras och jag ilar mellan möten och uppgifter. Inte något att skriva om men det måste göras (uppgifterna alltså).

Idag hade vi en chefskonferens, digitalt, vilket innebär att många oss jobbar med annat samtidigt som vi deltar. Inte alls optimalt men väldigt vanligt. Det var intressant att lyssna till hur vi hanterar alla utmaningar under pandemin. Jag känner igen mig i mycket men vi har ändå haft det lättare än kollegorna i andra länder som varit mer isolerade, och haft hela familjen hemma med home schooling och allt vad det innebär. Det fungerar med det tär på oss.

Jag tog även till mig av några ord av en chef som ska sluta. Han pratade om att han har svårt att förhålla sig till begrepp mellan ”work and life” eftersom vårt jobb är livet. Vi jobbar med något vi brinner för, vi vill göra skillnad och det vi gör är så mycket mer än enbart något för att uppehället. Det betyder inte att vi inte göra annat men jobbet är något som betyder mycket för många av oss och det känner jag igen mig i. Hade gärna samtalat med den chef om ämnet men han ska sluta så det lär inte bli av.

Tisdagskvällar innebär ”Trädgårdstider” på tv. Det var bra, precis som vanligt. Däremot blev gårdagskvällens tv-tittande på ”Vem bor här” lite av en besvikelse. Jag blir mer förskräckt än förundrad av hemmen. Men det är förstås bara min känsla.

Hur öppen och ärlig ska man vara?

Igår tänkte jag inte skriva något inlägg i min blogg. Jag tänkte att dagen var ju inte speciellt upplyftande och det är ju inte så roligt att inse att man inte har den balans i livet som man önskar. Det hade varit så mycket enklare att bara glömma och låtsas som att inget hänt. Så tänkte jag till, nej, jag ska inte glömma och gömma undan. Jag vill kunna gå tillbaka och se hur det var och jag vill inte ljuga för mig själv. Så jag skrev.

Idag nöjer jag mig med att konstatera att dagen blev ännu värre. Det är yttre händelser som jag inte har rådigheter över utan bara behöver hantera. Arbetsdagarna blir längre och uppgifterna svårare. Idag smet jag ut vid 16.30 för att köpa sushi, hade varken fått frukost eller lunch, bara kaffe och juice. Nu tar jag en paus för att orka.

Så mitt i allt kom en kallelse till en kurs som jag glömt att jag anmält mig till. Det är en kurs på en folkhögskola som kommer att gå under några helger under hösten. Det är kurs från fredag eftermiddag till söndag kväll. Reptilhjärnan hann tänka att det där kommer jag inte hinna med. Men den tanken satte jag stopp för. Såklart att jag ska gå kursen nu är jag äntligen kommit in. Så klart att jag kan ta ledigt några eftermiddagar. Nu har jag något att se fram emot.

Rivstart på veckan

Så rivstartade veckan. Jag började jobba redan vid sjutiden för att hinna med några saker innan dagens alla möten började. Det ena mötet avlöste det andra och där emellan gick telefon varm. Så ringde tandläkaren och bad mig komma in på eftermiddagen. En snabb lunch framför datorn, sedan några möten till innan jag slängde mig i bilen och for till tandläkaren. Allt gick bra, nu har jag en hel tand igen, och full fart hem till datorn och nästa möte. Strax före sex var alla möten klara och jag kunde ha en sista telefonavstämning med chefen.

Sen… kunde jag ta tag i alla mejl och min att-göra-lista. Insåg att jag var tvungen att ta mig till jobbet för att skriva ut och scanna ett dokument och hämta en laddare. Så in i bilen igen, för att upptäcka att bensinen nästa var slut, så det blev ett depåstopp vid macken. Trots den sena kvällstimmen, fanns en kollega på jobbet och vi fick en bra pratstund. På vägen hem stannade jag och köpte en korv, bara för att jag behöver en paus.

Det var otroligt klokt av kroppen att vilja sova så mycket i helgen.

 

Hur mår folk egentligen?

I helgen och veckan har det blivit några mil i bilen. Dels redan till Norrtälje, dels resan på Värmdö. Tycker att jag ser mycket märkligt i trafiken och är inte alls förvånad över alla läsa alla notiser om bilolyckor. Sorgligt att så många riskerar att skadas av onödiga beteenden.

Om man råkar köra 38 km/h på en 40-väg så blir man omkörd i racerfart. På Essingeleden är det tydligen helt naturligt att köra om på insidan, sedan svänga in precis framför utan att använda blinkers. En del byter filer, fram och tillbaka på ett sätt som skapar oro. På parkeringar har jag varit ytterst nära att bli påkörd när jag stått stilla eftersom personer börjar backa utan att titta på vad de har bakom sig. Rondeller vågar jag inte tänka på.

En del av dessa förare gör detta medvetet, det är jag övertygad om. De ser sig själva som superförare och vill fram utan att riktigt tänka på hur andra kan uppfatta deras beteenden. En del, tror jag, är osäkra då det exempelvis kan vara svårt att hitta och veta vilken fil man ska vara i. Men en hel del anar jag är stressrelaterat. Att stressen gör att människor tar tokiga beslut.

Så när jag sitter bakom ratten så undrar jag ofta hur människor mår. Hur ser deras tillvaro ut när man kan utsätta andra människor för faror och obehag? Hur långt har de kommit i sitt tunnelseende när det inte inser att de inte är ensamma i trafiken? Tidigare skojade jag alltid och sa ”Den där är nog riktigt kissnödig” när något körde för fort. Det gör jag inte längre. Numera tycker jag bara att det är sorgligt att se dessa faror i trafiken.

Full fart på veckostarten

Ny veckan och det började i rasande fart, något som börjar bli en vana. Vissa saker går alldeles utmärkt medan annat går trögare. Kan inte riktigt förstå att det är så mycket att göra och att det kommer nya överraskningar varje dag. Min plan var att sluta tidigt och promenera hem men vid 19-tiden var jag så trött att det inte längre var aktuellt med promenad.

Kom hem och tänkte mig en lugn kväll framför ”Vem bor här?”. Först ringde mamma och berättade att pappa mår dåligt, de har varit på sjukhuset hela dagen och ska dit i morgon igen. Men mamma var ändå lite glad mitt i oron för hon hade fått skjuts hem i en polisbil som även använde sirener. Jag vet inte vad jag ska tycka – pappa behöver vård och skulle behöva vara inlagd på sjukhuset, men jag vet inte om sjukhus är en trygg plats i dessa tider. Dessutom är det ont om platser, idag fanns ingen plats till honom. Jag måste känna tillit till läkarna men självklart vill man vara observant och beredd att strida för föräldrarnas rättigheter och bättre/rimlig vård om det behövs.

En liten stund senare kom ytterligare en jobbfråga att hantera. Tur att jag viss simultankapacitet men tydligen inte tillräckligt för det blev inga rätt i ”Vem bor här?” Jag missade nog något hem och blandade ihop några personer.

Nu är det hög tid att varva ner, och det gör jag ju bäst med en bra bok.

Vad är det för dag?

Efter ett antal nätter med väldigt dåligt sömn, stupade jag i säng förvånansvärt tidigt igår kväll. Sov ovanligt djupt och det kändes faktiskt ganska bra att gå upp i morse. Arbetsdagen blev både intensiv och lång med massor av jobbiga samtal. Det är svårt att räcka till och leva upp till alla förväntningar. När kvällen kom var jag utmattad, igen.

Känner mig lite dagvill och det är jag inte ensam om. Många av dem jag har kontakt med säger ”härom dagen” eller ”för någon vecka sedan” och måste snabbt lägga till ”tror jag”. Dagar och veckor går så himla fort och vi hinner inte med att ha kolla på dagarna. Idag har jag inte alls haft någon koll på vilken dag det är och hur många arbetsdagar det är kvar i veckan. Tur att jag har en bra kalender.

Det får nog bli ett tidigt sänggående även ikväll.

Irriterande hej?

Idag har jag deltagit i två webbinarier, som en del av mitt aktiva och mycket flitiga arbetssökande. Tveksamt om de gav något men jag väljer att vara öppen och åtminstone försöka ta till mig av budskapen. Vid dessa webbinarier finns en chattfunktion, där man kan ställa frågor och ha dialog.

Skrattade gott för mig själv åt en kvinna som irriterade sig över att folk använda chattfunktionen för att hälsa på varandra. Hon tyckte att det var jobbigt och störande när folk skrev hej. Det flesta andra såg det som något som tillhör artighet och bidra till gemenskap. Först tänkte jag svara kvinnan att ”Livet är hårt och ibland behöver man hälsa på andra” men stoppande mig själv. En klok person svarade att hon säkerligen var välkommen även om hon inte vill hälsa. Det var ett bra svar, tycker jag.

Å ena sidan undrar jag hur det kan vara så jobbigt att folk hälsar på varandra att man måste kommentera det. Å andra sidan undrar jag hur personen mår. Tänker eller snarare misstänker att det är stress eller ohälsa som gör att någon irriterar sig på en sådan sak. Det är sorgligt.

Frusna vårkänslor

Efter gårdagens urladdning var det nya tag idag. Jag pluggar hemifrån och har haft grupparbete. Vi är i slutfasen och det är en hel del kvar att göra. Några var kreativa, andra blev stressande. Själv bidrar jag mycket och har läget under kontroll. Idag blev jag dock lite besviken på en person i gruppen som bara hjälper till när man ber henne och som dessutom inte delar med sig av information. Känns inte som ett aktivt deltagande. Det här är en person som glidit igenom hela utbildningen genom att låta andra jobba i grupparbeten. Det är en strategi som fungerar men det är å andra sidan en person som jag inte kommer att rekommendera till anställning.

Tog en lunchpromenad. Fy bubblan. Vintern är tillbaka, det är snö på backen och det kommer mer i form av snöblandat regn. Jag var rejält blöt redan när jag kom till en butik för att handla och efter det försvann allt lust till längre promenad. Jag följde dock planen att gå förbi blomsterhandeln. Jag hade först tänkt att köpa blommor, typ påskliljor, till balkonglådorna. Det kändes inte alls rätt idag så jag föll istället för frestelsen att köpa små färgglada primulor. De är så söta och kan få mina frusna vårkänslor att tina.

Nu väntar kaffe innan nästa pass drar igång. Jag har som mål att blir klar med två uppgifter idag. Är jag riktigt flitigt kan jag få lite ledigt i helgen och det skulle verkligen passa mig.